Annons:
Lägg till ny etikett På tungan 4 september 2009

Mörkt ute, mörkt i glaset

Vet inte hur många meter per sekund som gäller där ute, men jag farar för färgen på huset.
Det gör jag i och för sig varje år det går mot höst; ommålningen blev inte av den här sommaren heller. Och varje gång gläds jag i smyg åt att det äntligen är helt comme il faut att krypa in till ett civiliserat dukat bord. Jag är nog en kryptohöstofil, en sån som bara ännu inte kommit ut.
Givetvis lockar det mörka köttet nu. Och svampen, nu som alltid i september. Men i år har jag ett beställt par flaskor 2005 Pian de Guardi (beställningssortimentet nr 73057, 189 kr) som hjälper svampen och det välhängda köttet att komma på plats. Vinet kommer från den lilla producenten Il Lago i Chianti Rùfina öster om Florens, innehåller sprakande vålstrukturerad sangiovese med skarp fruktfokusering och fina surkörsbärs, viol- och tobaksnoter – en klar fyra på min femgradiga kvalitetsskala. Vinet behöver slås på karaff flera timmar före servering för att få formen intrimmad. Och det är exakt det jag tänker gå och göra nu!

Lägg till ny etikett På tungan 12 juni 2009

Nygamla druvor – yes!

Pecorino. Inte bara ost - även en druva. Foto: Torbjörn Carlson
Det blir ofta långrandigt med de klassiska vita druvorna chardonnay och sauvignon blanc från Nya världen. Det blir liksom alltid samma sak.

Det känns som om nytänkandet på vitvinsfronten just nu sker mest i Europa. Och ofta genom att använda druvor som fallit i glömska: Vermentino (aldrig glömd i Italien och särskilt inte Sardinien, men aldrig riktigt erkänd av publiken där utanför), Loureiro, Albanrinho/Albariño…

Nu håller Umani Ronchi i Marche (och Abruzzi) på med Pecorino. Nej, inte osten utan druvan.

Den har fått sitt namn efter fåren (pecora) som drevs ner från bergen på hösten och då mumsade i sig av de tidigt mognande druvorna som efter fårens diet fått namnet pecorino.

Ronchis 2008 Pecorino IGT Terre di Chieti har offererats Systembolaget och jag hoppas av hela mitt lammälskande hjärta att inköpspanelen också skall ta till sig detta högsyrade, aptitretande vin med viss lagringspotential; futtiga 89 spänn lär i så fall bli priset för detta personliga vin.

Jag fick den med en laxcarpaccio med en mango-äpple-avokadokompott överströsslad med parmesan, rivet limeskal och olivolja som världsmästarsommelieren Andreas Larsson kockbroder Mattias komponerat. En perfekt syra-sötmabalans! Som en smäck satt det.

Lägg till ny etikett På tungan 4 juni 2009 • Uppdaterad 5 juni 2009

Rostad tank? Nej, stålblank syra

Mellan varven glömmer man vilka enastående lagringsnyanser man kan få fram i ett ståltanksjäst vitt vin som fått tid på sig på flaska.

Det slog mig när jag hade en Munskänksprovning för några dagar sedan. Tyrrell´s Vat 1 Semillon 1998 (best. sort. nr 88424) var uppe för prövning och man häpnar öven de fantastiska bivaxtonade lagringsnyanser som krupit ut ur de knappt mognade semillondruvorna och, inte minst, över den ungdomligt blixtrande och närmast rieslingklingande syra som finns kvar i detta 11 år gamla australiska vin från Hunter Valley. 299 kr är lite pengar, mindre än fyra biobiljetter, för denna minnesvärda upplevelse – nu eller om några år.

Liknande känsla får man av en lagrad Quinta do Ameal (best.sort. 80587, 158 kr). Just nu ligger 2007 inne; den kommer att utvecklas vackert i flera år.

Det är ett vin av en helt annan druva (loureiro) och från ett helt annat land (Portugal, vinho verde-distriktet Minho). Men något minnande om Hunter Valley semillon: den absoluta grapefrukttouchande fruktärligheten, de polerade vax-/fernissatonerna, det lätta anslaget och den stora, luftiga längden.

Drick till en finstämd sallad eller kanske en lätt lätt rökt fisk.

Det är inga viner för nybörjare. Utan subtila viner för den som för en stund vill glömma fläskigt sluggande fruktfokusering och som vill ha ett kvalitetsalternativ till en fatad bourgogne.

Lägg till ny etikett På tungan 19 maj 2009 • Uppdaterad 22 maj 2009

När får vi riktigt smör?

Egentligen skulle jag visat en bild här, men kameran låg hemma på köksbordet när mästerkocken Giorgio Soave från Verona brassade risotto, gnocchi och tagliatelle.

Det gröna hade han plockat på 800 meters höjd – nässlor, vildspenat och allehanda andra örter som tillsammans med sparrisknoppar blandades in i risotton (sorten skall helst vara Vialone Nano, den speciella rissorten i Veneto, men arborioris kan duga) som han under ständig omrörning kokade med bara vatten; buljong förtar den fina gröna smaken, förklarade Giorgio, och efter att har ätit hans risotto kände jag inte skäl att invända.

Men intressantast är ändå Giorgios mejeriråvaror. Dem hade han hämtat på samma höjd på de säsongsmejerier, de kallas malghe, som bönderna upprättar på sommaren i  bergen: dagsfärskt osaltat smör som var som en efterrätt i munnen, fioretta (det som blir över när man ystat mjölken och gjort ricotta på vasslen som blir kvar och som för Giorgio blev stommen till gnocchismeten) och rökt ricotta, ricotta affumicata, som han hyvlade som tryffel över anrättningen.

Det är bara fånigt att uttala sig om resultatet och att en lätt och krispig soave inte på något sätt skämmer tallriken.

Mer än att detta är så nära kulturen kan komma naturen. Här, bei uns in Schweden, finns naturen (även om de höga höjderna saknas). Men var finns den stora stora mejerikulturen? Och pinfärskt smör?

Lägg till ny etikett På tungan 14 maj 2009

När rosor regnar…

…blir man häpen, överväldigad och tacksam för livet.

Ett sådant regn kom över mig i lördags när en tegelröd Château Latour 1991 först pärlade ner i glaset och gav en mognadsdoft som fick näsvingarna att skälva som sutte de på en yster mustang nedgalopperad från the Rockies till Präriens feta bete.

Ändå förbleknade intrycket med eftertryck när så den klassiska årgången 1990 från samma klassiska slott skänktes i. I evigheten är 19 år som ett spott i Mississippi, men jag spottade inte i Château Latour 1990 och heller inte ut det! Säkert 19 år till av utveckling har detta grandiosa vin med en hundraprocentigt egaliserad struktur, ännu nyansrik hallon- och svartvinbärstonad frukt, en air av milda nässlor och och fina, eleganta fatnoter. Och ingenting bullrade, allt var harmoniskt.

Det var lördag, en mild och klar afton med laber vind över Ven och det var nåderikt att få svälja. Det är gott med lammfilé, det är gott att några få gånger i livet få njuta en god årgång Château Latour det är, kort sagt, ibland gott att  leva.

Lägg till ny etikett På tungan 1 april 2009

Dunderhonung från Götet

 

Porterns svenska huvudstad är förstås Göteborg, det var här som skottättlingen Carnegie etablerade sitt bryggeri på 1800-talet.

Det är många år sedan näringen flyttades från Götet, ännu längre sedan bryggeriet köptes upp av (det numera Carlsbergägda) Pripps.

Men Göteborg har nya brygder att skryta med. De kommer från Oceanbryggeriet, etablerat 2007 i Lyckholms gamla industrilokaler.

Produktionen är ojämn, men i söndags hittade jag en höjdare: den smyglanserade Honey Porter, som hittat till Bishops Arms i Malmö där pubens 15-årsjubileum firades i helgen.

Honey Porter har varit en passion sedan jag provade Samuel Adams variant kring mitten av 90-talet. Men detta är bättre, åtminstone när det serveras som cask ale – det vill säga opastöriserat.

Oceanbryggeriets variant är ovanligt torr, men ändå med tydligt förnimbar ljunghonung i både doft och eftersmak. Annars domineras upplevelsen av den ordentligt rostade malten som ger smaktoner av tobak och farinsocker. Välhumlat är det också, utan att vara extremt. 5,6 volymprocent.

Lägg till ny etikett På tungan 9 mars 2009

Box! Och sedan blir man utslagen.

Det finns tillfällen då det är direkt pecka att vara vinrecencent.

Ett sånt tillfälle har varit hela denna måndag: att prova alla Systemets 124 boxar.

Dystert.

124 viner, gärna! Det är ansträngande men varierat. Men inte Sveriges boxar. De är så fruktansvärt likartade – de vita vinerna är stöpta i en sauvignonform, en chardonnayform och en form som är tysk och olidligt sötblaskig, de röda är i groteskt hög grad mulligamulliga och alkoholstinna och renons på grace) och nästan inga är riktigt bra och jag känner mig helt less där jag sitter på rummet i Stockholm.

Är det detta som är marknaden, tänker jag, så har marknaden fel.

Otroligt många boxar var dessutom unkna och fyllda med förlorad fräschör.

Sakta viker dock svenskarnas intresse för boxvin, säger Systemets försäljningsstatistik. Det kan naturligtvis bero på högre krav hos alltmer vinvana och -kräsna konsumenter som vill ha mera kvalitet och större variation på bordet. Men det kan såklart också bero på att det finns mera pengar i plånboken.

Vin åldras snabbt när det tappas på plastpåse (som läggs i kartong) – plast är inte hundraprocentigt tät; de små syreatomerna letar sig in.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Kolla tappningsdatum på boxen. Systemet brukar säga att det finns många månaders bäst-före-dagar för vitt vin och ännu flera för rött. Men jag tycker mig se en kvalitetsförsämring redan efter några få månader för vitt och inom ett halvår för rött.

Ett boxvin som oavsett årgång varit bra eller mycket bra alltsedan årgång 2003 introducerades 2006 är Alain Brumonts ”Torus” som görs av den tanninstinna druvan med det passande namnet tannat. Den Torus årgång 2006 jag provade idag tappades i september och doftade vackert moget och lockande. Men i munnen föll det samman och syrorna var snipiga och trista och det samma var det med en rad vita med tappningsdatum i november. De fyra boxade roséerna skall vi inte tala om. Det verkar som om rosé tappar all eventuell lyster så fort det kommer i plastpåse.

Ett litet glädjeämne: Castillo de Gredos vitt och rött, två av Bolagets mest grobianlika försäljningshits, är inte alls lika anskrämliga på box som de tidigare om åren varit på tetra. Den vita hade visserligen en lätt acetonton, men inte lika förfärande som förr – det fanns till och med en liten smula citrusfruktig glädje i den. Och den röda som tappats på box har svingat sig upp från otjänligetens räjonger till något som närmar sig ett enkelt vardagsvin.

 

 

Senaste kommentarer

Sidor