Annons:
pilsner På tungan 7 februari 2017

Urquell på tank till Malmö

När smakar Pilsner Urquell bäst?

Det givna svaret har i alla tider varit ”När man är i Tjeckien”. Men sedan ett par år är det där svaret inte alldeles självklart. Bishops’s Arms Gustav serverar en oftast ypperlig Pilsner Urquell i ofiltrerat skick. Och nu introduceras Urquell i tank i Malmö: färsk, men filtrerad.

Dessa tankar finns redan på tre krogar i Stockholm och en i Göteborg. Jag är extremt kräsen när det gäller Urquell, men faktiskt: på Bar Central i Stockholm och Gyllene Prag i Göteborg smakar ölet i stort lika lika bra som på de bästa ölstugorna i Tjeckien.

I slutet av mars, om tidsplanen håller, öppnar Johan Lönn och Tony Reka krogen Södergatan 14 i Harry’s gamla lokaler. Läs mer här.

Konceptet för ölen blir ”tankovna”: ölet transporteras i perfekt tillslutna behållare till de ståltankar som finns på krogen och rymmer 250 liter. Härifrån pumpar man öl direkt ner i halvliterssejdlarna. Inget syre möter drycken förrän den tappas upp. Och ölet är färskt, det vill säga opastöriserat.

Ståltankarna datummärks när de fyllts: de bör tömmas inom ett par veckor. Jag har aldrig någonsin druckit en Urquell från tank som är ofräsch, vilket förstås delvis handlar om att tjeckerna dricker så mycket öl att det aldrig hinner bli gammalt och delvis om att dessa tankar finns på ölställen där folk nästan uteslutande dricker just Urquell.

På dessa krogar får man sin pilsner utan de där stickiga bubblorna med överflödig kolsyra, som får så många ljusa lageröl att kännas bubbliga och läskeblaskiga.

I gengäld serveras ölen med mycket skum, som bidrar till den mjuka och harmoniska känslan – och till att framhäva smaken. Allra bäst blir det om du beställer din öl som en ”hladinka”, det vill säga len. Då ser den ut ungefär som sejdeln i mitten på bilden.

Hemligheten bakom de perfekt upphällda ölen är de avancerade tappkranarna (Bishops har också en sådan till sin Urquell, och i den lilla baren på Grand Öl & Mat i Malmö finns en sådan till det tjeckiska alternativet). Med dessa kranar kan en skicklig bartender styra och kontrollera texturen. Vill du ha en lite krispigare variant (sejdeln till vänster?) Då beställer du en sådan, och bartendern börjar med att tappa upp själva kroppen och toppar med skum. En len halvliter öl skapar man genom att först tappa upp skumkronan, sedan bygga ölen från botten.

Bryggeriet brukar vara noga med att utbilda personalen så att de lär sig hantera kranarna och ölet. Inget vore värre än om ölet hamnade i vanrykte.

Den tredje varianten, den som ser ut som ett glas mjölk? Den beställer inte många. Men den är en fin upplevelse den också, krämig och sötare i smaken. Priset brukar vara ungefär hälften mot en ”vanlig” Urquell.

 

pilsner På tungan 18 oktober 2016

Sibbarps husbryggeri hittar hem

Sibbarps husbryggeri har på kort tid etablerat sig som en av landets bästa bryggare. Nu blir det ett bryggeri på riktigt, sedan bryggmästaren Rolf Nilsson – som tills vidare producerat sina öl på Brygghuset Finn i Landskrona – flyttar verksamheten till egna lokaler på Krossverksgatan i Limhamn.

Ännu så länge finns två av Sibbarps öl på Systembolaget: dels den ypperliga Rye India Pale Ale, dels den trevliga Citra India Pale Ale. Ytterligare två introduceras 1 november, och de är bägge förstklassiga.

För det första har Rolf Nilsson lyckats skapa en intressant pilsner – närmast av frankisk typ – med utsökt balans mellan beska och maltkropp, och med en renhet i smaken som få svenska pilsnerbryggare är mäktiga. Ängö kvartersbryggeri i Kalmar gör den enda svenska pilsner jag kan erinra mig som jag dricker lika gärna. Nils Oscars Södermalmspilsner kommer på god tredjeplats.

För det andra har han på ett fåtal krogar lanserat en Winter Warmer, det vill säga en mäktigare och fylligare ale med brittiska traditioner. Man kan kalla den transatlantisk, eftersom det finns amerikansk humle i koket. Amerikansk och tysk, vill säga. Den mäter 7,5 i alkoholstyrka, men här finns inte minsta spritighet utan alkoholen precis som humlen är fint integrerad och inbäddad i malten.

Malten är ”hemligheten” med Sibbarps öl; det är inte minst bryggarens hand med mäsken som skiljer hans öl från flertalet svenska öl. Han använder dessutom gärna rågmalt, som ger en krydda som bidrar till den fullmatade smaken.

pilsner På tungan 3 september 2016 • Uppdaterad 4 september 2016

Humledrycker med balans

Hantverksbryggeri? År 1896? Omöjligt, det vet väl alla att hantverksbryggeri är ett amerikanskt påfund och att pionjärerna fick upp ångan först i mitten av 1970-talet.

Ja, jag är ironisk.

Här är en intressant artikel av min kollega Martin Andersson om småbryggerier i Malmö före förrförra sekelskiftet, med anknytning till industriutställningen. Småskaligt, javisst. Riktigt gott? Det är jag inte lika säker på. Kanske, kanske inte.

Det må ha varit hur som helst med kvalitetsmedvetandet i Malmös ölvärld 1896. Jag ser ändå en koppling till vad som håller på att hända nu, i Malmö och annorstädes: hantverksbryggare återupptäcker malten.

Efter att först ha utmärkt sig genom ett starkt fokus på humle och sedan på jäst håller alltfler på att upptäcka betydelsen av en bra mäskning (dekoktionsmäskning, någon?) och konsten att göra maltiga öl som inte är söta.

Sibbarps husbryggeri har imponerat från dag 1. Jag beställer gärna deras Rye India Pale Ale där jag hittar den: kryddigare, maltigare och framför allt bättre balanserad än det mesta i konkurrensen. Nu har Sibbarpsbryggaren (som bryggt i Finns anläggning i Landskrona; det gör han nog fortfarande) lanserat en utsökt pilsner – bland det bästa i sitt slag jag smakat från en svensk bryggare. Helt i klass med Nynäshamns Södermalmspilsner och gjord efter ungefär samma förebilder, verkar det som.

Det rör sig alltså om en pilsner med maltkropp och tätt skum, med en väl inbäddad beska (ja, det är en pilsner – den ska vara besk) som dröjer sig kvar väldigt länge, utan att slå sig fri och köra sitt eget humlechock-race. Det är en pilsner med fin balans: kontinental i ordets bästa bemärkelse (dvs utan något släktskap med Heineken och ”internationell lager”). Tänk inte ens Nordtyskland (spritsiga, men tunna och ofta för all del goda pils); dra er söderut mot Franken, världens verkliga bryggericentrum, där det finns lite mer kropp också i pilsnern.

Och den är ren i smaken. Vilket är den stora utmaningen för var och som brygger pilsner (stor nog för att få småbryggare ens ska försöka).

I en annan del av Sverige, i Örebro, finns sedan några månader tillbaka ett andra kvalitetsbryggeri. Närke Kulturbryggeri hör till mina favoriter. Det håller också Örebro Brygghus på att bli.

Jag har smakat en fin session ipa (Örebro Half IPA) – mättad med humle, men med fin balans – men framför allt en klassisk best bitter av engelskt snitt som heter Böna och be. Fokus på malt, tänker jag först, men framför allt med siktet inställt på balans mellan humle och malt. Mycket hasselnötter och choklad i smaken, men med en distinkt humleprofil – distinkt brittisk, that is – med både Fuggles, East Kent Golding och Target.

Bägge dessa öl bryggs delvis med vetemalt. Det är okonventionellt, men bidrar till den mjuka kroppen. Örebroölen har jag hittat på Bishops Arms i Malmö, men Sibbarps pilsner finns lite varstans. Peas & Honey är ett bra tips.

pilsner På tungan 2 mars 2016

Session pilsner? What?

Några kompisar och jag håller på att färdigställa en guidebok om Prags krogbryggerier. De brukade vara en handfull, men på bara ett par-tre år har de blivit närmare 25. När jag började resa dit fanns bara U Fleků, som varit där sedan 1499 (det har inte jag, bara nästan).

Efter en diskussion om hur vi ska översätta öltypen výčepní – ordagrant betyder det ”från kranen”, men vad som avses är husets lättaste standardöl; man kan kalla det bruksöl eller vardagsöl – cyklade jag till Systembolaget och köpte på mig ölen som lanserades igår, för att vara i sortimentet i nio månader.

Bland dessa fanns en flaska från danska bryggarna To Øl. Den heter My Pils, mäter 4,0 i alkoholstyrka och är därmed en typisk výčepní pivo om än inte tappad från kran (ordet förekommer även på tjeckiska flaskor).

Öltypen? På ren danskengelska: Session Pilsner.

Det var inget fel på ölet, men smaka på begreppet: session pilsner.

Det gjorde jag, och jag dog en smula.

Ordet session har använts så länge jag kan minnas i engelska ölsammanhang. En session ale är en öl man kan dricka många av, som är enkel men förhoppningsvis god och inte särskilt stark. Man kan sitta av några timmar på krogen och få glaset påfyllt och ändå gå till jobbet dagen därpå.

Men på senare år har ordet spridit sig. Session ipa är ett missfoster till begrepp som blivit vanligt de sista … tjugo månaderna? Till ipans natur hör att den absolut inte är en session ale. Den är kraftig och stark, särskilt om man följer den amerikanska ipa-traditionen (vilket nästan alla gör). En session ipa har ofta en alkoholstyrka runt 4,5 procent. Det är en starkt humlepräglad amerikansk pale ale (apa), som ofta tippar över och tappar balansen eftersom maltkroppen är för liten. Fast ibland är den en apa rätt och slätt.

Den verkliga styggelsen är ändå India pale lager, en typ som marknadsförs av bland andra Alesmith och Aarhus Bryghus. En lager har givetvis ingen som helst koppling till Indien eller de historiska förutsättningar som gav oss begreppet India pale ale.

Ett annat irriterande begrepp, som används om liknande öl (kraftigt humlade och starka lageröl) är Imperial pilsner. Vilket imperium som avses har jag aldrig förstått. Habsburgsväldet? Knappast. USA? Rimligare, men nej.

Imperial är bara ett förstärkningsord, lånat från Imperial Stout som har en historisk bakgrund (Imperial Stouts skeppades ursprungligen från England till kejsarinnan Katarinas hov i Ryssland).

Session pilsner är fortfarande rätt okänt, men jag googlar fram en ”hoppy session pilsner” från San Diego, med folkölsstyrka. Och så ser jag att Svaneke på Bornholm (ett annat bryggeri jag gillar) redan 2011 hade lanserat sin Session pilsner. Denna mäter 5,0 i procent – vilket är en bra bit starkare än originalpilsnern Urquell (4,4%). Vad är det som gör denna öl till en ”session pilsner”? Mer än att den är svagare än en ”Imperial pilsner”?

(I pilsnerns födelseland Böhmen – nu i Tjeckien, då en del av Österrike – används ordet pilsner bara om öl som kommer från staden Pilsen/Plzeň, eftersom man ser det som en urpsrungsbeteckning. Men det är en annan historia.)

pilsner På tungan 4 december 2012

Lyckad amerikansk pilsner

Kaliforniska North Coast Brewing Co är känt för diverse överjästa kvalitetsöl. Mest spridd i Sverige är Red Seal, en utmärkt bärnstensfärgad amerikansk ale. Ännu bättre är deras imperial stout, den som går under namnet Rasputin — ett av mina favoritöl, alla kategorier.

Men kan de brygga lageröl, då?

Ja, faktiskt. Ny på banan är Scrimshaw, en 4,4-procentig pilsner som för närvarande finns på fat på Bishops Arms i Savoy i Malmö. Frisk, krispig och ordentligt men inte överdrivet humlad. Bra balans; humlen spelar kanske huvudrollen, men här finns trots allt en maltig kropp. En del frukt: mango, citronsorbet. Humlen ska vara helt igenom tysk (Hallertäu, Tettnang), ändå känner jag ett sting av den regionstypiska tallskogen.

Den kanske inte kan matcha Victory Brewing Companys sensationella tyska pilsner Prima Pils, men den har å andra sidan en sympatiskt låg matchvikt.  Prima Pils ligger på 5,3.

pilsner På tungan 9 oktober 2012

Opastöriserad Urquell i Malmö

Världens bästa pilsner? Det förblir faktiskt pilsnern från urkällan, Pilsner Urquell. Åtminstone så länge den serveras i opastöriserat skick.

Det händer väldigt sällan i Sverige, men en gång om året – runt tiden för Stockholm Beer Festival – brukar den dyka upp, om inte annat så i Stockholm. Det började utanför själva festivalen, genom att krogen Soldaten Svejk hade sin egen pilsnerfestival. Häromåret gick den också att dricka under några dagar på den kortlivade krogen Czechpoint i Malmö, och i fjor gjorde den entré på själva festivalen – vilket förde med sig att den skvalpade över till en del kvalitetskrogar i Stockholm och Göteborg.

I år? Likadant. Men skvalpet har även nått Bishops Arms i Savoyhuset i Malmö (”Gamla Bishops”, mitt emot Centralstationen) som har fått in fyra fat av det flytande guldet.

pilsner På tungan 4 oktober 2010

Färsk Urquell i Malmö

Varför smakar tjeckiskt öl nästan aldrig lika gott utanför landets gränser som på hemmaplan?

Flera skäl. Hanteringen på plats är en. Fatanläggningen en annan. Ruljansen en tredje; på en krog i Tjeckien där utbudet oftast inte utgörs av fler än två-tre öl, och ofta inte ens det, blir ölet aldrig gammalt i fatet.

Men viktigast är det faktum att de bästa ölen serveras i opastöriserat skick, färskt.

Vilket förstås också ställer extra höga krav på hanteringen, ruljansen och inte minst hygienen. Det är lätt att ölet blir infekterat. Därför är bryggarjätten Pilsner Urquell ytterst selektiv när man skickar ut färskt öl till utlandet. När den ärevördiga och exemplariska krogen Soldaten Svejk i Stockholm ville servera opastöriserat vid en särskild färskölsfestival fick de ge sig till tåls i flera år, och de fick inte godkänt förrän tjeckiska inspektörer anonymt gjort stickprov. Sedan några år har Svejk en årlig festival med opastöriserat öl från denna världens första producent av pilsner.

Och i veckan kommer läckerheterna till Malmö. Restaurangen Czechpoint serverar färsk Urquell under en tredagarsfestival med start torsdag 7 oktober. Inte bara inne i baren och restaurangen, utan också i ett öl- och musiktält som reses inne på Hedmanska gården.

pilsner På tungan 16 augusti 2010 • Uppdaterad 17 augusti 2010

Brygghuset klarar provet

Som en sorts oberoende observatör – ölprovare utan portfölj, tror jag är den gängse termen – deltog jag på måndagskvällen när drygt hundra medlemmar i vänföreningen The Beer Project igår kväll bildade testpanel och på plats provade de fem testbrygder som kommer att finnas i pumparna när Malmös första bryggeripub smygöppnar 27 augusti.

(Sydsvenskans Mikael Funke och Anna Bark gjorde ett reportage.)

Mina farhågor var stora. Jag har varit tveksam till beslutet att redan vid invigningen ha en så pass stor repertoar av öl – hellre bli riktigt bra på en sort, på ett slags Husets öl, har jag resonerat, och att sedan expandera efter hand.

Efter måndagens provning vet jag att det finns en ”Husets öl”, ett ölmogeöl,  som håller hög klass. Vad som förvånar mig mest är att detta öl inte är en pale ale, det är en pilsner – vilket snart sagt alla bryggare säger är en svårare utmaning att ta sig an.

Av de fem ölen gillar jag verkligen fyra. Pilsnern blir ett väldigt bra hinkar-öl, medan bryggaren Benny Sundberg med sin Cacao-porter lyckats brygga ett profil-öl som ligger i tiden men ändå är unikt.

Men vi tar det från början.

Ställets veteöl är en spännande tolkning av belgisk witbier. Allt vete  i Brygghusets witbier är mältat, vilket för ölet närmare bayersk weissbier. Men jästen skiljer sig väldigt mycket från de bayerska jäststammarna, och framför allt har bryggaren humlat mer än vad som är brukligt. Benny Sundberg hävdar att den i strikt mening genrevidriga beskan kommer av det vita innerskalet i apelsinerna som – helt genreenligt, nu talar vi belgisk bryggarkonst – använts. Jag är inte så säker; min gissning är att bitterhumle spelat in.

I vilket fall: detta är en osedvanligt fyllig witbier, som ska hamna på 5,1% (fast jäsningen i just denna testbrygd har tagit alkoholstyrkan upp ett litet stycke till; Sundberg gissar på att han hamnat på 5,4%).

Jästen har gett mycket fruktkaraktär: mosad banan (men inte skumbanan), ananas och apelsiner jämte koriander. Det är gott, men jag efterlyser ändå lite mer syrlighet… och önskar att alkoholstyrkan och maltigheten hålls nere, så att detta verkligen blir ställets lätta törstsläckaralternativ.

•Ölet jag inte gillar är den Pale Ale som sägs vara av amerikansk typ (APA) och som mäter onödigt höga 5,6%. Doften är lätt obehaglig, i alla fall fram till att skummet lagt sig: jordig, svettig, syrlig. I munnen känns ölet stickigt och tunt – vilket är okej för en Bitter eller Pale Ale, men inte när alkoholstyrkan är så hög, då får ölet inte sakna kropp. I eftersmaken finns för övrigt ett litet inslag av plåt, som förtar tjusningen av den humlemättade och lite fruktiga efterbeskan.

Vad som saknas? Antingen måste ölet bli kraftigare, maltigare – som en engelsk best bitter eller ESB. Eller så måste det till mer aromatisk amerikansk humle.

Pilsnern är en njutning från första ögonkast till den sista utdragna eftersmaken. Detta är en pilsner av tysk typ – vilket brukar ställas mot det tjeckiska, fruktigare idealet – men trots den rena, brödiga smaken är det ingen stram och grästonad pils av den typ vi förknippar med norra Tyskland. Tänk snarare Franken. Eller, om ni glömt kartboken hemma, tänk er en ofiltrerad pilsner mjukt inbäddad av honungslen jäst och frisk syrlighet som matchar den kumminbrödiga malten och den ordentliga men eleganta bitterheten.

Noch ein, bitte!

Brygghusets IPA (India Pale Ale) är av engelsk typ, inte av den mer moderiktiga amerikanska. Det uppskattar jag; marknaden svämmar över av amerikanska dunder-IPA. Denna lite mer modesta eller åtminstone mindre vulgära  IPA på 6,6% har aprikoser och karamellmalt i doften, är knäckig och kraftig i munnen, och drar åt först marmelad och sedan fruktkorg i eftersmaken.

Cacao-portern på 8,0% är inte ölet jag kommer att beställa till vardags, men det är ölet som kommer att ge Brygghuset ett namn i vidare kretsar. Denna porter bryggs med kakao som rostats av ägaren Anders Hanssons bror – det är han som förestår Malmö Chokladfabrik i samma fastighet.

Jag uppskattar konsekvensen: det är kakao i doften, det är kakao i smaken, det är kakao som ger bitterheten i efterbeskan. Bryggarna är noga med att påpeka att det är kakao, inte choklad som använts, och det finns verkligen inget kompromissbenäget sötsliskigt över denna porter. Med detta sagt: egentligen föredrar jag när den här typen av porter har lite av matchande kaffetoner och när det finns lite kompletterande humlebeska i eftersmaken. Men den typen av starkporter kan jag hitta annorstädes; med den historia och det familjeföretagande som finns i den här kåken är det helt rätt att tänka kakao.

Senaste kommentarer

Sidor