Var brygger egentligen de danska ”småbryggarna” sina öl? I ”lågprisländer som Polen och Sverige”? Eller i u-landet Norge?

TT har gjort en kort, förvillande text utifrån en mer genomarbetad och intressant men delvis missvisande text som danska tidningen Politiken publicerat.

Vinkeln är denna: danska småbryggerier, med gott och renommé och vett att ta betalt, är vilseledande i sin marknadsföring. De slår mynt av konsumenternas vurm för det närproducerade och småskaliga. I verkligheten bryggs en del av de danska mikrobryggeriernas öl annorstädes. Exempelvis i Polen och på Harboes stora anläggning.

En del av detta är nyheter för mig.

•Mest anmärkningvärt är att Skovlyst, ett kafé i skogen som sedan mitten av 00-talet brygger och serverar eget öl, alltså brygger stora delar av sin produktion i Polen. Men jag borde inte vara förvånad. På senare tid har bryggeriet flyttat fram sina positioner, sedan ett år tillbaka är ölen väldigt synliga i barer i Köpenhamn. På flaskorna uppges att ölet tillverkats ”i EU”.

•Det svenska exemplet är Brøckhouse. Denna pionjär bland danska mikrobryggerier gick i konkurs våren 2009. Oväntat började varunamnet dyka upp i både svenska och danska barer knappt ett år senare. Förklaringen är att varunamnet köpts av Åbro, som brygger enligt nya recept men med det lånade namnet. Till Danmark kommer ölen via importören Premium Beer Imports försorg.

En bluff, alltså? Nja. Inte konstigare än att Spendrups tagit upp namnet Mariestad, som är en gammal bryggeriort där det inte bryggts öl på decennier. Eller att Carlsberg Sverige säljer öl med Eriksberg på etiketterna. Eller att Galatea använder namnet St Erik, efter ett nedlagt bryggeri på Kungsholmen. Men visst, det borde ju stå på etiketterna att det är tillverkat i Sverige. Och Åbros produktbeskrivningar är onödigt mystifierande.

•Att Raasted brygger en tredjedel av sitt julöl i Belgien, för att möta efterfrågan, är lite intressant. Kul att intresset är stort.

•Liksom att De 5 gaarde – fem herrgårdar, varav prins Joachims Schackenborg är en, som marknadsför sina produkter som framställda enligt ”goda traditionella driftsformer” – låter brygga sitt öl hos giganten Harboe. Men detta redovisas öppet på företagets hemsida (bläddra fram till sidan 26) och i den verksamhetsfilosofi som inleder den långa texten på hemsidan skrivs att ”råvarerna avles på gårdene, men selve forarbejdningen overlades til udvalgte eksperter”.

Jag finner inget särskilt komprometterande i att De 5 gaarde använder just Harboes anläggning för att brygga ölet, även om Politiken gör en poäng av att Harboe för egen del brygger ”discountøl”. Nej, men så bra om det därutöver  i lugn och ro bryggs mindre mängder av gott öl gjort på högklassiga råvaror i den där anläggningen. På liknande vis som de första årens prestigefyllda Samuel Adams-öl bryggdes i Anheuser-Buschs bryggerier (där normalt sett Miller och Budweiser produceras).

•Men på allvar ute och cyklar är Politiken när de gör ett nummer av att ”bryggeriet Mikkeller” tillverkar öl i Norge och Belgien. Mikkeller är inget bryggeri, och har aldrig presenterat sig som ett. Mikkeller är en bryggare som kontraktsbrygger lite varstans i världen. Ofta i samarbete med andra småbryggare. Det är deras själva idé. Och Norge är knappast ett lågprisland. De brygger inte i Norge, Belgien eller USA för att de är snåla.

Prefixet sommar- brukade signalera osedvanligt smaksvaga blasköl från våra mest kända sockervattenleverantörer. Det finns tecken på att det där håller på att bli historia, lika otidsenligt som sommarens buskislustspel.

Allt fler bryggare tycks intressera sig för sommaröl som är tunna till kropp och alkoholstyrka utan att de för den sakens skulle har tunna smakprofiler. Glöm vattniga men lömskt normalstarka starköl med råfrukt och minimal mängd humle (Corona, Sol, amerikanska Budweiser, Tuborg grøn), välkomna istället de omsorgsfullt bryggda ölen med slösaktiga mängder dyr kvalitetshumle och med den lagringstid som krävs för att drycken ska komma till sin rätt.

Just nu gläds jag särskilt åt Mikkellers välhumlade Drinkin the Sun, en sällsynt lyckad veteöl av amerikansk typ – humlad med Amarillo. Alkoholstyrkan ligger under fyra procent. Den brukar kunna hittas på Mikkellers egen bar i Köpenhamn (om än inte idag), liksom på Plan B.

På samma nivå – 3,9 volymprocent – finns den opastöristerade cask-varianten av Fuller’s Summer Ale, som förra veckan fanns på Bishops Arms i Malmö. En ny cask, den sista, kopplas in den här veckan. Denna är inte alls lika humleintensiv som Mikkellers öl, utan har en fin balans mellan humle och malt (som drar åt både valnöt och vanilj).

Amager Bryghus gör en finfin 3,5-procentig steam beer som man kallar Summer Fusion. En kombination, som alla steam beers, av industriepokens lager och ale; jästen är egentligen avpassad för lageröl, men ölet bryggs på höga temperaturer som ”egentligen” bara duger för ale. Amager Summer Fusion – som finns på fat på Bishops i Malmö och, närmare hemmaplan, på Ørsted Ølbar i Köpenhamn – har tacksamt nog mycket av tysk maltkaraktär, och känns verkligen som ett transatlantiskt möte (lite närmare Düsseldorf än Fisherman’s Dwarf).

Lika glädjande, även om det inte är fullt lika somrigt, är det sena genomslaget för Englands Mild ale-renässans. Mild ale är det gamla nordengelska arbetarölet, mörkt och maltigt, som traditionellt sett var alternativet till pubens bitter ale, och som de senaste fyra-fem åren börjat dyka upp på de bästa pubarna i London. Ölet är sällan starkare än 3,7%, ibland så svagt som 3, 0% – perfekt för dessa dagar då man vill sitta länge och dricka många öl. Låt vara att det inte har den där sommarfräscha karaktären, men den låga styrkan tycker jag ändå är ett bra argument för en pint av just detta öl under lata sommardagar på de Malmöpubar som serverar ölet: Green Lion Inn och Bishops.

Ölet ifråga kommer från Fuller’s. Bryggeriet har inte på något vis varit ledande i öltypens återkomst; deras mild ale, som heter Hock, lanserades först ifjor, men om det krävs en större producent för att något udda ska slå igenom så gärna för mig. Fuller’s Hock är i vilket fall som helst en mycket lyckad tolkning.

Om man vill ha både sommar och rus så kan man lugnt lita till Herslev Midsommerbryg, en 5,5-procentig witbier (veteöl av flamländsk typ) som bryggs med björksav, ved och näver. Den har verkligen en ton av björk – nyhuggen ved, inte minst  – jämte citrusen, den lätta kryddnejlikan och den där tuggummi-tonen som kommer av vetejästens estrar. Finns säkert varstans just nu, garanterat på Café Langebro i Köpenhamn.

Efter den stora danska ölfestivalen kommer en lille en: fyra dagar med öl från intressanta danska småbryggerier, på Green Lion Inn i Malmö. Start i morgon, måndagen den 17 maj.

Bland bryggerierna kan jag främst rekommendera Indslev, som har en bred repertoar – trots att alla deras öl är veteöl. Sort hvede och Hvede IPA är bägge sensationella.

Även Amager och Midtfyn lyckas med det mesta man tar sig för. Övriga bryggerier är fina Raasted, prisbelönta Hornbeer, Djævlebryg och Stensbogaard.

Strejken vid Carlsbergs bryggeri innebär att bryggerijätten inte kan leverera något nytt öl förrän tidigast i början av nästa vecka. Den sista leveransen gick i onsdags. ”Det kan nog bli torrlagt redan idag”, sa bryggeriets kommunikationsdirektör igår.

Vilket ypperligt tillfälle för åtminstone de större städernas krogbesökare att testa något annat. Danmark har ett hundratal bryggerier ( låt vara att de flesta är pyttesmå).

Flera krogar får förvisso leveranser enbart från Carlsberg, vilket ”mörkas” av att Carlsberg sedan några år har ett ganska fin ölportfölj med utländska märken. Så länge inte ölutkörarna strejkar så kan Carlsberg tillhandahålla öl från House of Beer, en importör som till 100% ägs av Carlsberg.

—–

TILLÄGG: Strejken fortsätter.

Djævlebryg är ett bryggeri på Själland som inledde sin verksamhet för fyra år sedan. Man kan hitta ölen i Köpenhamn då och då (senast på Café Langebro drack jag OriginALe, en IPA som lanserades förra året; lite udda, med inslag av hallon), men hittills aldrig i Sverige.

Nu försöker Elixir Wine på sig en lansering, med start på onsdag då flera av ölen finns på Green Lion Inn i Malmö. Även bryggmästaren finns på plats, och det ska tydligen bli världspremiär för en ale på 4,5% som heter Eklipse.

Annars är jag väldigt förtjust i Schopenhaurs Vilje, som är en ordentligt humlad ale på 6,5%.

Stensbogaard Bryghus på Fyn är ett av Danmarks mindre bryggerier, etablerat 2007 av bryggarparet Claus och Eva Lund som brygger på fritiden. Den 1 februari lanseras två av deras öl på Systemet: En relativt alkoholsvag IPA på 5,3% och en ”English Dark Stout” på 6,8%.

Dessa två, och ytterligare fyra, kan man prova på Green Lion Inn i Malmö nu på torsdag 28 januari. Hela flaskor? Jovars, men roligare är att ta fasta på erbjudandet att prova 15 cl av tre olika öl. 90 spänn kostar det.

Så får ni väl se om ni blir mer förtjusta i ölen än jag. Jag har provat tre av dem, och besväras i samtliga fall av en metallisk biton – som bryggaren förvisso döljer rätt väl i sin stout.

Denna stout har annars alla de rätta komponenterna: en ovanligt tydlig kaffearom, lakrits, fudge, lite sot i doften. Mild choklad jämte kaffet i smaken, men i eftersmaken också ett syrligt inslag som påminner om russin i kartong. Inte kul.

En smörig och hyggligt maltig ESB, kallad Modnet, har en behaglig arom med inslag av kola, men plåtkänslan i munnen är överväldigande.

Helst dricker jag trots allt deras rödbruna IPA, tunn för sitt slag. Men även här är aromen bäst: friskt blommig och med tydlig humlekaraktär. I munnen känner jag rönnbär, röda vinbär, järnrör och en del bitter choklad. Den är drick- och njutbar, men lite väl endimensionell.

Midtfyns Bryghus är ett av Danmarks allra bästa bryggerier, på allvar inne i matchen när danskamerikanen Eddie Szweda efter en skakig start tog över driften i november 2006.

Midtfyn gör femton olika öl, fyra säsongsöl inräknade. Två av de mer extrema introduceras på Systemet 1 december: Imperial Stout – som rättvist utsåg till Årets ølnyhed av Danska ølentusiasterna 2007 – och Double India Pale Ale, som givetvis är en humlearomatisk och mäktig men väl balanserad och faktiskt mjukt maltig ale à 9,2 procent. Inslag av mandel, granskog, honung, persika och aprikos.

Den som vill prova fler öl får chansen på måndag, då bryggaren själv finns på Green Lion Inn i Malmö och har större delen av sitt sortiment med sig. Just denna kväll kan man köpa ölen i provsmakningsportioner à 15 cl.

Jag har druckit en rad av Midtfynölen. En favorit är Gunners: en maltig och mjuk, mycket fint balanserad ale. Vore det inte för färgen, orange/röd, skulle jag kalla den en Brown Ale. Brittisk i grund och botten, men med diskreta amerikanska influenser. Jag skriver diskreta, för även om den amerikanska citrustonade humlen märks av så förtar den inte öltypens grundläggande karaktär där nätkolan är viktig. Ett höjdaröl.

Bland veteölen föredrar jag den svartpeppar-kryddade Sommer Wit, belgisk typ alltså, men finner den engelska Wheat Bier intressant. Den har smaksatts med lime, hallon och honung; jag hade kunnat vara utan hallonen.

Midtfyns vanliga stout smakar som om den lagrats på whiskyfat, vilket ger ett extra djup åt smaken av kaffe, choklad, kola och lakrits. Fast den matchar inte Imperial Stout.

Intressant är också en kopparfärgad Chili Tripel, med doft av skumbanan. Chilin kommer i den ganska eldiga eftersmaken.

Egentligen skulle man bo i Göteborg. Då hade man kunnat ta båten till Jylland.

Stena Line introducerar ett ölprovarpass för den som vill ölluffa på Danmarks största ö. För 69 spänn för man ett kort som ger rabatt på elva bryggerier, varav de flesta har egna restauranger – däribland Sögaards bryghus i Aalborg,  Skagen bryghus och Brygghuset Vendia i Hjörring.

Enda problemet är att det där passet bara säljs i samband med resor med det där rederiet.