Malmö Brygghus gör inte många fel nuförtiden. Den IPA de för närvarande har i pumparna, med namnet Hop-Man, är en intressant variant på detta annars lite enahanda tema. Humledrycken Hop-Man har matchande sötma, som från tropisk frukt, som ger en härligt mjuk och nästan oljig munkänsla. Inslag av gräs och klementiner, vid sidan om dn stiltypiska tallbarren och grapefrukten. Alkoholhalt på 7,8%.

Men jag gillar också den tillfälliga Red Ruby Soho, en svagare sak à 4,6 %,  som torrhumlats med Columbus och drar lika mycket åt persika som åt tallskogen. Mer amerikansk än irländsk red ale, men det framgick ju redan av namnet.

Hör du till dem som förknippar hampa snarare med röka än med industriproduktion?

Du är inte ensam. Husbryggeriet på Bergsgatan serverar just nu en Rauchbier med hampa. Ger det något rus? Absolut, men enbart glädje- och alkoholrus.

Ölet finns inte enbart på Malmö brygghus, utan har hittat också till Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg där jag äntligen provade detta februari månads månadsöl. Till skillnad från klassiska tyska rauchbier är detta en ale, men den har inget av det där whiskytonade som torvrökt ale brukar ha — jag antar att malten, på Bambergvis, rökts på trä snarare än torv. Hampan bidrar till en pepparton, men tar inte över (hampa är för övrigt släkt med humle).

Jag hade gärna haft mer rökmalt, ölet är i sötaste laget. Det är välbryggt och gott, men ett litet glas räcker.

Säsongen är förstås helt fel, men det kan ändå inte vara fel med en husbryggd saison. Eller farmhouse ale, som är den mindre anspråksfulla term som Malmö Brygghus i amerikanska bryggares efterföljd använder. Kraven på autenticitet blir lite mindre, friheten större.

Ölet finns sedan början av månaden i en av pumparna på brygghuset. Jag drack den förra veckan och tog den (eller dem, jag var tvungen att köpa en påtår) som en intäkt för att Malmö Brygghus nått en ny standard. Periodvis har kvaliteten varit minst sagt ojämn, men sedan Thomas Fransson fick huvudansvaret som bryggare tidigt i höstas har jag inte druckit något där inne som inte hållit måttet.

En farmhouse ale får sin karaktär främst från jästen, så även Brygghusets. Yllekofta och lite lite getost slår igenom i doften, men det överskuggas snart av den friska fruktigheten (pomerans och ingefära har tillsatts, läser jag på hemsidan). Den stiltypiska vitpepparn kan anas, men det är lite mindre jordkällare över ölet än man vant sig vid. Det är rätt fräscht, med andra ord.

Malmö Brygghus serverar sedan en en vecka årets julöl: en stor och blöt maltig puss. I grund och botten är detta en brown ale av engelsk typ, med stor kropp som indikerar högre alkoholstyrka än ölet faktiskt har (5,9%). Pomerans har tillsats, vilket märks utan att den på något vis tar över. Detta är framför allt maltfest.

Brygghuset har också en starkare julöl (9,3%), en variant av deras vanliga imperial stout False Dimitriy. Den smakade jag inte när jag besökte bryggeriet igår, men jag tog en Galaxy Pale Ale som jag tyckte mycket om. Galaxy är en humlesort från Australien, som ger bryggeriets bärnstensfärgade ale en friskt fruktig ton som av citrus, fläder och inte minst passionsfrukt.

Hur hälsar man en strålande sommardag? Med ett glas suröl, förstås.

De flesta och de bästa må vara belgiska, men det finns en nordtysk variant som heter Berliner Weisse. Sedan en vecka finns en sådan, sensationellt nog, på Malmö Brygghus. Och det är en ganska fin tolkning.

Berliner Weisse är en extremt syrlig, alkoholsvag (normalt sett en bit under 3,0 volymprocent) och därför extremt läskande öltyp. Men den är mer sällsynt än en svensk sommardag; i princip har den dött ut också hemma i Berlin. I slutet av 1800-talet fanns nästan 700 Berliner Weissebryggerier i hemstaden, sedan ett decennium eller så finns bara två.

Men en liten revival av denna kuriositet – som av Napoleons trupper fick smeknamnet Nordens Champagne — är faktiskt på gång. Ett fåtal amerikanska mikrobryggerier försöker sig på den, liksom då Malmö Brygghus (fast utanför Berlin får den inte kallas Berliner Weisse; på Bergsgatan går den rätt och slätt under namnet Suröl).

Hemligheterna bakom den lockande/avtändande syran i dessa veteöl är två. Dels kokas inte vörten, som därför inte steriliseras – allehanda bakterier kan alltså angripa den och frodas ett tag. Ölet jäser mer eller mindre spontant. Dels tillsätts (förr skedde det antagligen av sig självt) mjölksyrebakterier.

I sitt ideala tillstånd är detta ett väldigt mousserande öl, men till skillnad från de sydtyska vetebröderna lägger sig skummet hos en Berliner Weisse snabbt.

Vad som inte lägger sig är syrligheten. Därför dricker de flesta, även tyskarna, sin Berliner Weisse med fruktjuice eller sirap, för att stävja de sura. Mit Schuss. Vanligast är hallonsirap och myskmadra. Själv begär jag — av principiella, ideologiska och diverse andra dumdristiga skäl — alltid ohne Schuss.

Men jag måste säga att bryggarna på Malmö Brygghus gjort ett inspirerat val, då man valt att utöver hallonsirap erbjuda flädersaft som tillsats. Jag provade aldrig (som sagt: jag har mina skäl), men häromveckan besökte jag gårdsbryggeriet i Chyne halvannan mil utanför Prag, där de tillfälligtvis serverade ett ganska sött veteöl à 3,5 volymprocent med fläder – en fin sommardryck.

Men tillbaka till det sura, tillbaka till Bergsgatan. Bryggarna har pumpat upp alkolholstyrkan till 4,0 procent, vilket kan uppfattas som en kompromiss, men det är faktiskt den enda. Jag fann deras Suröl mycket lyckat. En liten mineralaktig biton hade jag gärna varit utan, men det där är petitesser.

Gå dit och prova! Och glöm inte att ta på din sura min, den är inte alls arg och dum och trist.

Förra helgen belönades Malmö brygghus och dess ägare Anders Hansson med Svenska Ölfrämjandets guldpin 2012. Redan på fredag blir det ännu en prisutdelning – då tar samme Hansson emot Skåneländska Gastronomiska Akademiens dryckesdiplom till f landshövding Bertil Göranssons minne. ”För framställning av gott öl i renoverat historiskt ölbryggeri”, heter det i motiveringen.

Det där var snabbt marscherat. För min del förflöt två år från den första utmärkelsen tills jag fick den andra.

Ölentusiasterna i Sällskapet Malte arrangerade i somras en hembryggarfestival i Limhamns Folkets Hus. Eftersom man kan tävla i allt utsågs en vinnarbrygd: en porter som skapats av Jonas Carlsson Stroh.

Det var säkert ärofyllt för bryggaren, men ära går inte att dricka. Porter däremot, det rinner lätt ner. Från och med idag kan man dricka hans porter på Malmö Brygghus. Utöver äran vann Jonas Carlsson Stroh nämligen chansen att brygga sitt vinnaröl i en större anläggning och för kommersiellt bruk. Ölet har fått namnet Möllan Porter och är månadens öl på brygghuset. 500 liter blev det. Vanilj och kaffe ingår, framgår av bryggarens blogg. Alkoholstyrkan är på 6,5.

—–

TILLÄGG

Jag gick dit och provade igår. Det var en väldigt lyckad porter av det kraftigare men inte tunga slaget.

Den doftar som när man öppnar en vakuumförpackning med hyfsat nymalt kaffe och kaffet slår upp i näsan. En del choklad också; faktiskt tycker jag att den påminner om hemmagjorda chokladbollar rullade efter ett vuxet recept (dvs med kaffe i).

I munnen känns den fyllig, men inte övermäktig (vinnarbrygden däremot låg på 8,5% och bör ha varit av imperial porter-typ) – ändå är smaken fullödig, det finns inget tunt över den. Chokladen är tydligare än kaffet, tycker jag, men visst har den inslag av gräddig/smörig espresso. Lite vaniljstång (som verkligen tillsatts, till skillnad från choklad) och en värmande eftersmak som drar åt körsbär-i-mörk-choklad.

En lättare dessertporter för våren. Eller en öl bara precis som den är.

Portern finns förresten även på Bishops Arms; 200 liter har tappats på fat och exporterats ända till Gustav Adolfs torg.

IT-IPA är namnet på Månadens öl på Malmö Brygghus: en fruktig och för typen IPA en inte särskilt besk historia. Påminde mig mest om flytande marmelad (apelsin/aprikos), med hög hinkbarhet för att vara en IPA. Alkholstyrka på 6,6.

Men om det verkligen är beskan du vill åt ska du satsa på februari månads månadsöl, som åtminstone i lördags fanns kvar i pumparna. Och som under mars lanseras på tre Systembolag i Malmö (Triangeln, Hansa, Mobilia). Även detta var en IPA, en extremtorr och välhumlad sak som heter Beerson IPA och som påminner mig om varför känsliga människor brukar sockra grapefrukt innan de sätter skeden i den. Väldigt amerikansk, väldigt mycket, väldigt gott även i längden. Men visst: balansen i IT-varianten var ju lite bättre.

Bäst hittills bland de månadsöl som kompletterar ordinarie sortiment på Malmö Brygghus är antagligen den välhumlade ale av amerikansk typ som hette XPA och som fanns i en av kranarna från slutet av februari förra året.

Nu kommer den tillbaka. Eller åtminstone en liknande brygd. Beersons XPA heter den ale som började serveras igår. Kryddas med humle från Nya Zeeland. Alkoholstyrka 5,2%, snäppet högre än förra vinterns XPA som låg på 5,0.

Möblera om bland bokstäverna lite grann, och du har titeln på en hit från rockhistoriens sämsta band (inte min åsikt, det är en vetenskaplig sanning).

Men Stourter är ingen Strutter, det är istället en hybrid mellan stout och porter som sedan juldagen serveras som Månadens öl på Malmö brygghus. Den har förvånansvärt låg alkoholstyrka (4,7%), vilket i denna excessernas långhelg är välkommet.

Gränsen mellan stout och porter är i högsta grad flytande (pun indeed intended), och historiskt sett är stout bara en kraftigare porter. Innan stout blev ett substantiv i egen rätt var det rätt och slätt ett adjektiv, som i portersammanhang användes för att berätta att portern ifråga var ovanligt bastant.

Med tiden har distinktionerna modifierats. Den torra irländska stouten (från början en storebror till irländarnas plain porter) ställdes mot den sötare engelska portern, och ordet stout kom att signalera en riktigt torr, hyggligt humlad och framför allt ordentligt rostad dryck. I Irland är den inte nödvändigtvis ett helmaltsöl; till en Guinness, exempelvis, används hårt rostat omältat korn (också). Den hårda rostningen ger förstås den mörka färgen.

Stourtern på Malmö Brygghus har en viss sötma, men den är mindre än bryggarnas beskrivning ger sken av. Jag uppfattar den som en ganska torr men inte extremrostad stout. Funkar att dricka flera av. Chokladmalten ger karaktär, låt vara att den påminner mig mindre om choklad än om vakuumförpackat kaffe. Dessvärre finns också en lätt metallisk ton och en känsla i munnen av brustablett.

I normalskick serveras den för kallt, men krögaren vet om det. Därför erbjuds ölet inte enbart ur den vanliga anläggningen utan också ur ett mindre träfat som ställts på disken; kunden får själv välja om hon vill ha den kalla versionen, den nästan källartempererade eller en blandning. När jag kom dit hade tyvärr lite för många kunder valt den tempererade varianten, så jag fick hålla till godo med den välkylda.

Men till stourtens försvar: den blev på varje vis bättre av att stå i glaset och värmas, blev knappt avslagen alls. Och faktiskt blev den metalliska bismaken mindre markant när tempen stigit.