Har du också varit med om att beställa en hel pint och alldeles för snart upptäcka att det där var inte vad du egentligen ville dricka? Och så retar det dig att det nog fanns femton eller tjugo eller fyrtio öl du hellre hade provat – om du bara visste?

Mångfald är svårt. För att veta hur man väljer rätt måste man några gånger ha valt fel.

Därför är det en så god idé att på puben låta folk provsmaka en klunk innan de beställer. Eller att helt enkelt låta folk beställa in en bricka med smakprover.

Många bryggeripubar gör så där, exempelvis Nørrebro Bryghus och Brewpub i Köpenhamn. Man köper en handfull öl, men det är bara 10 cl av varje.

Ovanligare är att vanliga pubar bjuder ut varorna på det viset. Kul därför med Green Lion Inn i Malmö som med start idag låter folk prova fem olika öltyper till ett hyggligt pris: 98 kr för fem öl à 10 cl. Varje lördag framöver finns också tematiska provpaket, fyra eller fem öl för 98 kr.

Premiärkvällen imorgon blir det dansk humlechock: Beer Here Lupulus Pale Ale, Stensbogaard India Pale Ale, Midtfyn IPA och Midtfyn Double IPA. Intressanta öl alla fyra, men jag föredrar alla gånger de båda sistnämnda. Lupulus är extrem i beskan, men ganska tunn och väldigt endimensionell.

Stensbogaard Bryghus på Fyn är ett av Danmarks mindre bryggerier, etablerat 2007 av bryggarparet Claus och Eva Lund som brygger på fritiden. Den 1 februari lanseras två av deras öl på Systemet: En relativt alkoholsvag IPA på 5,3% och en ”English Dark Stout” på 6,8%.

Dessa två, och ytterligare fyra, kan man prova på Green Lion Inn i Malmö nu på torsdag 28 januari. Hela flaskor? Jovars, men roligare är att ta fasta på erbjudandet att prova 15 cl av tre olika öl. 90 spänn kostar det.

Så får ni väl se om ni blir mer förtjusta i ölen än jag. Jag har provat tre av dem, och besväras i samtliga fall av en metallisk biton – som bryggaren förvisso döljer rätt väl i sin stout.

Denna stout har annars alla de rätta komponenterna: en ovanligt tydlig kaffearom, lakrits, fudge, lite sot i doften. Mild choklad jämte kaffet i smaken, men i eftersmaken också ett syrligt inslag som påminner om russin i kartong. Inte kul.

En smörig och hyggligt maltig ESB, kallad Modnet, har en behaglig arom med inslag av kola, men plåtkänslan i munnen är överväldigande.

Helst dricker jag trots allt deras rödbruna IPA, tunn för sitt slag. Men även här är aromen bäst: friskt blommig och med tydlig humlekaraktär. I munnen känner jag rönnbär, röda vinbär, järnrör och en del bitter choklad. Den är drick- och njutbar, men lite väl endimensionell.

Midtfyns Bryghus är ett av Danmarks allra bästa bryggerier, på allvar inne i matchen när danskamerikanen Eddie Szweda efter en skakig start tog över driften i november 2006.

Midtfyn gör femton olika öl, fyra säsongsöl inräknade. Två av de mer extrema introduceras på Systemet 1 december: Imperial Stout – som rättvist utsåg till Årets ølnyhed av Danska ølentusiasterna 2007 – och Double India Pale Ale, som givetvis är en humlearomatisk och mäktig men väl balanserad och faktiskt mjukt maltig ale à 9,2 procent. Inslag av mandel, granskog, honung, persika och aprikos.

Den som vill prova fler öl får chansen på måndag, då bryggaren själv finns på Green Lion Inn i Malmö och har större delen av sitt sortiment med sig. Just denna kväll kan man köpa ölen i provsmakningsportioner à 15 cl.

Jag har druckit en rad av Midtfynölen. En favorit är Gunners: en maltig och mjuk, mycket fint balanserad ale. Vore det inte för färgen, orange/röd, skulle jag kalla den en Brown Ale. Brittisk i grund och botten, men med diskreta amerikanska influenser. Jag skriver diskreta, för även om den amerikanska citrustonade humlen märks av så förtar den inte öltypens grundläggande karaktär där nätkolan är viktig. Ett höjdaröl.

Bland veteölen föredrar jag den svartpeppar-kryddade Sommer Wit, belgisk typ alltså, men finner den engelska Wheat Bier intressant. Den har smaksatts med lime, hallon och honung; jag hade kunnat vara utan hallonen.

Midtfyns vanliga stout smakar som om den lagrats på whiskyfat, vilket ger ett extra djup åt smaken av kaffe, choklad, kola och lakrits. Fast den matchar inte Imperial Stout.

Intressant är också en kopparfärgad Chili Tripel, med doft av skumbanan. Chilin kommer i den ganska eldiga eftersmaken.

Landets mest pålitliga kvalitetsbryggeri? Oppigård, skulle jag säga. De här bryggarna i Dalarna har varit verksamma i drygt sju år. Som ni alla vet är sju Fullkomlighetens tal, så det var förstås läge att brygga en Anniversary Ale.

Denna sjunde årgång tappades i början av september, och alla trodde att alltsammans var uppdrucket när plötsligt ett par fat uppdagades (tappade bakom en tunna nånstans, kanske?). Dessa finns nu på Green Lion Inn i Malmö.

Passa på! Denna fylliga pale ale á 5,9 % av amerikansk typ, välkryddad med Aramillo-humle, är finfin. Ovanligt blommig och bärig; mest av allt slår en ton av fläder igenom och kompletterar den rejäla fast inte krävande beskan.

The Green Lion Inn öppnade idag, den nya ”gastropuben” vid Skeppsbron i Malmö (mittemot gamla flygbåtsterminalen). Puben har sanslöst många ölpumpar – 40 stycken.

Puben drivs av två före detta barchefer hos konkurrenten Bishops Arms, några kvarter bort: Anders Morand och Jennie Ullner. Det bådar för kvalitet.

I gengäld kan man oroas av att stället faktiskt ägs av det trista bryggeriet Åbro, som med denna och liknande pubar (The Black Lion Inn i Norrköping, som här recenseras av bloggaren bakom ofiltrerat.se; Brygghuset hemma i Vimmerby; två stycken Bull & Bear) håller på att bygga upp en kedja av pubar. Men karaktären av kedja tonas ner; Åbro avser inte ens använda ordet ”Lion” till fler krogar.

Givetvis finns Åbros produkter i baren, men de dominerar bara obetydligt mer än vad Carlsbergkoncernens öl gör på ett genomsnittligt Bishops Arms – det vill säga inte alls.

Vad ska man då välja istället?

I första hand cask ale (opastöriserat färsköl), som kommer handpumpat ur fyra kranar. Utbudet kommer att variera, men just nu kommer samtliga fyra från det lilla bryggeriet Cotleigh i engelska Somerset.

Jag hann idag bara med en pint, så jag valde den jag inte druckit förr: Jay Way, som är en best bitter á 4,2 procent med amerikansk humle, Ahtanum som är en lite snällare variant än mer kända amerikanska humlesorter som Cascade och Amarillo. Jay Way var en fin ale med liten kropp (ja, den är tunn, men det låter så nedlåtande) som man säkert kan dricka flera av. Smaken är lite jästig, men det är humlen som dominerar: jordig, blommig, lätt citrusaktig.

Jay Way är ett typiskt exempel på en tendens i Storbritannien, där traditionsbundna bryggerier experimenterar med de hippa amerikanska humlesorterna men använder dem till en ale som i övrigt är väldigt engelsk till karaktären.

The Green Lion Inn i övrigt? Fin lokal, lång bar i två väderstreck; engelsk i inredningen, lite överlastat men inte belamrat som på Bishops och Pickwick; fönstren ger känsla av ljus och luft.

Benämningen gastropub – ännu en engelsk trend – avslöjar att det finns ambitioner i köket, likaså gör matsalen som ligger lite lite avsides. Den här veckan öppnar stället först kl 16, men sedan blir det även luncher.

Ölsortimentet är brett. Mycket från England och Vimmerby, men gott om intressanta öl också från USA och Belgien – främst på flaska.