Annons:
cask ale På tungan 5 juli 2016

Säsong för … pale ale

Fuller’s i London har gjort sin delikata vanliga bitter till en del av säsongutbudet – i år ska denna klassiker finnas på cask enbart från juli till september ska den finnas som cask ale.

Vilket är ett jättemärkligt beslut, men fram till dess finns i alla fall ett något fylligare och nästan fullgott substitut: Quintessential British Pale Ale.

Namnet har en bitter bismak av brexit, men i övrigt har jag mest gott att säga om denna old school bitter/pale ale. Den är väldigt brittisk och den är ganska basic. Lite tunn, som sig bör – alkoholstyrkan är bara 3,8% – men med fin munkänsla ändå. Arom och smak av frisk humle, småsöta kex och karamell. Jag hittade den i handpumpat skick på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

cask ale På tungan 11 december 2015

Brittisk cask ale från Danmark

Charlie’s Bar  i centrala Köpenhamn har varit ett ölmekka ända sedan Iain Russel tog över för snart tjugo år sedan. Fokus hamnade rätt snart på cask ale/real ale: handpumpad opastöriserad engelsk ale från traditionellt jobbande bryggerier.

Russel startade för några år sedan (det kan vara ett decennium, time flies) The Wharf i Ålborg: ett mycket större hak, men med samma inriktning på caska ale. Kul för den som håller till där uppe, antar jag.

Men den roligaste nyheten är att Russel är på väg att starta eget bryggeri, i gamla bryggerilokaler utanför Ålborg. Danska bryggerier finns det numera gott om, men med inriktning på riktig cask ale (och sannolikt brittiska öltyper från början till slut) blir detta ändå ensamt i sitt slag.

Så småningom tänker Russel öppna en restaurang i anslutning till brygghuset. Till dess har han två krogar där man verkligen vet hur man hanterar den här typen av traditionellt engelskt öl. Den danska ölkontrarevolutionen börjar nu!

cask ale På tungan 29 november 2013

Ostron och stämpelur

Cask ale har blivit det vanligare begreppet, och det är väl egentligen mer korrekt. Men jag föredrar det värderande uttrycket Real ale, som beskrivning av fat-tappat och opastöriserat och handpumpat öl. Av flera skäl, varav associationen till England är en. Det var i England som begreppet uppstod, under det mörka 1970-tal då denna traditionellt serverade ale höll på att konkurreras ut.

Malmö Brygghus fortsätter sin nymornade satsning på Real ale, som lanseras på den egna puben under vinjetten ”Nonic” och givetvis serveras i riktiga pintglas. Häromdagen drack jag en mycket lyckad Oyster stout, på blygsamma 3,9%.

Mest känd bland Oyster stouts, eftersom den är mest spridd, är den som bryggs av Marstons. Den är god, men den är ett fuskverk. Den funkar alldeles säkert bra till att skölja ner ostron med, på det viset som var vanligt när Themsen svämmade över av skaldjuren under åren kring millennieskiftet 1700/1800-tal. Men en äkta Oyster stout ska bryggas med ostron i koket.

Så görs det på Malmö brygghus, även om det inte riktigt märks (vilket säkert en del konsumenter är tacksamma för). Den förnimbara sältan kan ha ostronen som ursprung, men tydligare är den lilla rökigheten och framför allt inslagen av choklad och lakrits. En något söt tolkning.

 

Malmö brygghus har helt nyligen lanserat en annan cask ale, om än inte på hemmaplan. Work Bell IPA har bryggts på uppdrag av Bishops Arms Plaza i Malmö, om jag förstått saken rätt. Det är en amerikanskt orienterad IPA, men med engelsk blygsamhet i alkoholstyrkan. Den typen av ale har blivit allt vanligare i London, gjorda på engelsk malt och med ett engelskt sinne för proportioner, men med amerikansk humle.

Work Bell IPA, på 4,5%, är helt ok. Inslag av hö, tall och grape. Lite väl mycket accent på humlen, tycker jag trots allt. Men tillräckligt gott för att beställa två pints av.

 

cask ale På tungan 17 oktober 2013

Höst vid gaten

Londonbryggeriet Fullers introducerade förra året en ny höst-ale, ”Traitor’s Gate”, som finns från cask på Bishops i Malmö om inte någon druckit upp den. Kommer säkert tillbaka annars.

Fullers fortsätter alltså att lansera högklassiga säsongsöl, smakrika men alkoholsvaga (4,5%). Detta är ett utsökt komplement till Red Fox, som i min värld är en höstklassiker.

De är snarlika, men skiljer sig ändå från varann. Traitor’s Gate är torrare, präglad inte minst av den mer citrusaktiga australiska humlen Galaxy som ger sig tillkänna främst i eftersmaken. Red Fox är jordigare och mer engelskt marmeladaktig. Men det vore inte en Fullers-ale om den inte var välbalanserad och hinkarvänlig. Malt (lätt rostade småsöta kakor), humle och jäst (smörkola) i perfekt harmoni.

cask ale På tungan 20 september 2013

568 ml England på Möllevångsgatan

Malmö brygghus serverar sedan några veckor en real ale av klassiskt engelskt snitt, Nonic Mild som sägs vara den första i en serie av engelska real ales.

Den är precis allt som den utger sig för att vara, utom just vad den heter. För inte är detta en mild ale, de ska vara sötare och mörkare och helst också svagare än Nonic Milds 4,3%.

Snarare är detta en best bitter, en egentligen bättre öltyp, och som sådan väldigt lyckad: bärnstensfärgad och med fint vitt skum som lämnar spår efter sig på glaset, stark prägel av karamellmalt men också av den blommiga ton som går tillbaka på Fuggles-humlen och möjligen på jästen. Kroppen är ganska liten, som sig bör — detta är en pint att beställa flera av. Torr eftersmak som kanske dör lite tidigt, men det är en anmärkning i marginalen.

Real ale? Ja, den är alltså opastöriserad och ofiltrerad — vilket gör att smaken är levande och komplex, trots att alkoholstyrkan är blygsam. Men för er som räds sådant kan jag meddela att jästprägeln är rätt dämpad och att temperaturen är lite lägre än vad vi anglofiler egentligen vill ha vår real ale eller cask ale på.

Äsch, en anmärkning igen. Den sitter i marginalen också denna gång. Min pint igår var 568 ml och femton minuter av engelskt hembesök. Äntligen.

cask ale På tungan 18 maj 2012

Fuller’s Wild River

Londonbryggeriet Fuller’s fortsätter att vidga sitt utbud. Och resultatet är fortsatt imponerande.

Wild River är namnet på en helt ny  brygd, med underetiketten Double Hop, så ny att den knappt ens går att googla. Det är en välhumlad, ljust gyllengul ale à 4,5%. Torr och ordentligt humlad men ändå engelsk till karaktären. Min gissning är att de använt klassiska engelska humlesorterna Fuggles och Golding, bara lite mer av dem än vanligt. Torrhumlad med Golding, i så fall.

En annan gissning: detta är den ”Diamond Jubilation Beer” som enligt bryggeriets hemsida ska avslöjas i mitten av maj.

Fakta: Ölen finns sedan igår från cask på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö, samt på Queens Head i Stockholm.

cask ale På tungan 18 april 2012 • Uppdaterad 19 april 2012

Wenlock Arms: återuppståndelsens dag

Det är inte alls säkert att ni noterade det, men solen förmörkades den 31 mars och återfick inte sin glans förrän den 10 april.

Vad som hände? The Wenlock Arms, ett av Londons allra mest karaktärsfulla free houses, med ett ständigt roterande utbud av real ale från små producenter i huvudsak från Londonregionen, stängde efter många om och men och larmrapporter den siste mars.

Vilket var förvånande. Nog för att ryktena i ett par års tid talat om det mesta från att hela kåken skulle rivas till att puben skulle bli Kinakrog, men enligt rapporter i höstas skulle stället k-märkas — av både sociala och historiska skäl. “The Wenlock Arms has both historical value and architectural character and adds positively to the local distinctiveness of the area”, rapporterades Hackney planning Committee ha kommit fram till.

Anything you say, säger jag. Bara stället får vara kvar. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle få se Michael Palins look-alike stå gestikulerande vid bardisken och prata med sig själv. Och aldrig mer bli utskälld av en av stammisarna för att jag slagit mig ner på ”hans” barpall.

Jag känner inte till en bättre plats i London för att dricka halva pints av bitters, best bitters och mild ales. Sitter man tillräckligt länge hinner de byta ut nästan hela sortimentet i de sju-åtta cask ale-pumparna; faten är små, och varje förändring noteras på griffeltavlan. Jag har aldrig haft så roligt medan jag missat en flight hem som jag hade på Wenlock Arms.

Med detta sagt: vid de senaste besöken har jag inte kunnat undgå att luften gått ur stället. Inte samma entusiasm hos personalen. Inte samma ordning. Lite sunkigare än nödvändigt. Att puben nu öppnat i ny regi är därför goda nyheter. Låt oss hoppas att någon med ambitioner gått in för att rusta upp stället en smula, utan att sabba pubens nästan unika karaktär av både kvarterskrog och mekka för ölnördar.

cask ale På tungan 15 april 2012

Engelsk vår på Green Lion

”If the sun don’t come, you get a tan from standing in the English rain”, skrev John Lennon.

Själv älskar jag de engelska naturfärgerna, inget klär en pint bättre. Välrostat som hos en porter? Visst, varför inte, men en vårvecka som denna är det färgskalan från det soligt gyllengula till det bärnstensfärgade som lockar mest.

Hela spektrat finns på Green Lion Inn i Malmö som från och med måndag satsar särskilt på sitt (redan rätt mäktiga) brittiska utbud. ”Great British Ale Festival” är lockropet.

Att kalla det festival är väl att ta i, men det är en schyst temavecka med tre cask ales från Fuller’s: dels Chiswick, det vill säga bryggeriets delikata basic bitter; dels 1845, en kraftigare och fullmatat fruktig sak som jag personligen inte är så förtjust i; dels nytillskottet Spring Sprinter som Fuller’s lanserade som en säsongsale så sent som i april förra året.

Spring Sprinter är en golden ale med sansad alkoholstyrka (4,0) som är det urengelska bryggeriets första försök med den karakteristiska Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland (tänk druvor, krusbär; tänk Sauvignon blanc). Jag har ännu inte provat den. Detta kommer självfallet att bli mitt förstaval på Green Lion i veckan.

I övrigt? En drös fatöl som antingen är brittiska eller som kan sägas vara av brittisk typ. Ska sanningen fram så finns flera av dem i pubens vanliga sortiment, men några är udda: Meantime Yakima Red (ännu en engelsk utblick mot Nya världen, denna gång från pålitliga Meantimebryggeriet i Greenwich), Slussvaktaren från svenska Strömsholm, Op Top Bitter från alltid intressanta De Molen i Holland.

Och ifall det verkligen regnar katter och hundar där borta, då kan det vara läge att värma sig med något mindre somrigt men lika gott: en Fuller’s Black Cab Stout. Den bästa svarttaxi som finns att uppbåda.

cask ale På tungan 12 december 2011 • Uppdaterad 13 december 2011

Alternativ jul

Vi har fått för oss att julöl ska vara om inte kraftiga så åtminstone alkoholstarka.

Så behöver det förstås inte alls vara. Ett fint bevis är Rocking Rudolph, en kopparröd engelsk ale av den typ som passar alla säsonger och som har mer med pub- än med jultraditioner att göra. Den marknadsförs under namnet Hardy’s and Hanson’s, som är namnet på ett bryggeri som Greene King köpte upp för fem år sedan (ölet bryggs på Greene Kings hemmaarena).

Ölen finns i cask-tappning på Green Lion  i Malmö, och ska ha setts även på Bishops vid Gustav Adolfs torg. Det är en traditionell ale på 4,2 volymprocent, med stiltypisk nötkolaaktighet. Inte märkvärdigt, men en fin pint som man gärna tar fler än en av.

Rocking Rudolph? Vad är det för namn egentligen?

Till att börja med (jag tror, vill säga, att det började där) är det en upprockad och uppsoulad version av ”Rudolf med röda mulen” med Maurice Williams & The Zodiacs. Det kände ni kanske till.

Maurice Williams And The Zodiacs – Rockin’ Rudolph

Det är också titeln på en låt som Nils-Åke Runeson skrev åt Svenne & Lotta i mitten av 70-talet, den handlar om Rudolph Valentino. Det kände ni knappast till.

Håll utkik också efter Reindeer Droppings (”Vad är det för namn egentligen?” vol II), en gyllene ale med mycket jästton, som brukar dyka upp i cask-kranarna framåt jul. Väldigt ojulig den också. Och det är inget fel alls i det.

cask ale På tungan 28 mars 2011

Hr Frederiksen-Cask

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

Senaste kommentarer

Sidor