Tänker ni fira påsk i år? Jag har provat mig igenom påskölsutbudet  på Systembolaget. Åtskilligt är bra. Det är också ett rätt spretigt sortiment, där den gemensamma nämnaren inte är mer än en referens till påsken på etiketten.

Det är på gott och ont. Jag gillar idén med säsongsöl, men just påskölstraditionen (öl som ska passa till påskmaten … som inte skiljer sig så där väldigt mycket från vad svensken förväntas äta till jul) är inte jättespännande.

Med detta sagt: Jag tycker att det öl som bryggaren Jessica Heydrich för S:t Eriks räkning framställt i samarbete med kocken Mattias Dahlgren är en intressant och respektfull uppdatering av stilen. Mer oväntat har Sigtuna lyckats med att göra en välhumlad veteöl av en typ som annars är strikt bayersk. Och som vanligt är Oppigårds Easter Ale ypperlig.

Öl med enbär? En ny idé? Nej då, gammal som gatan. Eller snarare: gammal som den den hjälpligt upptrampade stigen. Enbär hör till den skog av bär och örter som bryggare genom seklen använt sig av för att krydda öl (och dölja härskna bismaker).

Starkast har traditionen varit i Finland med omnejd, där de kallas sahti. En äkta sahti, om jag förstått saken rätt, ska ha bryggts med bagerijäst och med råg. En sådan var sannolikt inte den ”sahti” som för tre-fyra år sedan framställdes i ett samarbete mellan norska Nøgne Ø och göteborgska Dugges, men det var en mycket lyckad brygd. Råg användes, jodå, liksom ljunghonung och självfallet enbär, men knappast bagerijäst.

I Lettland drack jag en gång också en sahti, den var helt ok.

På svensk mark, närmare bestämt i Sigtuna, framställs idag en enbärsöl i samarbete mellan S:t Eriks bryggare Jessica Heidrich och kocken Mathias Dahlgren. Det heter S:t Eriks & Matthias Dahlgren #1 Enbär (ja, det ska bli en serie brygder) och finns i Systembolagets beställningssortiment.

Det är inte alls dumt, en hybrid-ale som får sin karaktär från kryddblandningen enbär/cascade-humle. 5,0% alkohol. Ordentligt skum. Doft av, tja, enbär, men också engelsk ingefäramarmelad med rejält med citron. Kryddigheten? Kommer sannolikt av bären.

I munnen är ölet lent, inte så bubbligt. Dofterna går igen. Behaglig eftersmak med örtig beska.

Senast jag skrev om Snowblind handlade det dessvärre om Black Sabbath. Men nu återvänder Snowblind till julölssortimentet, som från och med idag finns på Systembolagets hyllor.

Snowblind bryggdes en första gång inför julen 2009, på Sigtuna Brygghus men med Wicked Wine som producent. Samma Wicked Wine och samma bryggare — Stefan Gustafsson — ligger bakom årets öl, men numera marknadsförs deras produkter under namnet Mohawk.

Snowblind är till typen en ”American strong ale”. Jag har inte provat årets brygd, men 2009 beskrev jag premiärbrygden som ”Humlebonanza, med sex sorter – varav fem är amerikanska – som ger toner av citrus och tallkåda. Men alltsammans sveps in i ett härligt malttäcke, som påminner om såväl pumpernickel som aprikoser och körsbär i mörk choklad.”

Låter gott.

I övrigt? När jag hör ordet Shipyard tänker jag i allmänhet på låten ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello och Clive Langer åt Robert Wyatt. Den handlar om Falklandskriget. Men den Longfellow Winter Ale som kommer från bryggeriet Shipyard handlar enbart om julefrid. De år då julen är lika god som i julsångerna hittar den till Systemet. Det har inte hänt sedan 2008, men nu så. Tillbaka.

I övrigt?

Jag är nyfiken på Abita Christmas Ale (amerikan också den),

gläds åt den brittiska humorn (och på brittiskt vis sansade alkoholhalten) hos skotska Brewdogs ale There Is No Santa (4,7%),

jublar åt att Nøgne ø har sin ”Underlig jul” på hyllorna igen (brukar ske vartannat år),

är glatt överraskad åt att belgiska Liefman får förnyat förtroende för sitt glöggsubstitut Glühkriek,

blir lite varm i hjärtat av att Sigtuna även detta år gör ett helt nytt öl (Vinterlager),

noterar att St Erik prövar sig på en barley wine,

hoppas att Mikkellers Santas Little Helper håller förra årets nivå (premiärbrygden var odrickbar och spritig),

samt funderar över hur många Anchor Christmas Ale jag måste hamstra för att de ska räcka till nästa års november ((för protokollet: jag har två kvar från 2010, men tömde min sista 2009:a hösten 2010. Jag upptäckte häromdagen att jag har kvar flaskor från både 2005, 2002 och 2001. Utöver oförrätter är Anchor Christmas Ale det enda jag samlar på).

Från och med idag ska 42 olika julöl finnas på Systembolaget. Det är den vanliga och inbjudande blandningen av åldriga traditioner och moderna alternativ.

Jag är alldeles särskilt nyfiken på Flying Dogs vinter-ale, Midvinternattens mörker (en ordentligt julkryddad ale som i förra årets premiärbrygd var fin), Spendrupsbryggeriets nya Julspecial, Mohawks Blizzard Imperial Porter och en isländsk sak som heter Jólabjór.

Redan i helgen drack jag Sigtunas Merry Christmas, eftersom Far i hatten i Folkets park har den. En välkryddad, mustig och ganska mäktig fast inte överdriven sak. Kryddad med pomerans, vanilj, kryddnejlika och inte minst stjärnanis. Gott.

Fint folk kommer alltid försent, sägs det, men vi svenskar börjar åtminstone förbereda oss för Oktoberfesten redan på onsdag. Då finns årets samling Oktoberfestöl på Systemet.

Men de får intressant nog sällskap av andra säsongsöl som inte alls anspelar på festen nere i München – från Falcons och Slottskällans båda Höstlager till Sigtuna Black October och en Brown ale från Nils Oscar med brunmurrig etikett. Dessutom några porter, bland annat från Mohawk och St Erik.

Jag räknar till tio helt nya brygder och tre som aldrig tidigare funnits på Systemet.

Hösten är här, läge att fira!

——-

Tillägg:

Mitt test av oktoberfestöl och andra höstnyheter finns på webben:

http://www.sydsvenskan.se/mat-och-dryck/article1230694/Livet-fran-den-morka-sidan.html

Vad som inte finns där är en recension av  de tillfälliga nyheter som i små mängder finns på ett fåtal skånska bolag. Vilken dag som helst – höst, vår, midsommar, nyår  – kan jag rekommendera den välhumlade belgaren XX Bitter, inspirerad av engelska traditioner. Den finns i Lund på Mårtenstorget och i Malmö på Hansacompagniet och på Linnégatan.

http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=11784&Butik=0&SokStrangar=

På senare tid har jag bett om smakrika men alkoholsvaga öl. Någon däruppe måste gilla mig, uppe i Sigtuna alltså. Inför sommaren har Sigtuna Brygghus lanserat Doktorns Pale Ale som mäter 2,8 volymprocent – svagt även för att vara folköl, med andra ord (den övre gränsen går vid 3,5).

Den finns just nu, buteljerad, på Bishops Arms i Malmö. Och den smakar alldeles ypperligt. Förvånansvärt bastant kropp för alkoholmängden. Perfekt balans mellan aromatisk humle, humlebeska och maltigheten, som drar åt nötkola. Gott nog inte enbart för att svepa utan faktiskt också för att sitta och smutta på – och beställa om (been there, done that).

Men billigt är det förstås inte. Bered er på att få betala lika mycket som för en vanlig starköl.

Systembolaget lanserade i måndags tolv öl, som ska finnas  tillgängliga under hela sommaren. De har allihop ord som sommar eller åtminstone maj i de ofta omständliga namnen; det innebär inte att allihop är somriga.

De går att dela in i fem kategorier:  sommarlätta och väldigt ljusa lager, veteöl, sommarlätta ale o dyl, majbockar samt tunga humlebomber i mer eller mindre öppen strid med säsongens anda.

Ser man dem som fem matcher är det lätt att utse fem vinnare.

•Lagermatchen håller ändå förvånansvärt hög nivå. Pistonhead, från Spendrups, är fullt drickbar. Den har ett tätt och bastant skum. Ljusgul, ton av citrongräs, lite stickig och lite harmlöst småsöt. Betydligt bättre ändå är Krönleinbryggeriets Halmstad sommarlager som är friskt, men med en diskret parfymerad ton och inslag av fläder, syrliga karameller och smörkola.

Fast sensationen är det andra öl som TT marknadsför under namnet S:t Erik, ett sommaröl som liksom den S:t Eriks pilsner som lanserades i mars har skapats av bryggaren Jessica Heydrich. De har rätt mycket gemensamt, fast detta sommaröl har lättare kropp. Blommig doft av humle (Simcoe används), som också ger den där hartsigt oljiga känslan i munnen. I övrigt: fläder, passionsfrukt och citrus. Beskan är påtaglig, men kommer på allvar först i avrundningen. Detta är alltså inget öl som skrämmer någon på flykten.

Alkoholstyrkan? Blygsamma 4,7 – precis som Halmstads sommarlager.

•Veteölen är två, men inget av dem är av bayersk typ. Anderson Valley gör, som amerikansk sed tycks kräva, ett veteöl utan balans och utan utmaning. Jordigt öl med svagt skum och med doft av både jordgubbar och nötkräm. Lite kletigt och rätt konstigt.

Däremot gör Sigtuna en bra Sommar Wit, en ofiltrerad och gulbrunt grumlig sak i belgisk stil. Koriandern dominerar, men bland kryddorna finns också (som brukligt) apelsinskal liksom citrongräs. Jag vill minnas att Sigtuna gjort ett mycket syrligare och mindre imponerande witbier-försök tidigare (men jag kan blanda ihop Sigtuna med ett annat bryggeri), men detta är finfint – och visst kommer syrligheten, krypande, mot slutet av smakupplevelsen. Sansad styrka: 4,7% igen.

•Bland de lättare alen har vi en helt okej Summer Pale Ale från Spendrups bryggeri på Gotland. Kopparfärgat, med bra skum; arom av nektarin, citrus och bittermandel. I munnen kommer en lite besvärande smak av järn, innan frukten återvänder.

Roligare är skotska Williams Bros Brewing Co, ett av mina favoritbryggerier, vars Summer Sun på 4,0% äntligen hittat till Systemet. Ölet är delvis bryggt med vetemalt, vilket bidrar till mjukheten. Komplex doft av humle, frukt (aprikos, apelsin, möjligen persika) och färsk timjan. Sötman i munnen påminner om kolakakor, sedan rundas det av med en angenäm beska.

Men allra bäst i gruppen är den fula aleungen som egentligen är en lager: den årligen återvändande favoriten Oppigårds Slåtteröl … som nu liksom förr smakar som ett alldeles ypperligt skördeöl, något för sensommaren eller i september som alternativ till Spatens Oktoberfestbier? Det är suveränt välbalanserat öl med tydlig doft av råvarorna: malt och humle. I munnen känns nybakat bröd, apelsin och en dask av beska som gör ölet lite tuffare men inte extremt.

•Bland majbockarna har Grebbestads klibbiga banan-dricka lite svårt att hävda sig. Spritigt, dessutom. Nej, om du nödvändigtvis ska spränga sexprocent-spärren med en majbock, satsa på Einbeckers original. Maltig också denna, förstås; tänk er rågkex med söta äpplen, ananas och lime.

•Mohawk Summer IPA från Sigtuna är en liten besvikelse. Jag hade för all del inte hoppats alltför mycket på Mohawks potential som sommaröl – tjusningen med Mohawk Extra IPA fanns ju i humleexcesserna, i de stora krävande åtbörderna – och även om denna är lättare i anslaget så förblir det en IPA. En IPA på 6,8% och med sex olika sorters amerikansk humle därtill.

Det mörkt bärnstensfärgade ölet har mycket fruktarom, men också inslag av tvål. Jag känner grape, litchi (de där tropiska röda frukterna med taggar) och gröna vindruvor; i munnen känner jag smaken av knäck och marmelad. Inte helt fel öl, men på helt fel plats; detta har inget på sommarhyllan att göra.

Detsamma skulle man kunna säga om Oppigårds Summer Twist också; det har mer skruv än sommar över sig. Denna humlebonanza à 5,5% är en oljig ale med doft av granskott, mango, aprikoser och blodgrape. Även en liten klunk ger en stor munfull med frukt och rågkakor och mycket humle, men bryggaren har inte fallit för frestelsen att krydda den alltför beskt; humlen är mer aromatisk än bitter.

Jag har just provat mig igenom årets sortiment av påsköl på Systemet. Och jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av Sigtuna Brygghus.

Årets utbud är intressant såtillvida att småproducenterna dominerar som aldrig förr. Borta är Falcons påskbrygd liksom Three Hearts dito. Carlsberg Sveriges enda påsköl är det som heter Eriksberg; Spendrups enda representant går under namnet Mariestad. Påskmarknaden tillhör de mindre producenterna.

Påskbrygd är en lite märklig genre, en typ som ligger julölen förbluffande nära – vilket är besynnerligt eftersom vi i dagarna snarare firar vårdagjämning än försöker glömma vintersolståndet, men begripligt om vi betänker vad som brukar dukas fram på påskbordet: julmat.

Flera påsköl liknar också de motsvarigheter som bryggerierna säljer till jul. Det gäller exempelvis den ypperliga Jämtlands påsköl liksom Nils Oscars kalaspåsköl och dryckerna som fått etiketter med Eriskbergs- och Mariestadsmotiv.

Det stora viktiga undantaget är Sigtuna Brygghus, som för andra påsken i rad fått med två öl. De är inte bara helt skilda från samma bryggeris båda julöl, de har inte ens något gemensamt med förra årets påsköl. När tänker man nytt i Sigtuna? Hvergang!

Och till skillnad från i fjor – då en satsning lyckades och en inte – så har årets båda öl blivit väldigt fina.

Sigtuna Röd Påsk följer påskölstraditionen hyfsat väl; detta är ett maltigt, rödbrunt öl med mycket fruktkaraktär (mogna gula plommon) och inslag av nescafé, men också ett öl med något lite mer humle än säsongens traditioner föreskriver. Det bidrar till tonen av citrus, men det är inget som tar över upplevelsen.

Sigtuna Easter Ale är något annat: ett friskt, ljusare öl med gräs, örter och humle i vapenrummet och en katedral av frukt innanför – mest ananas, även en del mango. Beskan kommer ganska sent men blir rejäl i eftersmaken. En stor upplevelse.

Passa på att köpa dessa båda innan de tar slut i butikerna. Jag skulle inte vänta till annandagsrean, de kan vara slut redan i veckan.

I övrigt? Jag blev besviken på Mikkellers Hoppy Easter som är mycket hoppy och mycket Mikkeller men inte så mycket Easter. Lite endimensionell,, skrikig och faktiskt spritig. Roligare då med den andra dansken, det gamla indiebryggeriet Fuglsang som gjort en lite enklare ale med väldigt mycket smörkola.

Idag slår bayrarna in tappen i sina öltunnor. Årets grisigaste fest, oktoberfesten, kan börja! Oktoberfestöl från Hofbräu, Paulaner, Spaten, Löwenbräu, Hacker-Pschorr och Augustiner flödar.

Själv satsar jag mer traditionellt: jag dricker oktoberöl från Sigtuna.

Ja, ni läste rätt. Jag älskar visserligen Spatens Oktoberfestbier – verkligen älskar. Men Spatens försiktigt rostade öl avviker sedan många år rejält från den öltyp som gett upphov till de årliga festerna.

Ett verkligt oktoberfestöl är istället en Märzen: dvs ett väl rostat öl, lite starkare och lite mer humlad än en vanlig bayer, som legat till sig sedan mars månad.

Sigtunas kopparfärgade Oktoberöl upplever jag som just en Märzen: lätt karamellmaltig, med inslag av kola, skållad mandel, farinsocker, humle och brända, nästan sotiga aprikoser.

Finns på Systemet. 5,5 volymprocent. Tjugotvå spänn för en halvliter.

För att bli riktigt stilenligt skulle ölet kanske ha varit ett snäpp fylligare och mindre ört-torrt. Men det stör mig inte så värst – detta är både gott och vågat. Gott så.

Vad ställer man på matbordet en påsk som denna?

Inte Systemets intressantaste påsköl, i alla fall. Sigtunas nya altbier får vi dricka vid sidan om.

Däremot funkar Oppigårds ypperliga påsköl. Som man säger så här års: Det är fullbordat!

Den som inte vill fira påsk utan i år istället förlänger fastan har valt rätt år:

Påsk Alt Bier, en nylansering från Sigtuna Bryghus, är ett sådant öl som är omöjligt att placera på matbordet. Däremot står det sig alldeles utmärkt för sig självt.

Sigtuna Brygghus är för närvarande en av landets intressantaste experimentstugor. Det är därför glädjande att Systembolaget berett plats till två av deras öl på årets påskhyllor – även om det sker på bekostnad av trotjänaren från Jämtlands Bryggeri, som i år förvisats till beställningssortimentet.

Sigtuna får tillfälle att sikta två gånger. Mot Düsseldorf, där man hämtat inspiration för en så kallad Doppelsticke Alt, och mot Belgien varifrån man hämtat uppslaget att krydda en fruktig ale Easter Booster med mängder av koriander. Det blev en fullträff och en bom, men det är helt i sin ordning. Den som experimenterar måste tillåta sig några lärorika misslyckanden.

Altbier är en av Tysklands få öltyper som stod emot 1800-talets lager-revolution, och som alltså fortfarande är överjäst. I likhet med britternas ale, alltså, men i allmänhet lite renare i smaken.

Sticke är en starkare variant, doppelsticke en dunderstark – en altbierens motsvarighet till lagerns doppelbock.

Denna tolkning av Doppelsticke Alt är en nästan svart dryck, med kompakt vitt skum. Den har en knäckig doft av kaffe och choklad; skummet smakar lyktstolpe. Ölet är mycket torrare än samtliga doppelbock jag provat.

Påsk Alt Bier lämnar smakcentrum med en känsla av smörig tryffel med espresso, lakrits och ett koncentrat av apelsin i torr madeira.

Men allra godast? Och bäst till maten? Det är Oppigårds Easter Ale.

Om alla påsköl smakade så här hade det gärna fått vara långfredag varje vecka.