Annons:
Imperial Stout På tungan 18 april 2016

Sexpack stout från Dugges

Kanske finns bara en kejsare, men det kan finnas hur många imperial stout som helst.

Dugges bryggeri i Göteborg genomför ett intressant experiment, där en och samma sats imperial stout – 6000 liter – delats upp i sex delar – lika många som det finns bryggare på Dugges. Sedan har var och en fått fria händer att göra vad de vill.

En av dem når Systembolaget i maj (tyvärr bara lokalt i Gbg). Den heter ”Hop hop hop” och har torrhumlets med tre amerikanska sorter.

Sedan väntar ”Vanilla oak”, som är ungefär vad den heter: lagrad på ekfat; ”Coco nut”, lagrad på kokos, både naturell och rostad; ”Cherry wood” till vilken både körsbär och körsbärsträ använts; ”Davids raspberry liqorice” med tillsats av hallon och lakrits; och så ”Belgian coffee” som fått jäsa med belgisk jäst och muscovadosocker.

Imperial Stout På tungan 8 november 2013

Finsk kvalitetsporter

Vad ska man ha ett bryggeriimperium till? Mer än att dra in kosing och dumpa industriöl utan specifik karaktär lite varstans?

Man kan göra som Carlsberg (som gör allt det där ovannämnda också) och se till att sprida en obskyr klassiker som Sinebrychoff Porter, en finsk porter som 2 december hittar till Sverige.

Detta är en så kallad baltisk porter, men den är inte riktigt genretypisk. Baltisk porter är en utveckling av de starka Imperial Stout som britterna under den ryska kejsarinnan Katarina den storas regeringstid under andra halvan av 1700-talet bryggde och skeppade till det ryska hovet.

Den starka baltiska portern kom att förändras med tiden, och skiljer sig från de brittiska starkingarna främst genom att den nästan undantagslöst är underjäst (d v s kalljäst). Som en lager, alltså. Detta bruk har sällan gjort öltypen särskilt gott, även om det finns utsökta underjästa starkporter i främst Lettland och Polen.

Sinebrychoff Porter, däremot, den är överjäst (varmjäst) precis som hos britterna och i förlängningen hos amerikanerna och hos porter- och stoutbryggande mikrobryggare världen över. Och det är ett mycket fint exempel, med alla rätta karakteristika. Det är en söt och kraftig brygd, präglad av rostad malt. Inslag av choklad, mörk kola, lakrits och kaffe. Alkoholstyrka på 7,2%.

Imperial Stout På tungan 24 oktober 2013

Hembryggarfestivalen på Limhamn

Det ska vara en imperial stout … i år också. Folkets favorit vid Hembrygdsfestivalen i helgen blev en dunderkraftig vanilj- och chilistout á 12,5% som lagrats med ek.

Det innebär att fjorårsvinnaren Hannes Gruber försvarar sin titel. Förra året bryggde han Else If Imperial Stout, och utöver äran bestod priset i att han fick chansen att återskapa sin vinnarbrygd i det större bryggverket på Malmö Brygghus. Så blir det även denna gång. Årets Indexoutofbounds 2.0 oak aged imperial vanilla & chili stout kommer precis som förra årets öl att finnas tillgängligt i baren på Brygghuset och på ett urval andra krogar i Malmö, Lund och Köpenhamn.

Men han fick också ett mer fysiskt pris förra året: ett rejält knippe vaniljstänger från Madagaskar samt några planksteksplankor av ek. Bägge kom väl till pass när han följde upp sin starka imperial stout med årets ännu mer kraftfulla variant.

 

Nytt för i år var en domartävling, med en jury bestående av experter från Svenska Hembryggarföreningen. Även i denna vann en imperial stout, bryggd av far och son Wessfeldt på Wessfeldts bryggeri. Deras Southhill Stout kommer att bryggas hos Stronzo i Köpenhamn.

 

Men allt var inte kraftiga och svarta stouts. Tvåa i Folkets val kom faktiskt en Berliner Weisse, serverad med myskmadra. Bakom detta udda 3,5-procentiga specialöl står He-Brew, Masters of the Universe. Det laktospräglade ölet bär namnet Cpt Woodruff Galactic Weisse.

Trea slutade Abbey Dark Ale, en stark belgisk ale, från Brew Bastards. Samma öl kom tvåa i domartävlingen. Trea hos domarna kom arrangören Maltes eget öl (som inte deltog i folkomröstningen), som roligt nog är en Oud Bruin – en flamländsk öltyp där malten balanseras av en fruktig syrlighet som gör den till de belgiska surölens snälla och kramgoa kusin.

 

Imperial Stout På tungan 23 oktober 2013

Kaffe & kaka ur pumpen

Att servera sin kaffedessert ur en tunna är normalt sett lite B. Men den ”Mexican Coffee Cake”, en imperial stout, som amerikanska Westbrook bryggt på kanelstång, kakaokross, vaniljbönor och chili. Just nu finns den på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö.

Det är ett alldeles ypperligt dessertöl för den som gillar kraftiga sötsaker. Jag provade den på Copenhagen Beer Celebration 2012, när den precis lanserats. Jag upplevde den som enormt maltig och lite klibbig, med mycket choklad. Som Kärleksmums med starkt kaffe (och humle). Chili i öl ställer ofta till det; den är alltid ett intressant inslag, men det gäller att få rätt proportioner och oftast tycker jag att bryggarna misslyckas. Men hos Westbrook ger den bara precis det pikanta sting som förhöjer (efter)smaken.

Imperial Stout På tungan 21 oktober 2012

Intryck från hembryggarfestivalen

Mångfald, nyfikenhet, hantverkskunnande. Med ett tjugotal bryggare på plats blev Malmö hembryggarfestival en fin upplevelse i Limhamns Folkets Hus på lördagen.

På hembryggarvis gick många deltagare in för smakrika, ibland extrema öltyper. Mindre hembryggarmässig var kvaliteten på det som visades upp – nivån var överraskande hög.

Jag hittade många favoriter. Allra mest imponerades jag av den för festivalen otypiska ”Acronym Ale”, skapad av en australisk immigrant som heter Chad Paton. Detta var en väldigt mjuk, nästan silkeslen single hop ale (Amarillo) som var frapperande ren i smaken men ändå smakrik. Alkoholstyrka på 5,0%. Den hade jag gärna druckit en pint av.

Samme Chad Paton serverade en ”Paton Pacific Porter”, där han haft ambitionen att få fram den rika smaken av en imperial porter men undvika den alkoholtunga eldigheten. Det lyckades han med. Doften är som från en mättad, komplex imperial stout eller porter men med en förvånansvärt lätt kropp. Den påminde mig om en gammal chefredaktörs devis: ”Mer är inte bättre. Bättre är bättre”. Alkoholen mätte 6,5%.

Till de största smakupplevelserna hörde en IPA med namnet ”Caiman Blues”, av Bryggare Bergström. En utsökt humlekomposition — den friska Citra ihop med profilerade Nelson Sauvin, amerikanska nyklassikern Cascade och engelska ädelhumlen Fuggles — som spretar alldeles lagom. 6,2 %.

Mycket förtjust blev jag också i den weizenbock som hette Brunator och som, typiskt nog, skapats av två tyska bryggare: Tobias Stegk & Holger Krawczyk. En läckert fruktig vetebock med fin balans mellan veteölets karakteristika och den större maltigheten som hör till typen. 6,7%.

Saison är på frammarsch, och det fanns tre exempel även här. Jag hann inte prova allt, men smakade den som fått namnet What Saison? och som Brasserie Vellanche beskrev som en höst-saison. Kryddat med ingefära och apelsin, lagrat på olivkärnor (!). Alkoholhalt 7,0%. Ölet var stilenligt funky och jordigt, med en tilltagande och tilltalande smak av ingefära.

Två lakritsporter fanns på plats. Trea i tävlingen — ja, deltagarna fick med vars tre röster rösta fram sina favoriter — kom en mycket distinkt lakritsporter à 6,0% från Seven Brewers. Jag uppskattar konsekvensen och tydligheten — eftersmaken är nästan ren lakrits — men en personlig favorit blev den inte. Smaksak, jag är ingen godismänniska. Däremot knockades jag av den ”Heksebryg Blackout” à 7,5% som var Køkkenöls lakritsporter (och som fick 102 poäng, mot Seven Brewers som fick 103). Smaksatt med persisk lakritsrot, som jag egentligen inte vet något om, som verkar vara lite örtigare. I vilket fall: lakritssmaken var mer inbäddad, mer som ett komplement till malten och den ordentliga amerikanska humlebeskan från Chinook.

Vem vann, då? Vilken öl blev 2012 års hembrygd, som under nästa år ska bryggas på Malmö brygghus och levereras till krogen På Besök och till Malmös bägge Bishops Arms?

Jag hade hoppats på något nytt. En saison kanske, de är som sagt på frammarsch och förtjänar en bredare publik. Gärna weizenbocken. En välbryggd ”vanlig” ale, kanske. Något med rena smaker och sansad alkoholstyrka.

Så blev det inte. Alkoholen vann.

Vinnarölen blev precis som förra året en kraftig imperial porter/stout. ”Else if imperial stout 2.0” är en tuff variant på 9,5%. Inte helt ren i doften och för ensidigt söt i eftersmaken, tycker jag – trots att den uppges nå 92 IBU (International Bitter Units). Bryggaren heter Hannes Gruber och agerar under namnet Nerdbrewing.

Jag är lite less på dessa öl som man i princip bara kan smaka men inte dricka. Jag är också lite mätt på det amerikanska. Därför, om inte annat, var det kul att Rolf Nilsson och hans nystartade Sibbarps Husbryggeri kom tvåa i tävlingen med en Råg-IPA i engelsk/amerikansk stil – bitterhumlad med engelska Challenger, aromhumlad med amerikanska Amarillo och Citra; självkritiskt sade bryggaren att han tagit för mycket av den söta Amarillon, och jag ger honom rätt — som var mycket trevlig.

Hedersomnämnande också till Anders And Ale som gjorde en pepparkryddad Autumn Red, till Brewbros Xtra Alt som hade den rätta malt/jästiga altbier-doften (men för mycket alkohol för att vara stilenlig; inte för intet hette den Xtra), till Kapusta Brewing vars saison Elder Berry’s Farmhouse Ale (med fläder, blodapelsinskal, rosépeppar) var intressant, till Hampus Brewing vars eklagrade old ale The Old Bare Knuckle Tango var en fin balansakt, samt till professionella köksbryggaren Alan Dougan från Operagrillen som gjorde inte bara en fin baltisk porter, ”Lett-öl”, utan också – utom tävlan – en cider som smakade vad cider ska smaka: riktiga äpplen.

Imperial Stout På tungan 27 januari 2012

Stout- och portervecka

The Green Lion i Malmö har temavecka: porter och stout. Passar onekligen rätt bra i kylan, särskilt som flera av dessa stouts är kraftiga imperievarianter med alkoholstyrka runt nio procent. Som gjorda för ryska vintrar, men oftast gjorda av amerikanska hantverksbryggare.

Ett av mina favoritöl, alla kategorier, är North Coast Brewing Companys Old Rasputin. Den serveras från fat, vilket hör till ovanligheterna. Inte för att det egentligen hjälper öltypen; dessa kolsvarta alkohol- och smakbomber lagras egentligen bättre i små buteljer. Men det är lika fullt en stor upplevelse: ordentligt rostad malt, med rejäla inslag av gräddig espresso, choklad och torkad frukt: plommon och fikon. Ordentlig beska matchar maltsötman.

Igår kväll hann jag också med en flaska från ypperliga Victory Brewing Company: Storm King Stout, på 9,1%. Den påminner starkt om klassikern Old Rasputin. I fruktavdelningen är de torkade fikonen ännu tydligare, men får sällskap av russin och körsbär. Lite blommigare humleprofil. Ett öl att tugga i sig.

För den som vill ha något lite lättare rekommenderar jag starkt engelska Fuller’s nya torra stout, som heter Black Cab Stout. Just igår fanns inte den, men på cask fanns samma bryggeris lite sötare men inte mindre läckra London Porter.

Imperial Stout På tungan 6 september 2011

Det danska mörkret

Thisted Limfjordsporter är en rätt obskyr klassiker, från ett av de äldre danska bryggerierna — Thisted fyller 110 nästa år.

Länge var detta den enda danska porter eller stout som verkliga fundamentalister erkände. Till skillnad från utmärkta imperial stouts från Carlsberg och Wiibroe (den första heter numera Carl’s Porter, den sistnämnda tillverkas inte längre) är detta en överjäst porter. Traditionell, och fullt konkurrensmässig även när vi tar in de brittiska konkurrenterna. Limfjordsporter är en kraftigt maltig porter, men inte alltför söt eftersom sötman balanseras av rök och ordentlig beska. Den drar åt lakrits, men ännu mer åt riktigt torr choklad.

Systembolaget har den sedan några dagar i det tillfälliga sortimentet. Priset är bra för en så dryg porter: 23:90 för 33 cl. Stark är den också, 7,9 procent, men inte spritig.

Samma bryggeri har just lanserat en annan överjäst och svart starking: Thisted Black Ale på 8,2 procent som är än mer udda och lika god. Under lagringen har bryggaren experimenterat med lavastenar som sänkts ner i ölet för att hjälpa upp karamelliseringen. Märkligt … men det funkar för mig.

Ölet är brunsvart, med väldigt krämigt brunt skum som får sejdeln att se ut som en perfekt serverad espresso i jätteformat. Den hårt rostade malten är som bitter kakao och lite grann av torra örter. I munnen en karamellton, som förvånar. Mycket efterbeska. Lakrits, visst. Vaniljstång (även i doft). Kaffe. Väldigt gott. Amerikansk humle slår igenom, med viss möda.

Det finns mer på hyllorna för tillfälliga nyheter. Men en av dem avstår jag mer än gärna från. Detta är Amagers Colo Coff Imperial kaffeporter, en tolvprocentig superstarking som mognat på bourbonfat.

Mörkbrunt med bra crema, gott så. Men i munnen smakar det tyvärr precis som namnet antyder: söt kola och kaffe, i kombi med den där whiskeytunnan. Sprit och godis, jag hällde ut efter två försiktiga sippar. Men har du 116 kr över och vägarna för Hansacompagniet så kan en flaska bli din.

Desto mer lyckad är Hornbeers Fundamental Blackhorn, en imperial stout som stått på nyhetshyllorna sedan augusti. Svart/mörkbrun med tätt brunt skum. Maltig smak av choklad och nymalt kaffe och diskret ton av honung (som tillsatts). En behaglig munfull; eldig eftersmak, utan att det blir spritigt. Honungen ger karaktär, mildrar rökigheten, utan att bli huvudsaken.

Flaskan är stor, men väl tillsluten går den att spara för påtår i ett par dagar.

Imperial Stout På tungan 28 mars 2011

Hr Frederiksen-Cask

Bättre Imperial stout än den som görs på Amager Bryghus och säljs under namnet Hr Frederiksen finns knappt att få.

För tillfället går den att få som cask ale, vilket bara delvis är bryggeriets förtjänst. Istället är det den svenska leverantören som på eget bevåg och med eget fordon tar sig till bryggeriet och då och då fyller ett eller ett par små fat med den opastöriserade portern.

Främsta kund  – den enda? – är Bishops Arms på Gustav Adolfs torg i Malmö. Ölet säljs inte i stora kvantiteter, så det får stå i fatet ganska länge men utvecklas inte alls så snabbt som en vanlig ale som hade blivit odrickbar om den låg i ett öppnat cask i mer än några dagar.

Men visst lever portern. Och den är väldigt fin. Inslag av läder och tobak ger ett litet extra sting till denna extremt fylliga öl med ett överdåd av choklad, vaniljstång och espresso i den lååååånga smaken.

Imperial Stout På tungan 30 november 2010

Bizmillah! Nya öl på operan

Man borde verkligen tillbringa a night at the opera, och det snart. På Operagrillen i Malmö finns nu ytterligare två öl som bryggts av kökschefen Alan Dougan. Det rör sig om två kraftigare saker: dels Vinterkilten, som är ett säsongsöl inspirerat av skotsk ale och som därmed bör vara en maltig sak; dels Basen, en Imperial Stout, som ska vara ett stående inslag i sortimentet.

Dessa båda öl bryggs i samarbete med Stockeboda gårdsbryggeri, där Alan Dougan till och från bryggt sin välhumlade ale Tenoren. Däremot bryggs lättölet Sopranen på plats i Operaköket.

Alan Dougan har planer på att utvidga bryggeriverksamheten i de egna lokalerna. Håll tummarna.

Imperial Stout På tungan 2 oktober 2010

Snömannen rinner alltid två gånger

Yeti är ett annat namn på Snömannen som, enligt Wikipedia, ”är en apliknande varelse som sägs leva högt upp i Himalayabergen och den tibetanska högplatån.”

Ifall man alltför hastigt dricker en hel flaska av den Imperial Stout som Denverbryggeriet Great Divide kallar just Yeti så blir man antagligen också en apliknande varelse, som före fallet nog kan känna sig högre än fem tibetanska högplatåer staplade på varandra.

Det här är starka saker, mäter 9,5 volymprocent. Man gör klokast i att dela flaskan med en kompis. Eller spara hälften till dagen därpå. Sluter man kapsylen ordentligt så går denna mäktiga dryck att servera två gånger.

Yeti har tidigare funnits i små kvantiteter och under mycket begränsad tid på utvalda Systembolag. Från igår och åtminstone ett år framåt finns stouten i ordinarie sortiment.

Detta är en nästan svart stout med ordentligt rostad malt och fin crema, som espressofantasterna säger om det ljusbruna skummet. Yeti ligger nära espresso, men kompletterar med en kådaaktig humle som bidrar med lite citrustoner och som jämte den mycket försiktiga sotigheten står emot maltsötman. Den lätt karamelliserade malten som sådan påminner inte bara om kaffe utan också om nötkola och choklad.

Drick den ur små glas som den är. Eller kombinera med antingen riktigt mörk choklad eller en kladdig chokladkaka med grädde.

Men kom ihåg att spara en skvätt till morgondagens fika.

Senaste kommentarer

Sidor