Far i hatten öppnar på nytt imorgon kväll (torsdag). Kl 22 slås portarna upp. För den som allra helst rullar tjeckisk hatt är detta alldeles särskilt goda nyheter. På fat denna kväll finns fyra fina tjeckiska öl från ett par av landets piggaste bryggerier. Dels Kout 12° från Kout na Sumave, ett medelstort bryggeri i sydvästra Böhmen, dels tre öl från det pyttelilla ekologiska bryggeriet i skrotupplagskvarteren i Beroun. Zlaty Kun är standardölet, en ljus lager med stamvörtstyrka 11° (tänk mellanöl). Den mörka 11° är torr för sin typ. Medovy Medved är honungslager, smakar som en bättre honungskaka i flytande form.

Vi får väl se hur länge faten räcker och hur mycket som finns på sortimentet till vardags. Men utsikterna är goda; en av de nya ägarna, Martin Axén, är också delägare i en importfirma som riktar in sig på tjeckiska kvalitetsöl från mindre bryggare.

Utöver dessa fyra fatöl ska det finnas fem eller sex flasköl. Roligast? Jämnt skägg mellan Sotaren från Eggenberg (Svíhak) — en mörk lager med rökt malt, som brukar vara ett av mina bordssällskap när jag vintertid är i Česky Krumlov — och Kocour Samuraj, som är en välbalanserad tjeckisk IPA med sansad alkoholstyrka (runt fem procent) från en hipp bryggare i norra Böhmen.

Men missa inte heller Hubertus från Kácov (osäker på om det är den svaga 10°, folköl, eller den starkare 12°) som är ett finfint sommaröl. Det är för övrigt också Velen, ett okonventionellt veteöl från Černa Hora i Mähren. Övriga öl är Klaster, som synts i flera malmöitiska ölbarer det senaste året, samt Otakar som är en 11° ljus från Poličce (som inte har med lagens väktare att göra).

Hur ska man få en tjeckisk öl att smaka likadant här som hemma i Tjeckien?

Om jag fick en tusenlapp varje gång någon ställde den frågan hade jag varit förmögen (i alla fall om jag finge räkna in alla gånger det är jag själv som ställt den).

Svaret? Jag brukar babbla på om hur ölet är en färskvara och måste behandlas som sådan, om hur själva flödet i kranarna spelar roll (i de bästa ölstugorna i Tjeckien står det aldrig still, delvis för att kranarna sällan är fler än två), om hur ölet ska tappas upp med en ordentlig skumkrona (men ifall ölet stått i fatet för länge eller tagit sig uppför illa rengjorda ledningar hjälper det inte om ölen du serveras ser läcker ut; den smakar illa icke desto mindre) och till slut också om det rätta trycket och inte minst om hur själva anläggningen påverkar serveringen.

Vad betyder det sistnämnda för upphällningen och fräschören? Redan denna tisdag kan vi få svaret. Krogen På Besök, som haft öl från mikrobryggeriet Berounsky Medved till och från sedan september, låter installera tre kranar från Medvedbryggeriet i Beroun. Bryggaren själv är på plats just nu för att utföra jobbet.

Tisdag kväll blir det invigning, och dagen till ära ska fyra ofiltrerade öl från Beroun finnas att tillgå (ur tre pumpar? Gör matematiken du, jag har gett upp). Det rör sig om 11° ljus respektive mörk lager (alkoholstyrka, med vårt sätt att räkna, strax över fyra procent), en honungslager 11° samt en mörk 13° – närmast att jämföra med en Schwarzbier (eller med en öl från u Fleku, som de flesta Pragresenärer har besökt åtminstone en gång).

Tjeckiskt öl på svenska krogar har i stort sett varit synonymt med öl från bryggerijättarna, oftare än inte ägda av ännu större utländska koncerner.

Men åtminstone i Malmö håller det där på att ändras. Som första krog i landet serverar Bullen sedan några veckor tillbaka öl från den oberoende lilla uppstickaren Chotěboř en kvalitetsmedveten bryggare av den nya generationen. Bryggeriet startades 2009 och har sedan dess låååångsamt men säkert expanderat på hemmamarknaden. Själv har jag stött på det i Brno och Olomouc, men också på ett par ölstugor en bit från Prags centrum.

De nya tjeckiska bryggerierna liknar sina avlägsna kusiner på andra håll i världen såtillvida att man nyttjar mer traditionella hantverksmetoder och undviker att pastörisera sina öl. Som varje kvalitetsmedveten lagerbryggare ser Chotěboř till att ölen verkligen får lagras och mogna. Inget snabbjobb här inte, vilket är tydligt med varje vördnadsfullt upphälld öl. Ölet får en tät skumkrona, formad som en kockmössa, men är fullständigt lugn och stilla under den skarpa skumgränsen. Mjukt maltig, men med en distinkt arom från humlen.

Dessutom finns ölen i en ofiltrerad version som på grund av jästen är snäppet fruktigare (men också än mer känslig än de vanliga opastöriserade ölen).  Jag har provat den vid tre tillfällen, funnit den underbar en gång, utmärkt en annan och mer än okej (fast med en liten bismak) en tredje. Vill man vara på den säkra sidan tar man den vanliga.

Bullen har faktiskt också en halvmörk och sötare variant, men den har jag inte kommit mig för att prova.

Namnet, då? Loggan döljer de panikskapande krokarna ovanför e:et och r:et; en eftergift för exportmarknaden, gissar jag. Kalla den vad du vill, men om ni vill försöka uttala ort- och bryggerinamnet korrekt så tänk Chotjeborzj.

Världens bästa pilsner? Det förblir faktiskt pilsnern från urkällan, Pilsner Urquell. Åtminstone så länge den serveras i opastöriserat skick.

Det händer väldigt sällan i Sverige, men en gång om året – runt tiden för Stockholm Beer Festival – brukar den dyka upp, om inte annat så i Stockholm. Det började utanför själva festivalen, genom att krogen Soldaten Svejk hade sin egen pilsnerfestival. Häromåret gick den också att dricka under några dagar på den kortlivade krogen Czechpoint i Malmö, och i fjor gjorde den entré på själva festivalen – vilket förde med sig att den skvalpade över till en del kvalitetskrogar i Stockholm och Göteborg.

I år? Likadant. Men skvalpet har även nått Bishops Arms i Savoyhuset i Malmö (”Gamla Bishops”, mitt emot Centralstationen) som har fått in fyra fat av det flytande guldet.

En björntjänst gör ingen glad? Äsch, det finns så mycket floskler som inte stämmer.

Viktigare ändå är att det finns ett böhmiskt bryggeri som heter Berounsky Medved – björnen från Beroun – vars underbara ljusa lager just nu serveras i Malmö. På På Besök kopplades ett nytt fat, det andra, in igår; även Tempo är på gång. Flaskversionen (1,5 liter) fanns på prov på Moccasin för drygt en vecka sedan; den gick så bra att den kommer tillbaka.

Ölet ifråga heter, som för att förvirra, Zlaty Kun (Gyllene hästen) och har en stamvörtstyrka på 11°. På Besök uppger att det i just detta fall ska motsvara 4,6%. Det kan stämma, men alla uppgifter jag sett på annan plats talar om 4,0 (Tillägg: Den 11°-iga à 4,0% är en annan öl från Berounsky Medved som nog inte bryggs längre.)

I vilket fall: detta är öl från ett pyttelitet bryggeri i Beroun, några mil väster om Prag. Torrare än gängse tjeckiska lager, maltigare och fylligare än vad man förväntar sig av den hyfsat låga alkoholstyrkan.

Ölet har det där mjukt maltiga lugnet som kännetecknar den tjeckiska lager som inte är industritillverkad och framhetsad utan som får mogna i godan ro. Det är opastöriserat, men filtrerat.

Det finns en lätt jordig och örtig ton och dragning åt honung. I munnen upplever jag den oljig eller smörig (främst flaskvarianten), men inte som från smörkola/diacetyl vilket annars hör till god ton i tjeckisk lager. Nej, tänk snarare mandelolja (björnklister?) eller olja från pinjenötter. Smakutvecklingen är spännande; humlearomen och en påtagligt fruktig maltighet ger i eftersmaken vika för en ganska robust beska.

Det är mycket gott. Och det är mycket svårt att inte beställa en till.

Kout Na Sumave är en by i Sumava-regionen i västra Tjeckien, ett ortnamn som på nästan ren svenska betyder Ett hörn av Böhmerwald.

Öl från detta hörn skvalpar ibland över och dyker upp i Plzen, Klatovy, Prag, Olomouc och … Malmö, för att nämna de platser där jag njutit av det. Sedan några dagar är denna tjeckiska kvalitetslager tillbaka i stan, fast i ett starkare utförande än den som i vintras fanns på Grand och Brogatan — det rör sig om en 12° istället för 10°, en upptrappning från cirka 4,0 till nära 5,0 volymprocent. 12:an är rundare och mer komplex, inte lika präglad av diacetyl.

Leverantören hade problem med själva faten, vilket väl egentligen mest gav krögarna problem – det skummade väldigt mycket om ölet. Men detta ska vara fixat nu, en ny typ av fat har införskaffats som är lättare att hantera. Ni hittar Kout sedan förra veckan på På Besök. Den ska dessutom vara inkopplad på Far i hatten och sägs stå på kö i kylrummet på Grand.

Ett av de mindre kända bland Tjeckiens äldre bryggerier har sedan några veckor tillbaka ett par öl i pumparna på Bullen/Två krögare i Malmö. Det rör sig om Bakalář, från den mindre staden Rakovník som ligger mitt i humledistrikten strax söder om Žatec (vars tyska namn, Saaz, gett namn åt den världsberömda böhmiska humlen).

Bäst gillar jag den halvmörka varianten, kastanjefärgad skulle jag säga, som är en smakrik, ganska söt och ordentligt rostad sak med inslag av karamell och sirap som dock hålls i schack av en nätt bitterhet. En rätt typisk representant för stilen som ytterst faller tillbaka på wienerlager. Men den kan lika gärna beskrivas som en fyllig lagermotsvarighet till en engelsk brown ale.

Den ljusa är helt ok, men jag föredrar den rena smaken i Bernard som fortfarande serveras från den tredje bland Bullens tjeckiska kranar.

Bakalář brukade vara ganska lätt att hitta i Stockholm — i alla fall om man på 1990-talet hittade till Oliver Twist och krogen Soldaten Svejk — men så småningom försvann den inte enbart där utan också på tjeckisk hemmaplan. Produktionen låg nere i några år, innan bryggeriet köptes upp av kanadensare och renoverades. När produktionen kommit igång gjorde jag halvannat dygn i Rakovník — detta var september 2005 — men faktiskt var ölen rätt svåra att spåra upp. Och när jag hittade dem blev jag snabbt besviken: de smakade orent och var inte längre särskilt kul. Sedan dess har utvecklingen uppenbarligen gått mot det bättre.

En Praginstitution kan vara på fallrepet: ölstugan U Černého Vola (Hos den svarta oxen), vid Loretatorget bortom Pragborgen. Stadsdelsfullmäktige i Prag 1 ska på tisdag avgöra krogens öde.

U Černého Vola är i princip den sista i sitt slag i denna del av stan, en enkel ölstuga med anor som stått emot den ”upprustning” och likriktning som Prags krogvärld gått igenom sedan landets gränser öppnades efter kommunismens fall.

Likt många andra krogar hotades den av uppköp (med kortsiktiga vinstkrav och aningslös renovering) när marknadsekonomin infördes och utländskt kapital välkomnades efter november 1989.

Krögaren fick då idén —— det ska ha varit självaste Václav Havel som kläckte idén; han var en flitig gäst fram till att han blev president och av säkerhetsskäl tvingades välja bort enkla ölstugor —— att låta krogen övergå till en stiftelse. Ägaren tar inte ut någon vinst, allt överskott går till en skola för handikappade barn. Med denna nyordning blev värdshuset immunt mot spekulation.

Härmed har den traditionella karaktären kunnat bevaras, och krogen har fortsatt att vara en mötesplats över klassgränserna. Arbetare möter kostymmänniskor från ministerierna –och ett stigande antal av oftast vördnadsfulla turister. Stamgästerna är många och sätter sin prägel på krogen.

Krisen kommer sig av att mannen som stått på hyreskontraktet drar sig tillbaka. Han har utsett en efterträdare, men en annan intressent har lagt in ett bättre anbud. Vem detta är?

Det är bryggerijätten Pilsner Urquell, som utöver att brygga förstklassigt öl (det ska medges) sedan många år är en aggressiv uppköpare av enkla krogar i centrala lägen och attraktiva miljöer i hela landet. Ibland nöjer man sig med att ge krögaren ett erbjudande han inte kan motstå, och vips försvinner ölet från det mindre bryggeriet till förmån för Urquellgruppens produkter. Men rätt ofta blir det värre än så: krogen totalrenoveras och förses med standardiserade möbler och utrustning. Krogen blir en del av kedjan Pilsner Urquell Original Restaurant: mondän, pålitlig, likriktad. Och förhållandevis dyr.

Jag har under dagen följt vändningarna och försökt bringa ordning i situationen. Det finns ett upprop till förmån för krogens bevarande som sedan i tisdags samlat 5600 underskrifter.

Av allt att döma står kommunen på krogens sida. Vice borgmästare Tomáš Macháček har under dagen gett alltmer lugnande besked. Det verkar som om man från Rådhuset väljer att kringgå praxis och faktiskt ger kontraktet till den bland intressenterna som är beredd att betala minst. Förklaringen är — min gissning — en kombination av krogens kulturhistoriska värde och krogens status som stiftelse och de pengar som efterskänks till välgörande ändamål.

Så här skriver Matouš Hájek, mannen som startade uppropet:

”Rådhuset i Prag 1 försäkrar att man nästa tisdag vid kommunfullmäktige kommer att överföra hyresavtalet till Mr Benda och därmed behålla den nuvarande karaktären på Černého Vola. Låt oss hoppas att detta verkligen kommer att hända.

Det gör dock inte att detta upprop skulle förlorat sin betydelse. Offentliga uttryck för stöd i en otrolig omfattning som här (på mindre än två dagar nästan 4600 signaturer, som ökar med ungefär 100 för varje timme) kommer alltid att vara relevant. Framställningen har även fått  en vidare dimension, utöver att ‘bara’ rädda det legendariska värdshuset.”

Det är mycket rörande att läsa kommentarerna (ta hjälp av google translate och stålsätt er med tålamod), som inte bara berättar om den fantastiska stämningen, de låga priserna på de traditionella smårätterna och den ojämförliga kvalitén på de Velkopopovicky Kozel-öl som tappas upp, utan också om krogen som en sista utpost och en symbol för patriotisk självkänsla. Dessa människor har sett sin stad förvandlas till ”en kuliss för turisterna”, som någon uttryckte det, och har tvingats ut från centrum för att ha råd att bo och dricka öl.

U Černého Vola är inte enbart en ölstuga med tradition och slitna bord, det är också en krog med stolta anor: en samlingsplats för intellektuella (ett litterärt sällskap samlas här varje torsdag sedan början av 70-talet) och under förtryckarregimens ”normalisering” efter 1968 en tillflykt för oppositionella.

Det där var jag aldrig med om, men krogen har varit mitt favoritvattenhål ända sedan jag klev in genom porten och fick min första Kozel i november 1993 av kyparen Panatta (fingerat namn, men han ser ut som den gamle italienske tennisspelaren efter en hård femsettare). Redan då hade Prag förändrats så enormt att ölstugan kändes som en oas där det gamla och hotade fick finnas kvar. De klassiska krogarna längs paradgatan Nerudova, för att inte tala om Karlova, hade en efter en fallit offer och blivit turistfällor. Särpräglade krogar med plats för original — både bland personalen och gästerna — blev färre.

Den värsta förödelsen ägde rum under de allra första desperata åren efter 1989, men så sent som några år in på 00-talet förvanskades u Pinkasu i Nya stan, en liten bit från Václavplatsen. Detta var den första krog utanför Plzen som serverade Pilsner Urquell (året var 1843). Självklart har stället successivt förändrats, men fram till tidigt 00-tal hade stället karaktär. Särprägel. Identitet. Sedan slogs väggar ner och det standardiserade möblemanget flyttade in — och med detta kom också de räddhågsna turisterna som sällan vågat sig ner i gränden och aldrig in på krogen. Stammisarna? De tittade på menyernas prissättning och återvände aldrig mer.

Gärna förändring, men varför måste allting förändras på exakt samma sätt?

TILLÄGG 13 DEC:

Krogen är räddad, rapporterar mannen som satte igång uppropet. Kontraktet går till herr Benda, som avser att fortsätta driva värdshuset i samma anda.

… utan att passera Gå.

Klašter är ett mellanstort tjeckiskt bryggeri, deras öl gillas av snart sagt alla som stöter på det. En av dessa är Martin Axén, tidigare gitarrist i The Ark. Tillsammans med en kompanjon i Blekinge försöker han sig på import av några tjeckiska ölmärken som sorgligt nog saknats här i landet.

De har riktat in sig på tre fina bryggerier. Kout na Sumave och Kacov, vars premiumöl heter Hubertus, är två regionala bryggerier vars verksamhet i princip upphörde mot slutet av kommunisttiden. På senare år har delar av anläggningarna rustats upp, men inte moderniserats i så måtto att det hantverksmässiga försvunnit. De nya ägarna har lärt sig av andras misstag, och verkar begripa att den som inte är stor och stark gör klokast i att konkurrera med kvalitet. Dessa båda är småskaliga bryggerier vars öl knappt exporteras ens från närområdet (även i Prag är de rariteter, och det är inte i stadskärnan man hittar dem).

Men Martin och hans kompanjon börjar med Klašter från norra Böhmen, ett lite större bryggeri som sedan några år ingår med jämnstarka bryggerier i gruppen K Brewery (Janacek, Cerna Hora, Rychtar, Platan, Jezek och Lobkowicz är de övriga).

I Malmö har man kunnat hitta Klašter tidigare, men leveranserna upphörde kring mitten av 00-talet. Och då rörde det sig om 12° Klašter, denna gång den svagare 11° (mått för stamvörtstyrka, motsvaras i detta fall av 4,6%). Jag har alltid föredragit elvan. Den finns sedan ungefär en vecka i buteljerad och — tada! — opastöriserad form på några Malmökrogar: Tempo, På besök, Moccasin, Brogatan (även i Lund) och Plockepinn.

Om det är gott?

Ja, det är gott.

Detta är en fyllig lager med karaktär från både malten, saazhumlen och jästen. Den har inte världens renaste smak, men heller inga bismaker. En del fruktestrar slår igenom, vilket ger en smak av inte bara smörkola (typisk för många tjeckiska öl) utan också marsipan. Men det är inte sött, humlen ser till att ölet håller balansen. Och den är så där maltigt mjuk som alla öl man vill dricka fler än en av.

Kout Na Sumave är ett av de roligaste nytillskotten för oss som tycker om att resa i Tjeckien och tycker om öl. Nu kommer ölen till Malmö; den 26 mars ska tre av dem finnas på Green Lion Inn.

Sumava är vad tyskarna kallar Böhmerwald, lite slarvigt uttryckt området mellan Plzen och Franken. Bryggeriet i Kout är ett regionalt bryggeri med anor från 1736, men produktionen hade legat nere sedan 1969 när den kom igång för snart fyra år sedan.

Jag har hittat Kout i Plzen och i lilla Klatovy, men i höstas också i Prag. I stadsdelen Zizkov finns en nästan bortglömd restaurang som heter Slovanske Lipy och som serverar Kout i fyra utföranden: både med stamvörtstyrka 10° och 12° (motsvarar i detta fall strax under fyra respektive fem volymprocent), både i färskt och pastöriserat skick.

Till Malmö kommer, verkar det, de överlägsna (och transportkänsligare) opastöriserade varianterna av 10°, 12° och 14°.

På Slovanske Lipy uppskattar jag tolvan mer, men det är ändå tian som är mest imponerande (och på Modry Abbe i Klatovy, en av landets allra bästa ölstugor, är den outstanding). Så gott och så smakrikt, ändå så sansat i alkoholstyrka.

Inget öl som produceras utanför Plzen får i Tjeckien kallas pilsner, men detta fyller annars kriterierna för en tjeckisk pilsner: friskt blommigt, ganska fylligt, inslag av smör(kola) och lite honung, välhumlat men inte extremt. Och det täta vita skummet är hållfast som vispad äggvita. Vi får väl se hur väl ölet lyckas klara resan till hamnen i Malmö.