Möblera om bland bokstäverna lite grann, och du har titeln på en hit från rockhistoriens sämsta band (inte min åsikt, det är en vetenskaplig sanning).

Men Stourter är ingen Strutter, det är istället en hybrid mellan stout och porter som sedan juldagen serveras som Månadens öl på Malmö brygghus. Den har förvånansvärt låg alkoholstyrka (4,7%), vilket i denna excessernas långhelg är välkommet.

Gränsen mellan stout och porter är i högsta grad flytande (pun indeed intended), och historiskt sett är stout bara en kraftigare porter. Innan stout blev ett substantiv i egen rätt var det rätt och slätt ett adjektiv, som i portersammanhang användes för att berätta att portern ifråga var ovanligt bastant.

Med tiden har distinktionerna modifierats. Den torra irländska stouten (från början en storebror till irländarnas plain porter) ställdes mot den sötare engelska portern, och ordet stout kom att signalera en riktigt torr, hyggligt humlad och framför allt ordentligt rostad dryck. I Irland är den inte nödvändigtvis ett helmaltsöl; till en Guinness, exempelvis, används hårt rostat omältat korn (också). Den hårda rostningen ger förstås den mörka färgen.

Stourtern på Malmö Brygghus har en viss sötma, men den är mindre än bryggarnas beskrivning ger sken av. Jag uppfattar den som en ganska torr men inte extremrostad stout. Funkar att dricka flera av. Chokladmalten ger karaktär, låt vara att den påminner mig mindre om choklad än om vakuumförpackat kaffe. Dessvärre finns också en lätt metallisk ton och en känsla i munnen av brustablett.

I normalskick serveras den för kallt, men krögaren vet om det. Därför erbjuds ölet inte enbart ur den vanliga anläggningen utan också ur ett mindre träfat som ställts på disken; kunden får själv välja om hon vill ha den kalla versionen, den nästan källartempererade eller en blandning. När jag kom dit hade tyvärr lite för många kunder valt den tempererade varianten, så jag fick hålla till godo med den välkylda.

Men till stourtens försvar: den blev på varje vis bättre av att stå i glaset och värmas, blev knappt avslagen alls. Och faktiskt blev den metalliska bismaken mindre markant när tempen stigit.

Efter 8 är namnet på månadens öl på bryggerikrogen Apollo, bredvid Tivoli i Köpenhamn. Det ska inte uttolkas som att det finns restriktioner kring hur dags det får drickas (eller hur många år man måste ha fyllt), det är helt enkelt en fördanskning av After Eight.

Precis som den där klassiska lilla mintbiten är Efter 8 en liten delikatess som smaksatts med mynta. Det rör sig om en ganska söt och ganska stark stout (6,8%), en krämig sak där myntan gör sig påmind främst i doften men ändå självklart dröjer sig kvar hela vägen. I övrigt påminner det förstås om choklad, med lätt brända toner från den rostade malten. Inget man vill dricka i mänger, men ett litet glas är inte fel.

After Eight? Nja, mest påminner det mig faktiskt om pepparmint-kola.

Den som vill dricka en klassisk, torr irländsk stout gör klokt i att skippa de kända varumärkena med anor. Guinness känns mer och mer som en chokladdryck varje gång jag återvänder till den. Murphy’s är direkt andefattig. Inte ens Beamish är vad den varit.

Bäst i klassen är de stouts som görs av Porterhouse, och som faktiskt finns i den belgiska baren Den tatoverade enken i Köpenhamn (åtminstone för närvarande) men framför allt på Charlie’s i samma by. Men en annan fin stout, från ett jämngammalt bryggeri (grundat 1996) finns just nu på flaska på Brogatan i Malmö. Det rör sig om O’Hara’s Stout från Carlow Brewing. För några år sedan var den vanlig i Malmö, men den försvann kring mitten av 00-talet. Byte av leverantör, gissar jag.

O’Hara’s Stout är en torr sak på 4,3%. Krämig även utan kvävetryck, fint skum (vete används, det bidrar till mjukheten). Kaffe dominerar, men visst kan man skönja inslag av både lakrits och choklad — och ett sting av svavel.

Carlow Brewing gör också en fin Irish Red, men på Brogatans hylla står istället bryggeriets nya IPA-influerade, amarillo-humlade pale ale. Den får jag prova en annan gång.

Irländarna och Guinnessvänner världen över firar St Patricks Day den 17 mars.

Är det något att fira, då? Tja, det finns alltid plats för en Guinness. Se bara till att platsen du väljer att dricka den är värdig.

Alltför många krögare serverar ölen för kallt, vilket numera för all del är i linje med bryggeriets rekommendationer. Men en stout ska vara källartempererad, inte kall.

Många bartenders har dessutom för bråttom. En Guinness ska dras upp i två drag. Först: fyll till tre fjärdelar, med glaset lutat i 45 graders vinkel. Sen: låt stå. Länge, tills det finns en distinkt linje mellan skum och rödbrunsvart dryck; det får gärna ta både halvannan minut. Till sist: toppa glaset  tills det får en vit prästkrage på uppemot två centimeter. Kvävetrycket ska göra ölen krämig, men det får inte bli för mycket grädde.

En lite rörande PR-film från Guinness här, där vi till och med instrueras i hur vi ska vända blicken medan vi dricker. Lite pretentiöst kanske, men eh… filmen gör en törstig, det är nog huvudsaken. Det blir man inte av detta.

För bästa tänkbara irländska stout i regionen ska ni dock skippa Guinness och istället dricka Wrasslers XXX (eller varför inte samma bryggeris Plain Porter) på Charlie’s Bar i Köpenhamn.

Ända sedan Themsen flödade över av ostron – det var sent 1700-tal  – har kombinationen (stout) porter och ostron varit ett omtalat mellanmål. Föreningen torr stout och hav är bättre än man i förstone tror.

Detta har en del bryggare slagit mynt av, men världens mest kända Oyster Stout – en förvisso fin tolkning av Burtonbryggeriet Marston – har inga tillsatser av ostron. Dock finns andra som provat att ha lite ostron med i ölkoket. Dublinbryggeriet Porterhouse gör en Oyster Stout, som nu också funnit sin väg över havet. Rätt dag får ni den ur en av de båda kranar som Charlie’s i Köpenhamn reserverat för öl från detta Irlands bästa bryggeri.

Jag har inte provat den på Charlie’s, men har klara minnen från Dublin och London  av den pikanta smak av hav och mint/eukalyptus som finns i ostronstouten.

(Mitt korta besök på Charlie’s i helgen ägnade jag istället åt en pint Holden’s Special, som cask ale, och förbluffades av något jag aldrig upplevt förr: ett öl som smakade retsina).

En gång i tiden var det kul att dricka Guinness. Det var några år sedan. Det var innan Guinness tryckte ner den rekommenderade temperaturen till köldgrader, det var medan man var stolt över den irländska stoutens särart och inte anpassade sig efter lagerdrickarna, det var medan bryggeriet ännu skickade en utbildningspatrull varje gång man gav en återförsäljare på andra sidan vattnet rätt att rulla in tunnorna på krogen.

Läs vidare »