Jag slank in för en öl, det blev två, på Charlie’s Bar i fredags kväll efter att ha varit i byen på jobb under eftermiddagen. På cask hade de öl från ett av mina absoluta favoritbryggerier, Crouch Vale i engelska Essex.

Crouch Vale gör en fantastisk bitter på 3,5% som heter Essex Boys, de gör en fin mild som heter Blackwater (3,7%) och de gör en premium ale – enklast beskriven som ett mellanting av  välhumlad best bitter och modern golden ale – under namnet Brewer’s Gold.

Men här fanns något jag aldrig förr stött på: Yakima Gold, 4,2%. Det visar sig vara ett säsongsöl, tillgängligt från bryggeriet sedan mars 2011 och antagligen inte så länge till.

Inriktningen påminner om Brewer’s Gold – ambitionen är att med ansenliga mängder humle göra ett friskt, ljust öl som kan tas i stora klunkar. Humlen ifråga är dock importerad, från Yakima som ligger i staten Washington. Jag tolkar hemsidan som att Yakima Gold är en förädling av Amarillohumlen, men jag är inte säker. Någon som vet bättre?

Gott var det i alla fall: en frisk vår-ale som får sin blommighet och lätta citruston och egentligen hela karaktär från humlen, men som ändå inte är ensidig eller extrem. Humlen bäddas in fint av malt och fräschören förstärks av jästen i ett opastöriserat och perfekt hanterat öl.

Så där står jag på Skandinaviens bästa engelska pub, och allt är så perfekt att det påminner mig om the real thing på Londons bästa pubar – med följden att jag obönhörligen längtar bort. Till Wenlock Arms eller Royal Oak eller The White Horse. Där gräset är ännu en liten liten nyans grönare.

Så otacksam man kan vara.

Ok, det är väl läge att gratulera då. Tudor Arms i Stockholm har av Daily Telegraph och British Airways utnämnts till ”världens bästa brittiska pub utanför Storbritannien”.

Så var det överstökat.

Nu kan vi övergå till väsentligheter och konstatera att människorna på Daily Telegraph inte vet vad de talar om. Kanske kanske är Tudor Arms det mest brittiska i pubväg som finns utanför Storbritannien, om man med brittiskt avser ett hak med dålig lager och en skvalande tv-apparat som visar fotboll. (Titta bara på bilden på krogens hemsida, där man på bästa plats exponerar kranar med Carlsberg, Tuborg, Pripps Blå, den allt sämre irländska alen Kilkenny samt Newcastle Brown Ale).

Ett par broar bort, på Södermalm, ligger Oliver Twist, en förvisso inte helbrittisk pub – och nej, de serverar inte Mushroom Pie – som serverar handpumpad opastöriserad engelsk ale med en klass och fräschör som kan få vem som helst att känna att hon befinner sig på plats i London. Och vi som bor i Storköpenhamn har Charlie’s Bar inpå knuten.

Irländarna och Guinnessvänner världen över firar St Patricks Day den 17 mars.

Är det något att fira, då? Tja, det finns alltid plats för en Guinness. Se bara till att platsen du väljer att dricka den är värdig.

Alltför många krögare serverar ölen för kallt, vilket numera för all del är i linje med bryggeriets rekommendationer. Men en stout ska vara källartempererad, inte kall.

Många bartenders har dessutom för bråttom. En Guinness ska dras upp i två drag. Först: fyll till tre fjärdelar, med glaset lutat i 45 graders vinkel. Sen: låt stå. Länge, tills det finns en distinkt linje mellan skum och rödbrunsvart dryck; det får gärna ta både halvannan minut. Till sist: toppa glaset  tills det får en vit prästkrage på uppemot två centimeter. Kvävetrycket ska göra ölen krämig, men det får inte bli för mycket grädde.

En lite rörande PR-film från Guinness här, där vi till och med instrueras i hur vi ska vända blicken medan vi dricker. Lite pretentiöst kanske, men eh… filmen gör en törstig, det är nog huvudsaken. Det blir man inte av detta.

För bästa tänkbara irländska stout i regionen ska ni dock skippa Guinness och istället dricka Wrasslers XXX (eller varför inte samma bryggeris Plain Porter) på Charlie’s Bar i Köpenhamn.

Ända sedan Themsen flödade över av ostron – det var sent 1700-tal  – har kombinationen (stout) porter och ostron varit ett omtalat mellanmål. Föreningen torr stout och hav är bättre än man i förstone tror.

Detta har en del bryggare slagit mynt av, men världens mest kända Oyster Stout – en förvisso fin tolkning av Burtonbryggeriet Marston – har inga tillsatser av ostron. Dock finns andra som provat att ha lite ostron med i ölkoket. Dublinbryggeriet Porterhouse gör en Oyster Stout, som nu också funnit sin väg över havet. Rätt dag får ni den ur en av de båda kranar som Charlie’s i Köpenhamn reserverat för öl från detta Irlands bästa bryggeri.

Jag har inte provat den på Charlie’s, men har klara minnen från Dublin och London  av den pikanta smak av hav och mint/eukalyptus som finns i ostronstouten.

(Mitt korta besök på Charlie’s i helgen ägnade jag istället åt en pint Holden’s Special, som cask ale, och förbluffades av något jag aldrig upplevt förr: ett öl som smakade retsina).

En gång i tiden var det kul att dricka Guinness. Det var några år sedan. Det var innan Guinness tryckte ner den rekommenderade temperaturen till köldgrader, det var medan man var stolt över den irländska stoutens särart och inte anpassade sig efter lagerdrickarna, det var medan bryggeriet ännu skickade en utbildningspatrull varje gång man gav en återförsäljare på andra sidan vattnet rätt att rulla in tunnorna på krogen.

Läs vidare »