Annons:
Saison På tungan 30 maj 2016

Saison från Anchor

Anchor Brewing Co är ett av de bryggerier jag känner allra varmast för.

San Francisco-bryggeriet skapade i mitten av 70-talet det första moderna steam-ölet – historiskt sett en oavsiktlig hybrid av ale och lager – och gjorde med sin Liberty ale några år senare vad vi kan välja att betrakta som den första amerikanska ipan.

De var pionjärer. En klippa i en ocean av vattniga öl.

Men på senare år har jag mest blivit besviken. Fast jag så gärna vill älska vad de sysslar med.

Förra året hakade de på Saisontrenden, med vad de kallar Anchor Saison och har underetiketten Spring ale. Beskrivs som belgian style ale with a California trist. (Jag gillar att de undviker uttrycket ”Farmhouse ale”, som är den engelsktalande craft-beer-rörelsens namn för saison). Ölen finns sedan någon vecka på Systembolaget och på en del krogar.

Den har sina poänger. Den har också en del intressanta tillsatser: citrongräs, citronskal och ingefära. Alltsammans funkar rätt fint ihop med den tydliga pepparn och en del kryddnejlika från jästen.

Som saison betraktad är den väl halv-typisk. Lite maltigare än genomsnittet, men också lite spritig – vilket inte borde förvåna; den mäter 7,2 procent. Men är det verkligen då rimligt att kalla den”spring ale”?

Sammantaget: ett lite udda inslag och ett öl jag antagligen beställt fler av, om den inte var så onödigt stark. Jag drack en, sedan sköljde jag ner den med en läskande torrhumlad Saison Dupont. Det kändes nästan nödvändigt.

 

Saison På tungan 1 december 2014

Istället för julöl

Nya öl på Systemet? Igen? Jadå!

I kölvattnet av julölsutsläppet är det lätt att glömma bort att 1 december är datum för ett ordnarie nyhetssläpp. Tretton öl, i tio förpackningar, finns på bolaget från och med idag och kommer att stanna i minst sex månader.

Här finns ett par klassiker och en del annat som gör mig nyfiken.

Till att börja med: Anchors Old Foghorn, en av de bästa barley wines som jag känner till. Påtagligt amerikansk, ändå traditionell – vilket i detta fall innebär en brittisk tradition. Kraftigt dessertöl där bryggaren lyckas kombinera sötma med beska. Köp en flaska, dela den med någon.

Mer hinkarvänlig är Primátors ofiltrerade lager, som jag skrivit en del om tidigare. På plats i Tjeckien, serverat från fat, är detta en underbar lager. Brödig, jästpräglat fruktig, frisk. Stamvörtstyrka på 11°, vilket i detta fall innebär 4,7% – ganska precis hälften av vad Anchors Old Foghorn mäter.

Måtte den hålla måttet också på flaska.

Från Tjeckien kommer också en ekologisk lager, närmare bestämt från Žatec: den lilla centralorten mitt i humledistriktet mellan Prag och Plzeň som – på tyska – gett namn åt ädelhumlen Saaz. Denna 4,8-procentiga lager verkar ha skapats för exportmarknaden; jag vet inget om den (och den nämns inte på bryggeriets hemspråkiga hemsida). Även från Žatec – i synnerhet från Žatec, när jag tänker efter – är det den ofiltrerade ljusa lagern jag brukar leta efter. Jaja, man får väl helt enkelt åka dit.

Bland Systemets nyheter finns också en klassisk belgisk Saison: Bocq 1858. Jag minns den som en krispig och kanske lite tunn tolkning. Rekommenderas, även om den inte är sensationell.

En bra belgisk witbier, väldigt kryddig och lite beskare än kutym, är Vlaamsche Zotten. Mer tuggmotstånd än alkoholstyrkan förbereder en på.

I övrigt: en fransk trippel, från Brasserie du Mont Blance. En rökporter från Slottskällan, som jag blir nyfiken på – ska den matcha Nils Oscars?

Och för den som ännu inte tröttnat på IPA finns ett fyrpack från Sigtuna: Session IPA, Red IPA, Dubbel IPA och Black IPA.

Saison På tungan 29 augusti 2014

Inte ett dugg trist

Det var länge sedan något från Dugges i Göteborg fick mig att greppa efter pennan, men deras nylanserade Saison de Maracujá är verkligen inte dum.

En stilenlig saison, om än ovanligt kryddig (vitpeppar). En ren och torr tolkning, lite blommig och med inslag av passionsfrukt men framför allt bananskal. Och den där pepparn. Finns för närvarande på Bishops vid Gustav Adolfs torg.

Saison På tungan 3 april 2014 • Uppdaterad 5 april 2014

Folköl från Brooklyn

Folköl med klass? De senaste två åren har de blivit alltfler på livsmedelshyllorna. Nu sällar sig, rimligen, Brooklyn Brewery till kvalitetsproducenterna. Den 30 april introduceras nämligen Brooklyns 1/2 ale, som sägs vara en saison i folkölstappning. Återstår att se om den är vad den utger sig för att vara och håller vad bryggeriet lovar.

Saison är en överjäst öl av sydbelgisk typ, ett gårdsöl vars namn går tillbaka till bruket att brygga under vintermånanaderna och låta ölet mogna tills det är säsong, det vill säga sommarsäsong. Traditionellt sett dracks saison av de inhyrda säsongsarbetarna på gården.

Med god vilja (sådan finns i Brooklyn) kan man förstås kalla ölet en ”pale ale”. Vad nu det ska vara bra för. För tydlighetens skull?

Brooklyn är ett kvalitetsbryggeri; Garrett Oliver, den pr-medvetna bryggmästaren, har gått i bräschen för den kvalitetstänkandet i bryggeriindustrin i tjugo år och gör aldrig bort sig. Denna 1/2 ale är som sämst säkert fullt drickbar, kanske en sensation?

Men tro inte att han tänker skeppa miljontals liter av detta vatten över Atlanten, från Brooklyn till Hemköp och Coop. Brooklyn-öl har rätt länge bryggts även på skandinavisk mark, och förra veckan invigdes officiellt det Carlsberg/Brooklyn-ägda bryggeriet Nya Carlsberg i Hammarby sjöstad. Där bryggs de öl som heter Nya Carnegie, men också andra öl från ölimperiet.

RÄTTELSE: ”Brooklyn har aldrig bryggt en droppe öl i Sverige och kommer inte att göra det i detta fall heller. Nya Carnegiebryggeriet kommer inte heller att brygga Brooklyn-öl”, skriver Henric Byström som är Head of Communication på Carlsberg Sverige.

I väntan på Brooklyns folköl rekommenderar jag starkt Celt Iron Age Ale (3,5%) från Wales, som är förvånansvärt maltig och ”tung” för att vara en folk-ale, liksom Londonbryggeriet Fullers Chiswick och självfallet Pilsner Urquells folkölsvariant. Bishops Finger är helt ok, men Hobgoblin är bättre. Och så har vi de svagare ölen från skotska Brewdog. Bäst bland dessa är faktiskt det alkoholfria Nanny State.
Saison På tungan 22 maj 2013

Festival i Köpenhamn

Copenhagen Beer Celebration i all ära, stans största ölfestival förblir den som i Ølentusiasternas regi denna vecka intar Carlsbergs gamla bryggerilokaler i Valby. Under tre dagar håler det på, torsdag till lördag.

Programmet finns här. En del internationella bryggerier och en uppsjö danska är representerade i montrarna: Aarhus, Indslev, Svaneke, Søgaard, Brygghuset No 5, Skands, Stronzo och andra tämligen kvalitetssäkra producenter.

Några öl som väcker min nyfikenhet är Stronzos Saison Saaz, en saison med brett och torrhumlad med tjeckisk humle, liksom samma bryggares ”1000 EBC Morning Wood” med allt som behövs för en riktig frukost: ekflisor och kaffe.

Samt, framför allt, en danskproducerad Kellerbier som Indslevsbryggda Ugly Duck ligger bakom. Den heter Helmuth Kellerbier, mäter 4,6% procent alkohol, och är ett samarbete med Beer Here.

Saison På tungan 20 mars 2013

Mer wildeman än tam

In de Wildeman är stans bästa öllokal. Dessvärre är stan Amsterdam. Men en liten del av Amsterdam finns just nu i Malmö. In de Wildeman Farmhouse IPA, som bryggs av amerikanska Flying Dog och skapades för Wildemans 25-årsjubileum, rinner för tillfället i gästpumpen på nyöppnade Restaurang Myteri på Skomakaregatan i Malmö.

Det är en IPA, alltså? Ja, bland annat. Men lägg snarare betoningen på ordet Farmhouse, som är den amerikaniserade beteckningen för Saison. Ölet har bryggts med saisonjäst och har därför jordiga, pepparkryddiga och lätt blommiga toner jämte humlen (som är den friska, elegant citrusaktiga Citra). En alldeles utmärkt hybrid. Rätt stark — 7,5% — men inte tung och absolut inte spritig.

I krogens ordinarie fatsortiment finns tjeckiska Jezek, som är helt ok. På flaska finns en USA-influerad pale ale från Camden Town Brewery: lätt kropp, stora givor humle, alkoholstyrka på 4,0. Duger gott.

Saison På tungan 22 januari 2013

Nere med farmen

Säsongen är förstås helt fel, men det kan ändå inte vara fel med en husbryggd saison. Eller farmhouse ale, som är den mindre anspråksfulla term som Malmö Brygghus i amerikanska bryggares efterföljd använder. Kraven på autenticitet blir lite mindre, friheten större.

Ölet finns sedan början av månaden i en av pumparna på brygghuset. Jag drack den förra veckan och tog den (eller dem, jag var tvungen att köpa en påtår) som en intäkt för att Malmö Brygghus nått en ny standard. Periodvis har kvaliteten varit minst sagt ojämn, men sedan Thomas Fransson fick huvudansvaret som bryggare tidigt i höstas har jag inte druckit något där inne som inte hållit måttet.

En farmhouse ale får sin karaktär främst från jästen, så även Brygghusets. Yllekofta och lite lite getost slår igenom i doften, men det överskuggas snart av den friska fruktigheten (pomerans och ingefära har tillsatts, läser jag på hemsidan). Den stiltypiska vitpepparn kan anas, men det är lite mindre jordkällare över ölet än man vant sig vid. Det är rätt fräscht, med andra ord.

Saison På tungan 9 december 2012 • Uppdaterad 11 december 2012

En ny värld på Möllevången

Öl- och matkrogen Söder om Småland öppnade i förrgår, på en adress söder om Möllevångstorget – lokalen bredvid Azalee, på Claesgatan. Läs mer här och här.

Det är en för området rätt otypisk krog. Ljus och luftig, stilren och snygg. I genren ”pub med höga ambitioner i ölsortimentet” är den ännu mindre typisk. Glöm de belamrade pubarna i traditionellt brittisk stil, bered er snarare på något som ser ut som en sushibar eller ett italienskt kafé: stora fönster ut mot gatan, utan skymmande gardiner eller frostat glas; pallar och stolar med raka linjer. Inga blaffiga reklamskyltar eller glas med logotyper.

Fast fullt så spartansk som Mikkeller Bar är inte Söder om Småland, här finns utrymme för en del leklust. Som de där spetsade timmerstockarna i taket, som ser ut som orgelpipor. Eller de hängande lampskärmarna i trä, som visserligen ser ut som go go-burar för dansande råttor men vid närmare inspektion visar sig vara ombyggda flasklådor av gammalt snitt.

 

Så långt om den yttre skönheten. Nu: några ord om inre skönhet.

Det finns tio ölpumpar, allihop avsatta för mindre bryggerier. Igår fanns några pumpar med öl från hippa danska Hornbeer vid sidan om klassiker från Mikkeller och Dugges aktuella säsongsöl Easy Christmas och annat. Jag drack en julehumle, som var trevlig. Jag drack också en strålande, chokladnära sexprocentig sak … som jag redan glömt namnet på. Glasen är små (eleganta vinglas) vilket uppmuntrar gästerna att testa det oprövade.

Det finns också ett exklusivt flasksortiment, med öl från lokala South Plains och flera varianter från Brekeriet – det lilla nystartade bryggeriet i Göingebygden (rättelse! Det ligger i Djurslöv, Staffanstorps kommun), som bisarrt nog låter samtliga sina öl jäsa med brettanomycer. Jag testade äntligen deras saison. En trevlig upplevelse och en djärv saison, även om jag tyckte det var lite väl mycket yllekofta eller hårig getost för min smak (mind you, jag älskar hårig getost).

Minst lika fascinerande var flaskan med Brettlehem, som såvitt jag vet är det förstfödda utfallet av tvåenigheten brettanomycer och klassiskt kryddat julöl. I doften är nejlikan markant, men ta en klunk och du blir kvitt alla tankar på söta pepparkakor som sägs göra dig snäll (och loj). Jästen ger detta julöl en stram ton och ger maltsötman ett rejält mothugg.

Man kan tänka sig att flasksortimentet är hyfsat fast (även om säsongsölen är just vad de heter), men i pumparna blir det ordentlig rotation. Söder om Småland är alltså en värld där det finns mycket att upptäcka framöver.

Saison På tungan 21 oktober 2012

Intryck från hembryggarfestivalen

Mångfald, nyfikenhet, hantverkskunnande. Med ett tjugotal bryggare på plats blev Malmö hembryggarfestival en fin upplevelse i Limhamns Folkets Hus på lördagen.

På hembryggarvis gick många deltagare in för smakrika, ibland extrema öltyper. Mindre hembryggarmässig var kvaliteten på det som visades upp – nivån var överraskande hög.

Jag hittade många favoriter. Allra mest imponerades jag av den för festivalen otypiska ”Acronym Ale”, skapad av en australisk immigrant som heter Chad Paton. Detta var en väldigt mjuk, nästan silkeslen single hop ale (Amarillo) som var frapperande ren i smaken men ändå smakrik. Alkoholstyrka på 5,0%. Den hade jag gärna druckit en pint av.

Samme Chad Paton serverade en ”Paton Pacific Porter”, där han haft ambitionen att få fram den rika smaken av en imperial porter men undvika den alkoholtunga eldigheten. Det lyckades han med. Doften är som från en mättad, komplex imperial stout eller porter men med en förvånansvärt lätt kropp. Den påminde mig om en gammal chefredaktörs devis: ”Mer är inte bättre. Bättre är bättre”. Alkoholen mätte 6,5%.

Till de största smakupplevelserna hörde en IPA med namnet ”Caiman Blues”, av Bryggare Bergström. En utsökt humlekomposition — den friska Citra ihop med profilerade Nelson Sauvin, amerikanska nyklassikern Cascade och engelska ädelhumlen Fuggles — som spretar alldeles lagom. 6,2 %.

Mycket förtjust blev jag också i den weizenbock som hette Brunator och som, typiskt nog, skapats av två tyska bryggare: Tobias Stegk & Holger Krawczyk. En läckert fruktig vetebock med fin balans mellan veteölets karakteristika och den större maltigheten som hör till typen. 6,7%.

Saison är på frammarsch, och det fanns tre exempel även här. Jag hann inte prova allt, men smakade den som fått namnet What Saison? och som Brasserie Vellanche beskrev som en höst-saison. Kryddat med ingefära och apelsin, lagrat på olivkärnor (!). Alkoholhalt 7,0%. Ölet var stilenligt funky och jordigt, med en tilltagande och tilltalande smak av ingefära.

Två lakritsporter fanns på plats. Trea i tävlingen — ja, deltagarna fick med vars tre röster rösta fram sina favoriter — kom en mycket distinkt lakritsporter à 6,0% från Seven Brewers. Jag uppskattar konsekvensen och tydligheten — eftersmaken är nästan ren lakrits — men en personlig favorit blev den inte. Smaksak, jag är ingen godismänniska. Däremot knockades jag av den ”Heksebryg Blackout” à 7,5% som var Køkkenöls lakritsporter (och som fick 102 poäng, mot Seven Brewers som fick 103). Smaksatt med persisk lakritsrot, som jag egentligen inte vet något om, som verkar vara lite örtigare. I vilket fall: lakritssmaken var mer inbäddad, mer som ett komplement till malten och den ordentliga amerikanska humlebeskan från Chinook.

Vem vann, då? Vilken öl blev 2012 års hembrygd, som under nästa år ska bryggas på Malmö brygghus och levereras till krogen På Besök och till Malmös bägge Bishops Arms?

Jag hade hoppats på något nytt. En saison kanske, de är som sagt på frammarsch och förtjänar en bredare publik. Gärna weizenbocken. En välbryggd ”vanlig” ale, kanske. Något med rena smaker och sansad alkoholstyrka.

Så blev det inte. Alkoholen vann.

Vinnarölen blev precis som förra året en kraftig imperial porter/stout. ”Else if imperial stout 2.0” är en tuff variant på 9,5%. Inte helt ren i doften och för ensidigt söt i eftersmaken, tycker jag – trots att den uppges nå 92 IBU (International Bitter Units). Bryggaren heter Hannes Gruber och agerar under namnet Nerdbrewing.

Jag är lite less på dessa öl som man i princip bara kan smaka men inte dricka. Jag är också lite mätt på det amerikanska. Därför, om inte annat, var det kul att Rolf Nilsson och hans nystartade Sibbarps Husbryggeri kom tvåa i tävlingen med en Råg-IPA i engelsk/amerikansk stil – bitterhumlad med engelska Challenger, aromhumlad med amerikanska Amarillo och Citra; självkritiskt sade bryggaren att han tagit för mycket av den söta Amarillon, och jag ger honom rätt — som var mycket trevlig.

Hedersomnämnande också till Anders And Ale som gjorde en pepparkryddad Autumn Red, till Brewbros Xtra Alt som hade den rätta malt/jästiga altbier-doften (men för mycket alkohol för att vara stilenlig; inte för intet hette den Xtra), till Kapusta Brewing vars saison Elder Berry’s Farmhouse Ale (med fläder, blodapelsinskal, rosépeppar) var intressant, till Hampus Brewing vars eklagrade old ale The Old Bare Knuckle Tango var en fin balansakt, samt till professionella köksbryggaren Alan Dougan från Operagrillen som gjorde inte bara en fin baltisk porter, ”Lett-öl”, utan också – utom tävlan – en cider som smakade vad cider ska smaka: riktiga äpplen.

Saison På tungan 18 september 2012

Dupontarnas lillebror

Brasserie Dupont är antagligen världens främsta Saisonproducent – den 6,5-procentiga Saison Dupont är en sann belgisk klassiker.
Men det finns fler. Idag kopplades ett fat av den ekologiska lillbrorsan Saison Dupont Biologique in på På Besök i Malmö. 5,5 procent. Undrar hur den står sig?

Senaste kommentarer

Sidor