Annons:
Fuller’s På tungan 5 juli 2016

Säsong för … pale ale

Fuller’s i London har gjort sin delikata vanliga bitter till en del av säsongutbudet – i år ska denna klassiker finnas på cask enbart från juli till september ska den finnas som cask ale.

Vilket är ett jättemärkligt beslut, men fram till dess finns i alla fall ett något fylligare och nästan fullgott substitut: Quintessential British Pale Ale.

Namnet har en bitter bismak av brexit, men i övrigt har jag mest gott att säga om denna old school bitter/pale ale. Den är väldigt brittisk och den är ganska basic. Lite tunn, som sig bör – alkoholstyrkan är bara 3,8% – men med fin munkänsla ändå. Arom och smak av frisk humle, småsöta kex och karamell. Jag hittade den i handpumpat skick på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

Fuller’s På tungan 25 maj 2016

Amerikanskt från Fuller’s

Fuller’s bryggeri i Chiswick är det sista bland äldre bryggerier som finns kvar i London. Det är ett ärevördigt kvalitetsbryggeri. Traditionellt. Mycket engelskt.

Så många andra bryggare London och världen över blickar åt amerikanska ale-tolkningar. Dessa har sin plats. Men ska inte Fuller’s hålla sig på sin? Fortsätta brygga sitt standardsortiment och därutöver jobba på att förnya och fördjupa sig inom ramen för dessa engelska traditioner?

Det kan man tycka. Detta tycker jag egentligen. Någonstans tror jag också att det främjar deras varumärke.

Men det finns nästan alltid ett men. Här kommer det:

Fuller’s introducerade i november en råg-ale av amerikanskt snitt, som sedan någon vecka finns i Sverige. Den heter Montana Rye Red Ale, med undertiteln American style ale. Den traditionella Fuller’s-loggan är diskret gömd i ett formspråk som är besläktat med amerikanska bryggerier (kanske inspirerat av Sierra Nevada?).

Och det smakar alldeles utmärkt. Den stiltypiska humlen (förvisso australisk: Galaxy) bidrar till smaken av Nya Världen, men här finns en maltighet som är typisk engelsk och som får hjälp av rågmalten som ger en mjukare munkänsla och en mättad kryddighet. Ölet är fylligare än vad alkoholstyrkan på 4,5 volymprocent förbereder en på. Klassisk kvalitet, på nytt sätt, utan skryt eller skrän.

Detta är förvisso inte första gången Fuller’s tänker amerikanskt. Mer typisk för blicken över Atlanten är den läckra, fast helt annorlunda Wild River, som är en ordentligt humlad och citrustonad golden ale på 4,5%.

Så på det stora hela är jag rätt nöjd med detta omvärldsintresse. Det som främst grumlar min pint är ryktet om att Fuller’s upphört att brygga sin klassiska Chiswick Bitter året runt, den ska bli säsongsöl.

Fuller’s På tungan 27 mars 2014 • Uppdaterad 28 mars 2014

I startgropen inför ölfestivalen

Malmö öl- och whiskyfestival öppnar imorgon, kl 17. Vi publicerar imorgon ett hemma hos-reportage hos en av deltagarna, nytillskottet Brygghuset Finn — ett Landskronabaserat bryggeri som serverar sina båda öl: en American pale ale och, inte minst, den mycket lyckade Brown ale. (Tillägg: här är artikeln).

I övrigt? Kolla festivalens hemsida. Det har jag gjort. Där noterar jag att Brekeriet har med sig en ny(?) saison, som heter Vieille Saison och ett suröl som heter Blondette. Samt det vanliga, hur vanligt nu Brekeriets utbud är. Missa inte svartvinbärsölet Cassis, det ser man trots allt inte varje dag.

Malmö Brygghus kommer med fjorton öl, däribland Lemongrass IPA och något som heter ”Malmö brygghus senaste pilsner”. Övriga lokala bryggare är bland andra Helsingborgs bryggeri, South Plains och danska Skovlyst och Stronzo (se inlägget nedan).

Men det är inte bara de minsta och mest lokala som finns representerade. Nils Oscar har med sitt vanliga sortiment, men också en ny APA, Winter Edition 2013 och något som heter Våröl – och som tycks vara samma öl som deras kalaspåsköl.

Mssa för all del inte engelska Fuller’s, ett av världens bästa bryggerier. De har två caskvarianter på plats, klassikerna London Pride och ESB — som också finns i ”vanlig” tappning. Ett strålande tillfälle att parallellprova!

Fuller’s På tungan 23 december 2013

Kung Bore to run

Ni som vet en del om Jack Frost känner antagligen till att detta inte är enbart är en engelskspråkig motsvarighet till Kung Bore, men antagligen inte att Jack Frost var det namn som Grant McLennan från The Go-Betweens och Steve Kilbey från The Church använde när duon gav ut ett rätt bra album i början av 1990-talet.

Eller så har jag helt fel för mig; ni känner till det australiska rockprojektet, men har i åratal undrat vad det där har med Lononbryggeriet Fuller’s vintervärmare Jack Frost att göra.

Vad mer känner ni till? Att Jack Frost ibland görs ansvarig för vintern och den kalla nordanvinden? Att han var en sträng och kompromisslös familjefader, som inte alls gillade att hans son Daddy Cool tog plats i en discolåt av Boney M? Att han avskydde att åka bob, men att Bob Dylan inte bangade för att s a s åka gratis på Jack Frosts namn och kallade sig Jack Frost så snart han fick en chans att producera sina egna skivor?

Alltihop?

Vi är imponerade. Men visste ni att Bob ”Jack Frost” Dylan gästade Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö 3 november 2011, en dag då Fuller’s Jack Frost inte alls serverades som cask ale på puben? Och att Bob därför nöjde sig med en mugg kaffe och en caesarsallad?

Jaså, det också.

Så matt man blir. Finns det inget som undgår er? Inte ens att Jack Frost finns på cask på Bishops just nu? Nähä. Vissa nyheter färdas raskt. Hit the road, liksom.

Fuller’s På tungan 17 oktober 2013

Höst vid gaten

Londonbryggeriet Fullers introducerade förra året en ny höst-ale, ”Traitor’s Gate”, som finns från cask på Bishops i Malmö om inte någon druckit upp den. Kommer säkert tillbaka annars.

Fullers fortsätter alltså att lansera högklassiga säsongsöl, smakrika men alkoholsvaga (4,5%). Detta är ett utsökt komplement till Red Fox, som i min värld är en höstklassiker.

De är snarlika, men skiljer sig ändå från varann. Traitor’s Gate är torrare, präglad inte minst av den mer citrusaktiga australiska humlen Galaxy som ger sig tillkänna främst i eftersmaken. Red Fox är jordigare och mer engelskt marmeladaktig. Men det vore inte en Fullers-ale om den inte var välbalanserad och hinkarvänlig. Malt (lätt rostade småsöta kakor), humle och jäst (smörkola) i perfekt harmoni.

Fuller’s På tungan 18 maj 2012

Fuller’s Wild River

Londonbryggeriet Fuller’s fortsätter att vidga sitt utbud. Och resultatet är fortsatt imponerande.

Wild River är namnet på en helt ny  brygd, med underetiketten Double Hop, så ny att den knappt ens går att googla. Det är en välhumlad, ljust gyllengul ale à 4,5%. Torr och ordentligt humlad men ändå engelsk till karaktären. Min gissning är att de använt klassiska engelska humlesorterna Fuggles och Golding, bara lite mer av dem än vanligt. Torrhumlad med Golding, i så fall.

En annan gissning: detta är den ”Diamond Jubilation Beer” som enligt bryggeriets hemsida ska avslöjas i mitten av maj.

Fakta: Ölen finns sedan igår från cask på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö, samt på Queens Head i Stockholm.

Fuller’s På tungan 15 april 2012

Engelsk vår på Green Lion

”If the sun don’t come, you get a tan from standing in the English rain”, skrev John Lennon.

Själv älskar jag de engelska naturfärgerna, inget klär en pint bättre. Välrostat som hos en porter? Visst, varför inte, men en vårvecka som denna är det färgskalan från det soligt gyllengula till det bärnstensfärgade som lockar mest.

Hela spektrat finns på Green Lion Inn i Malmö som från och med måndag satsar särskilt på sitt (redan rätt mäktiga) brittiska utbud. ”Great British Ale Festival” är lockropet.

Att kalla det festival är väl att ta i, men det är en schyst temavecka med tre cask ales från Fuller’s: dels Chiswick, det vill säga bryggeriets delikata basic bitter; dels 1845, en kraftigare och fullmatat fruktig sak som jag personligen inte är så förtjust i; dels nytillskottet Spring Sprinter som Fuller’s lanserade som en säsongsale så sent som i april förra året.

Spring Sprinter är en golden ale med sansad alkoholstyrka (4,0) som är det urengelska bryggeriets första försök med den karakteristiska Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland (tänk druvor, krusbär; tänk Sauvignon blanc). Jag har ännu inte provat den. Detta kommer självfallet att bli mitt förstaval på Green Lion i veckan.

I övrigt? En drös fatöl som antingen är brittiska eller som kan sägas vara av brittisk typ. Ska sanningen fram så finns flera av dem i pubens vanliga sortiment, men några är udda: Meantime Yakima Red (ännu en engelsk utblick mot Nya världen, denna gång från pålitliga Meantimebryggeriet i Greenwich), Slussvaktaren från svenska Strömsholm, Op Top Bitter från alltid intressanta De Molen i Holland.

Och ifall det verkligen regnar katter och hundar där borta, då kan det vara läge att värma sig med något mindre somrigt men lika gott: en Fuller’s Black Cab Stout. Den bästa svarttaxi som finns att uppbåda.

Fuller’s På tungan 19 mars 2012

Chiswick Bitter

Fuller’s Chiswick Bitter är, enkelt uttryckt, ett småsyskon till Fuller’s London Pride. En enkel bitter av den typ som jag bara för några år sedan trodde aldrig skulle kunna tränga sig in på den svenska marknaden. Finns verkligen en svensk publik som är beredd att betala pubpris för en importerad engelsk cask ale som ligger på folkölsstyrka?

Jäpp. Det finns. Jag har kvitto på Fuller’s framgång. Det ligger i min ficka. Det visar att jag drack fyra pints av den.

För närvarande serveras den på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Från cask, färsk och handpumpad. Det är liksom en förutsättning — en pastöriserad variant hade på så låg alkoholnivå varit stum. Till och med London Pride får en högre alkoholstyrka i de keg- och flasktappade varianterna. Mycket av aromen försvinner i pastöriseringen, det kompenseras i allmänhet av att alkoholstyrkan drivs upp.

Chiswick bitter är inget märkvärdigt, men en väldigt trevlig ale i all enkelhet. Maltig, men med en delikat och lite blommig humlearom. Lite som ballerina-kex, men friskare. Vattnigt? Jovars, fylligt är det ju inte – ölen ligger på 3,5%, en pint av drycken består ju trots allt till större delen av vatten. Men inte vattnigt i betydelsen utan smak eller mineralstickigt. Det är inte den typen av öl som tvingar en att springa på toa stup i kvarten. Vad man får är en stilla pint, utan en massa oroliga bubblor, av smakmättad dryck och tydlig smak av fina råvaror.

Överhuvudtaget gläds jag åt Fuller’s framgångar på den svenska pubmarknaden. De femstjärniga klassikerna London Pride och ESB har funnits i halvannat decennium, den fina portern också ett bra tag, men nytillskotten är inte att förakta. Dels vinterns helt nylanserade Black Cab Stout, dels bryggeriets Hock Mild Ale som Fuller’s bryggt till och från sedan 2005 och som emellanåt finns i pumparna på Bishops och Green Lion. Den 3,7-procentiga Front Row är mindre klassisk och inte lika spännande, men en fin bekantskap också den.

 

Fuller’s På tungan 1 april 2010 • Uppdaterad 10 april 2010

Tea time: Fuller’s andra IPA

India Pale Ale fraktades ursprungligen till Indien för att släcka törsten hos de engelska kolonialisterna. Men vad skeppades tillbaka till moderlandet?

Te.

Vilket leder oss in på den IPA som för närvarande finns på cask på The Green Lion i Malmö.

Den är på alla vis bättre än den Fuller’s IPA som introducerades i Sverige förra året och som sades ha tagits fram för att möta svenska smaklökar (vilket jag uppfattade som en ren förolämpning). Det sägs att denna IPA på blygsamma 5,0% i alkoholstyrka i själva verket framställs av George Gale’s, som köptes upp av Fuller’s för fem år sedan, och smaken bekräftar ryktena. Här finns ett släktskap till Gale’s HSB.

Bengal Lancer i casktappning är en jordig ale med inslag av apelsin, jordgubbar och tvål… men framför allt te. Kanske te med citron och en kula humle i kitteln?

Senaste kommentarer

Sidor