Vi har fått för oss att julöl ska vara om inte kraftiga så åtminstone alkoholstarka.

Så behöver det förstås inte alls vara. Ett fint bevis är Rocking Rudolph, en kopparröd engelsk ale av den typ som passar alla säsonger och som har mer med pub- än med jultraditioner att göra. Den marknadsförs under namnet Hardy’s and Hanson’s, som är namnet på ett bryggeri som Greene King köpte upp för fem år sedan (ölet bryggs på Greene Kings hemmaarena).

Ölen finns i cask-tappning på Green Lion  i Malmö, och ska ha setts även på Bishops vid Gustav Adolfs torg. Det är en traditionell ale på 4,2 volymprocent, med stiltypisk nötkolaaktighet. Inte märkvärdigt, men en fin pint som man gärna tar fler än en av.

Rocking Rudolph? Vad är det för namn egentligen?

Till att börja med (jag tror, vill säga, att det började där) är det en upprockad och uppsoulad version av ”Rudolf med röda mulen” med Maurice Williams & The Zodiacs. Det kände ni kanske till.

Maurice Williams And The Zodiacs – Rockin’ Rudolph

Det är också titeln på en låt som Nils-Åke Runeson skrev åt Svenne & Lotta i mitten av 70-talet, den handlar om Rudolph Valentino. Det kände ni knappast till.

Håll utkik också efter Reindeer Droppings (”Vad är det för namn egentligen?” vol II), en gyllene ale med mycket jästton, som brukar dyka upp i cask-kranarna framåt jul. Väldigt ojulig den också. Och det är inget fel alls i det.

Årets julölstest publicerades i Sydsvenskan i lördags.

Nyheterna är lite färre i år än vanligt, bara sex, i gengäld kan vi fira återkomsten av några fina öl som varit borta ett år eller fler. Shipyards Longfellow, till exempel. Underlig jul från Nøgne ø. Snowblind Strong Ale.

Annat att glädjas åt är att Mysingen från Nynäshamn äntligen blivit den rika men balanserade smakupplevelse man har rätt att förvänta sig. I år tänker jag köpa mer än en flaska, det blir första gången.

Vägledning för texten jag länkade till ovan (den är jättetjusig i papperstidningen, men återpubliceringen på nätet har skett automatiskt): De versala H:na är betyg, skalan går från ett till fem. Alltsammans inleds med de sex nyheterna, därefter kommer tio hårt gallrade öl som jag rekommenderar (en av dessa får visserligen en blygsam tvåa i betyg, men den har kvalats in i egenskap av prisvärt julöl av svensk standardtyp). Slutligen kommer övriga 20 öl, ordnade från favoriter (flera fyrstjärniga) till fullfjädrade fiaskon.

1:a advent infaller detta veckoslut, men ankomsten av bryggherrens julöl var redan i torsdags. Då började Malmö brygghus servera årets julöl, en dubbel av belgisk typ.

Vi tar fasta på det glada budskapet först: bryggaren testar något helt nytt, nöjer sig inte med att återskapa förra årets lyckade brygd.

Med detta sagt: jag är inte över hövan förtjust i resultatet. Valet att göra ett för genren högtiden okonventionellt öl är uppfriskande, men så snart initialdoften av färsk frukt lagt sig upplever jag inte ölet som sådant  som särskilt fräscht.

Färgen är orange-brun, ölet lätt grumligt. Ölet är jordigt och maltigt, med inslag av banan, marsipan och dansk citronvand. Det jordiga kommer möjligen av kryddningen: jag tycker mig märka både kryddnejlika och stjärnanis (men kan ha uppåt väggarna fel). I vilket fall är ölet inte helt stilenligt; den friskt passionsfruktiga smaken jag förknippar med belgiska dubbel finns inte alls där. Faktiskt påminner ölet i mångt och mycket om en ovanligt tung weissbier (som sagt: citronvand, banan, kryddnejlika). Eftersmaken är flack, här händer inte så mycket.

Men det är fullt drickbart, särskilt så länge det är kallt. Till skillnad från förra månadsölet, den fina kaffeportern, som personalen rekommenderade att man skulle vänta in i fem-tio minuter för att tempen skulle höjas och smaken komma till sin rätt.

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Man borde verkligen tillbringa a night at the opera, och det snart. På Operagrillen i Malmö finns nu ytterligare två öl som bryggts av kökschefen Alan Dougan. Det rör sig om två kraftigare saker: dels Vinterkilten, som är ett säsongsöl inspirerat av skotsk ale och som därmed bör vara en maltig sak; dels Basen, en Imperial Stout, som ska vara ett stående inslag i sortimentet.

Dessa båda öl bryggs i samarbete med Stockeboda gårdsbryggeri, där Alan Dougan till och från bryggt sin välhumlade ale Tenoren. Däremot bryggs lättölet Sopranen på plats i Operaköket.

Alan Dougan har planer på att utvidga bryggeriverksamheten i de egna lokalerna. Håll tummarna.

Det årliga testet av årets julöl publicerades i papperstidningen igår, i väldigt snygg redigering av Jenny Rydqvist. Den kan ni inte se här – papperstidningar är vackrare än webbtidningar, det är delvis därför de fortfarande existerar – men texten och en bild finns här.

Jag missade Mohawk Blizzard, eftersom den var tillfälligtvis slut i Malmö när jag skulle göra den sista provningen, men övriga 40 finns med.

Som jag påpekat tidigare här i bloggen: Jämtlands julöl är i år sannolikt defekt, men antagligen inte alltsammans. Dock lyckades jag med en veckas mellanrum och från två olika Malmöbutiker köpa Jämtlandsöl som var i det närmaste odrickbart.

Julen har kommit till Skeppsbron i Malmö. The Green Lion Inn har tre pumpar reserverade för julöl. Ett av dem är Anchor’s Christmas Ale, förra årets tappning. Gammalt? Ja, men bara i betydelsen vintage. Få öl med så här pass låg alkoholstyrka står sig så väl som detta vid långlagring.

Detta känner jag ju till, så jag hamstrade en del i vintras – hade fem, sex stycken kvar (jag har några riktigt gamla flaskor också). Men frestelsen blev för stor – jag drack ur min sista ’09-flaska för en månad sedan.

Övriga julöl på fat? Dels en stark sak från danska Det lille bryggeri, 7,5%, kryddat med koriander; dels en porter från pålitliga Ridgeway/Shelton Brothers som heter Santa’s Butt.

Igår hade Malmö Brygghus premiär för månadens öl, som denna månad givetvis är ett julöl. Det är en välkryddad, gulbrun ale med för säsongen sansad alkoholstyrka: 5,6 volymprocent.

Drick den kyld, och den är ypperlig (låter du den stå ett tag så känns den överkryddad och lite kvalmig).

Kryddorna är fem, och de tränger rätt väl fram. Koriandern och pomeransen är tydligast i doften – jämte en diskret ton av kanel. Men enligt bryggaren Benny Sundberg, som berättar att kanelen ifråga är cassiakanel (i strikt mening ”falsk” kanel), kan apelsintonen likaväl komma från kanelen som har dragning åt apelsin.

Koriandern och pomeransen gör att doften faktiskt påminner om belgiska blonde-öl. Kryddblandningen koriander/curacao-skal är vanlig i blonde och närmast obligatorisk i witbier.

Men sedan blir stjärnanisen alltmer markant, liksom den spritsiga och småsöta och nästan svartpeppriga tonen av fikon. Kanske är det fikon som är den hemliga femte ”kryddan”?

Den bittra eftersmaken har en del järn, som inte är oangenäm men som man ändå tacksamt noterar döljs när ölet är kylt. Då njuter man fullt ut av den maltiga chokladmousse-kyss som finns i avrundningen.

Jämtlands julöl brukade höra till säsongens höjdpunkter, men i år har något gått fel. Den första flaska jag provade för en vecka sedan smakade så illa att jag hoppades på att den var defekt. Men den såg fin ut när jag tappade upp den, skummet var ståtligt och grant. Däremot var det motbjudande att dra in doften. Lite kartong-aktig doft, med inslag av ruttnande äpplen. I munnen var ölet obalanserat. Sältan dominerade bland de åtråvärda smakerna, men den matchades av det sura från kartongäpplena.

I förrgår gav jag Jämtlands julöl en ny chans. Köpte flaskan i en annan butik. Den här gången var chocken mindre, men nej … det smakade illa.

Detta måste vara ett olycksfall i arbetet, och det skulle inte förvåna mig om ölet dras in. (Fast det borde väl ha gjorts redan, på liknande sätt som Pistonhead Chimney, från Spendrups, inte ens nått handeln). Men jag påminns om att Jämtlands julöl år 2008 inte heller var i sitt esse. Men den gången måste det ha rört sig om en justering av receptet – det smakade mycket sötare än brukligt. År 2009 var ölet kalas, som vanligt.

Årets bästa danska julöl? Ännu har jag inte hittat någon bättre än ”The Pros and Cons of Christmas”, som var bryggaren Black Roosters kommersiella premiärbrygd för ganska precis ett år sedan.

Förra året hittade jag den enbart i Köpenhamn. Nu finns den på flaska på Nya Tröls i Malmö. Ganska torr och kryddig brown ale i fin balans. Toner av fikon, kakao, krämigt mjuk espresso samt lite kanel.

—

TILLÄGG:

Vill ni hellre dricka den från fat så finns den för närvarande på Ølbaren.