Det är nog inte längre sant att alla vägar bär till Rom, men försvinnande få av dem bär till Lund. Därför har det dröjt till igår kväll innan jag provade det nya Lundabryggeriets öl. Banden My Morning Jacket och The Head And the Heart lockade mig först till Mejeriet, sedan var hjärnan och hjärtat helt ense om att jag efteråt skulle gå till Grand Hotells bar där det blev två snabba: Piraten och Djingis.

Den senare var helt ok, Piraten var väldigt fin.

Piraten är en väl balanserad pale ale på 5,2%, fruktig och frisk, med karaktär från malt och jäst (ölen tappas på flaska och fat i ofiltrerat skick; jästen kan förnimmas, men de är absolut inte grumliga) men framför allt av den fint komponerade humleprofilen. Bryggarna använder Nelson Sauvin, Cascade, Centennial och Amarillo i generösa men inte extrema mängder. Det ger ett torrt öl, med viss citruston och både hartsiga och peppriga inslag.

Frukten upplever jag främst som persika. Den som sticker näsan i glaset hittar kanske en lite armsvettig ton från jästen, men det är bara som det ska vara. Detta är en ale med ren smak, ett gott öl av den typen man egentligen vill ha påfyllning av.

Djingis är en IPA-influerad ale, som bryggarna väljer att kalla indie snarare än India pale ale. Färgen är mörkare än väntat, någonstans mellan bärnsten och koppar. Alkoholstyrkan 6,3%.

Här finns dessvärre en lite obehaglig doft som från klor och rostfritt stål, men i munnen försvinner obehaget och den ton av nötter som märktes även i näsan blir starkare.

Även till detta öl har fyra olika humlesorter använts, däribland de engelska klassikerna Fuggles och Kent Golding (övriga är Cascade och Amarillo). Men profilen i denna ganska maltiga ale är otydligare, inte bara sötare utan också lite kvalmig. Den drar åt mjölkchoklad, faktiskt också åt lakrits.

Ett julöl är också på väg att lanseras, vid namn Björnen sover.

Här är bryggeriets egen lista över krogar där vi har chans att hitta ölen. Mest i Lund, förstås — ölet bryggs i 900 liter stora satser i Torna Hällestad, nästan halva poängen är ju att detta är närproducerat — men även på Malmös Green Lion och Nya Tröls.

Uråsa är en liten kyrkby i Växjö kommun, känd för sin hippiefestival där The Ark och deras kompisar brukade spela på 1990-talet.

Festivalen överlevde inte övergången till 00-tal, men orten kan fortfarande (likt Altamont) skryta med en raceway och (likt Bulltofta) med en avvecklad flygplats.

Men nu stundar nya och bättre tider: Uråsa blir med bryggeri, Kallebryggeriet som drivs på hobbybasis av en plåtslagare och hans pensionerade far. Jag hittade nyheten på bloggen Ofiltrerat, som också tipsar om bryggplaner i Motala och Linköping. Reportage om Kallebryggeriet i Smålandsposten.

Man borde verkligen tillbringa a night at the opera, och det snart. På Operagrillen i Malmö finns nu ytterligare två öl som bryggts av kökschefen Alan Dougan. Det rör sig om två kraftigare saker: dels Vinterkilten, som är ett säsongsöl inspirerat av skotsk ale och som därmed bör vara en maltig sak; dels Basen, en Imperial Stout, som ska vara ett stående inslag i sortimentet.

Dessa båda öl bryggs i samarbete med Stockeboda gårdsbryggeri, där Alan Dougan till och från bryggt sin välhumlade ale Tenoren. Däremot bryggs lättölet Sopranen på plats i Operaköket.

Alan Dougan har planer på att utvidga bryggeriverksamheten i de egna lokalerna. Håll tummarna.

Var brygger egentligen de danska ”småbryggarna” sina öl? I ”lågprisländer som Polen och Sverige”? Eller i u-landet Norge?

TT har gjort en kort, förvillande text utifrån en mer genomarbetad och intressant men delvis missvisande text som danska tidningen Politiken publicerat.

Vinkeln är denna: danska småbryggerier, med gott och renommé och vett att ta betalt, är vilseledande i sin marknadsföring. De slår mynt av konsumenternas vurm för det närproducerade och småskaliga. I verkligheten bryggs en del av de danska mikrobryggeriernas öl annorstädes. Exempelvis i Polen och på Harboes stora anläggning.

En del av detta är nyheter för mig.

•Mest anmärkningvärt är att Skovlyst, ett kafé i skogen som sedan mitten av 00-talet brygger och serverar eget öl, alltså brygger stora delar av sin produktion i Polen. Men jag borde inte vara förvånad. På senare tid har bryggeriet flyttat fram sina positioner, sedan ett år tillbaka är ölen väldigt synliga i barer i Köpenhamn. På flaskorna uppges att ölet tillverkats ”i EU”.

•Det svenska exemplet är Brøckhouse. Denna pionjär bland danska mikrobryggerier gick i konkurs våren 2009. Oväntat började varunamnet dyka upp i både svenska och danska barer knappt ett år senare. Förklaringen är att varunamnet köpts av Åbro, som brygger enligt nya recept men med det lånade namnet. Till Danmark kommer ölen via importören Premium Beer Imports försorg.

En bluff, alltså? Nja. Inte konstigare än att Spendrups tagit upp namnet Mariestad, som är en gammal bryggeriort där det inte bryggts öl på decennier. Eller att Carlsberg Sverige säljer öl med Eriksberg på etiketterna. Eller att Galatea använder namnet St Erik, efter ett nedlagt bryggeri på Kungsholmen. Men visst, det borde ju stå på etiketterna att det är tillverkat i Sverige. Och Åbros produktbeskrivningar är onödigt mystifierande.

•Att Raasted brygger en tredjedel av sitt julöl i Belgien, för att möta efterfrågan, är lite intressant. Kul att intresset är stort.

•Liksom att De 5 gaarde – fem herrgårdar, varav prins Joachims Schackenborg är en, som marknadsför sina produkter som framställda enligt ”goda traditionella driftsformer” – låter brygga sitt öl hos giganten Harboe. Men detta redovisas öppet på företagets hemsida (bläddra fram till sidan 26) och i den verksamhetsfilosofi som inleder den långa texten på hemsidan skrivs att ”råvarerna avles på gårdene, men selve forarbejdningen overlades til udvalgte eksperter”.

Jag finner inget särskilt komprometterande i att De 5 gaarde använder just Harboes anläggning för att brygga ölet, även om Politiken gör en poäng av att Harboe för egen del brygger ”discountøl”. Nej, men så bra om det därutöver  i lugn och ro bryggs mindre mängder av gott öl gjort på högklassiga råvaror i den där anläggningen. På liknande vis som de första årens prestigefyllda Samuel Adams-öl bryggdes i Anheuser-Buschs bryggerier (där normalt sett Miller och Budweiser produceras).

•Men på allvar ute och cyklar är Politiken när de gör ett nummer av att ”bryggeriet Mikkeller” tillverkar öl i Norge och Belgien. Mikkeller är inget bryggeri, och har aldrig presenterat sig som ett. Mikkeller är en bryggare som kontraktsbrygger lite varstans i världen. Ofta i samarbete med andra småbryggare. Det är deras själva idé. Och Norge är knappast ett lågprisland. De brygger inte i Norge, Belgien eller USA för att de är snåla.

Världen över har barer med egna bryggerier vuxit fram som jästsvampar de senaste två decennierna. Allt detta har vi saknat i Malmö. Har du bara sett Malmö har du åtminstone inte sett ölvärlden.

Men nu blir det ändring. Idag – om en timme, kl 17 – slås dörren upp på hörnet av Bergsgatan och Möllevångsgatan.

Bättre sent än aldrig, förstås. Vi kan bara hoppas att det kommer efterföljare i städer som Lund, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. Det gör det säkert.

När vi med avund talar om alla danska bryggerier med egen servering är det lätt att glömma att vad vi ser på dansk mark är en ketchupeffekt som sattes igång först kring mitten av förra decenniet, 00-talet. Med ett enda undantag – Apollo vid Tivoli, med systerbryggeriet St Clemens i Århus som etablerades 1990 respektive 1992 – så är de danska bryggeripubarna väldigt unga. Nørrebro bryghus öppnade 2003, sedan hände nästan allt under nästföljande år. Bryggeri Skovlyst och Brewpub inne i byen kom 2005, liksom Færegekroen inne på Tivoli och Carlsbergs indieetikett Jacobsen. År 2006 tillkom en hel drös mikrobryggerier, däribland Vesterbro bryghus.

På våra lokalsidor idag publicerades i punktform  Martin Anderssons ambitiösa historik över Malmös bryggeriförflutna. Imorgon publicerar vi ett reportage som fotografen Linda Axelsson och jag gjorde på plats häromdagen.

På andra sidan sundet etableras ett nytt mikrobryggeri stup i kvarten.Varför är det då så trögt i Skåne? Hur länge ska vi behöva nöja oss med Ysta-bryggeriet?

Inte länge alls. På Stockeboda gård på Österlen, mellan Kivik och Simrishamn, har krögarparet startat ett gårdsbryggeri. Bryggarmästaren Benny Sundberg har börjat provbrygga i anläggningen som har en kapacitet på 35 000 liter per år. Fast här är nyckelordet småskalighet; tanken är att brygga runt 250 liter åt gången.

Ett delmål är att kunna leverera julöl till åtminstone Systembolaget i Simrishamn redan i år. I första hand bryggs dock för att servera i gårdens egen restaurang.

Och så får vi väl hoppas att  lagstiftningen – lika trög som den svenska utvecklingen i bryggeribranschen, vilket inte är en tillfällighet – snart ändras, så att även vi svenskar ska få köpa med oss öl direkt från ett gårdsbryggeri som detta.