På senare tid har jag bett om smakrika men alkoholsvaga öl. Någon däruppe måste gilla mig, uppe i Sigtuna alltså. Inför sommaren har Sigtuna Brygghus lanserat Doktorns Pale Ale som mäter 2,8 volymprocent – svagt även för att vara folköl, med andra ord (den övre gränsen går vid 3,5).

Den finns just nu, buteljerad, på Bishops Arms i Malmö. Och den smakar alldeles ypperligt. Förvånansvärt bastant kropp för alkoholmängden. Perfekt balans mellan aromatisk humle, humlebeska och maltigheten, som drar åt nötkola. Gott nog inte enbart för att svepa utan faktiskt också för att sitta och smutta på – och beställa om (been there, done that).

Men billigt är det förstås inte. Bered er på att få betala lika mycket som för en vanlig starköl.

Bishops Arms hoppades hinna inviga sin andra Malmöpub, på adressen Gustav Adolfs torg 49, lagom till Malmöfestivalen. Men eftersom hotellet som huserar puben inte öppnar förrän i september så dröjer det.

Desto mer flyt har Green Lion Inn, Bishops främsta konkurrent/komplement i centrum. Inte nog med att festivalområdet i år sträcker sig bort mot Skeppsbron, med två scener på Posthusplatsen – det vill säga på stenkasts avstånd från puben och dess stora uteservering. Dessutom får Green Lion under festivalen en filial mitt på Gustav Adolfs torg. Tio fatöl serveras, däribland Fuller’s London Pride, Weihenstephaner Hefe Weissbier, Jever och Anchor Steam.

2-0 till lejonet, med andra ord.

Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.

Inwit är ett ålderdomligt engelskt ord för samvete. Det är också namnet på ett veteöl av flamländsk typ (en witbier, alltså) som förra året gav Peter Högström mästartiteln i SM i hembryggning. En omgång har nu bryggt av Oppigårds bryggeri och lanseras under början av sommaren. Under juni kommer ölet till Systembolaget, men redan nu finns det på fat på Bishops Arms i Malmö.

Det är … väldigt snällt. Ett sött öl som mindre än en witbier påminner mig om en pastöriserad tappning av Marston’s Pedigree. Väldigt mycket äpplen i smaken, i sällskap av vanilj (snarare pulver än vaniljstång), stjärnanis och citron.

Det blir fyra nya handpumpar i Malmö för riktig ale, cask ale, när Bishops senare i år sträcker ut sin andra arm och öppnar en andra bar i Malmö, på den norra sidan av Gustav Adolfs torg – fastigheten bredvid jugendkåken i korsningen mot Engelbrektsgatan. ”Bara fem minuter promenad från centralstationen längs Malmös centrala promenadstråk”, står det på hemsidan hos den hotellkedja som äger pubkedjan Bishops Arms.

Fem minuter? Nja, det förutsätter nog att man har lika bråttom som William S Burroughs. Hotellet/baren hamnar ganska exakt på den plats där författaren vände och lade benen på ryggen vid sitt enda besök i Malmö.

Alltfler bryggare experimenterar med att lagra på ekfat, företrädesvis starkare syskon i alefamiljen så som imperial stout, barley wine och old ale.

Bishops Arms i Malmö arrangerar 9 april en provning (tillsammans med leverantören Brill & Co) med tre olika imperial stouts i två utföranden: med eller utan ekfatslagring. Det rör sig om öl från norska Nøgne Ø, danska Mikkeller och amerikanska Hopping Frog.

Men det är ju inte bara öl och whiskey och vin som kan lagras på ekfat. Tydligen har Nygårda även provat att lagra julmust på ekfat. Julmust för snobbar, som vi längtat.

Nynäshamns ångbryggeri fortsätter att experimentera med torrhumling för Bishops Arms i Malmös räkning. På cask just nu finns en Bedarö med cascade-humle tillsatt i slutet av jäsningen.

Det första försöket gjordes med Chinook. Cascadevarianten är blommigare och kanske inte lika spännande, men … jo, det är väldigt lyckat. Mellan dessa båda har tydligen en variant kryddats med Centennial.

Det värsta med att tycka om öl är den där grabbigheten som trots allt fortfarande omgärdar alltsammans. Därför tycker jag instinktivt illa om idén att ge ett öl etiketten ”mansöl”. Det signalerar det sämsta i hela ölkulturen (Övre Norrlands Dynamit).

Men man ska inte vara vara fördomsfull. Mikkellers mycket kraftiga imperial stout Mandeøl, bryggd i Nøgne Øs anläggning i norska Stavanger, finns sedan igår på Bishops Arms i Malmö.

Beställ minsta tänkbara glas och njut, för detta är en mäktig – i längden övermäktig – upplevelse, och ett öl som mäter 11,5 volymprocent alkohol.

Brunsvart med kraftigt brunt skum, doft och smak av ekfat, tobak, läder, melass, kola, kaffe, mörk choklad och salt lakrits. Hela imperial stout-paketet, alltså, och mer därtill.

Mycket gott, och väldigt mycket.

—-

Biskopen har just nu också Mikkellers kraftigt humlade (men till kropp förvånansvärt tunna, vilket för all del kan vara välgörande) Y Pale Ale, en kopparfärgad sak med doft av mögel och grankåda.

En av de tre bästa julebryg jag hittade när Ølentusiasterna förra torsdagen arrangerade ØJ-dagen på några ölkrogar i Köpenhamn var Jule-IPA från Beer Here, det vill säga från bryggaren Christian Skovdal Andersen som var en av de båda männen som drev Ølfabrikken innan Gourmetbryggeriet köpte upp bryggeriet och införde sitt storskaliga industritänkande.

Så julig är den kanske inte, denna torra IPA med inslag av timjan och satsumas och grapekärnor och massor av humle, men det är gott. Just nu finns ölet faktiskt på fat på Bishops Arms i Malmö.

Där finns också två intressanta cask ales: Bad Elf från Ridgeway (en golden ale med skojig etikett) och Christianshavn pale ale från utmärkta Amager bryghus. Denna pale ale är fin till vardags, men nu finns den alltså – för första gången – tappad i opastöriserat skick.

Själv hann jag bara med en öl igår kväll. Det blev en annan dansk: Hornbeer Mørk hvede: en ovanligt maltig tagning av bayersk dunkel weizen. Rostad ton, en del choklad och rök, lite lite banan. Gott, om än ingen smaksensation – men det ska inte den typen vara heller.

Oceanbryggeriet i Göteborg brygger sedan ett tag en stark porter (9 procent) exklusivt för Järntorgets Bishops Arms i hemstaden. Arbetarporter är namnet.

Nu har de bryggt ännu en porter. Den heter Rallarporter. Den ska säljas enbart på Bishops i Malmö, premiär i morgon – då finns den dessutom i två skick, både som vanligt fatöl och som opastöriserad cask ale.