Ölfestivalen i Köpenhamn drar igång imorgon eftermiddag, torsdag alltså. Ett 70-tal utställare finns på plats på Carslbergs övergivna bryggeriområde i Valby. I runda tal 1100 öl finns att välja bland.

Det är många öl. Många chanser att välja fel. Men det är värt risken: smakproverna är små – oftast 10 cl, ibland hälften – så i den händelse man finner ölen eländig är det inte så mycket som måste hällas ut.

Hela programmet finns på Danske ølentusiasters hemsida. Jag har plöjt igenom det och fastnat för en del godsaker eller sådant jag är nyfiken på. Bredden är enorm, från Berliner Weisse (!) till baltisk stout, från Cream ale till Double IPA, från fruktlambic till pilsner, från witbier till Schwarzbier.

Och förbluffande mycket saison, denna regionala specialitet från fransktalande Belgien som kan beskrivas som ett robust sommaröl: ganska torra, alltid friska öl som ofta är både välhumlade och peppriga men också har mycket frukt – och gott om alkohol, åtminstone för att vara så här somriga. Klassikern Saison Dupont ligger på 6,5%.

Öltypen har sällan bryggts utanför provisen Hainaut, men på Ølmässan finns tio stycken från danska småbryggerier, från tre olika hembryggare och från amerikanska Stillwater. Och som elfte finns självaste Saison Dupont, i en torrhumlad tappning.

Annat intressant, ganska mycket huller om buller:

Crooked Moon är ett nytt danskt kontraktsbryggeri som gör öl som är smakrika utan att bli vulgära. Deras True Rebel (en American pale ale) är en citra-humlad läckerhet på blygsamma 5,2%. Jag är nyfiken på deras Lawnmower och framför allt – eftersom jag nyligen var i Köln, om inte annat – på deras Kölsch-tolkning. Den går under namnet Wagner’s Kölsch, vilket förstås kittlar fantasin. En Kölsch kan förvisso vara lite grumlig, men tänk bort allt som har med oproportionerliga wagnerska bombasmer att skaffa – en Kölsch är en elegant  ljus överjäst törstsläckare.

Det anrika tjeckiska bryggeriet Platan har hostat upp sig. Nyligen lanserade de Merlin, en torr mörk lager med toner av kaffe. Den har jag druckit i Prag, nyligen lanserades den i Danmark. Det är ingen regelrätt schwarzbier, men den drar ditåt.

Men det finns andra som gör Schwarzbier. Ørbaeks Dark Horse är fin.

Nyetablerade Evil Twin gör inte enbart en saison utan också en rökstout med namnet Ashtray stout och en Nelson Sauvin-humlad IPA som bland annat säkert smakar precis som den heter: Cat Piss. Låter lovande, tycker jag.

När jag är i Tjeckien, min andra hemmaplan, blir jag alltid glad av att hitta ett öl jag aldrig druckit. Men när jag hittar något tjeckiskt utanför landet som jag inte provat grips jag istället av panik – någon annan har hunnit före. Så det är med blandade känslor jag noterar att Cerna Hora-bryggeriet numera brygger ett veteöl, som fått namnet Velen. Det serveras i opastöriserad form.

Grassroots Brewing brygger på Fanø bryghus. Bland annat en Rauchbier av den bästa typen – den tyska – som får heta Dresden 45. Hoppas ölet är mer smakfullt än namnet. De gör också – och detta är sensationellt – en tolkning av det extremsyrliga nordtyska, i princip utdöda veteölet Berliner Weisse. Ligger, som sig bör, på blygsamma 3,0%.

Mer alkoholsvagt: Fur Frokost Bitter Pale Ale är Furs försök att göra smakrikt lättöl. Hamnar på 2,6%.

Norska kvalitetsbryggeriet Nøgne ø lockar med mästerverket #100 – starkt och mäktigt –  liksom med uppföljaren #500 samt en pale ale med citrongräs, Akuaku Lemongrass ale.

Mikkeller lockar framför allt med sin nya Single Hop-serie: nitton olika IPA, kryddade med nitton olika humlesorter.

Beer Here, en annan dansk kontraktsbryggare med hög lägstanivå, serverar den fantastiska Hopfix IPA, men också Black Cat som är en India black ale på blygsamma 4,7%.

Öl från Sydafrika? Ska vi verkligen importera vatten ända därifrån? Lite nyfiken blir jag ändå på Bierwerk, som bland annat erbjuder Ordinary Bitter, på 3,7%, med ”en afrikansk twist”. Vad nu det innebär i ölsammanhang.

Black Rooster är ett bra, litet danskt bryggeri. The Hoptimizer är vad det heter; The Pros and Cons of Christmas är ett fantasifullt namn på det bästa danska julöl jag druckit de senaste två säsongerna; Ginger Witt är veteöl av belgisk typ, kryddat med ingefära.

Hajpade Hornbeer gör också en kryddad witbier, kallad Summer. Och en Schwarzbier, Schwarzhorn. Samt ett suröl med mjölksyrebakterier och kultiverad spontanjäst, Sourhorn. Kanske?

Importören Det belgiske hus har den utmärkta holländska pilsnern Christoffel lager, liksom en mörk vete som heter Wijs som jag aldrig provat. I samma monter säljs en av de bästa gueuze som finns, Girardin black label, och den bästa hallonlambic jag druckit, Cantillon Rose de Gambrinus.

Två väldigt fina vetebockar kommer från Erdinger (Pikantus) och Weihenstephan (Vitus).

Utställaren One Pint har sensationellt nog ett av de tre sista faten av fantastiska Gale’s Old Prize Ale … bryggeriet stängdes 2005. Gammalt öl? Just detta blir bara bättre med åren.

Midtfyn lovade ha sin svartpeppar-kryddade witbier på plats förra året. Så var inte fallet. Hoppas löftet håller i år.

Herslev IPA är en dansk tolkning i fin balans. Skands Elmegade IPA är extremare, men minst lika fin. Victory Brewery i Pennsylvania gör sin Hopdevil IPA, som jag gillar, men bryggeriets mästerverk är den upphottade tyska pilsner som heter Prima Pils.

Meantime Coffee är en fin porter. Välj den före samma bryggeris chokladstout.

Porterhouse i Dublin gör världens bästa stouts och porter av irländsk typ. Plain Porter får dig att aldrig mer vilja hålla till godo med en Guinness. Ännu mer smakrik, fast kanske lite i mäktigaste laget, är deras Wrasslers XXXX. Lite mer kuriös är bryggeriets alldeles äkta oyster stout.

Baltisk porter, det vill säga en sötare släkting till Imperial stout, bryggs i hela Baltikum (inklusive Finland, Sverige, Polen och Danmark). Ett fint exempel är litauiska Utenos Porteris från Svyturys.

Irländarna och Guinnessvänner världen över firar St Patricks Day den 17 mars.

Är det något att fira, då? Tja, det finns alltid plats för en Guinness. Se bara till att platsen du väljer att dricka den är värdig.

Alltför många krögare serverar ölen för kallt, vilket numera för all del är i linje med bryggeriets rekommendationer. Men en stout ska vara källartempererad, inte kall.

Många bartenders har dessutom för bråttom. En Guinness ska dras upp i två drag. Först: fyll till tre fjärdelar, med glaset lutat i 45 graders vinkel. Sen: låt stå. Länge, tills det finns en distinkt linje mellan skum och rödbrunsvart dryck; det får gärna ta både halvannan minut. Till sist: toppa glaset  tills det får en vit prästkrage på uppemot två centimeter. Kvävetrycket ska göra ölen krämig, men det får inte bli för mycket grädde.

En lite rörande PR-film från Guinness här, där vi till och med instrueras i hur vi ska vända blicken medan vi dricker. Lite pretentiöst kanske, men eh… filmen gör en törstig, det är nog huvudsaken. Det blir man inte av detta.

För bästa tänkbara irländska stout i regionen ska ni dock skippa Guinness och istället dricka Wrasslers XXX (eller varför inte samma bryggeris Plain Porter) på Charlie’s Bar i Köpenhamn.

Ända sedan Themsen flödade över av ostron – det var sent 1700-tal  – har kombinationen (stout) porter och ostron varit ett omtalat mellanmål. Föreningen torr stout och hav är bättre än man i förstone tror.

Detta har en del bryggare slagit mynt av, men världens mest kända Oyster Stout – en förvisso fin tolkning av Burtonbryggeriet Marston – har inga tillsatser av ostron. Dock finns andra som provat att ha lite ostron med i ölkoket. Dublinbryggeriet Porterhouse gör en Oyster Stout, som nu också funnit sin väg över havet. Rätt dag får ni den ur en av de båda kranar som Charlie’s i Köpenhamn reserverat för öl från detta Irlands bästa bryggeri.

Jag har inte provat den på Charlie’s, men har klara minnen från Dublin och London  av den pikanta smak av hav och mint/eukalyptus som finns i ostronstouten.

(Mitt korta besök på Charlie’s i helgen ägnade jag istället åt en pint Holden’s Special, som cask ale, och förbluffades av något jag aldrig upplevt förr: ett öl som smakade retsina).