Har ni misslyckats med att skaffa biljett till årets hippaste ölfestival i regionen? Copenhagen Beer Celebration, arrangerad av Mikkeller?

Det finns hyfsat fullgoda substitut. På fredag öppnar Hamnmästaren, Malmös nya biergarten, som drivs av Malmö Brygghus på Bagers Plats — nära centralstationen. Ifall solen är lika nyfiken som jag så kan detta bli nästan lika hett i helgen.

Men själv ska jag faktiskt till Köpenhamn, förra årets festival gav minst sagt mersmak. Detta reportage publicerade vi i Sydsvenskan efter förra årets CBC-debut.

Gillar du surströmming, men tänker att den borde smaka mer som vanlig strömming? Kanske som Brantevikssill? Eller stark senapssill? Då kanske du inte använder just surströmming som bas när där du gör din inläggning?

Men det finns livsmedelsproducenter som agerar ungefär så där. Som bryggaren Mikkeller, som just lanserat en geuzue som kryddats — torrhumlats, till och med, för största tänkbara genomslag — med tolv olika humlesorter. Betelgeuze är namnet. Den finns för närvarande på Bishops Arms i Malmö.

Gueuze, eller gueze, baseras på den belgiska ölspecialiteten lambic. Det är ett särpräglat öl. Det kännetecknas av syrligheten, ibland aggressiv, och av den jästsvamp som heter brettanomyces och som ger en arom som av stall. Hästfilt. Funk. Kalla det vad ni vill. Det är jästpräglat öl, med en tydlig profil.

Används humle? Javisst, men egentligen bara för att den traditionella bryggaren vill komma åt humlens konserverande egenskaper. För att humlen inte ska ta över smakupplevelsen används gammal humle, som ger en lite träig och ibland lite ostig bismak men som inte alls konkurrerar med den jästton som är det man är ute efter när man brygger eller beställer denna udda och skarpt läskande öltyp. Denna humle är, som aromsättare betraktad, i princip uttjänt. Det är själva poängen.

Mikkeller är en äventyrlig och kompetent bryggare, vars genrekorsningar ofta är intressanta. Men betelgeuze?

Den får mig att tänka på en trafikant som närmar sig en T-korsning och inte kan bestämma sig för om han ska svänga åt höger eller åt vänster. Därför svänger han åt båda håll, vilket för med sig att han kör ner i diket (eller in i en vägg).

Den amerikanska humlen samspråkar inte alls med laktobakterierna och brettanomycerna, den bara slåss. Vem som vinner, jästen eller humlen? Omöjligt att svara på, ölet är som ett tecknad-serie-slagsmål: ett klot i rullning, med fötter och armar i alla riktningar. Vem som förlorar? Bägge. De avväpnar varann och tär på varandras resurser.

Visst är det roligt med bryggare som tar chanser och prövar nytt. Det tråkiga är den här trenden — gammal vid det här laget — att varje gång pröva med att humla mer än vad genren kräver och mer än vad malten förmår bädda in.

Mångfald är kul. Men sättet att i alla sammanhang använda amerikansk humle (och den besläktade från Nya Zeeland) liknar ibland den barnsliga ovanan att hälla ketchup på precis allt.

Precis som Mikkeller är To Øl ett par danska bryggare utan eget bryggeri. Precis som Mikkeller gör de några av landets bästa och mest oväntade öl. Och precis som Mikkeller ger de sig ut på Sverigeturné (Malmö–Ggb-Linköping-Sthlm) den 29 november. Första anhalt blir Bishops Arms i Malmö, där de håller i ett par ölprovningar. Först på plats är To Øl, kl 17; tre timmar senare finns Mikkellers öl i baren. En del nya öl ska lanseras.

För att vara med anmäler man sig i puben. Men rappa på, biljetterna ser ut att ta slut.

Jag var på Copenhagen Beer Celebration igår, den nya uppstickaren bland ölfestivaler. Initiativtagare är Mikkeller, den hippa Köpenhamnsbryggaren, som bjudit in liktänkande hantverksbryggare från både Danmark och resten av världen (Belgien, Nederländerna, England, USA, Kanada, Norge, Japan).

Kaxigt nog äger CBC rum samma helg som den större, mer etablerade och i vissa avseenden mer gammalmodiga festival som Danske Ølentusiaster arrangerar i andra änden av stan. Vem som vinner på det vet jag inte. Den som förlorar är den äldre festivalen, som tappar prestige. I förlängningen kan mycket väl ölvännerna bli drabbade, om några av de bästa och mest spännande bryggarna håller sig på sin kant. Det finns förstås en risk att den gamla festivalen stagnerar och alltmer går in för det kommersiellt säkra.

Beer Celebration å sin sida har blivit en ren … celebration. Jag har inte ett ont ord att säga om evenemanget som sådant. Inte mer än att det fanns på tok för små möjligheter att tömma och skölja ur sitt glas. Lite hinkar inne i utställningshallen nästa år, kanske?

Beer Celebration tar bara in 1000 besökare per dag, och biljetterna tog slut redan i december. Detta gör det kanske mindre meningsfullt för mig att här tipsa om festivalens bästa öl. Vad som definitivt gör dylika tips poänglösa är att flertalet av ölen byts ut över natten; bryggarna är desamma idag som igår, de flesta brygderna är det inte.

Men inriktningen är ungefär densamma: experimentlystna, men överlag kvalitetssäkra säljer 10 cl-smakprov av några av sina bästa eller mest udda öl. Trenden går mot jäst-präglade öl — mycket vildjäst, flera enastående suröl men också en uppsjö av saison — vilket jag tycker är väldigt roligt efter de senaste årens humlebonanza. Visst finns det gott om IPA med amerikanska humlesorter, men tendensen att slösa med humle är inte allenarådande.

Även blandkulturen har sansats; det är som om alltfler framåttänkande bryggare insett att det där med att blanda svårförenliga traditioner ofta blir roligare på papperet än i glaset. Att 1+1+1 inte nödvändigtvis blir mer än 1.

Så, här är mina tio favoriter från gårdagen:

A Beer Called Horse (Xbeerment). Den är nästan vad den heter – ett experimentellt öl som av doften att döma hör hemma i stallet. Mer korrekt: det är en lambic, det vill säga en vildjäst oblandad öl av belgisk typ som fått sin karaktär av den jästsvamp som heter brettanomyces. Normalt sett blandar man gammal och ung lambic, för att skapa en gueuze (eller så tillsätter man bär), men detta är öl som lagrats på träfat i två år. Alkoholstyrkan är 5,6%

Denna orangefärgade lambic är väldigt torr, med en syrlighet som ändå har en bärig ton som hindrar den från att vara rätt och slätt sur. Mer rabarber än gröna äpplen. Rönnbär? Jovars, men inte aceton. Detta är en på alla vis behaglig lambic som inte är fullt så stalledrängig som namnet ger sken av. Visst får man en komplicerande ton av fuktig yllefilt, men den är åtminstone ren.

Tyvärr fick jag inte chansen att testa De Struises vildjästa Dirty Horse, den tog slut. Men ett nytt fat ska öppnas under dagen.

Fanø Oyster Stout. En äkta ostronstout, det hör inte till vanligheterna. Bryggaren berättade att de brukar hämta ostron vid en brygga på ön. Ostronstout är en irländsk tradition, och Fanøs alkoholsvaga tolkning (3,7%) kan mäta sig med de bästa. Ostronen känns knappt alls i doften, men ger ett fint inslag av hav i smaken. Annars är det mycket av mörk choklad. En torr stout, med ett litet sting som av mint och en liten aning sälta.

Dos Costas Deste Cedar Wood (Cigar City) Kanske dagens stora sensation, en saison à 9,0% som lagrats i ett fat av cederträ. Doften av träslöjd slår emot en redan när glaset är halvannan decimeter från näsan, doften av pepparaktigt trä. I munnen tar den saison-typiska syrligheten för ett ögonblick över, sedan återvänder träet och den lite jordiga karaktären. Det finns en liten fläderblommighet också i alltsammans. Ett fantastiskt öl, komplext utan att vara sensationslystet.

Under dagen hade samma amerikanska bryggeri serverat saison som lagrats på fat av grapefruktträ. Missade, tyvärr.

Farmhouse Cabinet serverade en saisonlik ”farmhouse ale” à 6,5% som kallades Heart and Soul. Det kändes fantastiskt att gå fram och beställa ”some heart and soul, please”, och ännu bättre att faktiskt smaka den. Kryddad med kamomill var detta en ordentligt skummande och grumlig ale. Jordig, funky, med en blommighet som kommer lika mycket från humlen som från kamomillen.

Aku Aku (Nøgne Ø) är en Lemongrass Ale på 5,5%. Fruktsötma och beska i fin balans. Citrongräset kommer som i ett bakhåll och blir bit för bit alltmer påtaglig. Ett friskt och gott öl att ta i stora klunkar.

Raid Beer (To Øl ) En öl på 5,2% som lanseras som en ”hoppy pilsner”. Amarillo och Nelson Sauvin i koket; torrhumlad med Citra och Simcoe. Mängder av karaktärsdanande humle, utan att det ballar ur. Lite humle-hartsigt/klibbigt, men det är bara trevligt.

De Struise Svea IPA Ingen sensastion, för all del, men det är kul att det en belgisk bryggare framställer en India Pale Ale för Monks Café i Stockholm, med Stockholmens stadsvapen på etiketten och allt … och har mage att ta det till Köpenhamn. En något lite mörkare IPA, med dragning åt mandariner och toast snarare än den skarpa grapefrukt vi förväntar av genren.

Min favorit från De Struise Brouwers var istället den åttaprocentiga XX Saaz Triple, som är vad den heter: en belgisk tripel, elegant och örtig, som fått sig en rejäl omgång av xx-mycket tjeckisk saazhumle. En utsökt hybrid; kanske lite för söt för en del av er, men det är en fruktig sötma. Kanske lite drag av humlekryddade kolakakor?

Brasserie Dieu de Ciel, från Kanada, hade två väldigt fina och särpräglade öl. Dels Caserne 30, som var en fin tolkning av en av mina favoritgenrer: rauch-weizen. Dels Isseki Nicho, som är det bästa utförande jag stött på av en annan hybridtyp: mörk saison. ”Imperial dark saison”, för att ta bryggeriets fullständiga beskrivning. Jag uppfattade denna drygt nioprocentiga dryck som en lyckad blandning av amerikansk Imperial stout och saison. Mörk, maltig, småklibbig, men med en belgisk jäst-twist. Tydligen var detta fatpremiär; receptet har förädlats under två år och tappats på flaska då och då, men aldrig lanserats på allvar.

Dags för dessert? Amerikanska Westbrook serverade en Mexican Coffee Cake à 10,5%. Kraftigt öl, som Kärleksmums med enormt mycket kaffe. Inte det senaste eller nya svarta, kanske — snarare sååååååå 2009 — men väldigt gott. Mycket malt, mycket choklad, lite klibbigt.

Samma helg som konsumentföreningen Danske Ølentusiaster arrangerar sin ärevördiga festival lockar den hippa bryggaren Mikkeller med Beer Celebration, en två dagar lång festival där 24 intressanta bryggare från Danmark och utlandet är representerade. Fredag-lördag 10-11 maj är det dags. Ølentusiasternas festival i Carlsbergs övergivna bryggerilokaler äger rum 9-11 maj.

Svårt att välja? Inte om ni inte redan har biljett till Beer Celebration; dessa såldes ut redan i december.

Ett par bryggerier — Crooked Moon, norska Nøgne Ø — finns på bägge festivalerna. Beer Celebration är ensam om öl från bland andra Cigar City, Brouwerij de Molen, Stillwater, Evil Twin, To øl, De Struise, Three Floyds och Xbeeriment, men en del av dessa kommer att finnas tillgängliga för en sorts efter-festival på Mikkeller Bar på Vesterbro.

Beer Celebration är den nischade festivalen med det djärvare utbudet, men avfärda för allt i världen inte Ølentusiasternas festival som en enkel mainstreamtillställning. Bland runt 60 representerade bryggerier finns en lång rad kvalitetsbryggare med spännande idéer. Beer Here, Hornbeer, Det lille bryggeri, Stronzo, Djævlebryg, Indslev, Dagmar … alla finns där.

Puben Green Lion i Malmö lockar med IPA-festival, med start idag (måndag). Spännvidden i sortimentet är stor, kvalitén skiftande — vad kan väl mäta sig med balansmästerverket Hoptimizer från danska Black Rooster?

Det skulle vara Sierra Nevada Torpedo Extra IPA. Den ska också finnas i en av pumparna. Liksom Mikkellers allra tuffaste Single hop IPA, den med Nelson Sauvin.

Alla dessa är starka och ganska krävande saker. En helt annan sorts IPA är den som engelska Fuller’s kallar Bengal Lancer (och som är överlägsen den IPA som Fullers placerat på Systembolaget). Detta är en IPA man kan dricka fler av och ändå gå till jobbet dagen därpå.

Intressant nog finns också Lundabryggeriets Djingis, som bryggeriet valt att kalla ”Indie” eftersom den inte är helt genretypisk.

I sortimentet finns också den menlösa och inte helt fräscha Twisted Thistle IPA, som är en skotsk variant.

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Ölfestivalen i Köpenhamn drar igång imorgon eftermiddag, torsdag alltså. Ett 70-tal utställare finns på plats på Carslbergs övergivna bryggeriområde i Valby. I runda tal 1100 öl finns att välja bland.

Det är många öl. Många chanser att välja fel. Men det är värt risken: smakproverna är små – oftast 10 cl, ibland hälften – så i den händelse man finner ölen eländig är det inte så mycket som måste hällas ut.

Hela programmet finns på Danske ølentusiasters hemsida. Jag har plöjt igenom det och fastnat för en del godsaker eller sådant jag är nyfiken på. Bredden är enorm, från Berliner Weisse (!) till baltisk stout, från Cream ale till Double IPA, från fruktlambic till pilsner, från witbier till Schwarzbier.

Och förbluffande mycket saison, denna regionala specialitet från fransktalande Belgien som kan beskrivas som ett robust sommaröl: ganska torra, alltid friska öl som ofta är både välhumlade och peppriga men också har mycket frukt – och gott om alkohol, åtminstone för att vara så här somriga. Klassikern Saison Dupont ligger på 6,5%.

Öltypen har sällan bryggts utanför provisen Hainaut, men på Ølmässan finns tio stycken från danska småbryggerier, från tre olika hembryggare och från amerikanska Stillwater. Och som elfte finns självaste Saison Dupont, i en torrhumlad tappning.

Annat intressant, ganska mycket huller om buller:

Crooked Moon är ett nytt danskt kontraktsbryggeri som gör öl som är smakrika utan att bli vulgära. Deras True Rebel (en American pale ale) är en citra-humlad läckerhet på blygsamma 5,2%. Jag är nyfiken på deras Lawnmower och framför allt – eftersom jag nyligen var i Köln, om inte annat – på deras Kölsch-tolkning. Den går under namnet Wagner’s Kölsch, vilket förstås kittlar fantasin. En Kölsch kan förvisso vara lite grumlig, men tänk bort allt som har med oproportionerliga wagnerska bombasmer att skaffa – en Kölsch är en elegant  ljus överjäst törstsläckare.

Det anrika tjeckiska bryggeriet Platan har hostat upp sig. Nyligen lanserade de Merlin, en torr mörk lager med toner av kaffe. Den har jag druckit i Prag, nyligen lanserades den i Danmark. Det är ingen regelrätt schwarzbier, men den drar ditåt.

Men det finns andra som gör Schwarzbier. Ørbaeks Dark Horse är fin.

Nyetablerade Evil Twin gör inte enbart en saison utan också en rökstout med namnet Ashtray stout och en Nelson Sauvin-humlad IPA som bland annat säkert smakar precis som den heter: Cat Piss. Låter lovande, tycker jag.

När jag är i Tjeckien, min andra hemmaplan, blir jag alltid glad av att hitta ett öl jag aldrig druckit. Men när jag hittar något tjeckiskt utanför landet som jag inte provat grips jag istället av panik – någon annan har hunnit före. Så det är med blandade känslor jag noterar att Cerna Hora-bryggeriet numera brygger ett veteöl, som fått namnet Velen. Det serveras i opastöriserad form.

Grassroots Brewing brygger på Fanø bryghus. Bland annat en Rauchbier av den bästa typen – den tyska – som får heta Dresden 45. Hoppas ölet är mer smakfullt än namnet. De gör också – och detta är sensationellt – en tolkning av det extremsyrliga nordtyska, i princip utdöda veteölet Berliner Weisse. Ligger, som sig bör, på blygsamma 3,0%.

Mer alkoholsvagt: Fur Frokost Bitter Pale Ale är Furs försök att göra smakrikt lättöl. Hamnar på 2,6%.

Norska kvalitetsbryggeriet Nøgne ø lockar med mästerverket #100 – starkt och mäktigt –  liksom med uppföljaren #500 samt en pale ale med citrongräs, Akuaku Lemongrass ale.

Mikkeller lockar framför allt med sin nya Single Hop-serie: nitton olika IPA, kryddade med nitton olika humlesorter.

Beer Here, en annan dansk kontraktsbryggare med hög lägstanivå, serverar den fantastiska Hopfix IPA, men också Black Cat som är en India black ale på blygsamma 4,7%.

Öl från Sydafrika? Ska vi verkligen importera vatten ända därifrån? Lite nyfiken blir jag ändå på Bierwerk, som bland annat erbjuder Ordinary Bitter, på 3,7%, med ”en afrikansk twist”. Vad nu det innebär i ölsammanhang.

Black Rooster är ett bra, litet danskt bryggeri. The Hoptimizer är vad det heter; The Pros and Cons of Christmas är ett fantasifullt namn på det bästa danska julöl jag druckit de senaste två säsongerna; Ginger Witt är veteöl av belgisk typ, kryddat med ingefära.

Hajpade Hornbeer gör också en kryddad witbier, kallad Summer. Och en Schwarzbier, Schwarzhorn. Samt ett suröl med mjölksyrebakterier och kultiverad spontanjäst, Sourhorn. Kanske?

Importören Det belgiske hus har den utmärkta holländska pilsnern Christoffel lager, liksom en mörk vete som heter Wijs som jag aldrig provat. I samma monter säljs en av de bästa gueuze som finns, Girardin black label, och den bästa hallonlambic jag druckit, Cantillon Rose de Gambrinus.

Två väldigt fina vetebockar kommer från Erdinger (Pikantus) och Weihenstephan (Vitus).

Utställaren One Pint har sensationellt nog ett av de tre sista faten av fantastiska Gale’s Old Prize Ale … bryggeriet stängdes 2005. Gammalt öl? Just detta blir bara bättre med åren.

Midtfyn lovade ha sin svartpeppar-kryddade witbier på plats förra året. Så var inte fallet. Hoppas löftet håller i år.

Herslev IPA är en dansk tolkning i fin balans. Skands Elmegade IPA är extremare, men minst lika fin. Victory Brewery i Pennsylvania gör sin Hopdevil IPA, som jag gillar, men bryggeriets mästerverk är den upphottade tyska pilsner som heter Prima Pils.

Meantime Coffee är en fin porter. Välj den före samma bryggeris chokladstout.

Porterhouse i Dublin gör världens bästa stouts och porter av irländsk typ. Plain Porter får dig att aldrig mer vilja hålla till godo med en Guinness. Ännu mer smakrik, fast kanske lite i mäktigaste laget, är deras Wrasslers XXXX. Lite mer kuriös är bryggeriets alldeles äkta oyster stout.

Baltisk porter, det vill säga en sötare släkting till Imperial stout, bryggs i hela Baltikum (inklusive Finland, Sverige, Polen och Danmark). Ett fint exempel är litauiska Utenos Porteris från Svyturys.

Mikkellers 19 olika single hop IPA finns från och med idag i Malmö. De serveras allihop på stans båda Bishops Arms.

Samt på Far i hatten och På besök.

Den danska prestigebryggaren Mikkeller har skapat en ny pale ale enbart för den charmiga krogen På besök på Nobelvägen i Malmö. Det första glaset serveras på lördag kl 17.

Namnet? På besök pale ale, naturligtvis.