…kan vara nästan vem som helst, faktiskt, så länge vinet är riktigt bra, moget och rött.
Men allra helst älskar jag bourgogne till lutfisk. De är världens bästa kompisar, lutfisken och borugognen.
Idag är kyndelsmässodag och inte tusan hade jag en aning om det förrän jag kollade lilla agendan inför kommande veckan. Kyndelsmässodag, klart som korvspad, det är den dag då julen tog slut på riktigt i forna dagars Sverige och man tände ljus utav bara den. Sånt lärde man sig förr i konfirmationsundervisningen. Allt således långt före diodlampornas entré.
Det passade alltså bra att plocka fram det paket lutfisk som legat kvar i kylen i sex veckor (gott om tid före bäst före-stämpeln var det också) och ta upp en flaska burgundiskt, en enkel men perfekt mogen Aloxe-Corton 1998 (inte världens bästa år, men vinet var ännu fräscht, färgrikt och spänstigt och spetsat till ett litet härligt Bourgogneraffinemang under nästan tre olympiaders lagring och inte alltför långt kvar till bäst före) till lagom temperatur.
Tillbehören var så klart kokt potatis med bechamelsås och glasburkskonserverade gröna ärter och kryddpeppar (den uppsvenska seden är för en gångs skull vassare – kryddpeppar är bättre till lutfisk och Bourgogne! – än skånsk senap).
När som helst annars spyr jag på konserverade gröna ärter med den fadda sötman, men just till den metalliska lutfisken, den vita och smöriga såsen och den grovt krossade kryddpepparn – och den röda bourgognen med sin frukt som är på väg från röda till svarta lite peppriga vinbär – är Findus gamla klassiker inget annat än en hit.
Nästa gång ärter kommer på bordet blir när primörerna kommer – nyspritade och blancherade, serverade med salt, en klick smör – och en oekad chablis.
Men det är väl ändå fan att det inte är kyndelsmäss lite oftare och att det alltid står en Aloxe-Corton på lut!