Annons:
Brewdog På tungan 5 maj 2016

Brewdog Bar har öppnat

Brewdog öppnade sin Malmöbar för allmänheten igår. Givetvis var jag där. Upplevelsen var, med en illa vald metafor, ömsom vin och ömsom vatten.

Jag uppskattar verkligen att detta i första hand är en bar, inte en restaurang eller ens en pub, och jag gillar att Brewdog är så konsekventa. De vågar öppna ett ganska stort ställe på en central adress i Malmö, och de satsar på ett ölsortiment som i vissa avseenden är väldigt brett (tjugo pumpar, där hälften avsatts för öl från andra bryggerier) men ändå inte fegt har ”något för alla”.

Det är ett lite lustigt koncept ändå, om man ser till inredningen – lika mycket prefab som någonsin en ”irländsk” pub. Till denna adress har man alltså flyttat sin standardiserade interiör med korrugerad plåt, en bardisk i rå betong, nakna glödlampor av fabrikstyp, tegel och träväggar som ser ut att vara lappade med gaffatejp (det är de inte). Det påminner lite grann om den råa fabriksmiljön på Warpigs i Kødbyen i Köpenhamn, men ifall Malmö har något meat packing district så ligger det i alla fall inte på Baltzarsgatan. Det blir lite märkligt. Men jag gillar glasväggen ut mot gatan – hela fasaden, i princip.

Ölsortimentet? Om detta finns mycket att säga, även efter att vi konstaterat det uppenbara: det är dyrt. Men Brewdog Bar vänder sig till en kräsen och nyfiken ölpublik som tycker att nya ölupplevelser ska få kosta. 82 kronor för 30 cl B Side – en ”Belgian fruit ale”, som kändes rätt tunn för sina 5,0% och som smakade lite väl mycket hallon-isglass – var lite, ja, saftigt.

Då gillade jag bättre den 6,5-procentiga grapefrukt-ipa som heter Elvis Juice – åtminstone doften och den första sippen eller två. Sedan kändes den lite för mycket som just grapefrukt, inte som öl. Bartendern tipsade om att blanda den med den sjuprocentiga ipan Jack Hammer, för att få bättre balans. Jag tror han vet vad han talar om.

Bästa ölen för kvällen var den tioprocentiga Mashtag 2015, som säljs som en svart barley wine, men som jag lika gärna hade kallat Russian imperial stout. En fin avslutning, inte desto mindre.

Bland 20 öl på fat var sju olika ipa. En hög andel, kan tyckas, men tja … det fanns fortfarande tretton alternativ. Kul också med det genomtänkta urvalet av gästöl. Här fanns inte bara Brekeriet representerat utan också det verkligt lokala Hyllie bryggeri. Och så fanns en ganska fin råg-ale, Speakeasy Scarlett, jämte öl från säkra kort som Stillwater och Stone Brewing. Nästa gång är de säkert utbytta, allihop.

Brewdog På tungan 1 mars 2016 • Uppdaterad 29 februari 2016

Brewdog öppnar i Malmö

Brewdog öppnar bar i Malmö i vår, i Escapes gamla lokaler på Baltzarsgatan – mellan Peas & Honey, Pickwick och Paddy’s, för att tala ölrundemalmöitiska.

Brewdog är ett av de mest expansiva bland den nya generationen bryggerier, välkänt och framgångsrikt inte minst i Sverige. Både barer och systembolag har i flera år haft deras produkter – i så många år, att det är lätt att glömma hur nytt detta skotska bryggeri är. Först 2006 etablerades Brewdog. Snart därefter dök deras flaggskepp, Punk IPA, upp i Sverige för första gången.

År 2010 öppnade bryggeriet sin första pub, hemma i Skottland. Snart spred de sig till England – bara i London finns fyra Brewdogpubar – och sedan 2013 är kedjan etablerad i Sverige. Puben i Malmö blir deras fjärde. Två finns i Stockholm, en i Göteborg. Fortsättning följer.

Är detta på väg att bli ett nytt Bishops Arms, en sant rikstäckande kedja? Kanske det, men antagligen inte. Pubkedjan Bishops har styrkan i sin koppling till Elite Hotels som ger en ekonomisk ryggrad och en genväg i jakten på ny publik. Brewdog är trots allt bara ett oberoende bryggeri som det går väldigt bra för.

Även i utbudet skiljer sig Brewdog från en välsorterad ölbar av Bishops typ, som är en bar för alla. Brewdog är mer nischat. Jag gillar Bishops, framför allt de båda Malmökrogarna och har svårt att se att jag ska överge dem för Brewdog, men egentligen föredrar jag pubar och ölbarer med en tydlig profil.

Att pubar är knutna till ett bryggeri är fortfarande ovanligt i Sverige. Ett undantag i Malmö var Green Lion, men ägaren Åbro gav nyligen upp eftersom puben läckt pengar från dag 1. På brittiska öarna är detta däremot inget undantag, det är regeln. De flesta är fortfarande ”tied pubs”, undantagen är ”freehouses”. I Sverige är normen ett slags mellanting: krogarna har en huvudleverantör, med det beroende och det stöd som det innebär, men de ägs inte av bryggeriet.

Brewdog Bar är ändå något annat än en traditionell brittisk tied pub, med ett par eller högst fyra pumpar med bryggeriets standardsortiment. Brewdog Bar är en modern multitap bar med 20 pumpar, varibland hälften upplåts åt öl från bryggare med liknande inriktning – huvudsakligen mindre bryggerier. I Stockholm och Göteborg serverades igår öl från bryggare som To øl, Ewil Twin, Nynäshamn, Nøgne Ø, Omnipollo, Green Flash och Stone.

Brewdogs geografiska hemvist är Skottland, men i hjärtat är dessa hundar världsmedborgare eller möjligen amerikaner. Från Punk IPA och framåt har Brewdog framför allt producerat öl i amerikansk nybryggaranda och med tongivande humle från den nya världen (USA och Nya Zeeland). De är en rätt typisk representant för more-is-more-tänkandet, så typisk för USA-influerade ”craft breweries” världen över. Humle är kung. Det är väldigt mycket 2009, kan man säga om man är gnällig. Men ja, då är man gnällig.

Men med detta sagt: de kan brygga lätt också. Deras i princip alkoholfria ale Nanny State är en succé sedan många år, och på de egna pubarna i Göteborg och Sverige finns flera öl som ligger vid eller under 5,0%-strecket. I så motto är bredden stor. Detta är nämligen bryggeriet som också gav sig in i den fåniga Guinness Rekordbok-kampen mot ett tyskt bryggeri om att producera världens starkaste öl. ”Sink the Bismarck” och ”The End of History” hette ett par av extremistölen.

Mest var det förstås en gimmick. Brewdog har överhuvudtaget en böjelse för gimmicks, som tjänat dem väl. Den träffsäkra ironin i deras pr-material, inte minst öletiketterna, förklarar en del av framgången.

Ska det här bli kul, då? Antagligen! Men det beror på vem man frågar. Det var ett tag sedan som jag aktivt sökte mig till Brewdogs sortiment, men jag gillar en hel del av vad de bryggt. Och det är kul med ett nischat ställe mitt i Malmö.

Men finns det verkligen utrymme för ännu ett öltempel i Malmö? Ska någon annan nu duka under, efter Bierhaus och Green Lion?

Brewdog På tungan 28 maj 2014 • Uppdaterad 30 maj 2014

Bar room blitz

Berliner Weisse med passion? Jawohl indeed!

Skotska Brewdog är ett bryggeri med smak för både fåniga gimmicks och verkliga äventyr i smakriket. På sistone har skottarna börjat experimentera med Berliner Weisse, det vill säga den lite mer svårtillgängliga veteölstyp som har mer gemensamt med belgiska suröl än med de mer kända och mer folkliga tyska kusinerna i Bayern.

Berliner Weisse är de där våldsamt mousserande och alkoholsvaga laktosölen — de ligger i allmänhet på 3,0 volymprocent, eller strax under — som är så aggressivt syrliga att till och med flertalet berlinare håller på att fjanta med myskmadra eller hallonsirap för att dämpa syran. Det är dessa tillsatser som gör att ölen oftast är gröna eller röda när de serveras.

Vi som uppfattar oss som entusiaster dricker givetvis Berliner Weisse som bryggaren skapade dem: ”ohne Schuss”. Och så morrar vi om pöbelvälde på krogarna.

Brewdog i Skottland morrar inte, de gör något åt saken — de hittar på en kreativ kompromiss, som ändå inte är en kompromiss. De har skapat en serie Berliner Weisse med namnet Blitz, där de tillsatt frukt i själva koket — vilket ju absolut inte är vad moderna människor numera kallar kosher eller vad vi reaktionärer kallar ”enligt Reinheitsgebot”. På så vis anknyter de till belgiska bryggartraditioner, där det ju är vanligt att man i de spontanjästa suröl som kallas lambic använder sig av körsbär, hallon eller persika.

Första Blitz-brygden ska ha innehållit aprikos, vilket ju är en söt sak. Den har jag inte smakat. Inte heller har jag testat körsbärs- eller hallonvarianten. Men idag provade jag ett glas Blitz med passionsfrukt, på Bishops Arms vid Gustav. Det var en fin upplevelse av ett syrligt, drygt och väldigt läskande öl där passionsfrukten balanserar med försiktig sötma. Mest av allt känns det ändå som att tugga på en citron, och visst kan man känna av ett styng som av ättika, men den exotiska passionsfrukten — som ju faktiskt drar åt färska fikon — ger en extra dimension.

Finns det mer? Ja, jag drack bara ett glas. Och det står tydligen ett fat med körsbärs-Blitz i källaren.

 

Brewdog På tungan 15 november 2011

Jul igen: Snowblind & Shipyard

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Brewdog På tungan 17 september 2011 • Uppdaterad 19 september 2011

Hello, I must be going

Öl med hjortron? Ingen dum idé alls. Belgiska Cantillon gjorde för åtta-tio år sedan en lambic smaksatt med norrländska hjortron, en rar brygd på alla sätt och vis.

Nu har skotska Brewdog med bistånd från en svensk bryggare gjort en double india pale ale smaksatt med hjortron, exklusivt för den svenska marknaden. Hello, My Name Is Ingrid stod det på etiketten (fyndigt? fånigt?). En omgång flaskor ska ha setts på Systembolaget tidigt i somras — de försvann innan jag hann säga hej.

Men den starka, extremhumlade brygden har också tappats på några fat. Kl 15 imorgon, söndag, öppnas det fat som hittat till Bishops Arms på Gustav Adolfs torg. Det skulle förvåna mig om en enda droppe finns kvar kl 16.

—-

TILLÄGG 19/9

Vi trodde det var slut, det är det inte. Bishops har ytterligare tre fat av godsakerna.

Brewdog På tungan 1 mars 2010

Sgt och major Pepper

Premiär för två Systembolagsöl idag, två peppriga saker av det mer experimentella slaget.

Mohawk Rye IPA – ett samarbete mellan Wicked Wine och bryggaren Stefan Gustavsson – är en av dessa hybrider som blivit på modet. I det här fallet rör det sig om en India Pale Ale av amerikansk typ, en karaktär som medvetet mildras av att bryggaren till 20% använt rågmalt. Råg ger en lite mjukare ton, ett maltigt öl som drar åt mint och peppar.

Likt många andra hybrider blir det ett öl som rycker åt olika håll. Det är som om ölet inte vet vad det vill. Själv vet jag exakt vad jag vill:  jag vill först ha en tysk lager eller möjligen weiss bier bryggd med råg, sedan en vanlig IPA.

Initialdoften har mint och humle, sedan tar pepparn överhanden. I munnen dominerar på liknande vis först frukten (mest aprikos) och minten, sedan blir det väldigt mycket peppar.

—-

Den andra Sverigepremiären – nästan världspremiär  – står Bashah för. Bashah är ett samarbete mellan skotska Brewdog och Stone Brewing i Kalifornien.

Med sedvanlig brewdogsk ironi kallas öltypen Black Belgian Style Double India Pale Ale. Det finns säkert någon som tycker det där är jättefestligt.

Vad är det då?

Det är en nästan kolsvart, stark (8,6 %), nästan extremt hårt rostad, kraftigt maltig och ordentligt humlad typ av ale. Ett mellanting av imperial stout, vidbränt kaffe och barley wine, kanske?

Den är intressant, men den är lite för mycket.

Doft av aska, blöt filt, salmiak, hårt rostad malt och svartpeppar.

Smak av rostade blåa plommon i grädde, svartpeppar, sötat kaffe och lätt vidbränd chokladsås. Lång eftersmak där det gräddiga hänger kvar.

Brewdog På tungan 2 oktober 2009

Snabbt som en torped

… sköt sig Sierra Nevada Extra IPA Torpedo ut ur sortimentet på Skånes mest välsorterade Systembolag när flaskan släpptes till försäljning igår. Visserligen uppger Systemets hemsida även idag att det finns 16 flaskor på Hansacompagniet i Malmö, men det är inte sant. De är slut.

Inte heller Brewdogs lager fanns där vid stängningsdags igår, men i det fallet var det nog leveransen som strulat. 

Nåväl. Resten av nyheterna provade jag igår kväll. Bäst? Hugget som stucket mellan La Trappes witbier – ovanligt kryddig för genren – och Slottskällans espresso- och vinbärstonade Red Ale, ett smakrikt och mäktigt öl med blygsam alkoholstyrka (4,9%).

Brewdogs Zeitgeist visade sig vara en kuriös tolkning av tysk Schwarzbier. Lite för mycket mjölkchoklad för min smak, men det söta balanseras av hyfsat vuxna smaker av nescafé, lakrits och kastanjer.

Schlösser Alt är också fin: smak av välrostad malt, mjukt och fint men smakrikt: kavring, rostad frukt, krispig choklad.

Och så måste jag lyfta fram Einbecker Ur-Bock Hell. Jag har alltid gillat ölet, men dricker det aldrig eftersom det är i starkaste laget (6,5%). Men så fint det är: ett fylligt öl, mycket välbryggt, med gräs och malt i doften och en konungslig smak av nougat, apelsin och körsbär i likör.

Tjeckiska Comenius, däremot: aldrig mer. Jag gillar beskan, men ölet är illa balanserat och spritigt. Smak av nötkola, beska örter och Amaretto.

Men inget kan matcha Harboes T Röd-tonade katastrof. Smakar som geléhallon som lämnats kvar i stencileringsrummet.

Senaste kommentarer

Sidor