Annons:
Mikkeller På tungan 25 april 2016

Hantverksöl i matbutiken

Ölhyllorna i en genomsnittlig matbutik har bara under det senaste året blivit bra mycket intressantare. Moderna kvalitetsöl från Sigtuna, S:t Erik, Dugges, Brooklyn eller Celt Experience kan man köpa på de flesta stormarknader. I vår region hittar man ofta folköl från Lundabryggeriet. Har man tur kan man få med sig öl från Grythyttan. På sistone har jag ofta köpt Pale Ale från alltid pålitliga Oppigårds.

Men inget matchar det utbud som ICA Supermarket på Möllevången (Sofielundsvägen, vid lekplatsen) har sedan några veckor. Här finns ett sensationellt sortiment av prestigeöl från några av Skandinaviens hippaste och mest trendkänsliga bryggare.

Omnipollo? Javisst. Mikkeller? Självklart. Pang Pang? Det också. Och Train Station, Tempel, Siren Craft, To Øl m fl. Jag har aldrig skådat en så ambitiös satsning i en svensk livsmedelsbutik.

En del av ölen är väldigt exklusiva, med Omnipollos Blueberry Lassi Gose i en klass för sig, åtminstone om vi tittar på prislappen. En femtiolapp betalar man nog bara en gång för en 33 cl-flaska med folköl. Men det var en fin upplevelse: en djärv tolkning av det sältade tyska veteöl som heter gose och som fått en renässans de senaste två åren. Utöver salt har laktos och givetvis blåbär använts; resultatet är en blåbärsdryck för kräsna vuxna, med smak av mineraler, granatäpple och lite brett.

Bland Omnipollos ”lassi gose” föredrar jag fortfarande den ursprungliga mango-varianten, men blev också förtjust i Magic #3,5 Pineapple Gose: en torrhumlad gose, som jäst på ananas. Inte gratis, den heller; den kostade runt 25 kr. Den är ändå prisvärd på riktigt.

Vidare gillar jag Beerblioteks Sockerbruket Saison, som utöver den jordiga tonen har gott om den kryddiga vitpeppar som jag tycker hör till typen. Bra folköl är också Pang Pangs 2,8%-iga Coco Jambo och Mikkellers Henry Jagger, som har förbluffande mycket maltkropp för en alkoholstyrka på 2,8%.

Mikkeller På tungan 12 mars 2016

Vår på Systemets hyllor

Vårens öl lanserades förra veckan på Systembolaget, alltså dessa som ska finnas i ordinarie sortiment ett bra tag framöver (minst nio månader, fast vid det laget är våren nog förbi).

Jag testade allihop, från en lyckad pils och en trist weissbier till Mikkellers cassis, och har skrivit om dem här.

Mikkeller På tungan 26 november 2014

Långlagrade mörka starköl

Sigtunas starka skotska öl, kan man verkligen hitta den?

Jadå, flaskan finns både på Entré vid Värnhem och på Systembolaget på Jägersro (samt ett dussin butiker i resten av landet).

En läsare gjorde mig uppmärksam på att jag i årets julölstest tagit med Sigtuna Christmas Scottish Strong Ale, som bryggdes inför förra julen. Ja, det var ett misstag. Men att sälja den även i år är ingen dum idé; en del öl funkar fint att lagra, och detta är ett sådant. Principen: ju starkare och ju mörkare, desto bättre håller ölet. En del blir rentav bättre, eller åtminstone rundare i smaken.

I alla år har jag propagerat för att man borde sälja föregående årgångs Nils Oscar julöl – starkingen från Nils Oscar, inte den som heter Kalasjulök – istället för den nylagrade. Den har liksom krävt att få ligga till sig ytterligare ett år. I år har den inte tagits med på Systembolagets julölslista. I gengäld hittar jag 2012 års brygd när jag letar på bolagets hemsida. Hansacompagniet i Malmö har ett gäng flaskor.

En starkporter som jag sparade ett par flaskor av förra året är den från Mikkeller som omväxlande heter Til/fra/via och Fra/til/via. Den var ypperlig redan då, och visade sig hålla klassen även förra månaden då jag öppnade en butelj. Till min glädje fanns ett gäng av 2013 års öl på Entré; jag köpte en, och den var rätt mycket trevligare och mognare än 2014 års för all del fina brygd. Men det kan vara idé att spara några flaskor till nästa år, man vet aldrig vad som händer…

En annan starking från Mikkeller som brukar bli bättre med lagring är Santa’s Little Helper. Årets nybrygd fann jag fullständigt hopplös, men kom igen 2017. Då kanske den är både drickbar och läcker.

Mikkeller På tungan 30 november 2013

Årets julöl

Julölen på Systembolaget är nästan 50 stycken i år, enbart i ordinarie sortiment. Sexton av dem har aldrig funnits på bolaget förut, det är rekord.

Det där tog jag fasta på när det årliga julölstestet idag skulle publiceras i Sydsvenskan. Det viktigaste var att få med alla nyheter. I papperstidningen, där det förstås kommer bäst till sin rätt, gjorde vi ut det som en adventskalender, i tjusig design av Jenny Rydqvist. Det innebar att vi fick plats med åtta öl utöver nyheterna. Jag valde ut de åtta bästa.

Men konkurrensen var tuff. Ett öl som inte kom med var Nynäshamns Mysingen. Synd, för den har aldrig varit så fin och välbalanserad som i år (jag brukar gnälla på denna julkryddade strong ale och uppfatta den som ett kryddat kaos). Även klassikern från Jämtland lyfter jag gärna fram, liksom Samuel Adams Winter Lager.

Allra roligast i år är ändå det franska inslaget: ett kryddigt och torrhumlat öl från Brasserie des Sources, som utgår från samma bryggeris Bière de Garde — det vill säga en fransk kusin till belgiska Saison. Ölet heter Bellarose de Noël. En total överraskning!

Mer väntat är Oppigårds Winter Ale förstklassig, men det är en tradition lika förutsägbar som Benjamin Syrsa. Detta är det julöl jag kommer att dricka mest av. Lika självklart femstjärnig är den starka porter som Mikkeller i år kallar via til fra. Men se till att inte blanda ihop den med Mikkellers Santa’s Little Helper. Och ifall ni råkar få hem tomtehjälparen, så låt den bo på vinden ett tag. Ett par år, kanske tre. Dessa öl brukar mogna och runda till sig, men det dröjer. I det skick det säljs är ölet spritigt och fullständigt ur balans.

Mikkeller På tungan 17 november 2013

Den tallen dog inte förgäves

Det hade varit en blåsig och regnig natt, så barren låg fuktiga på marken i Bulltoftaskogen. Doften fick mig att tänka på IPA med amerikansk humle.

Vad jag då inte visste, i måndags, var att Mikkeller veckan före hade lanserat en IPA som bryggts med tallbarr. Den heter Hoppy (Happy) Lovin’ Christmas och har utöver humle kryddats med ingefära. Den finns inte på Systembolaget, däremot rinner den för närvarande i en av kranarna på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg.

Det är ett alldeles fantastiskt öl. Inte särskilt jultypiskt och egentligen inte heller IPA-typiskt. Det är mer säreget och intressantare än så — faktiskt är etiketten direkt missvisande.

Detta är en ljust bärnstensfärgad ale med rejält och kompakt skum. Den doftar verkligen av ingefäran, som hänger med hela vägen till en fin eftersmak. Mycket frukt — ananas, mandariner — och en fin balans mellan fruktsötma och beska (och en lätt syrlighet). Halvfyllig munkänsla. Lite oljig, vilket antagligen kommer av både tallbarren och humlen. Ganska stark — 7,8% — men den håller för att sitta och smutta på länge.

Mikkeller På tungan 21 augusti 2013

Mikkellers Milk Stout

Ska ni bara dricka ett glas mjölk i år? Satsa på Mikkellers Milk Stout, en alldeles förträfflig tolkning av en nästan utdöd öltyp. I dessa småsöta stout är laktos tillsatt, oftast i pulverform.

Öltypen är brittisk och var populär under första halvan av 1900-talet. Idag, eller åtminstone igår, fanns Mikkellers sexprocentiga Milk Stout på Bishops Arms i Savoyhuset i Malmö.

På danskt vis är denna milk stout lite starkare och lite torrare än normen, men den är så fyllig att jag faktiskt hade gissat på ännu högre alkoholhalt. Detta är en stout att sitta med länge. Den har en bitterhet som påminner om kaffe, men ännu tydligare är inslagen av kakao och vanilj. Mjölk? Jovars, det går att skönja, men detta är ingen vuxenvälling eller O’Boy för öldrickare.

Varför mjölk, eller laktos, till att börja med? I Roger Protz utmärkta ”Classic Stout and Porter” läser jag om hur milk stout lanserades som närande hälsodryck. Han citerar en reklamfolder från förra sekelskiftet, för Mackesons mjölkstout: Make Stout More Nourishing! Och på Mackesons första etiketter kunde hälsofantasten läsa att Each pint contains the energising carbohydrates of ten ounces of pure dairy milk.

I reklamen vände sig producenterna ofta till ammande mödrar, men det var inte unikt för denna typ av öl.

 

Mikkeller På tungan 1 maj 2013 • Uppdaterad 2 maj 2013

Meget godt og fullgott

Har ni misslyckats med att skaffa biljett till årets hippaste ölfestival i regionen? Copenhagen Beer Celebration, arrangerad av Mikkeller?

Det finns hyfsat fullgoda substitut. På fredag öppnar Hamnmästaren, Malmös nya biergarten, som drivs av Malmö Brygghus på Bagers Plats — nära centralstationen. Ifall solen är lika nyfiken som jag så kan detta bli nästan lika hett i helgen.

Men själv ska jag faktiskt till Köpenhamn, förra årets festival gav minst sagt mersmak. Detta reportage publicerade vi i Sydsvenskan efter förra årets CBC-debut.

Mikkeller På tungan 15 april 2013

När lambicen tystnar

Gillar du surströmming, men tänker att den borde smaka mer som vanlig strömming? Kanske som Brantevikssill? Eller stark senapssill? Då kanske du inte använder just surströmming som bas när där du gör din inläggning?

Men det finns livsmedelsproducenter som agerar ungefär så där. Som bryggaren Mikkeller, som just lanserat en geuzue som kryddats — torrhumlats, till och med, för största tänkbara genomslag — med tolv olika humlesorter. Betelgeuze är namnet. Den finns för närvarande på Bishops Arms i Malmö.

Gueuze, eller gueze, baseras på den belgiska ölspecialiteten lambic. Det är ett särpräglat öl. Det kännetecknas av syrligheten, ibland aggressiv, och av den jästsvamp som heter brettanomyces och som ger en arom som av stall. Hästfilt. Funk. Kalla det vad ni vill. Det är jästpräglat öl, med en tydlig profil.

Används humle? Javisst, men egentligen bara för att den traditionella bryggaren vill komma åt humlens konserverande egenskaper. För att humlen inte ska ta över smakupplevelsen används gammal humle, som ger en lite träig och ibland lite ostig bismak men som inte alls konkurrerar med den jästton som är det man är ute efter när man brygger eller beställer denna udda och skarpt läskande öltyp. Denna humle är, som aromsättare betraktad, i princip uttjänt. Det är själva poängen.

 

Mikkeller är en äventyrlig och kompetent bryggare, vars genrekorsningar ofta är intressanta. Men betelgeuze?

Den får mig att tänka på en trafikant som närmar sig en T-korsning och inte kan bestämma sig för om han ska svänga åt höger eller åt vänster. Därför svänger han åt båda håll, vilket för med sig att han kör ner i diket (eller in i en vägg).

Den amerikanska humlen samspråkar inte alls med laktobakterierna och brettanomycerna, den bara slåss. Vem som vinner, jästen eller humlen? Omöjligt att svara på, ölet är som ett tecknad-serie-slagsmål: ett klot i rullning, med fötter och armar i alla riktningar. Vem som förlorar? Bägge. De avväpnar varann och tär på varandras resurser.

Visst är det roligt med bryggare som tar chanser och prövar nytt. Det tråkiga är den här trenden — gammal vid det här laget — att varje gång pröva med att humla mer än vad genren kräver och mer än vad malten förmår bädda in.

Mångfald är kul. Men sättet att i alla sammanhang använda amerikansk humle (och den besläktade från Nya Zeeland) liknar ibland den barnsliga ovanan att hälla ketchup på precis allt.

Mikkeller På tungan 17 oktober 2012

To Øl och Mikkeller på prov

Precis som Mikkeller är To Øl ett par danska bryggare utan eget bryggeri. Precis som Mikkeller gör de några av landets bästa och mest oväntade öl. Och precis som Mikkeller ger de sig ut på Sverigeturné (Malmö–Ggb-Linköping-Sthlm) den 29 november. Första anhalt blir Bishops Arms i Malmö, där de håller i ett par ölprovningar. Först på plats är To Øl, kl 17; tre timmar senare finns Mikkellers öl i baren. En del nya öl ska lanseras.

För att vara med anmäler man sig i puben. Men rappa på, biljetterna ser ut att ta slut.

Mikkeller På tungan 12 maj 2012

Copenhagen Beer Celebration

Jag var på Copenhagen Beer Celebration igår, den nya uppstickaren bland ölfestivaler. Initiativtagare är Mikkeller, den hippa Köpenhamnsbryggaren, som bjudit in liktänkande hantverksbryggare från både Danmark och resten av världen (Belgien, Nederländerna, England, USA, Kanada, Norge, Japan).

Kaxigt nog äger CBC rum samma helg som den större, mer etablerade och i vissa avseenden mer gammalmodiga festival som Danske Ølentusiaster arrangerar i andra änden av stan. Vem som vinner på det vet jag inte. Den som förlorar är den äldre festivalen, som tappar prestige. I förlängningen kan mycket väl ölvännerna bli drabbade, om några av de bästa och mest spännande bryggarna håller sig på sin kant. Det finns förstås en risk att den gamla festivalen stagnerar och alltmer går in för det kommersiellt säkra.

Beer Celebration å sin sida har blivit en ren … celebration. Jag har inte ett ont ord att säga om evenemanget som sådant. Inte mer än att det fanns på tok för små möjligheter att tömma och skölja ur sitt glas. Lite hinkar inne i utställningshallen nästa år, kanske?

Beer Celebration tar bara in 1000 besökare per dag, och biljetterna tog slut redan i december. Detta gör det kanske mindre meningsfullt för mig att här tipsa om festivalens bästa öl. Vad som definitivt gör dylika tips poänglösa är att flertalet av ölen byts ut över natten; bryggarna är desamma idag som igår, de flesta brygderna är det inte.

Men inriktningen är ungefär densamma: experimentlystna, men överlag kvalitetssäkra säljer 10 cl-smakprov av några av sina bästa eller mest udda öl. Trenden går mot jäst-präglade öl — mycket vildjäst, flera enastående suröl men också en uppsjö av saison — vilket jag tycker är väldigt roligt efter de senaste årens humlebonanza. Visst finns det gott om IPA med amerikanska humlesorter, men tendensen att slösa med humle är inte allenarådande.

Även blandkulturen har sansats; det är som om alltfler framåttänkande bryggare insett att det där med att blanda svårförenliga traditioner ofta blir roligare på papperet än i glaset. Att 1+1+1 inte nödvändigtvis blir mer än 1.

Så, här är mina tio favoriter från gårdagen:

A Beer Called Horse (Xbeerment). Den är nästan vad den heter – ett experimentellt öl som av doften att döma hör hemma i stallet. Mer korrekt: det är en lambic, det vill säga en vildjäst oblandad öl av belgisk typ som fått sin karaktär av den jästsvamp som heter brettanomyces. Normalt sett blandar man gammal och ung lambic, för att skapa en gueuze (eller så tillsätter man bär), men detta är öl som lagrats på träfat i två år. Alkoholstyrkan är 5,6%

Denna orangefärgade lambic är väldigt torr, med en syrlighet som ändå har en bärig ton som hindrar den från att vara rätt och slätt sur. Mer rabarber än gröna äpplen. Rönnbär? Jovars, men inte aceton. Detta är en på alla vis behaglig lambic som inte är fullt så stalledrängig som namnet ger sken av. Visst får man en komplicerande ton av fuktig yllefilt, men den är åtminstone ren.

Tyvärr fick jag inte chansen att testa De Struises vildjästa Dirty Horse, den tog slut. Men ett nytt fat ska öppnas under dagen.

Fanø Oyster Stout. En äkta ostronstout, det hör inte till vanligheterna. Bryggaren berättade att de brukar hämta ostron vid en brygga på ön. Ostronstout är en irländsk tradition, och Fanøs alkoholsvaga tolkning (3,7%) kan mäta sig med de bästa. Ostronen känns knappt alls i doften, men ger ett fint inslag av hav i smaken. Annars är det mycket av mörk choklad. En torr stout, med ett litet sting som av mint och en liten aning sälta.

Dos Costas Deste Cedar Wood (Cigar City) Kanske dagens stora sensation, en saison à 9,0% som lagrats i ett fat av cederträ. Doften av träslöjd slår emot en redan när glaset är halvannan decimeter från näsan, doften av pepparaktigt trä. I munnen tar den saison-typiska syrligheten för ett ögonblick över, sedan återvänder träet och den lite jordiga karaktären. Det finns en liten fläderblommighet också i alltsammans. Ett fantastiskt öl, komplext utan att vara sensationslystet.

Under dagen hade samma amerikanska bryggeri serverat saison som lagrats på fat av grapefruktträ. Missade, tyvärr.

Farmhouse Cabinet serverade en saisonlik ”farmhouse ale” à 6,5% som kallades Heart and Soul. Det kändes fantastiskt att gå fram och beställa ”some heart and soul, please”, och ännu bättre att faktiskt smaka den. Kryddad med kamomill var detta en ordentligt skummande och grumlig ale. Jordig, funky, med en blommighet som kommer lika mycket från humlen som från kamomillen.

Aku Aku (Nøgne Ø) är en Lemongrass Ale på 5,5%. Fruktsötma och beska i fin balans. Citrongräset kommer som i ett bakhåll och blir bit för bit alltmer påtaglig. Ett friskt och gott öl att ta i stora klunkar.

Raid Beer (To Øl ) En öl på 5,2% som lanseras som en ”hoppy pilsner”. Amarillo och Nelson Sauvin i koket; torrhumlad med Citra och Simcoe. Mängder av karaktärsdanande humle, utan att det ballar ur. Lite humle-hartsigt/klibbigt, men det är bara trevligt.

De Struise Svea IPA Ingen sensastion, för all del, men det är kul att det en belgisk bryggare framställer en India Pale Ale för Monks Café i Stockholm, med Stockholmens stadsvapen på etiketten och allt … och har mage att ta det till Köpenhamn. En något lite mörkare IPA, med dragning åt mandariner och toast snarare än den skarpa grapefrukt vi förväntar av genren.

Min favorit från De Struise Brouwers var istället den åttaprocentiga XX Saaz Triple, som är vad den heter: en belgisk tripel, elegant och örtig, som fått sig en rejäl omgång av xx-mycket tjeckisk saazhumle. En utsökt hybrid; kanske lite för söt för en del av er, men det är en fruktig sötma. Kanske lite drag av humlekryddade kolakakor?

Brasserie Dieu de Ciel, från Kanada, hade två väldigt fina och särpräglade öl. Dels Caserne 30, som var en fin tolkning av en av mina favoritgenrer: rauch-weizen. Dels Isseki Nicho, som är det bästa utförande jag stött på av en annan hybridtyp: mörk saison. ”Imperial dark saison”, för att ta bryggeriets fullständiga beskrivning. Jag uppfattade denna drygt nioprocentiga dryck som en lyckad blandning av amerikansk Imperial stout och saison. Mörk, maltig, småklibbig, men med en belgisk jäst-twist. Tydligen var detta fatpremiär; receptet har förädlats under två år och tappats på flaska då och då, men aldrig lanserats på allvar.

Dags för dessert? Amerikanska Westbrook serverade en Mexican Coffee Cake à 10,5%. Kraftigt öl, som Kärleksmums med enormt mycket kaffe. Inte det senaste eller nya svarta, kanske — snarare sååååååå 2009 — men väldigt gott. Mycket malt, mycket choklad, lite klibbigt.

Senaste kommentarer

Sidor