Annons:
Oppigård På tungan 19 mars 2016

Nykläckta öl

Påskebryg? Från flygbåtstrafikens tid minns jag folks vitt uppspärrade ögon: De är ju så bra! Riktigt starka öl!

Det kanske var praktiskt på den tiden då man bara fick ta två liter öl med sig över Sundet. Ja, om man var lagd åt starka och klibbiga fulöl. För sådana var de, de allra flesta danska påsköl: fulöl.

Det har blivit bättre sedan dess. Den dansk som tagit sig igenom nålsögat och in på Systembolagets påskölssortiment – från Ørbæk – är visserligen en starking med traditionsenlig maltsötma, men istället för ett omoget och klibbigt kaos är den rätt fint balanserad. Inte min typ av öl, men ganska väl utförd.

Favoriten i år? En porter från göteborgska Dugges, med mer måttlig alkoholstyrka (4,5%). Ja, och så funkar förstås Oppigårds påsköl. Som vanligt. Läs mer här.

Oppigård På tungan 17 mars 2013 • Uppdaterad 16 mars 2013

Ölen vara skall till påska

Tänker ni fira påsk i år? Jag har provat mig igenom påskölsutbudet  på Systembolaget. Åtskilligt är bra. Det är också ett rätt spretigt sortiment, där den gemensamma nämnaren inte är mer än en referens till påsken på etiketten.

Det är på gott och ont. Jag gillar idén med säsongsöl, men just påskölstraditionen (öl som ska passa till påskmaten … som inte skiljer sig så där väldigt mycket från vad svensken förväntas äta till jul) är inte jättespännande.

Med detta sagt: Jag tycker att det öl som bryggaren Jessica Heydrich för S:t Eriks räkning framställt i samarbete med kocken Mattias Dahlgren är en intressant och respektfull uppdatering av stilen. Mer oväntat har Sigtuna lyckats med att göra en välhumlad veteöl av en typ som annars är strikt bayersk. Och som vanligt är Oppigårds Easter Ale ypperlig.

Oppigård På tungan 16 januari 2012

Fatboy får egen ale

Rockabillybandet Fatboy följer Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives och In Flames Anders Fridén i spåren: Oppigårds bryggeri lanserar Fatboy Brown Ale.

Brunölen har skapats i samarbete med ölkrogen Akkurat i Stockholm. Det tycks röra sig om en modern, amerikanskt humlad variant på 5,0%. Första fatet töms 4 mars.

Tidigt förra året lanserades Oceanbryggeriets Ebbot Ale, en brown ale också den, med ett porträtt av Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives som lockbete ovanför kranen. Ebbots inblandning i bryggandet var försumbar, däremot ska Anders Fridén i In Flames ha tagit en aktiv del i skapandet av den IPA som sedan i somras framställs på Sigtuna Brygghus och heter Frequency.

Det måste finnas andra svenska musiker som skulle kunna låna sin kunskaper eller åtminstone sitt namn åt en ölsort. Jennifer Brown Ale är det första jag kommer att tänka på, men jag är inte säker på att jag skulle vilja beställa en. Något annat? Wilmer XXX? Monica Starck? Refreshments? Imperiet Stout? Ebba Grön Eko? Wit Päls? Hansi Schwarz?

Nej, bättre kan vi. Förslag, tack!

Oppigård På tungan 23 december 2011

Oppigårds humlelager

Oppigårds bryggeri stoltserar just nu inte enbart med landets bästa julöl. Helt nyligen har de introducerat sin Humlelager, som för närvarande finns på fat på Bishops vid Gustav i Malmö.

Namnet säger två saker du behöver veta. Ja, den är ordentligt humlad. Ja, det är en lager.

Mer då? Humlen är den omisskännliga Simcoe, som ger en viss oljighet men framför allt en smak i närheten av såväl fläder som kattpiss. Ölet är inte onödigt kraftigt, utan ligger på hinkbara 5,0 procent. Men den är ytterst välbalanserad, detta är ingen vattnig sak med enbart humlekaraktär. Jämför med Pickla Pils från Nynäshamns ångbryggeri, en annan välbryggd ljus svensk lager med generösa humlegivor, och du märker att Oppigårds öl är mycket rundare och mer påfyllningsvänligt.

Svenska småbryggerier börjar sent omsider ta lagerutmaningen på allvar; man behöver inte stirra sig blind på USA för inspiration. Visst: Simcoe är en typisk Nya-världen-humle, men Oppigårds humlelager uppfattar jag som en traditionsmättad lager, en transatlantisk hybrid. Ett öl som minns att det finns en plats som heter Tyskland.

Men lika bra, fast inte lika särpräglad, är den ale som heter Oppigårds November Bitter som också den finns på Bishops vid GA Torg. Den är väldigt amerikansk, inte minst i det avseendet att etiketten ljuger. Jovars, den är bitter, men det är ingen Bitter. En Bitter, som jag envisas med att uppfatta den, är en tunn men smakrik ale med alkoholstyrka en bit under 4 volymprocent. Karaktären ska helst komma från engelsk humle, som i harmoni med karamellmalten ger en jordigare ale med dragning åt nötter och kola.

Oppigårds November Bitter ligger på 5,5% och är till stilen en amerikansk pale ale. Inslag av grape och aprikos och förvisso av karamellmalt. Liten dragning åt choklad i eftersmaken. Det är ett utmärkt öl, som man visst kan dricka många av (det blev minst två i onsdags) men den är både starkare och mer framfusig än en riktig Bitter.

Oppigård På tungan 29 september 2011

Hur oktoberfestligt blir det?

Oppigårds fantastiska Oktoberfestbier är i princip slut i Malmö (fast det finns 200 flaskor på Nova i Lund och 237 i Råå, kolla systemets hemsida för fler rafflande detaljer), men Malmö brygghus beskrivning av den egna Oktoberfestölen fick mig att tänka att här fanns ett bra substitut.

Men tyvärr: det här var inte gott. Ölen är stilenlig — mer så än Oppigårds om vi ska vara ärliga — men doften är inte alldeles frisk, och i munnen får jag en obehaglig bismak av diskbänk (rostfritt stål, alltså). Halmgul, lite grumlig i färgen. Örtig humlekaraktär, som i eftersmaken ger en rätt trist beska. Visst kan man skönja lite grann av honung, men frukten är alltför citrusskarp — jag saknar den mjuka maltigheten med inslag av äpplen eller plommon som kännetecknar alla riktigt fina oktoberfestbier.

Det bästa med att dricka denna bier är att det blir alldeles särskilt gott med ett glas av brygghusets Pale Ale efteråt.

Oppigård På tungan 17 september 2011 • Uppdaterad 18 september 2011

Dagens oktoberfest

Rätt ofta får jag frågan om hur det kommer sig att Sydsvenskans artiklar om öl nästan aldrig hamnar på webben, medan de som handlar om vin nästan alltid gör det.
Jag brukar svara som jag alltid gör när det finns något jag inte begriper: ”det är något med tekniken”.
(Låter jag bitter? Det är jag inte. Men Oppigårds femstjärniga oktoberfestbier är bitter för sin typ).
Nu har jag i alla fall tagit saken i egna händer, vilket är ett stort steg för någon som är så oteknisk som jag. Här är alltså dagens artikel som pdf:
NEJ DÅ.
Det gick inte. Så här kommer texten, utan den fina layouten:
Vi vänder inte blad på ännu ett par veckor, men redan denna månad är oktoberfesten med alla dess ölmadamer över oss.
Fast höstsortimentet är bredare än så, Systembolaget lockar med rauchbier till alla smygrökare och kaffestout till kaffeflickorna.
En skånsk utbytesstudent i Ottawa får precis som en au pair i Paris något fuktigt i ögonen när hon i nyhetsflödet snappar upp ord som Zlatan och ombudsman. Hon tycker sig se äggakaga i vart och vartannat skyltfönster och hör Edward Persson-hits på klubben, trots att alla andra hör att det bara är David Guetta.
Ingen värnar lika stolt sina nedärvda traditioner som den som är på annan ort, ingen är lika lokalpatriotisk som den som tvingats byta lokal.
På liknande vis är det med våra vänner oktoberfestölen. De som bryggs utsocknes – det må vara Maryland eller Gotland – är mer traditionsmedvetna än de som ligger hemma i Bayern och jäser. Bayrarna har förändrats med tiden, men oktoberfestölen i diasporan försöker återskapa traditioner som tidens tand nästan naggat sönder och samman.
Vem som är lyckligast, de slappa pseudoradikalerna som följer med strömmen eller reaktionärerna? Antagligen ingen av dem. Lyckligast lottade är istället vi konsumenter, vi får ett större utbud att välja från.
Bryggerierna från München med omnejd erbjuder oss de där moderna lagerölen, halm- till gyllengula, mjukt svalgsurfande men ändå med tydlig maltprofil.
De mindre och djärvare producenterna – deras varor kommer och går i Systembolagets oktoberölssortiment, alla utom Samuel Adams som envist dröjer sig kvar – erbjuder kopparröda lageröl av Märzentyp. Dessa hör till den ursprungliga oktoberfesttypen, ett lite kraftigare och ännu maltigare öl som bryggdes i mars månad (Märzen) för att räcka över hela sommaren, då värmen gjorde jäsningen svår att hantera. De allra sista tunnorna tömdes vid skördefesterna framåt oktober månad, då det åter var gynnsamt att brygga.
Även några av de öl som marknadsförs som höstöl (och som ska finnas på hyllorna fram till mitten av november, då Systembolaget börjar fira jul) anknyter lätt till Märzentraditionen (eller förlagan Wieneröl). Det gäller både S:t Eriks Rauköl, Sigtunas dunkel, Dugges höst och faktiskt Mohawks råglager. Denna hade alla gånger kunnat säljas som klassiskt oktoberfestöl, om än med en kuriös twist.
OKTOBERFESTBIEREN FÖRST (bokstaven H ska utläsas som en stjärna eller postryttare)
HHHHH
Oppigårds Oktoberfestbier
5,3%, 25:90 kr/50 cl
Generöst humlad med tjeckisk saaz, vilket ger en sensationell doft av blomsteräng och en oljig känsla i munnen. Drygare än de bayerska festprissarna, ändå i ypperlig balans. Smeksamt maltigt, med inslag av vanilj och lätt sötade havrekakor.
HHHH
Spaten Oktoberfestbier
5,9 %, 19:90 kr/50 cl
Halmgul, extremt hinkvänlig lager med en frisk doft som från nyskördade sommaräpplen. Rinner ner som måttligt sötad äpplepaj med en chaser av humlad vispgrädde. Mersmak.
Red October (Gotlands bryggeri/Spendrups)
6,0%, 15:90 kr/33 cl
Kopparröding med påtaglig humleton: blommig, hartsig och citrusfrisk. Den rostade malten påminner om lätt brända kolakakor; eftersmaken är torr, men med drag av päron jämte citrusen.
Flying Dog Dogtoberfest Märzen
5,6%, 25:90 kr/35,5 cl
Maltig, kopparröd lager med mättad doft av söta äpplen som i munnen upplevs som stekta i sirap. Dovare än friskusarna, ändå med uppstramande efterbeska.
Kaltenberg Oktoberfest (Krönleins)
5,4%, 18:50 kr/50 cl
En ful ankunge? Nej, en spetsflabbad svan. När normen säger ”maltigt!” envisas Kaltenberg med att göra en torr, pilsliknande sak med inslag av hö, citrus och sursöt limpa. Friskt och vågat.
HHH
Weltenburger Kloster Oktober-Festbier
5,3%, 23:10 kr/50 cl
Gyllengult och fruktigt öl, med inslag av aprikos, aromhumle, honung och faktiskt nougat – främst i eftersmaken.
Herslev Bryghus Oktober Bock
7,5%, 39:90 kr/50 cl
Herslev hoppar oktoberfesten, men inte bocken. Kastanjebrun starking, med inslag av rågbröd och mörk sirap. Eldig eftersmak med drag av fikon.
Hofbräu Oktoberfestbier
6,3%, 19:90 kr/50 cl
Gyllengult, med gräs och sesambröd i doften och med en eldig smak där ananas och faktiskt valnötter ingår.
Paulaner Oktoberfest
5,4%, 20:90 kr/50 cl
Doft av höbal och gula plommon. Lite stickig och oväntat tunn i munnen med tanke på alkoholstyrkan. Smak av spannmål och florsockrade våfflor.
HH
Löwenbräu Oktoberfestbier
6,1%, 19:90 kr/50 cl
Lejongult, som sig bör. Degig honungslimpa med vaniljsocker, som … ja, jag vet inte. Drick den väl kyld, eller bjud en halvgod vän.
Samuel Adams Octoberfest (Boston Brewing co)
5,5%, 17:90 kr/35,5 cl
Vad hände här? Årets brygd är skarp i doften, med inslag av jästa päron, röda plommon och Amaretto. Sockerlag i munnen.
H
Sigtuna Black October
5,0%, 23:90 kr/50 cl
Tanken att göra en östtysk schwarzbier är fin, men bristerna från ifjor består – främst den fräna doften av klor. I övrigt: kaffe, tjära, pumpernickel.
OCH SÅ HÖSTÖLEN:
HHHHH
Beer Here Höstcitra
7,0%, 37:50 kr/50 cl
Vilket lyckokast: denna danska bryggare har gjort en stark brown ale som han bombarderat med den vänliga, men bestämda nya humlekorsning som heter Citra. Den ger en mycket fruktig ton till brunölens nötaktiga chokladmalt: klementiner, ananas, krusbär. Förföriskt.
HHH
Mohawk Rye Lager (Wicked Wine)
5,3%, 26:90 kr/50 cl
Bärnstensfärgat. Amerikansk humle slår igenom, utan att dominera – det gör karamellmalten. Rågen ger ton av mint och vitpeppar, möjligen lite väl pepprig.
S:t Eriks Rauköl (TT)
5,9%, 23:90 kr/33 cl
En riktig rauchbier, med malt som torkats över björkved – inte torv. Doft som av charkuterier och rökt ost, men inte nog för att stå emot den honungsnära maltsötman.
Sigtuna Dunkel Lager
5,5%, 17:90 kr/33 cl
Fyllig lager, med rejält rostad malt som ger smak av kaffe och osaltade jordnötter. Rubust humleprofil hela vägen, men en liten bismak av klor.
Sigtuna Höstporter
5,5%, 24:90 kr/50 cl
Grumlig, ganska torr porter. Lakrits, mjölkchoklad, tunt kaffe, salt och svavel. Korinter i eftersmaken.
HH
Beer Here Høststout
6,5%, 37:50 kr/50 cl
I Danmark heter den ”ammestout”, eftersom den innehåller mjölksocker (bra för dibarn) och kaffe (bra för mamma).  Där liksom här doftar den kokt kål och tobak. Söt mjölkchoklad och hasselnötter tillkommer i munnen.
H
Dugges Höstbrygd
5,0%, 27:50 kr/50 cl
Grumlig i färgen, diffus i karaktären. En ofräsch, kopparbrun ale med nötkrokant, kastanjer och snabbkaffe på paletten.
Falcon Pilsener (Carlsberg Sverige)
4,8%, 12:09 kr/33 cl
Gyllengul lagompils med inslag av gräs, kokta brytbönor och vitpeppar samt, inte minst, ett sting av magnesium.
Oppigård På tungan 5 maj 2010

Sommarens systemöl

Systembolaget lanserade i måndags tolv öl, som ska finnas  tillgängliga under hela sommaren. De har allihop ord som sommar eller åtminstone maj i de ofta omständliga namnen; det innebär inte att allihop är somriga.

De går att dela in i fem kategorier:  sommarlätta och väldigt ljusa lager, veteöl, sommarlätta ale o dyl, majbockar samt tunga humlebomber i mer eller mindre öppen strid med säsongens anda.

Ser man dem som fem matcher är det lätt att utse fem vinnare.

Lagermatchen håller ändå förvånansvärt hög nivå. Pistonhead, från Spendrups, är fullt drickbar. Den har ett tätt och bastant skum. Ljusgul, ton av citrongräs, lite stickig och lite harmlöst småsöt. Betydligt bättre ändå är Krönleinbryggeriets Halmstad sommarlager som är friskt, men med en diskret parfymerad ton och inslag av fläder, syrliga karameller och smörkola.

Fast sensationen är det andra öl som TT marknadsför under namnet S:t Erik, ett sommaröl som liksom den S:t Eriks pilsner som lanserades i mars har skapats av bryggaren Jessica Heydrich. De har rätt mycket gemensamt, fast detta sommaröl har lättare kropp. Blommig doft av humle (Simcoe används), som också ger den där hartsigt oljiga känslan i munnen. I övrigt: fläder, passionsfrukt och citrus. Beskan är påtaglig, men kommer på allvar först i avrundningen. Detta är alltså inget öl som skrämmer någon på flykten.

Alkoholstyrkan? Blygsamma 4,7 – precis som Halmstads sommarlager.

Veteölen är två, men inget av dem är av bayersk typ. Anderson Valley gör, som amerikansk sed tycks kräva, ett veteöl utan balans och utan utmaning. Jordigt öl med svagt skum och med doft av både jordgubbar och nötkräm. Lite kletigt och rätt konstigt.

Däremot gör Sigtuna en bra Sommar Wit, en ofiltrerad och gulbrunt grumlig sak i belgisk stil. Koriandern dominerar, men bland kryddorna finns också (som brukligt) apelsinskal liksom citrongräs. Jag vill minnas att Sigtuna gjort ett mycket syrligare och mindre imponerande witbier-försök tidigare (men jag kan blanda ihop Sigtuna med ett annat bryggeri), men detta är finfint – och visst kommer syrligheten, krypande, mot slutet av smakupplevelsen. Sansad styrka: 4,7% igen.

Bland de lättare alen har vi en helt okej Summer Pale Ale från Spendrups bryggeri på Gotland. Kopparfärgat, med bra skum; arom av nektarin, citrus och bittermandel. I munnen kommer en lite besvärande smak av järn, innan frukten återvänder.

Roligare är skotska Williams Bros Brewing Co, ett av mina favoritbryggerier, vars Summer Sun på 4,0% äntligen hittat till Systemet. Ölet är delvis bryggt med vetemalt, vilket bidrar till mjukheten. Komplex doft av humle, frukt (aprikos, apelsin, möjligen persika) och färsk timjan. Sötman i munnen påminner om kolakakor, sedan rundas det av med en angenäm beska.

Men allra bäst i gruppen är den fula aleungen som egentligen är en lager: den årligen återvändande favoriten Oppigårds Slåtteröl … som nu liksom förr smakar som ett alldeles ypperligt skördeöl, något för sensommaren eller i september som alternativ till Spatens Oktoberfestbier? Det är suveränt välbalanserat öl med tydlig doft av råvarorna: malt och humle. I munnen känns nybakat bröd, apelsin och en dask av beska som gör ölet lite tuffare men inte extremt.

Bland majbockarna har Grebbestads klibbiga banan-dricka lite svårt att hävda sig. Spritigt, dessutom. Nej, om du nödvändigtvis ska spränga sexprocent-spärren med en majbock, satsa på Einbeckers original. Maltig också denna, förstås; tänk er rågkex med söta äpplen, ananas och lime.

Mohawk Summer IPA från Sigtuna är en liten besvikelse. Jag hade för all del inte hoppats alltför mycket på Mohawks potential som sommaröl – tjusningen med Mohawk Extra IPA fanns ju i humleexcesserna, i de stora krävande åtbörderna – och även om denna är lättare i anslaget så förblir det en IPA. En IPA på 6,8% och med sex olika sorters amerikansk humle därtill.

Det mörkt bärnstensfärgade ölet har mycket fruktarom, men också inslag av tvål. Jag känner grape, litchi (de där tropiska röda frukterna med taggar) och gröna vindruvor; i munnen känner jag smaken av knäck och marmelad. Inte helt fel öl, men på helt fel plats; detta har inget på sommarhyllan att göra.

Detsamma skulle man kunna säga om Oppigårds Summer Twist också; det har mer skruv än sommar över sig. Denna humlebonanza à 5,5% är en oljig ale med doft av granskott, mango, aprikoser och blodgrape. Även en liten klunk ger en stor munfull med frukt och rågkakor och mycket humle, men bryggaren har inte fallit för frestelsen att krydda den alltför beskt; humlen är mer aromatisk än bitter.

Oppigård På tungan 16 november 2009

A tear in my beer

Jag är inte typen som gråter i min öl.

Men glädjetårarna var inte långt borta när jag för en halvtimme sedan stack näsan ner i ett glas med Anchorbryggeriets Christmas ale. Återfinnandets glädje kallas sådant. Men vi kan lika gärna skylla på San Franciscobryggarens utsökta bryggarkonst.

Anchor varierar sitt recept från år till år, låt vara att variationerna är diskreta; i stora drag är det samma typ av öl varje vinter. Precis som ifjor är ölet lite snällare, men till skillnad från ifjor upplever jag det inte som en kompromiss. Doften i detta nästan svarta öl påminner om vörtbröd, nejlika, tallbarr, apelsin och givetvis humle. Prägeln av ingefära är svagare än vanligt, tvålkoppsdoften likaså. I munnen tar upplevelsen av engelsk apelsinmarmelad vid.

Annars?

Jag provade tretton av de trettioåtta julöl som idag släpptes av Systemet. Mest goda nyheter:

Samuel Adams Winter Lager, notoriskt opålitlig på senare år, är bättre än på länge. Ovanligt mycket ingefära och kanel. 

Slottskällan har på allvar börjat få ordning på inte bara den starka Tomte utan också den svagare Nisse, som brukade vara ett sådant kaos av smaker.

St Peters Winter Ale är ännu snällare än ifjor, men så brukade denna kolsvarta dryck vara sortimentets allra barskaste gubbe. Men jag saknar smaken av cykelkedja.

Oppgigård? Tar i för mycket. Jag älskar förvisso doften: örter, apelsin, rågbröd och bebisbajs (sorry, jag är journalist och det står i mitt kontrakt att jag inte får ljuga), men smaken blir en kompakt upplevelse av dövande salmiak och bark. 

I övrigt kan jag rapportera att några av de enklare svenska julölen är lyckade i år, både Grebbestad och Spendrups vanliga julbrygd som är en fin blandning av mjölkchoklad, farinsocker, fikon och apelsin.

Oppigård På tungan 4 oktober 2009

7-årskalas på Green Lion

Landets mest pålitliga kvalitetsbryggeri? Oppigård, skulle jag säga. De här bryggarna i Dalarna har varit verksamma i drygt sju år. Som ni alla vet är sju Fullkomlighetens tal, så det var förstås läge att brygga en Anniversary Ale.

Denna sjunde årgång tappades i början av september, och alla trodde att alltsammans var uppdrucket när plötsligt ett par fat uppdagades (tappade bakom en tunna nånstans, kanske?). Dessa finns nu på Green Lion Inn i Malmö.

Passa på! Denna fylliga pale ale á 5,9 % av amerikansk typ, välkryddad med Aramillo-humle, är finfin. Ovanligt blommig och bärig; mest av allt slår en ton av fläder igenom och kompletterar den rejäla fast inte krävande beskan.

Oppigård På tungan 23 mars 2009 • Uppdaterad 26 mars 2009

Öl som håller ända till påska

 

Årets påsköl började säljas idag. Jag har både shoppat och provat, alla elva.

Varenda flaska kommer från svenska bryggerier. The usual suspects? Inte riktigt. Jämtland uteblir i år, märkligt nog. I gengäld finns två öl från Sigtuna Brygghus.

Kvalitén är överlag jämn, men inte särskilt hög. Några av storbryggeriernas öl är hastverk. Ett par av småbryggeriernas är intressantare än bra.

 

Godast är, i sann påsktradition, Oppigårds Easter Ale: ett underverk av sammansmältande dofter och smaker. Kådaaktigt humlearomatiskt, örtkryddigt, brödigt, knäckigt. Jadå. Rostad frukt? Jajamen. Choklad? Absolut. Till och med en förnimmelse av grönmögel, för den som letar. (Och en lätt svettig doft, om man låter näsan jobba övertid i glaset. Men det skulle jag aldrig skriva).

Så mycket. Då är det väl starkt? 

Inte för att vara påsköl. Med 5,3 volymprocent är Oppigårds Easter Ale tredje svagast i sortimentet.

 

För den som vill prova något nytt rekommenderas Sigtunas bägge experimentbrygder.

Easter Booster är ett intressant misslyckande, ett försök till en belgisk Blonde som kryddats med ett överdåd av koriander. Doften är friskt örtig, men här finns faktiskt för mycket av allt – ett obalanserat öl med lite för mycket av syrliga karameller över sig.

Desto mer lyckad är Påsk Alt Bier , som beskrivs som en överjäst motsvarighet till de lageröl som kallas Doppel Bock. Men detta är mycket torrare: ett kraftigt mousserande, nästan svart öl som smakar som en smörig tryffel med espresso och minimerad sockerhalt. Det är starkt – 7,5 procent – men den lilla flaskan räcker till tre.

Senaste kommentarer

Sidor