Annons:
Porter På tungan 19 mars 2016

Nykläckta öl

Påskebryg? Från flygbåtstrafikens tid minns jag folks vitt uppspärrade ögon: De är ju så bra! Riktigt starka öl!

Det kanske var praktiskt på den tiden då man bara fick ta två liter öl med sig över Sundet. Ja, om man var lagd åt starka och klibbiga fulöl. För sådana var de, de allra flesta danska påsköl: fulöl.

Det har blivit bättre sedan dess. Den dansk som tagit sig igenom nålsögat och in på Systembolagets påskölssortiment – från Ørbæk – är visserligen en starking med traditionsenlig maltsötma, men istället för ett omoget och klibbigt kaos är den rätt fint balanserad. Inte min typ av öl, men ganska väl utförd.

Favoriten i år? En porter från göteborgska Dugges, med mer måttlig alkoholstyrka (4,5%). Ja, och så funkar förstås Oppigårds påsköl. Som vanligt. Läs mer här.

Porter På tungan 1 april 2014

Tyskbrittisk veteporter

Kan man kombinera öltyper hur som helst?

Bayerska Schneider, en av regionens (och därmed världens) främsta veteölsproducenter, har i några år intresserat sig för hybrider som på papperet är helt omöjliga. Bland annat har Schnedier, i samarbete med Brooklyn Brewery, kombinerat veteöl med IPA. Ibland har det blivit väldigt lyckat, ibland mer intressant än gott.

Men med Meine Porter Weisse TAP X, som från och med idag finns i ett litet parti på Systembolaget, har de gått fullständigt bananas. Kombinera veteöl med engelsk porter?!

Men varför inte? En sorts programförklaring hittar ni här, på ratebeer, liksom en drös recensioner av resultatet. Det kategoriseras weizenbock, vilket väl är rimligt (alkoholstyrkan mäter 7,0%) och har likheter med såväl en dunkel weizen som gamla tiders fruktigare engelska porter.

Porter På tungan 21 april 2012 • Uppdaterad 23 april 2012

Bäst på festivalen

Festivalen ”Stora öl – små bryggerier” går in på sin andra och sista dag, start kl 15. Det var väldigt lyckat igår, min enda invändning är att det var trångt i lokalen. Vilket är en futtig invändning, trängseln är förstås en nästan lika stor källa till glädje som de bästa brygderna.

Vilka dessa var?

Jag hittade fyra storfavoriter. Påfallande många kom paradoxalt nog från gnällbältet.

1. Den stora snackisen var den Stormaktsporter som Närke Kulturbryggeri lagrat på konjaksfat. Stormaktsportern är fin i vilken tappning som helst, men detta var något alldeles extra. De fem månaderna i konjaksfat har gett portern (kanske snarare en imperial stout?) en tydlig konjaksarom. ”Mycket trevligt, men kanske för mycket?” tänker jag oroligt innan jag låter drycken tumla runt i munnen. Inte alls, i munnen stärks porterkaraktären och i eftersmaken kommer en ordentlig dask av porterns choklad. En rejäl, mättad smak, och ett lika silkeslent som maltfylligt öl. Perfekt till en chokladkaka, förstås, men detta är en dessert i egen rätt.

2. Samma bryggeri, Närke, serverade en lika ypperlig american pale ale som går under namnet Jontes Atgeir. Den finns för närvarande på keg (vanligt fat) på en del prestigepubar i landet (levererades till Bishops Arms i Malmö igår), men detta är cask-varianten. En ren tillfällighet, gränsande till olycksfall — bryggaren berättade för mig att de helt enkelt fick öl över, allt rymdes inte i tanken så överflödet tappades på cask.

Jontes Atgeir är en variant av bryggeriets vanliga Slättöl, men med humlen utbytt mot Tomahawk som bidrar till den grapefruktslika beskan men också till en lite träig/jordig ton som samspelar enormt fint med jästen i denna mousserande cask ale. Alkoholnivån stannar på 4,9%, vilket gör detta till en ypperlig sommar-ale för den kräsna drinkaren. Bryggaren konstaterade självkritiskt att den fina efterbeskan blev lite väl lång, den borde ha klingat av något tidigare. Vettig poäng, men inget problem för min del.

3. Eskilstuna Ölkultur har fyra intressanta öl, varav tre är väldigt bra. Sensationen är deras DIPA (double india pale ale), som fått namnet Anders. En humlefest som inte går överstyr, en av de bästa i sin genre. Massor av tropisk frukt, en del tall, fin balans mellan malt och humle och mellan beska och frukt. En stor, men inte övermäktig smakupplevelse med alkoholstyrka på 8,7%.

4. Men vilket öl skulle jag helst ta med mig ett fat av och låta installera på en pub och ägna en helkväll åt?

Alla tiders – Prima lager, från Kalmarbryggeriet Ängö. Detta är en välbalanserad, rofylld lager som påminner om ett tjeckiskt premium-öl i opastöriserat skick. Frisk doft som avslöjar den blommiga tjeckiska saazhumlen, men med en dragning åt frukt som visar sig komma från den kompletterande trendiga Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland. Mjukt maltigt i munnen, inga oroliga bubblor av den typ vi förknippar med både industrilager och flertalet svenska mikroimitationer. Jästen bidrar till karaktären och fräschören, men tar inte över.

 

I övrigt?

Mycket annat var både gott och intressant.

Helsingborgs bryggeri serverar sin lakritslager, ett samarbete med lakritsfabriken i närliggande Ramlösa. Idén är sympatisk: gräv och brygg där du står. Ungefär som Malmö Brygghus gör en kakaoporter med kakao från chokladfabriken i samma fastighet. Lakritslagern är helt ok, med en genomgående lakritston — från första insniffning till eftersmaken — som påminner en del om anissprit (ouzo, pastis) men mer ändå om den de halvsöta helsvarta lakritsbitar man hittar i engelsk lakritskonfekt. Inte min kopp te riktigt, men ett intressant experiment.

Lundabryggeriets nylanserade Röde Orm är en knäckig ale som efter den lite brieostiga initialdoften (lägger sig lika snabbt som det stilenligt tunna skumtäcket) har en fin balans mellan karamellmalt och humle.

Eskilstuna Ölkultur har en single hop-ale som heter Stenby. Humlen ifråga är Nelson Sauvin, som verkligen tränger igenom med sina fina krusbärstoner och lätta blommighet. Relativt tunn kropp, vilket är avsikten — detta är ingen ölbomb, det är en ale på 5,6%. Eskilstunas Fristadens Imperial Stout är en nioprocentig och kraftig sak med väldigt mycket kaffe i karaktären. Syrligare än jämförelseobjektet Stormaktsporter. Lite lätt metallisk, men det stör inte för mycket.

Däremot imponeras jag inte av Eskilstunas försök att göra en saison, Skogsängen Saison. Kryddad med basilika, därtill med en mintaktig ton som från eukalyptus. Jordig och jästig, lite frukt som från persika, men jag vill ha min saison friskare och syrligare än så här. Då gillar jag mer den svarta saison som Gamla Slottskällan gör under namnet Zeven. Detta är ett öl med ambivalens: tydlig syrlighet å ena sidan, nästan som hos en spontanjäst belgare, men också en maltig och lätt rostad ton som påminner om nötkola.

Gamla Slottskällans dunderhumlade Zero vet däremot exakt vad den vill. Detta är en amerikansk IPA på relativt blygsamma 6,5% – vilket för med sig att den saknar kropp för att rymma all humle. Väldigt beskt, inledningsvis väldigt trevligt — men 10 cl var mer än nog. Lite enahanda.

Jämtlands Bryggeri har en steam beer/california common som heter Steamer. Väldigt knäckig. Ok. Ängö kvartersbryggeri gör en steam beer (Höga Höjders – Ångöl) som är betydligt ljusare och något mer genretypisk. Jag föredrar den.

Årets roligaste svenska tillskott på Systembolaget? Altbieren från Nils Oscar, Ctrl Alt Delete, som sedan 1 mars ingår i det tillfälliga sortimentet. Den finns i en av de fyra kranarna på festivalen. Jag drack den faktiskt inte, men talade med Nils Oscar-människorna som berättar om hur tagna på sängen de blev av framgångarna med altbieren. Chanserna är stora att ölet finns kvar, till att börja med över sommaren. Från Systemet lär den väl försvinna, men intresset bland krögare har visat sig stort. Håll tummarna.

Skebos Dual Hop visade sig vara en engelsk pale ale med humlesorterna First Gold och Challenger. 4,5%. Dragning åt mint. Sådär. Hellre då Skebo Spring Surprise, en 5-procentig engelsk gentleman med Goldinghumle och försedd med en slogan: In Golding We Trust. Det gör de rätt i.

Qvänum Malt & Mat lockar med en något söt, men trevlig Råg-ale på 5,8%. Rågbröd och eukalyptus. Samma bryggeris havre-ale, en stark sak på 8,0, beskrivs som trippel-liknande. Nja. I syrligaste laget.

Vi slutar där vi började: i Närke. Jag testade för första gången deras Gransus, där granskott tillsatts. En kopparfärgad ale som är lite svår att komma till rätta med, ända till jag i doften av träsav och något som för ett ögonblick känns som parfym eller smågodis hittar den distinkta smaken av söta hallon. En oväntad favorit, även denna.

 

Porter På tungan 26 mars 2012 • Uppdaterad 27 mars 2012

Möllan Porter på brygghuset

Ölentusiasterna i Sällskapet Malte arrangerade i somras en hembryggarfestival i Limhamns Folkets Hus. Eftersom man kan tävla i allt utsågs en vinnarbrygd: en porter som skapats av Jonas Carlsson Stroh.

Det var säkert ärofyllt för bryggaren, men ära går inte att dricka. Porter däremot, det rinner lätt ner. Från och med idag kan man dricka hans porter på Malmö Brygghus. Utöver äran vann Jonas Carlsson Stroh nämligen chansen att brygga sitt vinnaröl i en större anläggning och för kommersiellt bruk. Ölet har fått namnet Möllan Porter och är månadens öl på brygghuset. 500 liter blev det. Vanilj och kaffe ingår, framgår av bryggarens blogg. Alkoholstyrkan är på 6,5.

—–

TILLÄGG

Jag gick dit och provade igår. Det var en väldigt lyckad porter av det kraftigare men inte tunga slaget.

Den doftar som när man öppnar en vakuumförpackning med hyfsat nymalt kaffe och kaffet slår upp i näsan. En del choklad också; faktiskt tycker jag att den påminner om hemmagjorda chokladbollar rullade efter ett vuxet recept (dvs med kaffe i).

I munnen känns den fyllig, men inte övermäktig (vinnarbrygden däremot låg på 8,5% och bör ha varit av imperial porter-typ) – ändå är smaken fullödig, det finns inget tunt över den. Chokladen är tydligare än kaffet, tycker jag, men visst har den inslag av gräddig/smörig espresso. Lite vaniljstång (som verkligen tillsatts, till skillnad från choklad) och en värmande eftersmak som drar åt körsbär-i-mörk-choklad.

En lättare dessertporter för våren. Eller en öl bara precis som den är.

Portern finns förresten även på Bishops Arms; 200 liter har tappats på fat och exporterats ända till Gustav Adolfs torg.

Porter På tungan 27 januari 2012

Stout- och portervecka

The Green Lion i Malmö har temavecka: porter och stout. Passar onekligen rätt bra i kylan, särskilt som flera av dessa stouts är kraftiga imperievarianter med alkoholstyrka runt nio procent. Som gjorda för ryska vintrar, men oftast gjorda av amerikanska hantverksbryggare.

Ett av mina favoritöl, alla kategorier, är North Coast Brewing Companys Old Rasputin. Den serveras från fat, vilket hör till ovanligheterna. Inte för att det egentligen hjälper öltypen; dessa kolsvarta alkohol- och smakbomber lagras egentligen bättre i små buteljer. Men det är lika fullt en stor upplevelse: ordentligt rostad malt, med rejäla inslag av gräddig espresso, choklad och torkad frukt: plommon och fikon. Ordentlig beska matchar maltsötman.

Igår kväll hann jag också med en flaska från ypperliga Victory Brewing Company: Storm King Stout, på 9,1%. Den påminner starkt om klassikern Old Rasputin. I fruktavdelningen är de torkade fikonen ännu tydligare, men får sällskap av russin och körsbär. Lite blommigare humleprofil. Ett öl att tugga i sig.

För den som vill ha något lite lättare rekommenderar jag starkt engelska Fuller’s nya torra stout, som heter Black Cab Stout. Just igår fanns inte den, men på cask fanns samma bryggeris lite sötare men inte mindre läckra London Porter.

Porter På tungan 27 december 2011

Stourter på Brygghuset

Möblera om bland bokstäverna lite grann, och du har titeln på en hit från rockhistoriens sämsta band (inte min åsikt, det är en vetenskaplig sanning).

Men Stourter är ingen Strutter, det är istället en hybrid mellan stout och porter som sedan juldagen serveras som Månadens öl på Malmö brygghus. Den har förvånansvärt låg alkoholstyrka (4,7%), vilket i denna excessernas långhelg är välkommet.

Gränsen mellan stout och porter är i högsta grad flytande (pun indeed intended), och historiskt sett är stout bara en kraftigare porter. Innan stout blev ett substantiv i egen rätt var det rätt och slätt ett adjektiv, som i portersammanhang användes för att berätta att portern ifråga var ovanligt bastant.

Med tiden har distinktionerna modifierats. Den torra irländska stouten (från början en storebror till irländarnas plain porter) ställdes mot den sötare engelska portern, och ordet stout kom att signalera en riktigt torr, hyggligt humlad och framför allt ordentligt rostad dryck. I Irland är den inte nödvändigtvis ett helmaltsöl; till en Guinness, exempelvis, används hårt rostat omältat korn (också). Den hårda rostningen ger förstås den mörka färgen.

Stourtern på Malmö Brygghus har en viss sötma, men den är mindre än bryggarnas beskrivning ger sken av. Jag uppfattar den som en ganska torr men inte extremrostad stout. Funkar att dricka flera av. Chokladmalten ger karaktär, låt vara att den påminner mig mindre om choklad än om vakuumförpackat kaffe. Dessvärre finns också en lätt metallisk ton och en känsla i munnen av brustablett.

I normalskick serveras den för kallt, men krögaren vet om det. Därför erbjuds ölet inte enbart ur den vanliga anläggningen utan också ur ett mindre träfat som ställts på disken; kunden får själv välja om hon vill ha den kalla versionen, den nästan källartempererade eller en blandning. När jag kom dit hade tyvärr lite för många kunder valt den tempererade varianten, så jag fick hålla till godo med den välkylda.

Men till stourtens försvar: den blev på varje vis bättre av att stå i glaset och värmas, blev knappt avslagen alls. Och faktiskt blev den metalliska bismaken mindre markant när tempen stigit.

Porter På tungan 6 september 2011

Det danska mörkret

Thisted Limfjordsporter är en rätt obskyr klassiker, från ett av de äldre danska bryggerierna — Thisted fyller 110 nästa år.

Länge var detta den enda danska porter eller stout som verkliga fundamentalister erkände. Till skillnad från utmärkta imperial stouts från Carlsberg och Wiibroe (den första heter numera Carl’s Porter, den sistnämnda tillverkas inte längre) är detta en överjäst porter. Traditionell, och fullt konkurrensmässig även när vi tar in de brittiska konkurrenterna. Limfjordsporter är en kraftigt maltig porter, men inte alltför söt eftersom sötman balanseras av rök och ordentlig beska. Den drar åt lakrits, men ännu mer åt riktigt torr choklad.

Systembolaget har den sedan några dagar i det tillfälliga sortimentet. Priset är bra för en så dryg porter: 23:90 för 33 cl. Stark är den också, 7,9 procent, men inte spritig.

Samma bryggeri har just lanserat en annan överjäst och svart starking: Thisted Black Ale på 8,2 procent som är än mer udda och lika god. Under lagringen har bryggaren experimenterat med lavastenar som sänkts ner i ölet för att hjälpa upp karamelliseringen. Märkligt … men det funkar för mig.

Ölet är brunsvart, med väldigt krämigt brunt skum som får sejdeln att se ut som en perfekt serverad espresso i jätteformat. Den hårt rostade malten är som bitter kakao och lite grann av torra örter. I munnen en karamellton, som förvånar. Mycket efterbeska. Lakrits, visst. Vaniljstång (även i doft). Kaffe. Väldigt gott. Amerikansk humle slår igenom, med viss möda.

Det finns mer på hyllorna för tillfälliga nyheter. Men en av dem avstår jag mer än gärna från. Detta är Amagers Colo Coff Imperial kaffeporter, en tolvprocentig superstarking som mognat på bourbonfat.

Mörkbrunt med bra crema, gott så. Men i munnen smakar det tyvärr precis som namnet antyder: söt kola och kaffe, i kombi med den där whiskeytunnan. Sprit och godis, jag hällde ut efter två försiktiga sippar. Men har du 116 kr över och vägarna för Hansacompagniet så kan en flaska bli din.

Desto mer lyckad är Hornbeers Fundamental Blackhorn, en imperial stout som stått på nyhetshyllorna sedan augusti. Svart/mörkbrun med tätt brunt skum. Maltig smak av choklad och nymalt kaffe och diskret ton av honung (som tillsatts). En behaglig munfull; eldig eftersmak, utan att det blir spritigt. Honungen ger karaktär, mildrar rökigheten, utan att bli huvudsaken.

Flaskan är stor, men väl tillsluten går den att spara för påtår i ett par dagar.

Porter På tungan 24 februari 2011 • Uppdaterad 25 februari 2011

The Entire Butt

Ända sedan jag läste Roger Protz excellenta bok ”Classic Stout and Porter” – det var 1997, jag var i Dublin för att bevaka ESC och leta efter stans bästa Guinnesskran – har jag velat smaka något som heter Entire Butt.

Detta var en term som användes för att beskriva de öl i olika grader av mognad som blandades för att skapa den porter som var arbetarklassens dryck i London kring sekelskiftet 1700/1800. ”Three threads” var ett annat begrepp som beskrev samma porter; jag har ännu inte hittat ett öl som heter just så.

Men Entire Butt, det finns. Ett litet bryggeri i Shrewsbury, etablerat 1995, benämnt Salopian Brewery, gör en klassisk engelsk porter med det namnet. Den finns just nu på cask på Nya Bishops Arms, det vid Gustav Adolfs torg. Läs mer här.

Det är en fin och mjuk, ganska söt porter. Väldigt lättdrucken och maltig, med choklad, lakrits och kaffe (i den ordningen) som karakteristika. Jag tänker mig den som ett mellanting av en Mild ale och en söt porter eller milk stout.

Porter På tungan 15 oktober 2010 • Uppdaterad 18 oktober 2010

What’s another year?

De flesta ölflaskor världen över märks med ett ”sista förbrukningsdatum” eller ”smakar bäst före”-datum liknande. Det är nonsens. Det enda rimliga vore att märka ut tillverkningsdatum eller tappningsdatum. Att sälja enkel ljus lager med en etikett som förkunnar att den smakar bäst någon gång de närmaste sex månaderna är fullständigt missledande.

De allra flesta öl smakar bäst när de är nybryggda. ”Smakade sannolikt bättre förra veckan än idag” hade det lika gärna kunnat stå på etiketterna.

Men det finns undantag. Öl som med hjälp av exempelvis kandisocker fås att jäsa en sista gång i flaskan förändras till det bättre även efter buteljering. Dessa öl blir rundare i smaken när de fått mogna.

Generellt sett klarar sig alkoholstarka och mörka öl bäst, särskilt om man låtit bli att utsätta dem för solljus och värme. Tidigare i kväll öppnade jag en porter från Pardubice på åtta volymprocent. Etiketten sa att den skulle drickas före januari 2007, men den var alldeles fantastisk idag. Skummet var fast, och smaken var mer komplex än den nytappade varianten hade varit: fruktigare, med tydlig ton av mörkt läder.

Jag blev nästan lite ångerfull. Kanske jag skulle ha låtit den ligga ett år till?

Porter På tungan 2 september 2010

Brygghuset levererar

Två av brygderna från Malmö Brygghus finns från och med i morgon på Systembolaget, om än bara i tre Malmöbutiker: Mobilia och Hansacompagniet samt i butiken strax runt om knuten från bryggeriet, den vid Triangeln.

Ölen ifråga är de båda starkingarna: India Pale Ale och Cacao-porter.

Senaste kommentarer

Sidor