Annons:
Restaurang Brogatan På tungan 31 januari 2012 • Uppdaterad 30 januari 2012

WTF: Deutsches helles Bier

Fucking Hell är inte bara ett kraftuttryck som en gång ansågs grovt. Det kan precis lika gärna vara ett ljust öl, en Helles, från den österrikiska byn Fucking – känd, till ortsbefolkningens förtret, bland annat för den Festival For the Fuck Bands som arrangerades på plats hösten 2008 och lockade med band som Fucked Up, Fuck Buttons, Fuck och Holy Fuck.

Europeiska Patentverket (EPO) gav våren 2010 ett bryggeri rätt att använda namnet Fucking Hell för ett ljust lageröl. Helt oproblematiskt, vore det bara så att ölet faktiskt bryggdes på plats i Fucking. ”Den är vad den heter”, hade bryggaren kunnat säga.

Om det inte vore för den lite tråkiga detaljen om ölets ursprung: det bryggs i själva verket på tysk mark, och texten på etiketten riktar sig främst till engelskspråkiga konsumenter. ”Full of good intentions” kan man läsa strax ovanför innehållsförteckningen (etiketten hänvisar i övrigt till en österrikisk hemsida som inte existerar).

Är ölet något att ha, då? Hell, yeah. Det är inget sensationellt, men en välbryggd helmaltsöl som lyder inte enbart Europeiska patentverket utan också bayerkska Reinheitsgebot. Ren smak som av gräs, citrus och honung; ganska besk för sin typ. Ni hittar den på Restaurang Brogatan.

Restaurang Brogatan På tungan 18 december 2011 • Uppdaterad 23 december 2011

Kout i Malmö

Få saker är lika trevliga som att få en perfekt serverad och färsk tjeckisk öl.

Det sker oftast på plats, på hemmaplan där nere. När ölet kommer hit får man bereda sig på kompromisser, vilket hänger ihop med både sedvänjor och anläggningar, smakpreferenser och teknik.

Sedan en vecka finns öl från Kout Na Sumave, en liten tjeckisk ort i Böhmerwald, på plats i Malmö. Först ut var Brogatan, men denna helg finns ölet även på Grand öl och mat samt — i mörkare och starkare utförande — på På Besök. De ljusa ölen är den svagare varianten, med stamvörtstyrka på 10° vilket i detta fall motsvaras av 4,2 volymprocent.

Det är ett fantastiskt gott mellanöl, mjukt och smeksamt, med fin balans mellan malt och humle och med det tydliga inslag av smörkola (diacetyl, som uppstår vid jäsningen) som är (eller har varit) så karakteristiskt för tjeckiska öl.

Men för att det verkligen ska komma till sin rätt gäller det att ölet inte serveras för kallt och inte med alltför starkt kolsyretryck. Traditionella ölpumpar i Tjeckien jobbar med en kombination av lufttryck och kolsyretryck, vilket bidrar till den gräddiga och väl tilltagna skumkronan och motverkar det stickigt bubbliga som distraherar smaken och gör att man blir så rapig.

Min första Kout på Brogatan kändes som ett mellanting av Kout och Ramlösa, och jag fick faktiskt kämpa för att dricka upp ett glas av ett av mina favoritöl. Dagen därpå var det bättre; bubbligheten var dämpad, men bäst smakade ölet när jag värmt glaset med händerna och bara hade några klunkar kvar. Håll tummarna för att det ska fortsätta bli bättre.

Bäst hittills smakar det på Grand, där jag igår kväll drack det ur sejdlar så här vackra (fast jag tror det är 12° som finns på bilden). Tempen var lite bättre (men jag behöll min vänstra handske på för att kunna värma glaset ytterligare. Ja, jag är en byfåne) och den rejäla sejdeln beredde bättre rum för skummet — som, bland mycket annat, skyddar ölet från yttre påverkan och ser till att det inte blir avslaget lika fort.

Det är ett förfärligt tjat om temperatur, men den spelar stor roll. Visserligen kan man på baksidan av ölunderläggen läsa att ”vare sig de är varma eller kalla, Kouts öl smakar alltid prima” men man ska inte tro på allt man läser.

Kout 14°, den mörka som finns på På Besök, har jag faktiskt aldrig provat. Den ligger på 6,0 volymprocent, och när jag är i Tjeckien dricker jag hellre många öl än starka. Det är halva poängen med Plzens pilsner, Düsseldorfs altbier och Londons milds och bitters: de tillåter dig att sitta länge på krogen och be om många påfyllningar. Men endera dagen får jag ta mig till På Besök.

tillägg:

Just när jag skrivit ovanstående nås jag av beskedet att Václav Havel dött. Inte oväntat, ändå ledsamt. En sansad röst, alltid reflekterande (och ofta väldigt rolig), har tystnat. Nästa Kout dricker jag för honom.

—-

tillägg II:

Jag drack en snabblunch på Grand – ja, jag har julledigt – och fann ölen näst intill ypperlig. Idag var det slow food; trycket har sänkts så rejält att barpersonalen trodde att fatet höll på att tömmas. Men detta bara vinner ölet på. Nästa gång ska jag be personalen att inte hälla längs kanten på glaset, då tar det ännu lite längre tid att tappa upp men blir ännu bättre.

Restaurang Brogatan På tungan 28 november 2011 • Uppdaterad 29 november 2011

Jopen i Malmö

För några veckor sedan var jag i Amsterdam, och lyckades – en ren händelse, jag lovar – pricka in den årliga lanseringen av Herfstbok, det vill säga de holländska bockölen. De dyker upp på ölkaféerna i månadsskiftet oktober/november.

Jag skulle kategorisera dem som ett mellanting av en bayersk doppelbock och en belgisk oud bruin. Med andra ord: ordentlig maltsötma i rejält rostade lageröl, men gärna med en kontrasterande liten syrlighet.

Öltypen har anor, vilket antagligen är anledningen till att även de stora industribryggerierna anstränger sig. Till och med (Heinekenägda) Amstels höstbock är utmärkt. Min favorit blev ändå den från Texelse bierbrouwerij.

Men en man kan inte leva av herfstbok allena, och den som letar efter ölmångfald från regionala producenter har mycket att hämta i Amsterdam. De holländska kvalitetsbryggerierna är orättvist förbisedda utanför landets gränser, vilket delvis har att göra med att Heineken ger holländskt öl ett bad name och delvis med att nästan alla de bästa ölen har sina tydliga förlagor i ölhippa Belgien.

Men vänd på det: flertalet av belgarna har fina motsvarigheter i Holland. Belgisk witbier är generellt sett bättre i Holland, och numera är Wieckse Witte tillgänglig snart sagt överallt (vilket dessvärre beror på att bryggeriet köpts av Heineken och ser till att distribuera denna fantastiska törstsläckare ordentligt…).

Den som vill orientera sig ordentligt i den holländska bryggerifloran, utan att för den sakens skull riskera att gå vilse bland kanalerna, bänkar sig på ‘t Arendsnest som har öl enbart från mindre holländska bryggerier – ett femtiotal. Utbudet varierar, men det finns ett par husöl varibland den välhumlat torra Gerstebier från Jopen är bäst. Alkoholstyrkan ligger på blygsamma 4,5%.

Snäppet bättre ändå är samma Haarlembryggeris Jopen Hoppen — bägge orden rimmar på toppen. Den är så fin att jag beställde två av den på mitt välsorterade favorithak In De Wildeman. Det har nog aldrig förr hänt.

Jopen Hoppen är en kraftigt humlad ale på 6,8% som ligger nära belgarna Popperings Hommelbier och XX Bitter, med blommig humlearom och så torr att tungan blir sträv (och nästan lite klibbig av den oljiga humlen). Fast inte extrem eller konstigare än att en nyfiken Leffe Blond-drickare på jakt efter större kickar borde kunna gå över till Jopen.

Sedan ett par veckor finns faktiskt Jopen Hoppen på Brogatan i Malmö. Missa den inte.

Restaurang Brogatan På tungan 24 oktober 2011

Gå i Klašter!

… utan att passera Gå.

Klašter är ett mellanstort tjeckiskt bryggeri, deras öl gillas av snart sagt alla som stöter på det. En av dessa är Martin Axén, tidigare gitarrist i The Ark. Tillsammans med en kompanjon i Blekinge försöker han sig på import av några tjeckiska ölmärken som sorgligt nog saknats här i landet.

De har riktat in sig på tre fina bryggerier. Kout na Sumave och Kacov, vars premiumöl heter Hubertus, är två regionala bryggerier vars verksamhet i princip upphörde mot slutet av kommunisttiden. På senare år har delar av anläggningarna rustats upp, men inte moderniserats i så måtto att det hantverksmässiga försvunnit. De nya ägarna har lärt sig av andras misstag, och verkar begripa att den som inte är stor och stark gör klokast i att konkurrera med kvalitet. Dessa båda är småskaliga bryggerier vars öl knappt exporteras ens från närområdet (även i Prag är de rariteter, och det är inte i stadskärnan man hittar dem).

Men Martin och hans kompanjon börjar med Klašter från norra Böhmen, ett lite större bryggeri som sedan några år ingår med jämnstarka bryggerier i gruppen K Brewery (Janacek, Cerna Hora, Rychtar, Platan, Jezek och Lobkowicz är de övriga).

I Malmö har man kunnat hitta Klašter tidigare, men leveranserna upphörde kring mitten av 00-talet. Och då rörde det sig om 12° Klašter, denna gång den svagare 11° (mått för stamvörtstyrka, motsvaras i detta fall av 4,6%). Jag har alltid föredragit elvan. Den finns sedan ungefär en vecka i buteljerad och — tada! — opastöriserad form på några Malmökrogar: Tempo, På besök, Moccasin, Brogatan (även i Lund) och Plockepinn.

Om det är gott?

Ja, det är gott.

Detta är en fyllig lager med karaktär från både malten, saazhumlen och jästen. Den har inte världens renaste smak, men heller inga bismaker. En del fruktestrar slår igenom, vilket ger en smak av inte bara smörkola (typisk för många tjeckiska öl) utan också marsipan. Men det är inte sött, humlen ser till att ölet håller balansen. Och den är så där maltigt mjuk som alla öl man vill dricka fler än en av.

Restaurang Brogatan På tungan 18 oktober 2011

O’Hara’s stout

Den som vill dricka en klassisk, torr irländsk stout gör klokt i att skippa de kända varumärkena med anor. Guinness känns mer och mer som en chokladdryck varje gång jag återvänder till den. Murphy’s är direkt andefattig. Inte ens Beamish är vad den varit.

Bäst i klassen är de stouts som görs av Porterhouse, och som faktiskt finns i den belgiska baren Den tatoverade enken i Köpenhamn (åtminstone för närvarande) men framför allt på Charlie’s i samma by. Men en annan fin stout, från ett jämngammalt bryggeri (grundat 1996) finns just nu på flaska på Brogatan i Malmö. Det rör sig om O’Hara’s Stout från Carlow Brewing. För några år sedan var den vanlig i Malmö, men den försvann kring mitten av 00-talet. Byte av leverantör, gissar jag.

O’Hara’s Stout är en torr sak på 4,3%. Krämig även utan kvävetryck, fint skum (vete används, det bidrar till mjukheten). Kaffe dominerar, men visst kan man skönja inslag av både lakrits och choklad — och ett sting av svavel.

Carlow Brewing gör också en fin Irish Red, men på Brogatans hylla står istället bryggeriets nya IPA-influerade, amarillo-humlade pale ale. Den får jag prova en annan gång.

Restaurang Brogatan På tungan 10 juni 2011

Tippa öl i Malmö

Entusiasterna bakom ölsällskapet Malte arrangerar för fjärde gången en öltipsrunda i Malmö. Imorgon, lördag, är det dags.

Konceptet är enkelt: promenera mellan elva ölkrogar, från Möllevången till hamnen, och blindtesta en öl på varje ställe. Du får 15 cl i glaset och tre alternativ att välja mellan/gissa på. Den som gissat flest rätt vinner.

Sedan förra året har ett par krogar tillkommit: dels Far i hatten i Folkets park, dels Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg. Bägge har förgyllt öltillvaron i stan det senaste året (och bidragit till att jag numera inte är stammis någonstans, vi lever med lyxen att det finns massor av bra ställen att dricka kvalitetsöl i stan; ska man frekventera ett dussin krogar blir det långt mellan besöken) och motiverar väl sin plats på promenadkartan. Jag saknar bara Malmö brygghus (men det kanske hade varit för lätt att gissa ifall man får tre vitt skilda öltyper), Pickwick och Operagrillen.

Övriga som deltar är Bullen, Metro, Green Lion, gamla Bishops, Paddys, På Besök, Brogatan, Tempo och Nya Tröls. Läs mer här.

Restaurang Brogatan På tungan 27 oktober 2010 • Uppdaterad 31 oktober 2010

Glödgad kriek till jul?

Julölen lanseras på Systembolaget 15 november, det är rätt snart.

Bland dessa finns en verklig kuriositet: Belgiska Liefmans glödgade körsbärsöl. Liefman’s Glühkriek bör verkligen drickas uppvärmt. Inte uppvärmt som till rumstemperatur, utan verkligen uppvärmt – som ett substitut för glühwein eller glögg. För oss som ryggar tillbaka för det klibbiga. Jag provade glühkrieken för några år sedan, då Restaurang Brogatan hade den på sin meny. Jag beställde nog inte mer än en gång, men drack den med glädje.

Restaurang Brogatan På tungan 7 september 2010

Du förtjänar en Hacker-Pschorr

Gillar ni veteöl i teorin, men har svårt för den där skumbanan-tonen som ibland dominerar? Då ska ni passa på att gå till Restaurang Brogatan som för närvarande har Hacker-Pschorrs Weissbier på fat. Denna kopparfärgade weissbier lockar med en bastant doft och smak som av kryddnejlika. Det skulle kunna bli överdådigt, men nejlikan balanseras fint av den söta och friska vetemalten.

En av de allra bästa i klassen.

Restaurang Brogatan På tungan 12 februari 2010

Hygglig hallon-lambic

Det har varit svårt att få tag i en bra hallon-lambic i regionen på senare tid – det har till och med varit svårt att få tag i en dålig hallon-lambic.

Därför är det en inte så klen tröst att Restaurang Brogatan tagit in Oud Beersels framboise, en drickvänlig men inte menlös tolkning. Den är snäll utan att dra åt saft eller smaka artificiell. Nej, här finns verkligen syrliga toner från den spontanjästa lambicen liksom en fin arom av hallon (samt inslag av lime).

Finns även i Systemets beställningssortiment, för den som till äventyrs vill köpa 24 flaskor. Men om ni hyser sådana tankar, då är denna alla gånger att föredra framför alternativet från Timmerman som verkligen är i mesigaste laget.

Senaste kommentarer

Sidor