Dark Beast är en mörk IPA med för genren sansad alkoholstyrka (6,5%) som producerats av det lilla danska bryggeriet Djævlebryg, i samarbete med krogen Green Lion i Malmö. På torsdag får denna amerikanskt humlade best (Centennial, Crystal och Columbus är humlesorterna) premiär på krogen i fråga och på Öl- och whiskyfestivalen i en stad som heter Stockholm.

Entusiasterna bakom ölsällskapet Malte arrangerar för fjärde gången en öltipsrunda i Malmö. Imorgon, lördag, är det dags.

Konceptet är enkelt: promenera mellan elva ölkrogar, från Möllevången till hamnen, och blindtesta en öl på varje ställe. Du får 15 cl i glaset och tre alternativ att välja mellan/gissa på. Den som gissat flest rätt vinner.

Sedan förra året har ett par krogar tillkommit: dels Far i hatten i Folkets park, dels Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg. Bägge har förgyllt öltillvaron i stan det senaste året (och bidragit till att jag numera inte är stammis någonstans, vi lever med lyxen att det finns massor av bra ställen att dricka kvalitetsöl i stan; ska man frekventera ett dussin krogar blir det långt mellan besöken) och motiverar väl sin plats på promenadkartan. Jag saknar bara Malmö brygghus (men det kanske hade varit för lätt att gissa ifall man får tre vitt skilda öltyper), Pickwick och Operagrillen.

Övriga som deltar är Bullen, Metro, Green Lion, gamla Bishops, Paddys, På Besök, Brogatan, Tempo och Nya Tröls. Läs mer här.

Det senaste halvåret har tecknen blivit alltfler: nästa trend inom ölvärlden är altbier.

Altbier brukar jag beskriva som tyskarnas motsvarighet till britternas ale. Det är en behändig beskrivning, om inte annat så för att orden alt och ale ligger så nära varandra.

Men varför altbier?

Jag har en teori. Många ölfantaster – jag är en av dem – är lite less på det ofta missriktade experimenterandet och har börjat tala om att komma tillbaka till ursprunget/ursprungen. Korsbefruktningar? Kul! Extremtolkningar? Kul! Men få saker är i längden lika kul som ett välbryggt öl, rent i smaken och utan fantasisiffror i alkoholmängdsbeskrivningen.

Problemet är att det där ju är gjort. De flesta urtyper är uttjatade och exploaterade. Dock inte alla: altbier är en klassiker, men en klassiker vi ännu sett och smakat ganska lite av.

Altbier är släkt med åtskilligt av det öl som producerades på kontinenten före industriepokens lagerrevolution kring mitten av 1800-talet. Precis som ale är det ett överjäst öl – ett öl som jäser på högre temperaturer än den modernare lagern, som förutsätter antingen modern kylningsteknik eller tillgång till snö. Resultatet blir ett öl som är mindre utjäst, ofta grumligare och med mer fruktestrar. Lite renare än britternas ale brukar de dock vara, vilket förklaras av att det lagras kallare.

Altbier är dock inte kontinental ale vilken som, utan förknippas främst med trakten kring Düsseldorf. Huruvida det har att göra med öltypens ursprung eller med det faktum att det aldrig dog ut och ersattes av underjästa motsvarigheter (som, låt säga, Einbecks bock-öl som i moderniseringens namn omvandlades från ”alt” till ”lager”) vill jag låta vara osagt.

Hursomhaver, altbier upplever början på en renässans världen över. Härom månaden drack jag en mer än hygglig altbier på Apollo – bryggerikrogen bredvid Tivoli i Köpenhamn – och imorgon, på juldagen, introduceras husets altbier som månadens öl på Malmö brygghus. Den beskrivs av bryggaren själv som en lite beskare tolkning av traditionen.

Man ska inte begära det omöjliga, men man kan hoppas att den matchar Uerige Alt, från ett litet bryggeri i Düsseldorf, som senaste jag besökte Green Lion Inn i Malmö erbjöds på fat. Även denna ligger på den bittra sidan av altbierspektrat, men uppvisar framför allt en imponerande balans mellan sötma och beska: mycket av bäggedera, men inte samtidigt. Först den karamelltonade, mjuka maltigheten, sedan en lång och bitterfrisk eftersmak.

För övrigt:

Om inte altbieren faller i smaken så blir det imorgon premiärtapp ur Brygghusets gästkran. Först ut är Fålen, en ale från bryggeriet Dugges i Göteborg. Jag har inte testat den, men det verkar vara en friskt humlad ale utan några konstigheter. Ja, inte mer än att bryggaren använt arompäron i koket.

Bishops Arms hoppades hinna inviga sin andra Malmöpub, på adressen Gustav Adolfs torg 49, lagom till Malmöfestivalen. Men eftersom hotellet som huserar puben inte öppnar förrän i september så dröjer det.

Desto mer flyt har Green Lion Inn, Bishops främsta konkurrent/komplement i centrum. Inte nog med att festivalområdet i år sträcker sig bort mot Skeppsbron, med två scener på Posthusplatsen – det vill säga på stenkasts avstånd från puben och dess stora uteservering. Dessutom får Green Lion under festivalen en filial mitt på Gustav Adolfs torg. Tio fatöl serveras, däribland Fuller’s London Pride, Weihenstephaner Hefe Weissbier, Jever och Anchor Steam.

2-0 till lejonet, med andra ord.

The Green Lion Inn har sedan ett tag tillbaka Harvistouns Bitter & Twisted på fat. Det är en finfin ale, ett kryddigt (kryddpeppar) och lite tvåligt öl med stark humlekaraktär, men också med en ton av päron.

Det är gott och det är ganska alkoholsvagt (4,2%). Men ännu bättre smakar det i färskt skick – opastöriserat och ofiltrerat. Den varianten är dessutom svagare, stannar på 3,8%. Kan fås på Ye Olde Litre i London under några dagar nästa vecka, för den som har vägarna förbi.

Djævlebryg är ett bryggeri på Själland som inledde sin verksamhet för fyra år sedan. Man kan hitta ölen i Köpenhamn då och då (senast på Café Langebro drack jag OriginALe, en IPA som lanserades förra året; lite udda, med inslag av hallon), men hittills aldrig i Sverige.

Nu försöker Elixir Wine på sig en lansering, med start på onsdag då flera av ölen finns på Green Lion Inn i Malmö. Även bryggmästaren finns på plats, och det ska tydligen bli världspremiär för en ale på 4,5% som heter Eklipse.

Annars är jag väldigt förtjust i Schopenhaurs Vilje, som är en ordentligt humlad ale på 6,5%.

India Pale Ale fraktades ursprungligen till Indien för att släcka törsten hos de engelska kolonialisterna. Men vad skeppades tillbaka till moderlandet?

Te.

Vilket leder oss in på den IPA som för närvarande finns på cask på The Green Lion i Malmö.

Den är på alla vis bättre än den Fuller’s IPA som introducerades i Sverige förra året och som sades ha tagits fram för att möta svenska smaklökar (vilket jag uppfattade som en ren förolämpning). Det sägs att denna IPA på blygsamma 5,0% i alkoholstyrka i själva verket framställs av George Gale’s, som köptes upp av Fuller’s för fem år sedan, och smaken bekräftar ryktena. Här finns ett släktskap till Gale’s HSB.

Bengal Lancer i casktappning är en jordig ale med inslag av apelsin, jordgubbar och tvål… men framför allt te. Kanske te med citron och en kula humle i kitteln?

Kout Na Sumave är ett av de roligaste nytillskotten för oss som tycker om att resa i Tjeckien och tycker om öl. Nu kommer ölen till Malmö; den 26 mars ska tre av dem finnas på Green Lion Inn.

Sumava är vad tyskarna kallar Böhmerwald, lite slarvigt uttryckt området mellan Plzen och Franken. Bryggeriet i Kout är ett regionalt bryggeri med anor från 1736, men produktionen hade legat nere sedan 1969 när den kom igång för snart fyra år sedan.

Jag har hittat Kout i Plzen och i lilla Klatovy, men i höstas också i Prag. I stadsdelen Zizkov finns en nästan bortglömd restaurang som heter Slovanske Lipy och som serverar Kout i fyra utföranden: både med stamvörtstyrka 10° och 12° (motsvarar i detta fall strax under fyra respektive fem volymprocent), både i färskt och pastöriserat skick.

Till Malmö kommer, verkar det, de överlägsna (och transportkänsligare) opastöriserade varianterna av 10°, 12° och 14°.

På Slovanske Lipy uppskattar jag tolvan mer, men det är ändå tian som är mest imponerande (och på Modry Abbe i Klatovy, en av landets allra bästa ölstugor, är den outstanding). Så gott och så smakrikt, ändå så sansat i alkoholstyrka.

Inget öl som produceras utanför Plzen får i Tjeckien kallas pilsner, men detta fyller annars kriterierna för en tjeckisk pilsner: friskt blommigt, ganska fylligt, inslag av smör(kola) och lite honung, välhumlat men inte extremt. Och det täta vita skummet är hållfast som vispad äggvita. Vi får väl se hur väl ölet lyckas klara resan till hamnen i Malmö.

Har du också varit med om att beställa en hel pint och alldeles för snart upptäcka att det där var inte vad du egentligen ville dricka? Och så retar det dig att det nog fanns femton eller tjugo eller fyrtio öl du hellre hade provat – om du bara visste?

Mångfald är svårt. För att veta hur man väljer rätt måste man några gånger ha valt fel.

Därför är det en så god idé att på puben låta folk provsmaka en klunk innan de beställer. Eller att helt enkelt låta folk beställa in en bricka med smakprover.

Många bryggeripubar gör så där, exempelvis Nørrebro Bryghus och Brewpub i Köpenhamn. Man köper en handfull öl, men det är bara 10 cl av varje.

Ovanligare är att vanliga pubar bjuder ut varorna på det viset. Kul därför med Green Lion Inn i Malmö som med start idag låter folk prova fem olika öltyper till ett hyggligt pris: 98 kr för fem öl à 10 cl. Varje lördag framöver finns också tematiska provpaket, fyra eller fem öl för 98 kr.

Premiärkvällen imorgon blir det dansk humlechock: Beer Here Lupulus Pale Ale, Stensbogaard India Pale Ale, Midtfyn IPA och Midtfyn Double IPA. Intressanta öl alla fyra, men jag föredrar alla gånger de båda sistnämnda. Lupulus är extrem i beskan, men ganska tunn och väldigt endimensionell.

Stensbogaard Bryghus på Fyn är ett av Danmarks mindre bryggerier, etablerat 2007 av bryggarparet Claus och Eva Lund som brygger på fritiden. Den 1 februari lanseras två av deras öl på Systemet: En relativt alkoholsvag IPA på 5,3% och en ”English Dark Stout” på 6,8%.

Dessa två, och ytterligare fyra, kan man prova på Green Lion Inn i Malmö nu på torsdag 28 januari. Hela flaskor? Jovars, men roligare är att ta fasta på erbjudandet att prova 15 cl av tre olika öl. 90 spänn kostar det.

Så får ni väl se om ni blir mer förtjusta i ölen än jag. Jag har provat tre av dem, och besväras i samtliga fall av en metallisk biton – som bryggaren förvisso döljer rätt väl i sin stout.

Denna stout har annars alla de rätta komponenterna: en ovanligt tydlig kaffearom, lakrits, fudge, lite sot i doften. Mild choklad jämte kaffet i smaken, men i eftersmaken också ett syrligt inslag som påminner om russin i kartong. Inte kul.

En smörig och hyggligt maltig ESB, kallad Modnet, har en behaglig arom med inslag av kola, men plåtkänslan i munnen är överväldigande.

Helst dricker jag trots allt deras rödbruna IPA, tunn för sitt slag. Men även här är aromen bäst: friskt blommig och med tydlig humlekaraktär. I munnen känner jag rönnbär, röda vinbär, järnrör och en del bitter choklad. Den är drick- och njutbar, men lite väl endimensionell.