Annons:
schwarzbier På tungan 20 oktober 2016 • Uppdaterad 21 oktober 2016

Schwarzbier = svart lager, inte pilsner

Mariestad lanserar en schwarzbier, det låter trevligt. Lanseras i december.

Men att kalla den ”Mariestads Kolsvarta Inlandspilsner”? En svart pilsner?

För att ett öl ska vara en pilsner krävs, ifall man är tillåtande, egentligen bara två saker: det ska vara ett ljust lageröl och mycket av karaktären ska komma från humlen.

En schwarzbier är något helt annat. Ja, det är ett lageröl. I reklammaterialet, bland annat denna sju minuter långa film, liksom i en del ”redaktionellt” material, betonas att den skiljer sig från stout. Det är en lager. Ja, det kanske behöver påtalas. Men ifall man nu månar om att bringa ordning i folks uppfattningar om var öl kommer ifrån och hur de karakteriseras, varför då lägga ut helt nya dimridåer?

De flesta uppfattar pilsner som ett ljust öl. Att börja tala om ”kolsvart inlandspilsner”, och förvirra den publik som har svårt att skilja på stout och svart lager men åtminstone vet på ett ungefär vad en pilsner är? Det är bara så dumt.

En schwarzbier? Den präglas allra tydligast av den hårt rostade malten. Den är i övrigt ren i smaken, precis som en bra pils/pilsner, men humlearomen som är så viktig för en pils är inte särskilt påtaglig.

Amerikanska bryggare har på senare år lanserat begreppet ”black ipa”, som jag vänder mig starkt emot. En svart pale ale? Också med ipa och andra tidiga engelska pale ales var färgen från den ljusa malten viktig: malten gav en rund och elegant smak, till skillnad från mer barska ale som dittills dominerat. Men Black ipa är åtminstone en vidareutveckling av den befintliga (amerikanska) ipan. Schwarzbier däremot kan inte på något vis sägas ha tagit sin utgångspunkt i pilsnern. Den är istället en återgång till äldre ideal och äldre öltyper; detta framgår inte minst i Spendrups pr-material för Mariestads nya schwarzbier: ”ett öl som man i sydöstra Tyskland drack redan för 2800 år sedan”.

Det revolutionerande med pilsnern när den lanserades på 1840-talet (e Kr) var att detta var ett ljust och klart öl. Visst hade bryggare lyckats producera öl med ljus malt innan dess, men dessa var allihop grumliga. Pilsnern skapades som en reaktion mot gamla öltraditioner, även om ingen av dem var 2600 år gammal.

(I Pilsen, och resten av Tjeckien, är det en skymf att kalla något som inte kommer från staden Pilsen för en pilsner. Men så rigida ska vi inte vara.)

schwarzbier På tungan 12 september 2015

Oktoberöl och annat nytt

Idag slås pluggen ur den stora tunnan vid Oktoberfesten i München. Påpassligt har vi idag publicerat ett test av de nya oktoberfestölen på Systembolaget – och en drös andra öl, som ingår i den ordinarie höstlanseringen (och kommer att finnas på hyllorna i minst ett halvår).

Artikeln hittar ni här.

schwarzbier På tungan 19 april 2013

Olika typer av vällust

Största succén på festivalen?

Det är lite tragikomiskt, men det skulle kunna vara Amager Bryghus skandalomsusade Lust – ett av de sju ölen i serien som inspirerats av De sju dödssynderna.

Dessa öl lanseras inom kort på Systembolaget, med etiketter som på karikatyrvis illustrerar de olika kardinalsynderna. Ja, ni har nog redan läst om hur regelryttarna på Systemet stoppade den som skulle illustrera Vällust och som visade en yppig kvinna i badet.

En missräkning för bryggeriet, förstås, men det har vänts i en PR-vinst som en marknadsavdelning inte ens hade kunnat drömma om att kalkylera. I Amagers monter fanns inte bara de sju ölen, utan också etiketter som man kunde ta med sig hem för att klistra på flaskor man så småningom kan köpa hem från Bolaget. Det fanns även etiketter att fästa på sin smartphone.

Ölen som sådan? En söt och stark belgisk stark ale — söt malt, fullmogen frukt, sirap — som är rätt trevlig, men långt ifrån det mest lustfyllda man kan få från detta förstklassiga bryggeri. Då gillade jag mer deras Vrede, en lite otypisk saison som fatlagrats och hade rätt mycket trä/tannin-karaktär.

Bland nya danska bekantskaper vill jag ännu hellre lyfta fram Stronzos ”Fruit Cake”, en fruktöl som jäst med både brettanomyces och saisonjäst. Frukten är hallon och juice från röda vinbär.

En mer konsekvent suröl är den lambic som Malmö brygghus stoltserar med, vid namn Grand Crew. Jag drack ett par klunkar av den för några månader sedan, men den har blivit ännu mer stilenlig och stramt uppfordrande sedan dess. Men den är fortfarande inte extrem – den kan faktiskt funka som en introduktion i den spontanjästa lambicens underbara värld.

I en annan del av ölvärlden finns schwarzbier – stora i norra Tyskland, men också i Japan. Sapporos kärleksmums till schwarzbier behövde jag inte prova för att kunna rekommendera, men Gotlands schwarzbier Det sjunde gomseglet är en ny bekantskap för mig: ren i smaken och tydlig i sin framtoning, vilket möjligen kan förklaras av att ölen kallmäskats enligt omständliga metoder som ska ha varit vanliga på 1920- och 30-talen men som sedan rationaliserats bort. Det må vara hur det vill – jag gillade resultatet.

Spendrups Brutal Brewing lanserar också ett par festivalunika IPA. Bland dessa gillade jag The Last IPA mest: en fruktbomb till IPA, som är över hela spektret utan att den blir spretig innan den landar i en eftersmak som av fikon. Samma bryggeris IPAnema var stickigare och hade en distinkt smak som av lakrits. Ok, men jag föredrar fruktsallad.

 

schwarzbier På tungan 31 mars 2012

Störtebekers veteöl

Jag har alltid haft ett gott öga till Stralsundsbryggeriet Störtebeker, mest beroende på den schwarzbier som produceras där. Nästan i klass med Köstritzer.

Men Störtebeker brygger mer än schwarzbier. Åtskilligt är mycket bra (fast jag skulle inte räkna dit den bock som Systemet av någon anledning har i ordinarie sortiment). De gör två sinsemellan helt olika veteöl. En bryggs med råg, och heter följdriktigt Roggen-Weizen. Den andra är mer traditionell, fast är lite rundare i smaken än flertalet bayerska motsvarigheter. Den heter Bernstein-Weizen och finns från och med måndag i Systembolagets tillfälliga sortiment. För dig som vill att veteöl ska smaka kryddnejlika och bananskal.

schwarzbier På tungan 3 oktober 2011 • Uppdaterad 4 oktober 2011

Malmös andra bryggerikrog

I början av 2010 började Alan Dougan i köket på Operagrillen i Malmö brygga en välhumlad ale med lättölsstyrka som är smått fantastisk. Sopranen är namnet.

Sedan några veckor har han trappat upp verksamheten. En vanlig dag på Operagrillen rinner hans öl ur fem pumpar i baren. Ett par av dem bryggs i större mängder i rejälare anläggningar — främst Tenoren, en best bitter som han brukar framställa på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen — men flertalet jäser och mognar i det lilla köksbryggeriet, mindre än en kvadratmeter stort. Kapaciteten är inte stor, ofta gör han bara 30 liter i stöten.

Men han har flera olika öl han varvar. Min favorit är det bayerska veteölet, som i det skick jag provade i helgen är en kopparbrun weissbier med tätt och ihållande skum. Mjuk och härlig, med mycket kryddnejlika jämte ett litet sting av svavel i doften. En del fullmogen frukt: röda plommon mest. Mindre banan än brukligt för typen. Alkoholstyrka på 4,7%

Tydligen är detta en hybrid, skapad med en liten del av den misslyckade IPA som hette High C och fanns i sortimentet för ett par veckor sedan. Detta var en obalanserad sak med inslag av mint. Men i mötet med Weisse Arne uppstod något, och det var inte umpabumba.

Mest spektakulär är annars en läcker schwarzbier med tillsatser av svarta vinbär, som hamnar på 4,4%. Den var intressant och ganska fin, om än onödigt skarp och lite tunn för ett par veckor sedan. I fredags var den lenare: en nästan svart bier med inslag av vinbärsgelé, engelsk kola och kaffe.

Minst imponerad, bortsett från High C som träffade inte över utan bredvid målet, är jag av den pilsner som heter Mozart (eller, med en blinkning åt Morrissey, Moz Art), som är alltför citronsyrlig för typen och tunnare än vad man kan begära av ett öl som mäter 5,2 procent.

schwarzbier På tungan 25 maj 2011

Tips inför Ølfestivalen

Ölfestivalen i Köpenhamn drar igång imorgon eftermiddag, torsdag alltså. Ett 70-tal utställare finns på plats på Carslbergs övergivna bryggeriområde i Valby. I runda tal 1100 öl finns att välja bland.

Det är många öl. Många chanser att välja fel. Men det är värt risken: smakproverna är små – oftast 10 cl, ibland hälften – så i den händelse man finner ölen eländig är det inte så mycket som måste hällas ut.

Hela programmet finns på Danske ølentusiasters hemsida. Jag har plöjt igenom det och fastnat för en del godsaker eller sådant jag är nyfiken på. Bredden är enorm, från Berliner Weisse (!) till baltisk stout, från Cream ale till Double IPA, från fruktlambic till pilsner, från witbier till Schwarzbier.

Och förbluffande mycket saison, denna regionala specialitet från fransktalande Belgien som kan beskrivas som ett robust sommaröl: ganska torra, alltid friska öl som ofta är både välhumlade och peppriga men också har mycket frukt – och gott om alkohol, åtminstone för att vara så här somriga. Klassikern Saison Dupont ligger på 6,5%.

Öltypen har sällan bryggts utanför provisen Hainaut, men på Ølmässan finns tio stycken från danska småbryggerier, från tre olika hembryggare och från amerikanska Stillwater. Och som elfte finns självaste Saison Dupont, i en torrhumlad tappning.

Annat intressant, ganska mycket huller om buller:

Crooked Moon är ett nytt danskt kontraktsbryggeri som gör öl som är smakrika utan att bli vulgära. Deras True Rebel (en American pale ale) är en citra-humlad läckerhet på blygsamma 5,2%. Jag är nyfiken på deras Lawnmower och framför allt – eftersom jag nyligen var i Köln, om inte annat – på deras Kölsch-tolkning. Den går under namnet Wagner’s Kölsch, vilket förstås kittlar fantasin. En Kölsch kan förvisso vara lite grumlig, men tänk bort allt som har med oproportionerliga wagnerska bombasmer att skaffa – en Kölsch är en elegant  ljus överjäst törstsläckare.

Det anrika tjeckiska bryggeriet Platan har hostat upp sig. Nyligen lanserade de Merlin, en torr mörk lager med toner av kaffe. Den har jag druckit i Prag, nyligen lanserades den i Danmark. Det är ingen regelrätt schwarzbier, men den drar ditåt.

Men det finns andra som gör Schwarzbier. Ørbaeks Dark Horse är fin.

Nyetablerade Evil Twin gör inte enbart en saison utan också en rökstout med namnet Ashtray stout och en Nelson Sauvin-humlad IPA som bland annat säkert smakar precis som den heter: Cat Piss. Låter lovande, tycker jag.

När jag är i Tjeckien, min andra hemmaplan, blir jag alltid glad av att hitta ett öl jag aldrig druckit. Men när jag hittar något tjeckiskt utanför landet som jag inte provat grips jag istället av panik – någon annan har hunnit före. Så det är med blandade känslor jag noterar att Cerna Hora-bryggeriet numera brygger ett veteöl, som fått namnet Velen. Det serveras i opastöriserad form.

Grassroots Brewing brygger på Fanø bryghus. Bland annat en Rauchbier av den bästa typen – den tyska – som får heta Dresden 45. Hoppas ölet är mer smakfullt än namnet. De gör också – och detta är sensationellt – en tolkning av det extremsyrliga nordtyska, i princip utdöda veteölet Berliner Weisse. Ligger, som sig bör, på blygsamma 3,0%.

Mer alkoholsvagt: Fur Frokost Bitter Pale Ale är Furs försök att göra smakrikt lättöl. Hamnar på 2,6%.

Norska kvalitetsbryggeriet Nøgne ø lockar med mästerverket #100 – starkt och mäktigt –  liksom med uppföljaren #500 samt en pale ale med citrongräs, Akuaku Lemongrass ale.

Mikkeller lockar framför allt med sin nya Single Hop-serie: nitton olika IPA, kryddade med nitton olika humlesorter.

Beer Here, en annan dansk kontraktsbryggare med hög lägstanivå, serverar den fantastiska Hopfix IPA, men också Black Cat som är en India black ale på blygsamma 4,7%.

Öl från Sydafrika? Ska vi verkligen importera vatten ända därifrån? Lite nyfiken blir jag ändå på Bierwerk, som bland annat erbjuder Ordinary Bitter, på 3,7%, med ”en afrikansk twist”. Vad nu det innebär i ölsammanhang.

Black Rooster är ett bra, litet danskt bryggeri. The Hoptimizer är vad det heter; The Pros and Cons of Christmas är ett fantasifullt namn på det bästa danska julöl jag druckit de senaste två säsongerna; Ginger Witt är veteöl av belgisk typ, kryddat med ingefära.

Hajpade Hornbeer gör också en kryddad witbier, kallad Summer. Och en Schwarzbier, Schwarzhorn. Samt ett suröl med mjölksyrebakterier och kultiverad spontanjäst, Sourhorn. Kanske?

Importören Det belgiske hus har den utmärkta holländska pilsnern Christoffel lager, liksom en mörk vete som heter Wijs som jag aldrig provat. I samma monter säljs en av de bästa gueuze som finns, Girardin black label, och den bästa hallonlambic jag druckit, Cantillon Rose de Gambrinus.

Två väldigt fina vetebockar kommer från Erdinger (Pikantus) och Weihenstephan (Vitus).

Utställaren One Pint har sensationellt nog ett av de tre sista faten av fantastiska Gale’s Old Prize Ale … bryggeriet stängdes 2005. Gammalt öl? Just detta blir bara bättre med åren.

Midtfyn lovade ha sin svartpeppar-kryddade witbier på plats förra året. Så var inte fallet. Hoppas löftet håller i år.

Herslev IPA är en dansk tolkning i fin balans. Skands Elmegade IPA är extremare, men minst lika fin. Victory Brewery i Pennsylvania gör sin Hopdevil IPA, som jag gillar, men bryggeriets mästerverk är den upphottade tyska pilsner som heter Prima Pils.

Meantime Coffee är en fin porter. Välj den före samma bryggeris chokladstout.

Porterhouse i Dublin gör världens bästa stouts och porter av irländsk typ. Plain Porter får dig att aldrig mer vilja hålla till godo med en Guinness. Ännu mer smakrik, fast kanske lite i mäktigaste laget, är deras Wrasslers XXXX. Lite mer kuriös är bryggeriets alldeles äkta oyster stout.

Baltisk porter, det vill säga en sötare släkting till Imperial stout, bryggs i hela Baltikum (inklusive Finland, Sverige, Polen och Danmark). Ett fint exempel är litauiska Utenos Porteris från Svyturys.


schwarzbier På tungan 14 juni 2009

Årets comeback: öl med bark!

Innan humlen slagit ut örter och bär som krydda och konserveringsmedel – och innan kurfursten Wilhelm IV:s renhetslag från 1516 blivit norm utanför Bayern – hände det att folk bryggde öl med för oss udda ingredienser som skvattram, pors, älgört, timjan, rönnbär, grankottar, enbär, ljung med mera. Sedan flera år experimenterar nyfikna bryggare åter med sådana ingredienser, som komplement till humlen.

”Snart är det bara barken som väntar på en renässans”, skrev jag i min bok ”En ölbok” som gavs ut för fyra år sedan.

Inte kunde jag ana att barken faktiskt var på frammarsch.
På Systembolaget introduceras imorgon Herslevs Midsommer Bryg för svenska konsumenter (premiär hemma i Danmark 2007). I detta öl används både bark, ved, löv och saft från björk.

Öltypen är witbier, det vill säga ett veteöl av belgisk typ. Belgarna har ju aldrig brytt sig om tyskarnas Reinheitsgebot; klassiska witbier innehåller allihop både koriander och skal från curacao-apelsiner.

Är detta gott, då? Återstår att se! Men bryggeriet i Herslev utanför Roskilde (etablerat 2004) har efter några opålitliga år alldeles i starten utvecklats till ett osvikligt kvalitetsbryggeri.

Häromdagen provade jag, på Bishops Arms i Malmö, Herslevs ypperliga tolkning av Schwarzbier – en hårt rostad, underjäst specialitet med rötter i Thüringen. Klassikern är Köstritzer, men Herslevs fylliga version påminner mer om en böhmisk svartöl som Herold som har lite mer restsötma.

Senaste kommentarer

Sidor