In de Wildeman är stans bästa öllokal. Dessvärre är stan Amsterdam. Men en liten del av Amsterdam finns just nu i Malmö. In de Wildeman Farmhouse IPA, som bryggs av amerikanska Flying Dog och skapades för Wildemans 25-årsjubileum, rinner för tillfället i gästpumpen på nyöppnade Restaurang Myteri på Skomakaregatan i Malmö.

Det är en IPA, alltså? Ja, bland annat. Men lägg snarare betoningen på ordet Farmhouse, som är den amerikaniserade beteckningen för Saison. Ölet har bryggts med saisonjäst och har därför jordiga, pepparkryddiga och lätt blommiga toner jämte humlen (som är den friska, elegant citrusaktiga Citra). En alldeles utmärkt hybrid. Rätt stark — 7,5% — men inte tung och absolut inte spritig.

I krogens ordinarie fatsortiment finns tjeckiska Jezek, som är helt ok. På flaska finns en USA-influerad pale ale från Camden Town Brewery: lätt kropp, stora givor humle, alkoholstyrka på 4,0. Duger gott.

Säsongen är förstås helt fel, men det kan ändå inte vara fel med en husbryggd saison. Eller farmhouse ale, som är den mindre anspråksfulla term som Malmö Brygghus i amerikanska bryggares efterföljd använder. Kraven på autenticitet blir lite mindre, friheten större.

Ölet finns sedan början av månaden i en av pumparna på brygghuset. Jag drack den förra veckan och tog den (eller dem, jag var tvungen att köpa en påtår) som en intäkt för att Malmö Brygghus nått en ny standard. Periodvis har kvaliteten varit minst sagt ojämn, men sedan Thomas Fransson fick huvudansvaret som bryggare tidigt i höstas har jag inte druckit något där inne som inte hållit måttet.

En farmhouse ale får sin karaktär främst från jästen, så även Brygghusets. Yllekofta och lite lite getost slår igenom i doften, men det överskuggas snart av den friska fruktigheten (pomerans och ingefära har tillsatts, läser jag på hemsidan). Den stiltypiska vitpepparn kan anas, men det är lite mindre jordkällare över ölet än man vant sig vid. Det är rätt fräscht, med andra ord.

Öl- och matkrogen Söder om Småland öppnade i förrgår, på en adress söder om Möllevångstorget – lokalen bredvid Azalee, på Claesgatan. Läs mer här och här.

Det är en för området rätt otypisk krog. Ljus och luftig, stilren och snygg. I genren ”pub med höga ambitioner i ölsortimentet” är den ännu mindre typisk. Glöm de belamrade pubarna i traditionellt brittisk stil, bered er snarare på något som ser ut som en sushibar eller ett italienskt kafé: stora fönster ut mot gatan, utan skymmande gardiner eller frostat glas; pallar och stolar med raka linjer. Inga blaffiga reklamskyltar eller glas med logotyper.

Fast fullt så spartansk som Mikkeller Bar är inte Söder om Småland, här finns utrymme för en del leklust. Som de där spetsade timmerstockarna i taket, som ser ut som orgelpipor. Eller de hängande lampskärmarna i trä, som visserligen ser ut som go go-burar för dansande råttor men vid närmare inspektion visar sig vara ombyggda flasklådor av gammalt snitt.

Så långt om den yttre skönheten. Nu: några ord om inre skönhet.

Det finns tio ölpumpar, allihop avsatta för mindre bryggerier. Igår fanns några pumpar med öl från hippa danska Hornbeer vid sidan om klassiker från Mikkeller och Dugges aktuella säsongsöl Easy Christmas och annat. Jag drack en julehumle, som var trevlig. Jag drack också en strålande, chokladnära sexprocentig sak … som jag redan glömt namnet på. Glasen är små (eleganta vinglas) vilket uppmuntrar gästerna att testa det oprövade.

Det finns också ett exklusivt flasksortiment, med öl från lokala South Plains och flera varianter från Brekeriet – det lilla nystartade bryggeriet i Göingebygden (rättelse! Det ligger i Djurslöv, Staffanstorps kommun), som bisarrt nog låter samtliga sina öl jäsa med brettanomycer. Jag testade äntligen deras saison. En trevlig upplevelse och en djärv saison, även om jag tyckte det var lite väl mycket yllekofta eller hårig getost för min smak (mind you, jag älskar hårig getost).

Minst lika fascinerande var flaskan med Brettlehem, som såvitt jag vet är det förstfödda utfallet av tvåenigheten brettanomycer och klassiskt kryddat julöl. I doften är nejlikan markant, men ta en klunk och du blir kvitt alla tankar på söta pepparkakor som sägs göra dig snäll (och loj). Jästen ger detta julöl en stram ton och ger maltsötman ett rejält mothugg.

Man kan tänka sig att flasksortimentet är hyfsat fast (även om säsongsölen är just vad de heter), men i pumparna blir det ordentlig rotation. Söder om Småland är alltså en värld där det finns mycket att upptäcka framöver.

Mångfald, nyfikenhet, hantverkskunnande. Med ett tjugotal bryggare på plats blev Malmö hembryggarfestival en fin upplevelse i Limhamns Folkets Hus på lördagen.

På hembryggarvis gick många deltagare in för smakrika, ibland extrema öltyper. Mindre hembryggarmässig var kvaliteten på det som visades upp – nivån var överraskande hög.

Jag hittade många favoriter. Allra mest imponerades jag av den för festivalen otypiska ”Acronym Ale”, skapad av en australisk immigrant som heter Chad Paton. Detta var en väldigt mjuk, nästan silkeslen single hop ale (Amarillo) som var frapperande ren i smaken men ändå smakrik. Alkoholstyrka på 5,0%. Den hade jag gärna druckit en pint av.

Samme Chad Paton serverade en ”Paton Pacific Porter”, där han haft ambitionen att få fram den rika smaken av en imperial porter men undvika den alkoholtunga eldigheten. Det lyckades han med. Doften är som från en mättad, komplex imperial stout eller porter men med en förvånansvärt lätt kropp. Den påminde mig om en gammal chefredaktörs devis: ”Mer är inte bättre. Bättre är bättre”. Alkoholen mätte 6,5%.

Till de största smakupplevelserna hörde en IPA med namnet ”Caiman Blues”, av Bryggare Bergström. En utsökt humlekomposition — den friska Citra ihop med profilerade Nelson Sauvin, amerikanska nyklassikern Cascade och engelska ädelhumlen Fuggles — som spretar alldeles lagom. 6,2 %.

Mycket förtjust blev jag också i den weizenbock som hette Brunator och som, typiskt nog, skapats av två tyska bryggare: Tobias Stegk & Holger Krawczyk. En läckert fruktig vetebock med fin balans mellan veteölets karakteristika och den större maltigheten som hör till typen. 6,7%.

Saison är på frammarsch, och det fanns tre exempel även här. Jag hann inte prova allt, men smakade den som fått namnet What Saison? och som Brasserie Vellanche beskrev som en höst-saison. Kryddat med ingefära och apelsin, lagrat på olivkärnor (!). Alkoholhalt 7,0%. Ölet var stilenligt funky och jordigt, med en tilltagande och tilltalande smak av ingefära.

Två lakritsporter fanns på plats. Trea i tävlingen — ja, deltagarna fick med vars tre röster rösta fram sina favoriter — kom en mycket distinkt lakritsporter à 6,0% från Seven Brewers. Jag uppskattar konsekvensen och tydligheten — eftersmaken är nästan ren lakrits — men en personlig favorit blev den inte. Smaksak, jag är ingen godismänniska. Däremot knockades jag av den ”Heksebryg Blackout” à 7,5% som var Køkkenöls lakritsporter (och som fick 102 poäng, mot Seven Brewers som fick 103). Smaksatt med persisk lakritsrot, som jag egentligen inte vet något om, som verkar vara lite örtigare. I vilket fall: lakritssmaken var mer inbäddad, mer som ett komplement till malten och den ordentliga amerikanska humlebeskan från Chinook.

Vem vann, då? Vilken öl blev 2012 års hembrygd, som under nästa år ska bryggas på Malmö brygghus och levereras till krogen På Besök och till Malmös bägge Bishops Arms?

Jag hade hoppats på något nytt. En saison kanske, de är som sagt på frammarsch och förtjänar en bredare publik. Gärna weizenbocken. En välbryggd ”vanlig” ale, kanske. Något med rena smaker och sansad alkoholstyrka.

Så blev det inte. Alkoholen vann.

Vinnarölen blev precis som förra året en kraftig imperial porter/stout. ”Else if imperial stout 2.0” är en tuff variant på 9,5%. Inte helt ren i doften och för ensidigt söt i eftersmaken, tycker jag – trots att den uppges nå 92 IBU (International Bitter Units). Bryggaren heter Hannes Gruber och agerar under namnet Nerdbrewing.

Jag är lite less på dessa öl som man i princip bara kan smaka men inte dricka. Jag är också lite mätt på det amerikanska. Därför, om inte annat, var det kul att Rolf Nilsson och hans nystartade Sibbarps Husbryggeri kom tvåa i tävlingen med en Råg-IPA i engelsk/amerikansk stil – bitterhumlad med engelska Challenger, aromhumlad med amerikanska Amarillo och Citra; självkritiskt sade bryggaren att han tagit för mycket av den söta Amarillon, och jag ger honom rätt — som var mycket trevlig.

Hedersomnämnande också till Anders And Ale som gjorde en pepparkryddad Autumn Red, till Brewbros Xtra Alt som hade den rätta malt/jästiga altbier-doften (men för mycket alkohol för att vara stilenlig; inte för intet hette den Xtra), till Kapusta Brewing vars saison Elder Berry’s Farmhouse Ale (med fläder, blodapelsinskal, rosépeppar) var intressant, till Hampus Brewing vars eklagrade old ale The Old Bare Knuckle Tango var en fin balansakt, samt till professionella köksbryggaren Alan Dougan från Operagrillen som gjorde inte bara en fin baltisk porter, ”Lett-öl”, utan också – utom tävlan – en cider som smakade vad cider ska smaka: riktiga äpplen.

Brasserie Dupont är antagligen världens främsta Saisonproducent – den 6,5-procentiga Saison Dupont är en sann belgisk klassiker.
Men det finns fler. Idag kopplades ett fat av den ekologiska lillbrorsan Saison Dupont Biologique in på På Besök i Malmö. 5,5 procent. Undrar hur den står sig?

Jag var på Copenhagen Beer Celebration igår, den nya uppstickaren bland ölfestivaler. Initiativtagare är Mikkeller, den hippa Köpenhamnsbryggaren, som bjudit in liktänkande hantverksbryggare från både Danmark och resten av världen (Belgien, Nederländerna, England, USA, Kanada, Norge, Japan).

Kaxigt nog äger CBC rum samma helg som den större, mer etablerade och i vissa avseenden mer gammalmodiga festival som Danske Ølentusiaster arrangerar i andra änden av stan. Vem som vinner på det vet jag inte. Den som förlorar är den äldre festivalen, som tappar prestige. I förlängningen kan mycket väl ölvännerna bli drabbade, om några av de bästa och mest spännande bryggarna håller sig på sin kant. Det finns förstås en risk att den gamla festivalen stagnerar och alltmer går in för det kommersiellt säkra.

Beer Celebration å sin sida har blivit en ren … celebration. Jag har inte ett ont ord att säga om evenemanget som sådant. Inte mer än att det fanns på tok för små möjligheter att tömma och skölja ur sitt glas. Lite hinkar inne i utställningshallen nästa år, kanske?

Beer Celebration tar bara in 1000 besökare per dag, och biljetterna tog slut redan i december. Detta gör det kanske mindre meningsfullt för mig att här tipsa om festivalens bästa öl. Vad som definitivt gör dylika tips poänglösa är att flertalet av ölen byts ut över natten; bryggarna är desamma idag som igår, de flesta brygderna är det inte.

Men inriktningen är ungefär densamma: experimentlystna, men överlag kvalitetssäkra säljer 10 cl-smakprov av några av sina bästa eller mest udda öl. Trenden går mot jäst-präglade öl — mycket vildjäst, flera enastående suröl men också en uppsjö av saison — vilket jag tycker är väldigt roligt efter de senaste årens humlebonanza. Visst finns det gott om IPA med amerikanska humlesorter, men tendensen att slösa med humle är inte allenarådande.

Även blandkulturen har sansats; det är som om alltfler framåttänkande bryggare insett att det där med att blanda svårförenliga traditioner ofta blir roligare på papperet än i glaset. Att 1+1+1 inte nödvändigtvis blir mer än 1.

Så, här är mina tio favoriter från gårdagen:

A Beer Called Horse (Xbeerment). Den är nästan vad den heter – ett experimentellt öl som av doften att döma hör hemma i stallet. Mer korrekt: det är en lambic, det vill säga en vildjäst oblandad öl av belgisk typ som fått sin karaktär av den jästsvamp som heter brettanomyces. Normalt sett blandar man gammal och ung lambic, för att skapa en gueuze (eller så tillsätter man bär), men detta är öl som lagrats på träfat i två år. Alkoholstyrkan är 5,6%

Denna orangefärgade lambic är väldigt torr, med en syrlighet som ändå har en bärig ton som hindrar den från att vara rätt och slätt sur. Mer rabarber än gröna äpplen. Rönnbär? Jovars, men inte aceton. Detta är en på alla vis behaglig lambic som inte är fullt så stalledrängig som namnet ger sken av. Visst får man en komplicerande ton av fuktig yllefilt, men den är åtminstone ren.

Tyvärr fick jag inte chansen att testa De Struises vildjästa Dirty Horse, den tog slut. Men ett nytt fat ska öppnas under dagen.

Fanø Oyster Stout. En äkta ostronstout, det hör inte till vanligheterna. Bryggaren berättade att de brukar hämta ostron vid en brygga på ön. Ostronstout är en irländsk tradition, och Fanøs alkoholsvaga tolkning (3,7%) kan mäta sig med de bästa. Ostronen känns knappt alls i doften, men ger ett fint inslag av hav i smaken. Annars är det mycket av mörk choklad. En torr stout, med ett litet sting som av mint och en liten aning sälta.

Dos Costas Deste Cedar Wood (Cigar City) Kanske dagens stora sensation, en saison à 9,0% som lagrats i ett fat av cederträ. Doften av träslöjd slår emot en redan när glaset är halvannan decimeter från näsan, doften av pepparaktigt trä. I munnen tar den saison-typiska syrligheten för ett ögonblick över, sedan återvänder träet och den lite jordiga karaktären. Det finns en liten fläderblommighet också i alltsammans. Ett fantastiskt öl, komplext utan att vara sensationslystet.

Under dagen hade samma amerikanska bryggeri serverat saison som lagrats på fat av grapefruktträ. Missade, tyvärr.

Farmhouse Cabinet serverade en saisonlik ”farmhouse ale” à 6,5% som kallades Heart and Soul. Det kändes fantastiskt att gå fram och beställa ”some heart and soul, please”, och ännu bättre att faktiskt smaka den. Kryddad med kamomill var detta en ordentligt skummande och grumlig ale. Jordig, funky, med en blommighet som kommer lika mycket från humlen som från kamomillen.

Aku Aku (Nøgne Ø) är en Lemongrass Ale på 5,5%. Fruktsötma och beska i fin balans. Citrongräset kommer som i ett bakhåll och blir bit för bit alltmer påtaglig. Ett friskt och gott öl att ta i stora klunkar.

Raid Beer (To Øl ) En öl på 5,2% som lanseras som en ”hoppy pilsner”. Amarillo och Nelson Sauvin i koket; torrhumlad med Citra och Simcoe. Mängder av karaktärsdanande humle, utan att det ballar ur. Lite humle-hartsigt/klibbigt, men det är bara trevligt.

De Struise Svea IPA Ingen sensastion, för all del, men det är kul att det en belgisk bryggare framställer en India Pale Ale för Monks Café i Stockholm, med Stockholmens stadsvapen på etiketten och allt … och har mage att ta det till Köpenhamn. En något lite mörkare IPA, med dragning åt mandariner och toast snarare än den skarpa grapefrukt vi förväntar av genren.

Min favorit från De Struise Brouwers var istället den åttaprocentiga XX Saaz Triple, som är vad den heter: en belgisk tripel, elegant och örtig, som fått sig en rejäl omgång av xx-mycket tjeckisk saazhumle. En utsökt hybrid; kanske lite för söt för en del av er, men det är en fruktig sötma. Kanske lite drag av humlekryddade kolakakor?

Brasserie Dieu de Ciel, från Kanada, hade två väldigt fina och särpräglade öl. Dels Caserne 30, som var en fin tolkning av en av mina favoritgenrer: rauch-weizen. Dels Isseki Nicho, som är det bästa utförande jag stött på av en annan hybridtyp: mörk saison. ”Imperial dark saison”, för att ta bryggeriets fullständiga beskrivning. Jag uppfattade denna drygt nioprocentiga dryck som en lyckad blandning av amerikansk Imperial stout och saison. Mörk, maltig, småklibbig, men med en belgisk jäst-twist. Tydligen var detta fatpremiär; receptet har förädlats under två år och tappats på flaska då och då, men aldrig lanserats på allvar.

Dags för dessert? Amerikanska Westbrook serverade en Mexican Coffee Cake à 10,5%. Kraftigt öl, som Kärleksmums med enormt mycket kaffe. Inte det senaste eller nya svarta, kanske — snarare sååååååå 2009 — men väldigt gott. Mycket malt, mycket choklad, lite klibbigt.

Denna torsdag Danske Ølentusiasters festival på det gamla Carlsbergsområdet i Valby i Köpenhamn. Konkurrensen från Beer Celebration — den mindre festivalen, som Mikkeller arrangerar på annan Köpenhamnsadress i helgen — påverkar möjligen intresset bland de verkliga fantasterna till det sämre, men att döma av programmet i Valby är allt på topp. Här finns massor av kvalitetsöl, och en drös kuriosa öl jag gärna provar.

Några axplock:

Ugly Duck Brewing Co lockar med ett par single hop ales, bägge med den sansade alkoholstyrkan 4,6. En av dem är kryddad med Nelson Sauvin från Nya Zeeland, en annan av japanska Sorachi Ace. De har fått namn efter humlesorterna. Ifall de fått sin karaktär också därifrån kan inget gå fel.

Norska Nøgne Ø lockar med en single hop Citra IPA på 6,5%. Citra är en frisk humlesort, som funkar även i bombardemangsammanhang (Sierra Nevadas Torpedo), men där är Citra ingalunda ensam. Nøgne Ø erbjuder också en saison, med två sorters australisk humle — Stella och Galaxy, bägge nybekantskaper för mig — och, som seden föreskriver, en belgisk jäst.

Svaneke, det lilla bryggeriet på Bornholm, har också en saison i repertoaren. 6,5%. Samma styrka som norrmännens.

Kvalitetsöl från Italien? Jodå, det går att uppbringa. Bryggeriet Del Borgo är helt okej. Vad de brygger? Saison! Bland annat, alltså. Leta efter etiketten Duchessa. Del Borgo gör också en porter på 5,2% som bryggs med tobak, namnet är Kefo Reporter.

Kølster har bland många andra öl en ”Kølster vild” som bryggs med rönnbär och honung och antagligen ska påminna om vildjästa belgare. 4,5%. Samma bryggeri gör en mer traditionellt nordisk brygd, en Kølster pors ale.

Stronzo har en ”1/2 IPA” på 2,5%, men också en del galenskapsbrygder som kanske är helt fantastiska. Eller vad sägs om Couz, en ”marockansk vete-saison” med spiskummin, saffran, kardemumma och – håll i er – couscous! Håll er framme, det finns bara 20 liter. Men det finns också en Couscouz, som är en black’n'tan. Med couscous och marockanska kryddor även den.

Och så gör de en espresso-rågstout som heter Swagger Juice och har lagrats i — håll i er en gång till — i cigarrlåda.

Festivalen ”Stora öl – små bryggerier” går in på sin andra och sista dag, start kl 15. Det var väldigt lyckat igår, min enda invändning är att det var trångt i lokalen. Vilket är en futtig invändning, trängseln är förstås en nästan lika stor källa till glädje som de bästa brygderna.

Vilka dessa var?

Jag hittade fyra storfavoriter. Påfallande många kom paradoxalt nog från gnällbältet.

1. Den stora snackisen var den Stormaktsporter som Närke Kulturbryggeri lagrat på konjaksfat. Stormaktsportern är fin i vilken tappning som helst, men detta var något alldeles extra. De fem månaderna i konjaksfat har gett portern (kanske snarare en imperial stout?) en tydlig konjaksarom. ”Mycket trevligt, men kanske för mycket?” tänker jag oroligt innan jag låter drycken tumla runt i munnen. Inte alls, i munnen stärks porterkaraktären och i eftersmaken kommer en ordentlig dask av porterns choklad. En rejäl, mättad smak, och ett lika silkeslent som maltfylligt öl. Perfekt till en chokladkaka, förstås, men detta är en dessert i egen rätt.

2. Samma bryggeri, Närke, serverade en lika ypperlig american pale ale som går under namnet Jontes Atgeir. Den finns för närvarande på keg (vanligt fat) på en del prestigepubar i landet (levererades till Bishops Arms i Malmö igår), men detta är cask-varianten. En ren tillfällighet, gränsande till olycksfall — bryggaren berättade för mig att de helt enkelt fick öl över, allt rymdes inte i tanken så överflödet tappades på cask.

Jontes Atgeir är en variant av bryggeriets vanliga Slättöl, men med humlen utbytt mot Tomahawk som bidrar till den grapefruktslika beskan men också till en lite träig/jordig ton som samspelar enormt fint med jästen i denna mousserande cask ale. Alkoholnivån stannar på 4,9%, vilket gör detta till en ypperlig sommar-ale för den kräsna drinkaren. Bryggaren konstaterade självkritiskt att den fina efterbeskan blev lite väl lång, den borde ha klingat av något tidigare. Vettig poäng, men inget problem för min del.

3. Eskilstuna Ölkultur har fyra intressanta öl, varav tre är väldigt bra. Sensationen är deras DIPA (double india pale ale), som fått namnet Anders. En humlefest som inte går överstyr, en av de bästa i sin genre. Massor av tropisk frukt, en del tall, fin balans mellan malt och humle och mellan beska och frukt. En stor, men inte övermäktig smakupplevelse med alkoholstyrka på 8,7%.

4. Men vilket öl skulle jag helst ta med mig ett fat av och låta installera på en pub och ägna en helkväll åt?

Alla tiders – Prima lager, från Kalmarbryggeriet Ängö. Detta är en välbalanserad, rofylld lager som påminner om ett tjeckiskt premium-öl i opastöriserat skick. Frisk doft som avslöjar den blommiga tjeckiska saazhumlen, men med en dragning åt frukt som visar sig komma från den kompletterande trendiga Nelson Sauvin-humlen från Nya Zeeland. Mjukt maltigt i munnen, inga oroliga bubblor av den typ vi förknippar med både industrilager och flertalet svenska mikroimitationer. Jästen bidrar till karaktären och fräschören, men tar inte över.

I övrigt?

Mycket annat var både gott och intressant.

Helsingborgs bryggeri serverar sin lakritslager, ett samarbete med lakritsfabriken i närliggande Ramlösa. Idén är sympatisk: gräv och brygg där du står. Ungefär som Malmö Brygghus gör en kakaoporter med kakao från chokladfabriken i samma fastighet. Lakritslagern är helt ok, med en genomgående lakritston — från första insniffning till eftersmaken — som påminner en del om anissprit (ouzo, pastis) men mer ändå om den de halvsöta helsvarta lakritsbitar man hittar i engelsk lakritskonfekt. Inte min kopp te riktigt, men ett intressant experiment.

Lundabryggeriets nylanserade Röde Orm är en knäckig ale som efter den lite brieostiga initialdoften (lägger sig lika snabbt som det stilenligt tunna skumtäcket) har en fin balans mellan karamellmalt och humle.

Eskilstuna Ölkultur har en single hop-ale som heter Stenby. Humlen ifråga är Nelson Sauvin, som verkligen tränger igenom med sina fina krusbärstoner och lätta blommighet. Relativt tunn kropp, vilket är avsikten — detta är ingen ölbomb, det är en ale på 5,6%. Eskilstunas Fristadens Imperial Stout är en nioprocentig och kraftig sak med väldigt mycket kaffe i karaktären. Syrligare än jämförelseobjektet Stormaktsporter. Lite lätt metallisk, men det stör inte för mycket.

Däremot imponeras jag inte av Eskilstunas försök att göra en saison, Skogsängen Saison. Kryddad med basilika, därtill med en mintaktig ton som från eukalyptus. Jordig och jästig, lite frukt som från persika, men jag vill ha min saison friskare och syrligare än så här. Då gillar jag mer den svarta saison som Gamla Slottskällan gör under namnet Zeven. Detta är ett öl med ambivalens: tydlig syrlighet å ena sidan, nästan som hos en spontanjäst belgare, men också en maltig och lätt rostad ton som påminner om nötkola.

Gamla Slottskällans dunderhumlade Zero vet däremot exakt vad den vill. Detta är en amerikansk IPA på relativt blygsamma 6,5% – vilket för med sig att den saknar kropp för att rymma all humle. Väldigt beskt, inledningsvis väldigt trevligt — men 10 cl var mer än nog. Lite enahanda.

Jämtlands Bryggeri har en steam beer/california common som heter Steamer. Väldigt knäckig. Ok. Ängö kvartersbryggeri gör en steam beer (Höga Höjders – Ångöl) som är betydligt ljusare och något mer genretypisk. Jag föredrar den.

Årets roligaste svenska tillskott på Systembolaget? Altbieren från Nils Oscar, Ctrl Alt Delete, som sedan 1 mars ingår i det tillfälliga sortimentet. Den finns i en av de fyra kranarna på festivalen. Jag drack den faktiskt inte, men talade med Nils Oscar-människorna som berättar om hur tagna på sängen de blev av framgångarna med altbieren. Chanserna är stora att ölet finns kvar, till att börja med över sommaren. Från Systemet lär den väl försvinna, men intresset bland krögare har visat sig stort. Håll tummarna.

Skebos Dual Hop visade sig vara en engelsk pale ale med humlesorterna First Gold och Challenger. 4,5%. Dragning åt mint. Sådär. Hellre då Skebo Spring Surprise, en 5-procentig engelsk gentleman med Goldinghumle och försedd med en slogan: In Golding We Trust. Det gör de rätt i.

Qvänum Malt & Mat lockar med en något söt, men trevlig Råg-ale på 5,8%. Rågbröd och eukalyptus. Samma bryggeris havre-ale, en stark sak på 8,0, beskrivs som trippel-liknande. Nja. I syrligaste laget.

Vi slutar där vi började: i Närke. Jag testade för första gången deras Gransus, där granskott tillsatts. En kopparfärgad ale som är lite svår att komma till rätta med, ända till jag i doften av träsav och något som för ett ögonblick känns som parfym eller smågodis hittar den distinkta smaken av söta hallon. En oväntad favorit, även denna.

Minst 69 öl från 19 små eller ännu mindre bryggerier finns för provning på festivalen ”Stora öl – små bryggerier” i Malmö i helgen. Men vilka ska man sikta in sig på?

Ska man satsa på sådant som knappt eller inte alls tidigare funnits tillgängligt i Malmö? Ska man enbart satsa på långväga mikrobryggerier? Ska man tvärtom tänka närproducerat? Ska man koncentrera sig på excentriciteter?

Många frågor. Det finns inga regler, men ett tips är att varva det udda med det traditionella — det krävs en normalitet att förhålla sig till, för att fullt ut uppskatta de obskyra ölen. Bejaka nyfikenheten, men ifall du inte får smaka en enda öl som är god på riktigt finns risken att du går hem efter att bara ha insupit en rad intressanta misslyckanden.

Det finns inga regler, eh? Jo, kanske en: börja med de alkoholsvaga och inte alltför beska. När du väl fått smak på en dubbel India Pale Ale finns ingen återvändo, efter några klunkar av en sådan kan få andra öltyper hävda sig.

Här finns en nästan komplett lista över ölen. Vad som tillkommit är tre öl från Nils Oscar: God Lager, Hop Yard IPA och Coffee Stout. Ännu saknas uppgifter från Närke kulturbryggeri.

För oss som alltid är nyfikna på öl från Närke bidrar denna icke-information till spänningen.

Men tills vidare tänker jag rikta in mig på bland annat dessa:

Råg Ale från Qvänum Malt och Mat. Rågmalt har traditionellt sett använts för tyska öl, som då hamnar ganska nära de lite bättre rostade bayerska veteölen. På senare år har landet som gav oss rye whiskey producerat rätt mycket rye ale, gärna i kombination med ordentliga humlegivor. Vi får väl se hur nära amerikanerna Qvänums råg-ale hamnar.

Ängö kvartersbryggeri har jag aldrig tidigare stött på i verkligheten. De lockar med en imitation av tjeckisk pilsner (Alla tiders), en amerikansk ångöl (Höga höjder) och en engelsk ESB (Ljuva livet).

Helsingborgs bryggeri gör en IPA av engelsk typ, som omväxling (om än kryddad med nyazeeländsk humle, Nelson Sauvin), liksom en pale ale med chili. Den verkliga kuriositeten är dock Helsingborgs lakrits, ett samarbete med lakritsfabriken i Ramlösa. Lakrits tillsätts ofta i porter, men detta är faktiskt en lager.

Även Jämtlands bryggeri kommer med en ångöl, den heter Steamer.

Strömsholm kommer med de sista skvättarna av sin Malakias, en rököl bryggd på whiskymalt från Islay.

Jag är alltid redo för en saison. Eskilstuna ölkultur har en i sin repertoar, den heter Skogsängen Saison och ligger på 6,3 procent. Gamla Slottskällan går ett par steg vidare, och gör en ”black saison” på 7 procent som heter Zeven. En svart saison? Rent spontant känns detta som en lika märklig idé som att göra svart IPA (en omhuldad blandgenre som ännu inte övertygat mig), men jag blir väldigt nyfiken. Även Slottskällans Zero, en superhumlad IPA, måste jag prova.

Skebo Bruksbryggeri är något så sällsynt som en väldigt bra svensk lagerproducent. Till Malmö kommer Skebo dock med idel överjästa sorter – tror jag, jag har inte lyckats utröna vad nylanseringen Dual Hop är för något. Men jag gissar på en American Pale Ale. Som ett komplement till Spring Surprise då, som är en pale ale av engelsk typ.

Något annat att förhandsrapportera? Jodå!

Ni som är vana vid att serveras smakprover ur hjälpligt tillslutna flaskor i samband med ölfestivaler – tänk om. Tänk större. På brygghuset i helgen är det enbart fat som gäller.

Jag är på Köpenhamns ölfestival främst för att kolla in det överraskande stora utbud av saison på plats (läs bakgrund här). Jag har hunnit prova de flesta.

Bäst hittills är den som heter Kolval och som bryggs av människorna bakom amerikanska Grassroots Brewing hos Fanø bryghus. Redan första inandningen fick mig att tänka ”Orval!”, som ju inte alls är en saison men som är en särpräglad ale från ett av trappistbryggerierna. Till skillnad från andra trappister har den ordentlig beska, men framför allt får den sin fräschör (eller odör, det är verkligen en smaksak) från de jästsvampar som heter brettanomycer och som ibland beskrivs som ”hästfilt”. De flesta bryggare skyr brettanomycerna som pesten, men i rätt sammanhang – lambic, gueuze, Orval, saison – är det helt rätt.

Kolval är verkligen, läser jag, inspirerad av Orval; en klokare ölprovare än jag hade ju fattat det av enbart namnet. Det skummar rejält, är grumligt men gulaktigt och har all den rätta karakteristiken från en riktigt bra saison. Det vill säga fruktigt robust, jästtonad, örtigt frisk, präglad också av pepparaktig humle (liksom eukalyptus) och så småningom osedvanligt besk i en lång eftersmak.

Kissmeyer gör en saison som tar fasta på pepparn och det blommiga, och förstärker det verkligen genom att tillsätta såväl grönpeppar (det märks, men det slår inte över) som ”torkade blommor” (vilka framgår inte. Hoppas bara att de inte legat bakom glas alltför länge). Witter saison du fleur är namnet.

Jag kan också rekommendera den starka saison (7,5%) som Stillwater gjort i samarbete med Mikkeller. Den heter Two gypsies our side. Fruktig och kryddig (marmeladgodis och ingefära) och bra efterbeska. På egen hand gör Stillwater en saison som heter Cellar door som smakar brettanomycer och hibiskus-tabletter.

Evil Twin gör den mest humlepräglade av saison på plats. Blommig i doften. Kakor i munnen. Och så lite brett/ekfat på det. Inte heller dumt.

Efter detta var det intressant att återstifta bekantskapen med ett av originalen, Saison Dupont från Belgien, i en torrhumlad tappning. Trots torrhumlingen är denna syrligare än de flesta andra. Mycket frisk, med inslag av söta apelsiner.