Annons:
Rauchbier På tungan 22 december 2016

Inget rökförbud på puben

Finns det något som så här i jul- och vintertider går upp mot en vedeldad brasa?

Ja, jag vet – vilken fånig fråga. Klart att det finns. Det finns rauchbier från Bamberg, med bokeldstorkad malt. Just nu finns den från fat på Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Och ja, de har fått in de där pergamentglasen (om än bara den mindre storleken; det blir alltså svårare att ge hem och säga att ”äh, jag tog bara en enda öl på vägen hem från jobbet”).

Här har jag skrivit mer om bryggeriet och detta öl som hör till mina tio favoriter, alla kategorier.

Rauchbier På tungan 17 februari 2016

… och däremellan kommer Fastenbier

Aecht Schlenkerla i Bamberg, skaparen av världens bästa rauchbier, har för andra året tappat sitt säsongsöl Fastenbier på flaska. Finns på vissa Systembolag, exempelvis i Limhamn, på Hansa i Malmö och på Drottninggatan i Helsingborg.

Lentenbeer är en ofiltrerad rauchbier, dock inte den vanliga rauchbieren i ofiltrerat skick – bara ungefär hälften av malten är rökt. Det är fantastiskt gott öl – lite snällare än den vanliga Märzen-rökölen, men tuffare än den nästan lika sagolika Rauchweizen.

Mer av intresse? Jodå – det kommer en rad öl på fredag i en ”små partier”-lansering. Mest spännande tycker jag att det låter med Lindemans Blossomgueuze, med fläder, och en engelsk mild ale som återskapats efter ett recept från den tiden då mild ales fortfarande kunde vara väldigt starka. Buxton Ring Your Mother 1832 XXXX Mild är det nätta namnet.

Rauchbier På tungan 2 oktober 2013

Rökt på krogen och Systemet

Allt fler fimpar. Och allt fler får upp ögonen för rökt öl. Finns det ett samband? Det kan man fundera över, gärna över ett glas från Nils Oscars bryggeri som i samarbete med folket bakom tioårsjubilerande Söderbärke Mikro Öl Festival — i Dalarna — skapat en rauchbier av Bambergtyp. Sedan igår finns det på Systembolaget, om än i liten upplaga — ta er till Hansacompagniet i Malmö, där finns en drös.

Nils Oscar SMÖF Jubelöl 2013 är en kopparfärgad rauchbier. Rökig doft, först med inslag av trä och karamellmalt men framför allt charkuterier. Smak av prickig korv och lite frukt. Matäpplen och en liten apelsinsyrlighet kanske. Fint avrundad eftersmak, och en mycket lyckad tolkning.

 

Bland årets oktoberfestöl på Systembolaget (min genomgång här) fanns en dansk och på danskt vis stark tolkning av rauchbier, från Örbæk närmare bestämt. Den är helt ok, men man får mer smak per promille om man väljer Nils Oscars eleganta rauchbier à 5,2% än den danska Kissmeyer på 7,5.

 

Samma alkoholstyrka, 5,2 alltså, har Göller Rauchbier, från Zeil am Main i Franken, inte så långt från Bamberg, som för närvarande finns på krogen Lilla Köket i Malmö (kolla öppettiderna innan ni går dit). Den är stilenlig och fin, om än med ett drag åt ale. Är det karamellmalten som gör jobbet? Rökigheten påminner allra mest om rökt skinka och är inte extrem.

 

Rauchbier På tungan 11 februari 2013

Nu är det rökt

Hör du till dem som förknippar hampa snarare med röka än med industriproduktion?

Du är inte ensam. Husbryggeriet på Bergsgatan serverar just nu en Rauchbier med hampa. Ger det något rus? Absolut, men enbart glädje- och alkoholrus.

Ölet finns inte enbart på Malmö brygghus, utan har hittat också till Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg där jag äntligen provade detta februari månads månadsöl. Till skillnad från klassiska tyska rauchbier är detta en ale, men den har inget av det där whiskytonade som torvrökt ale brukar ha — jag antar att malten, på Bambergvis, rökts på trä snarare än torv. Hampan bidrar till en pepparton, men tar inte över (hampa är för övrigt släkt med humle).

Jag hade gärna haft mer rökmalt, ölet är i sötaste laget. Det är välbryggt och gott, men ett litet glas räcker.

Rauchbier På tungan 13 september 2011

Nu är det rökt i Sverige med

I äldre tider hände det lätt att alla möjliga sorters öl blev både sura och rökta, men det var inget bryggaren i allmänhet eftersträvade. Det var rent misstag. Men vissa öltyper, raffinerade på sitt eget vis, vinner på att vara just sura eller rökta.

I tyska Bamberg har man, trots de modernare metoder som står till buds, hållit fast vid metoden att torka malten över bokved. Resultatet blir ett öl inpyrt med rök. Det påminner om charkuterier — oftast korv, ibland skinka. Eller rökt ost, för den delen — en ofta bortglömd delikatess. Eller lägenhetsbrand, som för den delen också brukar ha med glömska att göra.

Rökt öl har, liksom flertalet regionala specialiteter, fått en global renässans de senaste åren. Men alltför ofta är det de brittiska varianter som imiteras, inte minst i Skandinavien. Detta innebär att man torkat malten över torv istället för över ved, vilket poängterar släktskapet med en annan maltdryck: den skotska whiskyn. Att flera bryggare dessutom fallit för idén att låta ölet mogna på ekfat, gärna ett som tidigare använts för whisky, stärker den tendensen.

Själv föredrar jag alla gånger Rauchbier (men med detta sagt: Nils Oscar producerar en utsökt rökporter), och allra bäst blir det i det kompromisslösa bryggeriet Aecht Schlenkerlas olika tappningar.

Därför är det väldigt kul att Galatea/TT låtit bryggaren Jessica Heydrich tillverka svensk rauchbier, som getts prestigeetiketten St Erik. Rökölet heter Rauköl — eftersom malten torkats över björkved från Gotland — och finns fram till mitten av november på Systembolaget.

Jag gillar ölet, som har alla rätta karakteristika, men uppskattar doften mer än smaken som drar åt det kompromissbenäget honungssöta. Men ge det en chans, St Eriks Rauköl är en bra inkörsport till denna lite svårtillgängliga öltyp.

Rauchbier På tungan 25 maj 2011

Tips inför Ølfestivalen

Ölfestivalen i Köpenhamn drar igång imorgon eftermiddag, torsdag alltså. Ett 70-tal utställare finns på plats på Carslbergs övergivna bryggeriområde i Valby. I runda tal 1100 öl finns att välja bland.

Det är många öl. Många chanser att välja fel. Men det är värt risken: smakproverna är små – oftast 10 cl, ibland hälften – så i den händelse man finner ölen eländig är det inte så mycket som måste hällas ut.

Hela programmet finns på Danske ølentusiasters hemsida. Jag har plöjt igenom det och fastnat för en del godsaker eller sådant jag är nyfiken på. Bredden är enorm, från Berliner Weisse (!) till baltisk stout, från Cream ale till Double IPA, från fruktlambic till pilsner, från witbier till Schwarzbier.

Och förbluffande mycket saison, denna regionala specialitet från fransktalande Belgien som kan beskrivas som ett robust sommaröl: ganska torra, alltid friska öl som ofta är både välhumlade och peppriga men också har mycket frukt – och gott om alkohol, åtminstone för att vara så här somriga. Klassikern Saison Dupont ligger på 6,5%.

Öltypen har sällan bryggts utanför provisen Hainaut, men på Ølmässan finns tio stycken från danska småbryggerier, från tre olika hembryggare och från amerikanska Stillwater. Och som elfte finns självaste Saison Dupont, i en torrhumlad tappning.

Annat intressant, ganska mycket huller om buller:

Crooked Moon är ett nytt danskt kontraktsbryggeri som gör öl som är smakrika utan att bli vulgära. Deras True Rebel (en American pale ale) är en citra-humlad läckerhet på blygsamma 5,2%. Jag är nyfiken på deras Lawnmower och framför allt – eftersom jag nyligen var i Köln, om inte annat – på deras Kölsch-tolkning. Den går under namnet Wagner’s Kölsch, vilket förstås kittlar fantasin. En Kölsch kan förvisso vara lite grumlig, men tänk bort allt som har med oproportionerliga wagnerska bombasmer att skaffa – en Kölsch är en elegant  ljus överjäst törstsläckare.

Det anrika tjeckiska bryggeriet Platan har hostat upp sig. Nyligen lanserade de Merlin, en torr mörk lager med toner av kaffe. Den har jag druckit i Prag, nyligen lanserades den i Danmark. Det är ingen regelrätt schwarzbier, men den drar ditåt.

Men det finns andra som gör Schwarzbier. Ørbaeks Dark Horse är fin.

Nyetablerade Evil Twin gör inte enbart en saison utan också en rökstout med namnet Ashtray stout och en Nelson Sauvin-humlad IPA som bland annat säkert smakar precis som den heter: Cat Piss. Låter lovande, tycker jag.

När jag är i Tjeckien, min andra hemmaplan, blir jag alltid glad av att hitta ett öl jag aldrig druckit. Men när jag hittar något tjeckiskt utanför landet som jag inte provat grips jag istället av panik – någon annan har hunnit före. Så det är med blandade känslor jag noterar att Cerna Hora-bryggeriet numera brygger ett veteöl, som fått namnet Velen. Det serveras i opastöriserad form.

Grassroots Brewing brygger på Fanø bryghus. Bland annat en Rauchbier av den bästa typen – den tyska – som får heta Dresden 45. Hoppas ölet är mer smakfullt än namnet. De gör också – och detta är sensationellt – en tolkning av det extremsyrliga nordtyska, i princip utdöda veteölet Berliner Weisse. Ligger, som sig bör, på blygsamma 3,0%.

Mer alkoholsvagt: Fur Frokost Bitter Pale Ale är Furs försök att göra smakrikt lättöl. Hamnar på 2,6%.

Norska kvalitetsbryggeriet Nøgne ø lockar med mästerverket #100 – starkt och mäktigt –  liksom med uppföljaren #500 samt en pale ale med citrongräs, Akuaku Lemongrass ale.

Mikkeller lockar framför allt med sin nya Single Hop-serie: nitton olika IPA, kryddade med nitton olika humlesorter.

Beer Here, en annan dansk kontraktsbryggare med hög lägstanivå, serverar den fantastiska Hopfix IPA, men också Black Cat som är en India black ale på blygsamma 4,7%.

Öl från Sydafrika? Ska vi verkligen importera vatten ända därifrån? Lite nyfiken blir jag ändå på Bierwerk, som bland annat erbjuder Ordinary Bitter, på 3,7%, med ”en afrikansk twist”. Vad nu det innebär i ölsammanhang.

Black Rooster är ett bra, litet danskt bryggeri. The Hoptimizer är vad det heter; The Pros and Cons of Christmas är ett fantasifullt namn på det bästa danska julöl jag druckit de senaste två säsongerna; Ginger Witt är veteöl av belgisk typ, kryddat med ingefära.

Hajpade Hornbeer gör också en kryddad witbier, kallad Summer. Och en Schwarzbier, Schwarzhorn. Samt ett suröl med mjölksyrebakterier och kultiverad spontanjäst, Sourhorn. Kanske?

Importören Det belgiske hus har den utmärkta holländska pilsnern Christoffel lager, liksom en mörk vete som heter Wijs som jag aldrig provat. I samma monter säljs en av de bästa gueuze som finns, Girardin black label, och den bästa hallonlambic jag druckit, Cantillon Rose de Gambrinus.

Två väldigt fina vetebockar kommer från Erdinger (Pikantus) och Weihenstephan (Vitus).

Utställaren One Pint har sensationellt nog ett av de tre sista faten av fantastiska Gale’s Old Prize Ale … bryggeriet stängdes 2005. Gammalt öl? Just detta blir bara bättre med åren.

Midtfyn lovade ha sin svartpeppar-kryddade witbier på plats förra året. Så var inte fallet. Hoppas löftet håller i år.

Herslev IPA är en dansk tolkning i fin balans. Skands Elmegade IPA är extremare, men minst lika fin. Victory Brewery i Pennsylvania gör sin Hopdevil IPA, som jag gillar, men bryggeriets mästerverk är den upphottade tyska pilsner som heter Prima Pils.

Meantime Coffee är en fin porter. Välj den före samma bryggeris chokladstout.

Porterhouse i Dublin gör världens bästa stouts och porter av irländsk typ. Plain Porter får dig att aldrig mer vilja hålla till godo med en Guinness. Ännu mer smakrik, fast kanske lite i mäktigaste laget, är deras Wrasslers XXXX. Lite mer kuriös är bryggeriets alldeles äkta oyster stout.

Baltisk porter, det vill säga en sötare släkting till Imperial stout, bryggs i hela Baltikum (inklusive Finland, Sverige, Polen och Danmark). Ett fint exempel är litauiska Utenos Porteris från Svyturys.


Rauchbier På tungan 4 mars 2009 • Uppdaterad 7 mars 2009

Hur rökt får man vara?

 

Den starkaste trenden bland de trendskapande småbryggarna ser ut att vara de rökta ölen.

Ni som minns glosförhören från tyskan i sjuan vet att det vedertagna begreppet lyder Rauchbier (Minns ni inget sådant från er tyskundervisning? Ach so, ni skulle ha valt Särskild kurs).

Ursprunget är alltså tyskt, men inte nödvändigtvis bruket. Att torka sin malt över ved är inget man gjort enbart i Tyskland, men det var bara i tyska Bamberg en bit utanför Nürnberg som man höll fast vid metoden (den s k Bambergprocessen) även sedan också andra stod till buds. 

Således är Rauchbier från de båda klassiska Bambergbryggerierna sannolikt de första moderna rökölen – det vill säga öl som skapats för att smaka rök. Ah, en paradox: traditionellt, men med modern attityd. 

Med de senaste två decenniernas vurm för klassikerna var det på något vis självklart att det rökta ölets renässans stod på tur. Men de flesta experimentbryggare som gör rökt öl ger sig inte på att förbättra eller ens efterlikna Aecht Schlenkerla Rauchbier, klassikern med anor från 1600-talet. Vanligare är att man integrerar rökigheten i en kraftig, alkoholstark stout eller porter. Och metoden heter inte alltid malttorkning över öppen eld; ibland nöjer man sig med den lätta askkoppsliknande rökighet som kommer av att ölet fått mogna på whiskyfat.

På Systembolagets hyllor står just nu ett par rökta porter från den engelskspråkiga världen: en tioprocentig Paradox Smokehead Imperial Stout från skotska Brew Dog (samma bryggeri som gett oss den utmärkta Punk IPA) och en marginellt svagare Smoke Jumper Smoked Imperial Porter – 9,9 procent – från Coloradobryggeriet Left Hand Brewing Company.

Den förstnämnda påminner om Island Cask från likaledes skotska Innis & Gunn. Den har mognat på whiskyfat, och det märks: tydlig whiskeydoft, mycket trä i smaken. Lite sötaktig dessvärre, och i rätt dålig balans. Salmiak, mörk sirap. Jag gillar inte alls.

Left Hands variant faller snarare än till Bamberg tillbaka på den betydligt yngre pionjär som Alaskan Brewing Co lanserade 1988, på liknande sätt som Nils Oscars finfina Rökporter (också på Systemet! Köp!). Men båda dessa rökporter ligger runt 6,0 volymprocent; de är starka, men inte några alkoholbomber i linje med Left Hands variant.

Såtillvida tycker jag – och här kanske ni finner den här bloggpostens tredje paradox – att Left Hand fegar. Medan Nils Oscar i både Alaskabryggeriets och Bambergarnas efterföljd bejakar charkuterikänslan och den kompromisslösa rökigheten så bäddar Left Hand Brewing Co in röken i ett bedrägligt värmande alkoholtäcke och en mjuk maltighet som drar åt det söta; det är lika lätt att hitta sötlakrits och ljunghonung som tjärpastill och torr choklad i den här drycken.

Illa, alltså? Njaä – jo, jag vill ha min rököl rökigare än så här. Men imponeras ändå av hantverket, av det täta skummet, av den balanserat snälla smaken och den mjuka avrundningen.

Senaste kommentarer

Sidor