Jag är inte typen som gråter i min öl.
Men glädjetårarna var inte långt borta när jag för en halvtimme sedan stack näsan ner i ett glas med Anchorbryggeriets Christmas ale. Återfinnandets glädje kallas sådant. Men vi kan lika gärna skylla på San Franciscobryggarens utsökta bryggarkonst.
Anchor varierar sitt recept från år till år, låt vara att variationerna är diskreta; i stora drag är det samma typ av öl varje vinter. Precis som ifjor är ölet lite snällare, men till skillnad från ifjor upplever jag det inte som en kompromiss. Doften i detta nästan svarta öl påminner om vörtbröd, nejlika, tallbarr, apelsin och givetvis humle. Prägeln av ingefära är svagare än vanligt, tvålkoppsdoften likaså. I munnen tar upplevelsen av engelsk apelsinmarmelad vid.
Annars?
Jag provade tretton av de trettioåtta julöl som idag släpptes av Systemet. Mest goda nyheter:
Samuel Adams Winter Lager, notoriskt opålitlig på senare år, är bättre än på länge. Ovanligt mycket ingefära och kanel.
Slottskällan har på allvar börjat få ordning på inte bara den starka Tomte utan också den svagare Nisse, som brukade vara ett sådant kaos av smaker.
St Peters Winter Ale är ännu snällare än ifjor, men så brukade denna kolsvarta dryck vara sortimentets allra barskaste gubbe. Men jag saknar smaken av cykelkedja.
Oppgigård? Tar i för mycket. Jag älskar förvisso doften: örter, apelsin, rågbröd och bebisbajs (sorry, jag är journalist och det står i mitt kontrakt att jag inte får ljuga), men smaken blir en kompakt upplevelse av dövande salmiak och bark.
I övrigt kan jag rapportera att några av de enklare svenska julölen är lyckade i år, både Grebbestad och Spendrups vanliga julbrygd som är en fin blandning av mjölkchoklad, farinsocker, fikon och apelsin.