Annons:
veteöl På tungan 1 april 2014

Tyskbrittisk veteporter

Kan man kombinera öltyper hur som helst?

Bayerska Schneider, en av regionens (och därmed världens) främsta veteölsproducenter, har i några år intresserat sig för hybrider som på papperet är helt omöjliga. Bland annat har Schnedier, i samarbete med Brooklyn Brewery, kombinerat veteöl med IPA. Ibland har det blivit väldigt lyckat, ibland mer intressant än gott.

Men med Meine Porter Weisse TAP X, som från och med idag finns i ett litet parti på Systembolaget, har de gått fullständigt bananas. Kombinera veteöl med engelsk porter?!

Men varför inte? En sorts programförklaring hittar ni här, på ratebeer, liksom en drös recensioner av resultatet. Det kategoriseras weizenbock, vilket väl är rimligt (alkoholstyrkan mäter 7,0%) och har likheter med såväl en dunkel weizen som gamla tiders fruktigare engelska porter.

veteöl På tungan 19 juli 2013

Veteöl på polska

De flesta vet att Chopin var polack. Inte lika många vet att bière blanche är ett polskt öl…

… men kanske bara ett. Öltypen är belgisk, men igår ramlade jag oväntat på en polsk tolkning av bière blanche eller witbier — som är den flamländska och vanligare benämningen. Den var helt okej. Jag hittade den på Fregatten, vid Värnhemstorget.

Bryggeriet är Namyslow Browar, som ligger nära tyska gränsen och som annars mest gör lager. Deras Zamkowe är väldigt bra för att vara polsk, medan deras pils är välbryggd men på tok för stark för sin typ (6,0%).

Witbieren Namyslow biale pszeniczne piwo (som helt enkelt betyder vit veteöl) är mer stilenlig: en femprocentig, halmgul, lätt grumlig witbier som på belgiskt vis bryggts med både mältat och omältat vete och smaksatts med koriander och skalet från curacao-apelsiner. Ingen sensation, men en läskande sommaröl som jag borde ha beställt två av (istället gick jag över till den där starka pilsnern).

Även i pilsnerns hemland, Tjeckien, har witbier kommit på modet. Självaste Urquellkoncernen brygger sedan halvannat år en witbier som heter Fénix och är helt okej. Men den bästa witbier jag hittat på tjeckisk mark kommer från klosterbryggeriet i Brevnov, i Prags västra utkanter. Ett fylligare veteöl med fint tuggmotstånd och rejält med koriander. Världsklass.

Det kan jag tyvärr inte säga om Staropramens veteöl, en lager som introducerades för två år sedan och nu också finns på export. Nya Tröls i Malmö hade den häromveckan. Äpplen och koriander har använts för att smaksätta.

Den bayerska typen av veteöl, som alltjämt är den vanligaste, har faktiskt sitt ursprung i Böhmen, men traditionen dog ut. I slutet av 90-talet försökte Gambrinus återlansera den, men de var för tidigt ute (och ölet var inte särskilt lyckat, det smakade för mycket tuggummi). En del tjeckiska mikrobryggerier har i periferin serverat ganska fina hefe weizen under femton år, men det krävdes en insats från det stora Náchodbryggeriet Primátor för att öltypen skulle få renässans. Deras veteöl håller bayersk klass.

Den har jag aldrig sett i Sverige, däremot finns Cerna Hora-bryggeriets Velen på Far i hatten i Malmö. Påminner om flytande apelsinmarmelad, milt sötbesk, inte helt fel.

veteöl På tungan 17 mars 2013 • Uppdaterad 16 mars 2013

Ölen vara skall till påska

Tänker ni fira påsk i år? Jag har provat mig igenom påskölsutbudet  på Systembolaget. Åtskilligt är bra. Det är också ett rätt spretigt sortiment, där den gemensamma nämnaren inte är mer än en referens till påsken på etiketten.

Det är på gott och ont. Jag gillar idén med säsongsöl, men just påskölstraditionen (öl som ska passa till påskmaten … som inte skiljer sig så där väldigt mycket från vad svensken förväntas äta till jul) är inte jättespännande.

Med detta sagt: Jag tycker att det öl som bryggaren Jessica Heydrich för S:t Eriks räkning framställt i samarbete med kocken Mattias Dahlgren är en intressant och respektfull uppdatering av stilen. Mer oväntat har Sigtuna lyckats med att göra en välhumlad veteöl av en typ som annars är strikt bayersk. Och som vanligt är Oppigårds Easter Ale ypperlig.

veteöl På tungan 18 oktober 2012

Vete för alla årstider

Indslev är ett av Danmarks intressantaste bryggerier. Nischat, ändå så brett.

Motsägelsefullt? Absolut. Bryggeriet gör enbart veteöl, men uppfinningsrikedomen och kunnandet inom denna sfär är imponerande.

Just nu finns ett fempack på vissa Systembolag med fem olika öl från Indslev. Bäst, och mest säsongsriktiga, är de båda vetebockar som ingår. Dels en traditionell weizenbock, dels den 7,0-procentiga Spelt: en fyra-sädeslag-bock med dinkel som är ett väldigt maltigt öl som smakar som starkt kaffe med lätt bränd vetelängd med massor av fyllning (mandelmassa? korinter?).

Men jag är också väldigt förtjust i den svarta veteölen Sort Hvede (riktigt svart, ingen Dunkel), uppskattar balansen i bryggeriets vete-IPA (för genren blygsamma 5,5%; den ter sig som en humlad veteöl snarare än som en trafikolycka) och imponeras av den alldeles vanliga weizenbieren.

veteöl På tungan 6 juli 2012

Surt, sa semesterfiraren

Hur hälsar man en strålande sommardag? Med ett glas suröl, förstås.

De flesta och de bästa må vara belgiska, men det finns en nordtysk variant som heter Berliner Weisse. Sedan en vecka finns en sådan, sensationellt nog, på Malmö Brygghus. Och det är en ganska fin tolkning.

Berliner Weisse är en extremt syrlig, alkoholsvag (normalt sett en bit under 3,0 volymprocent) och därför extremt läskande öltyp. Men den är mer sällsynt än en svensk sommardag; i princip har den dött ut också hemma i Berlin. I slutet av 1800-talet fanns nästan 700 Berliner Weissebryggerier i hemstaden, sedan ett decennium eller så finns bara två.

Men en liten revival av denna kuriositet – som av Napoleons trupper fick smeknamnet Nordens Champagne — är faktiskt på gång. Ett fåtal amerikanska mikrobryggerier försöker sig på den, liksom då Malmö Brygghus (fast utanför Berlin får den inte kallas Berliner Weisse; på Bergsgatan går den rätt och slätt under namnet Suröl).

Hemligheterna bakom den lockande/avtändande syran i dessa veteöl är två. Dels kokas inte vörten, som därför inte steriliseras – allehanda bakterier kan alltså angripa den och frodas ett tag. Ölet jäser mer eller mindre spontant. Dels tillsätts (förr skedde det antagligen av sig självt) mjölksyrebakterier.

I sitt ideala tillstånd är detta ett väldigt mousserande öl, men till skillnad från de sydtyska vetebröderna lägger sig skummet hos en Berliner Weisse snabbt.

Vad som inte lägger sig är syrligheten. Därför dricker de flesta, även tyskarna, sin Berliner Weisse med fruktjuice eller sirap, för att stävja de sura. Mit Schuss. Vanligast är hallonsirap och myskmadra. Själv begär jag — av principiella, ideologiska och diverse andra dumdristiga skäl — alltid ohne Schuss.

Men jag måste säga att bryggarna på Malmö Brygghus gjort ett inspirerat val, då man valt att utöver hallonsirap erbjuda flädersaft som tillsats. Jag provade aldrig (som sagt: jag har mina skäl), men häromveckan besökte jag gårdsbryggeriet i Chyne halvannan mil utanför Prag, där de tillfälligtvis serverade ett ganska sött veteöl à 3,5 volymprocent med fläder – en fin sommardryck.

Men tillbaka till det sura, tillbaka till Bergsgatan. Bryggarna har pumpat upp alkolholstyrkan till 4,0 procent, vilket kan uppfattas som en kompromiss, men det är faktiskt den enda. Jag fann deras Suröl mycket lyckat. En liten mineralaktig biton hade jag gärna varit utan, men det där är petitesser.

Gå dit och prova! Och glöm inte att ta på din sura min, den är inte alls arg och dum och trist.

veteöl På tungan 3 oktober 2011 • Uppdaterad 4 oktober 2011

Malmös andra bryggerikrog

I början av 2010 började Alan Dougan i köket på Operagrillen i Malmö brygga en välhumlad ale med lättölsstyrka som är smått fantastisk. Sopranen är namnet.

Sedan några veckor har han trappat upp verksamheten. En vanlig dag på Operagrillen rinner hans öl ur fem pumpar i baren. Ett par av dem bryggs i större mängder i rejälare anläggningar — främst Tenoren, en best bitter som han brukar framställa på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen — men flertalet jäser och mognar i det lilla köksbryggeriet, mindre än en kvadratmeter stort. Kapaciteten är inte stor, ofta gör han bara 30 liter i stöten.

Men han har flera olika öl han varvar. Min favorit är det bayerska veteölet, som i det skick jag provade i helgen är en kopparbrun weissbier med tätt och ihållande skum. Mjuk och härlig, med mycket kryddnejlika jämte ett litet sting av svavel i doften. En del fullmogen frukt: röda plommon mest. Mindre banan än brukligt för typen. Alkoholstyrka på 4,7%

Tydligen är detta en hybrid, skapad med en liten del av den misslyckade IPA som hette High C och fanns i sortimentet för ett par veckor sedan. Detta var en obalanserad sak med inslag av mint. Men i mötet med Weisse Arne uppstod något, och det var inte umpabumba.

Mest spektakulär är annars en läcker schwarzbier med tillsatser av svarta vinbär, som hamnar på 4,4%. Den var intressant och ganska fin, om än onödigt skarp och lite tunn för ett par veckor sedan. I fredags var den lenare: en nästan svart bier med inslag av vinbärsgelé, engelsk kola och kaffe.

Minst imponerad, bortsett från High C som träffade inte över utan bredvid målet, är jag av den pilsner som heter Mozart (eller, med en blinkning åt Morrissey, Moz Art), som är alltför citronsyrlig för typen och tunnare än vad man kan begära av ett öl som mäter 5,2 procent.

veteöl På tungan 12 februari 2010

De inte så vilda gässen

Jag missade 312 Urban Wheat från Chicagobryggeriet Goose Island när jag förra veckan samlade ihop månadens ölnyheter för en recension (hittar ingen länk, återkommer. Sammanfattning annars: mycket USA-influerat, åtskilligt som var bra, men allra bäst i den klassen är alltjämt de tvättäkta amerikanerna. Högsta betyg till Stone Brewings humle- och alkoholbomb Double Bastard IPA, liksom till Sierra Nevadas Celebration Ale).

Men det var ingen större förlust, upptäcker jag idag. 312 Urban Wheat är ett menlöst öl med inslag av vitpeppar och lite gräs, men inte så mycket därutöver. Tunt på alla vis, men med den beskedliga alkoholstyrkan (4,2%) kan man egentligen inte kräva annat.

Sanningen är för all del att amerikaner nästan alltid misslyckas med veteöl. De flesta är weizen/pale ale-hybrider utan påtaglig karaktär; syrligheten och det mousserande som kännetecknar varje bra veteöl saknas, istället tenderar ölen att vara småsöta och stickiga.

Ett enda undantag har jag upplevt, Oregonbryggeriet Widmer Brothers Hefe-Weizen. Jag drack ett par sådana i oktober 2001. Jo, de lämnade avtryck.

Annars är Goose Island-bryggeriet inte dumt, och det är med glädje jag noterar att ölen äntligen lanseras i Skandinavien. Mitt bästa tips är att söka upp dem på Ørsted Ølbar i Köpenhamn. På flaska kan man bland annat hitta Goose Islands välbryggda IPA, en med amerikanska mått sansad India Pale Ale. Citrus, örter, lite tall, lätt karamelliserad malt. Lite av allt det nödvändiga, men lite av varje – inga excesser, detta är en elegant IPA som är ren i smaken. I stil kan den sägas ligga mitt mellan engelska och amerikanska IPA.

veteöl På tungan 1 februari 2010

Svart-vitt från Fyn

Indslev Bryggeri på Fyn specialiserar sig helt och hållet på veteöl. Mitt allra första möte med bryggeriet – som nyetablerades 2005 – gav inte direkt mersmak, men antingen hade jag otur eller så hade bryggeriet bara någon av de vanliga barnsjukdomarna. Idag har jag bara gott att säga om Indslev.

Indslev julehvede hörde till det roligaste man kunde dricka på Ørsted Ølbar i november-december. Och nu har jag upptäckt Sort Hvede.

Den är – förvånansvärt nog – precis vad den heter: ett svart veteöl, inte den traditionsmättade dunkel som jag hade trott. Nej, ölet är nästan kolsvart.

Det hyggligt stora skummet har en fruktig doft som från geléhallon, men den är inbäddad i lakrits och kaffe. En lite lite bränd ton ger ytterligare karaktär, och i smaken tillkommer lite choklad. 

En hybrid mellan östtysk schwarzbier, bayersk weizen och porter kanske?

veteöl På tungan 1 maj 2009 • Uppdaterad 12 februari 2010

Vårtecken i Byen

Vårens trend? Kanske vetehybrider!

I Ålborg har bryggaren Christian Skovdal Andersen och hans Beer Here skapat en intressant hybrid av två distinkta veteöl: belgisk witbier och bayersk weizen. Den kallas Tia Loca, och har nyss introducerats på vissa barer i Köpenhamn. Jag hittade den på Plan B igår, men den ska ha skådats även på Lord Nelson. Inte fantastiskt, men en fint läskande sommardryck.

Christian Skovdal Andersen är en av skaparna av Ølfabrikken, men han hoppade av  när fabrikken köptes upp av  Gourmetbryggeriet. Han fortsätter nu sina experiment under vinjetten Beer Here.

Tia Loca är på bayerskt vis lite syrligare än en witbier, med ton av citronpastill. Men i likhet med witbier finns både apelsinskal (markant) och koriander (knappt förnimbart) i brygden. Mer oväntad är bitterheten, visserligen försiktig men ändå udda i sammanhanget. Fast mer än något annat påminner Tia Loca om skumbanan, vilket är helt stilriktigt oavsett vilken förebild vi tänker oss. 

Och på tal om bilder: etiketten vid pumpen visar en Tintinpastisch, där den mustaschprydda figuren är misstänkt lik en i München tidigare känd ölhallsagitator.

veteöl På tungan 29 april 2009 • Uppdaterad 12 februari 2010

Det bästa av två världar?

Två av världens allra bästa bryggare har låtit sina bryggarslevar korsas. Den ene är Garrett Oliver, den alltid experimentbenägne mannen bakom Brooklyn Brewery. Den andre är Hans-Peter Drexler, bryggarmästare på mitt favorit-weissbierbryggeri: Schneider.

Tillsammans har de skapat en hybridbrygd, något så ovanligt som en välhumlad Weizenbock. Upplagan är begränsad; såvitt jag förstått ska den bara bryggas en enda gång.

Systembolaget börjar på lördag sälja en liten omgång av den tyska varianten: Schneider Hopfen Weisse.

Men vänta … den tyska? Var det inte en hybrid?

Jodå, de båda bryggarna har enats om receptet. Men de har bägge bryggt på hemmaplan och använt sig av lokala råvaror. Den amerikanska varianten innehåller således klibbiga amerikanska humlesorterna Amarillo och Palisade. Den tyska är bryggd med två olika sorters Hallertau.

Senaste kommentarer

Sidor