Londonbryggeriet Fuller’s fortsätter att vidga sitt utbud. Och resultatet är fortsatt imponerande.

Wild River är namnet på en helt ny  brygd, med underetiketten Double Hop, så ny att den knappt ens går att googla. Det är en välhumlad, ljust gyllengul ale à 4,5%. Torr och ordentligt humlad men ändå engelsk till karaktären. Min gissning är att de använt klassiska engelska humlesorterna Fuggles och Golding, bara lite mer av dem än vanligt. Torrhumlad med Golding, i så fall.

En annan gissning: detta är den ”Diamond Jubilation Beer” som enligt bryggeriets hemsida ska avslöjas i mitten av maj.

Fakta: Ölen finns sedan igår från cask på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö, samt på Queens Head i Stockholm.

Det är inte alls säkert att ni noterade det, men solen förmörkades den 31 mars och återfick inte sin glans förrän den 10 april.

Vad som hände? The Wenlock Arms, ett av Londons allra mest karaktärsfulla free houses, med ett ständigt roterande utbud av real ale från små producenter i huvudsak från Londonregionen, stängde efter många om och men och larmrapporter den siste mars.

Vilket var förvånande. Nog för att ryktena i ett par års tid talat om det mesta från att hela kåken skulle rivas till att puben skulle bli Kinakrog, men enligt rapporter i höstas skulle stället k-märkas — av både sociala och historiska skäl. “The Wenlock Arms has both historical value and architectural character and adds positively to the local distinctiveness of the area”, rapporterades Hackney planning Committee ha kommit fram till.

Anything you say, säger jag. Bara stället får vara kvar. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle få se Michael Palins look-alike stå gestikulerande vid bardisken och prata med sig själv. Och aldrig mer bli utskälld av en av stammisarna för att jag slagit mig ner på ”hans” barpall.

Jag känner inte till en bättre plats i London för att dricka halva pints av bitters, best bitters och mild ales. Sitter man tillräckligt länge hinner de byta ut nästan hela sortimentet i de sju-åtta cask ale-pumparna; faten är små, och varje förändring noteras på griffeltavlan. Jag har aldrig haft så roligt medan jag missat en flight hem som jag hade på Wenlock Arms.

Med detta sagt: vid de senaste besöken har jag inte kunnat undgå att luften gått ur stället. Inte samma entusiasm hos personalen. Inte samma ordning. Lite sunkigare än nödvändigt. Att puben nu öppnat i ny regi är därför goda nyheter. Låt oss hoppas att någon med ambitioner gått in för att rusta upp stället en smula, utan att sabba pubens nästan unika karaktär av både kvarterskrog och mekka för ölnördar.

”If the sun don’t come, you get a tan from standing in the English rain”, skrev John Lennon.

Själv älskar jag de engelska naturfärgerna, inget klär en pint bättre. Välrostat som hos en porter? Visst, varför inte, men en vårvecka som denna är det färgskalan från det soligt gyllengula till det bärnstensfärgade som lockar mest.

Hela spektrat finns på Green Lion Inn i Malmö som från och med måndag satsar särskilt på sitt (redan rätt mäktiga) brittiska utbud. ”Great British Ale Festival” är lockropet.

Att kalla det festival är väl att ta i, men det är en schyst temavecka med tre cask ales från Fuller’s: dels Chiswick, det vill säga bryggeriets delikata basic bitter; dels 1845, en kraftigare och fullmatat fruktig sak som jag personligen inte är så förtjust i; dels nytillskottet Spring Sprinter som Fuller’s lanserade som en säsongsale så sent som i april förra året.

Spring Sprinter är en golden ale med sansad alkoholstyrka (4,0) som är det urengelska bryggeriets första försök med den karakteristiska Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland (tänk druvor, krusbär; tänk Sauvignon blanc). Jag har ännu inte provat den. Detta kommer självfallet att bli mitt förstaval på Green Lion i veckan.

I övrigt? En drös fatöl som antingen är brittiska eller som kan sägas vara av brittisk typ. Ska sanningen fram så finns flera av dem i pubens vanliga sortiment, men några är udda: Meantime Yakima Red (ännu en engelsk utblick mot Nya världen, denna gång från pålitliga Meantimebryggeriet i Greenwich), Slussvaktaren från svenska Strömsholm, Op Top Bitter från alltid intressanta De Molen i Holland.

Och ifall det verkligen regnar katter och hundar där borta, då kan det vara läge att värma sig med något mindre somrigt men lika gott: en Fuller’s Black Cab Stout. Den bästa svarttaxi som finns att uppbåda.

Vi har fått för oss att julöl ska vara om inte kraftiga så åtminstone alkoholstarka.

Så behöver det förstås inte alls vara. Ett fint bevis är Rocking Rudolph, en kopparröd engelsk ale av den typ som passar alla säsonger och som har mer med pub- än med jultraditioner att göra. Den marknadsförs under namnet Hardy’s and Hanson’s, som är namnet på ett bryggeri som Greene King köpte upp för fem år sedan (ölet bryggs på Greene Kings hemmaarena).

Ölen finns i cask-tappning på Green Lion  i Malmö, och ska ha setts även på Bishops vid Gustav Adolfs torg. Det är en traditionell ale på 4,2 volymprocent, med stiltypisk nötkolaaktighet. Inte märkvärdigt, men en fin pint som man gärna tar fler än en av.

Rocking Rudolph? Vad är det för namn egentligen?

Till att börja med (jag tror, vill säga, att det började där) är det en upprockad och uppsoulad version av ”Rudolf med röda mulen” med Maurice Williams & The Zodiacs. Det kände ni kanske till.

Maurice Williams And The Zodiacs – Rockin’ Rudolph

Det är också titeln på en låt som Nils-Åke Runeson skrev åt Svenne & Lotta i mitten av 70-talet, den handlar om Rudolph Valentino. Det kände ni knappast till.

Håll utkik också efter Reindeer Droppings (”Vad är det för namn egentligen?” vol II), en gyllene ale med mycket jästton, som brukar dyka upp i cask-kranarna framåt jul. Väldigt ojulig den också. Och det är inget fel alls i det.

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.

Det blir fyra nya handpumpar i Malmö för riktig ale, cask ale, när Bishops senare i år sträcker ut sin andra arm och öppnar en andra bar i Malmö, på den norra sidan av Gustav Adolfs torg – fastigheten bredvid jugendkåken i korsningen mot Engelbrektsgatan. ”Bara fem minuter promenad från centralstationen längs Malmös centrala promenadstråk”, står det på hemsidan hos den hotellkedja som äger pubkedjan Bishops Arms.

Fem minuter? Nja, det förutsätter nog att man har lika bråttom som William S Burroughs. Hotellet/baren hamnar ganska exakt på den plats där författaren vände och lade benen på ryggen vid sitt enda besök i Malmö.

The Green Lion Inn har sedan ett tag tillbaka Harvistouns Bitter & Twisted på fat. Det är en finfin ale, ett kryddigt (kryddpeppar) och lite tvåligt öl med stark humlekaraktär, men också med en ton av päron.

Det är gott och det är ganska alkoholsvagt (4,2%). Men ännu bättre smakar det i färskt skick – opastöriserat och ofiltrerat. Den varianten är dessutom svagare, stannar på 3,8%. Kan fås på Ye Olde Litre i London under några dagar nästa vecka, för den som har vägarna förbi.

Bedarö Bitter är till vardags en av landets allra bästa brygder, en måttligt alkoholstark best bitter med amerikanska diftonger, producerad sedan 1997 av Nynäshamns ångbryggeri.

Men idag är det inte vilken vardag som helst. Idag är det måndag, och Bishop’s Arms i Malmö serverar Bedarö i torrhumlad cask-variant – framställd för just den här puben. Två tunnor blev det (de är redan inne på den andra, så skynda på).

Torrhumling innebär att man i det sista skedet av koket kastar i ett gäng humlekottar för extra arom. Humlen ifråga är Chinook, en variant med hög alfasyra (sedan tidigare är detta öl kryddat med både Chinook och Cascade) som ger en fräscht örtig och torr karaktär. Redan när ölet tappades upp tyckte jag mig känna doften av det torra belgiska trappstölet Orval (vilket är fel tänkt, men kanske ändå inte); nu påminner det mig om de där mycket lätt parfymerade örtpåsarna som man placerar i garderoben om man inte orkar hänga ut hela klädbeståndet på balkongen.

(Ja, inte vet jag om folk verkligen gör så där. Men ni fattar principen. Och i Belgrad har jag en gång köpt en sådan där påse, som en present. Den togs inte emot överdrivet väl).

I vilket fall: resultatet av bryggeriets ansträngningar är väldigt lyckat, så det finns anledning att tro att bryggeriet gör fler omgångar.

The Green Lion Inn öppnade idag, den nya ”gastropuben” vid Skeppsbron i Malmö (mittemot gamla flygbåtsterminalen). Puben har sanslöst många ölpumpar – 40 stycken.

Puben drivs av två före detta barchefer hos konkurrenten Bishops Arms, några kvarter bort: Anders Morand och Jennie Ullner. Det bådar för kvalitet.

I gengäld kan man oroas av att stället faktiskt ägs av det trista bryggeriet Åbro, som med denna och liknande pubar (The Black Lion Inn i Norrköping, som här recenseras av bloggaren bakom ofiltrerat.se; Brygghuset hemma i Vimmerby; två stycken Bull & Bear) håller på att bygga upp en kedja av pubar. Men karaktären av kedja tonas ner; Åbro avser inte ens använda ordet ”Lion” till fler krogar.

Givetvis finns Åbros produkter i baren, men de dominerar bara obetydligt mer än vad Carlsbergkoncernens öl gör på ett genomsnittligt Bishops Arms – det vill säga inte alls.

Vad ska man då välja istället?

I första hand cask ale (opastöriserat färsköl), som kommer handpumpat ur fyra kranar. Utbudet kommer att variera, men just nu kommer samtliga fyra från det lilla bryggeriet Cotleigh i engelska Somerset.

Jag hann idag bara med en pint, så jag valde den jag inte druckit förr: Jay Way, som är en best bitter á 4,2 procent med amerikansk humle, Ahtanum som är en lite snällare variant än mer kända amerikanska humlesorter som Cascade och Amarillo. Jay Way var en fin ale med liten kropp (ja, den är tunn, men det låter så nedlåtande) som man säkert kan dricka flera av. Smaken är lite jästig, men det är humlen som dominerar: jordig, blommig, lätt citrusaktig.

Jay Way är ett typiskt exempel på en tendens i Storbritannien, där traditionsbundna bryggerier experimenterar med de hippa amerikanska humlesorterna men använder dem till en ale som i övrigt är väldigt engelsk till karaktären.

The Green Lion Inn i övrigt? Fin lokal, lång bar i två väderstreck; engelsk i inredningen, lite överlastat men inte belamrat som på Bishops och Pickwick; fönstren ger känsla av ljus och luft.

Benämningen gastropub – ännu en engelsk trend – avslöjar att det finns ambitioner i köket, likaså gör matsalen som ligger lite lite avsides. Den här veckan öppnar stället först kl 16, men sedan blir det även luncher.

Ölsortimentet är brett. Mycket från England och Vimmerby, men gott om intressanta öl också från USA och Belgien – främst på flaska.