I början av 2010 började Alan Dougan i köket på Operagrillen i Malmö brygga en välhumlad ale med lättölsstyrka som är smått fantastisk. Sopranen är namnet.

Sedan några veckor har han trappat upp verksamheten. En vanlig dag på Operagrillen rinner hans öl ur fem pumpar i baren. Ett par av dem bryggs i större mängder i rejälare anläggningar — främst Tenoren, en best bitter som han brukar framställa på Stockeboda Gårdsbryggeri på Österlen — men flertalet jäser och mognar i det lilla köksbryggeriet, mindre än en kvadratmeter stort. Kapaciteten är inte stor, ofta gör han bara 30 liter i stöten.

Men han har flera olika öl han varvar. Min favorit är det bayerska veteölet, som i det skick jag provade i helgen är en kopparbrun weissbier med tätt och ihållande skum. Mjuk och härlig, med mycket kryddnejlika jämte ett litet sting av svavel i doften. En del fullmogen frukt: röda plommon mest. Mindre banan än brukligt för typen. Alkoholstyrka på 4,7%

Tydligen är detta en hybrid, skapad med en liten del av den misslyckade IPA som hette High C och fanns i sortimentet för ett par veckor sedan. Detta var en obalanserad sak med inslag av mint. Men i mötet med Weisse Arne uppstod något, och det var inte umpabumba.

Mest spektakulär är annars en läcker schwarzbier med tillsatser av svarta vinbär, som hamnar på 4,4%. Den var intressant och ganska fin, om än onödigt skarp och lite tunn för ett par veckor sedan. I fredags var den lenare: en nästan svart bier med inslag av vinbärsgelé, engelsk kola och kaffe.

Minst imponerad, bortsett från High C som träffade inte över utan bredvid målet, är jag av den pilsner som heter Mozart (eller, med en blinkning åt Morrissey, Moz Art), som är alltför citronsyrlig för typen och tunnare än vad man kan begära av ett öl som mäter 5,2 procent.

Jag missade 312 Urban Wheat från Chicagobryggeriet Goose Island när jag förra veckan samlade ihop månadens ölnyheter för en recension (hittar ingen länk, återkommer. Sammanfattning annars: mycket USA-influerat, åtskilligt som var bra, men allra bäst i den klassen är alltjämt de tvättäkta amerikanerna. Högsta betyg till Stone Brewings humle- och alkoholbomb Double Bastard IPA, liksom till Sierra Nevadas Celebration Ale).

Men det var ingen större förlust, upptäcker jag idag. 312 Urban Wheat är ett menlöst öl med inslag av vitpeppar och lite gräs, men inte så mycket därutöver. Tunt på alla vis, men med den beskedliga alkoholstyrkan (4,2%) kan man egentligen inte kräva annat.

Sanningen är för all del att amerikaner nästan alltid misslyckas med veteöl. De flesta är weizen/pale ale-hybrider utan påtaglig karaktär; syrligheten och det mousserande som kännetecknar varje bra veteöl saknas, istället tenderar ölen att vara småsöta och stickiga.

Ett enda undantag har jag upplevt, Oregonbryggeriet Widmer Brothers Hefe-Weizen. Jag drack ett par sådana i oktober 2001. Jo, de lämnade avtryck.

Annars är Goose Island-bryggeriet inte dumt, och det är med glädje jag noterar att ölen äntligen lanseras i Skandinavien. Mitt bästa tips är att söka upp dem på Ørsted Ølbar i Köpenhamn. På flaska kan man bland annat hitta Goose Islands välbryggda IPA, en med amerikanska mått sansad India Pale Ale. Citrus, örter, lite tall, lätt karamelliserad malt. Lite av allt det nödvändiga, men lite av varje – inga excesser, detta är en elegant IPA som är ren i smaken. I stil kan den sägas ligga mitt mellan engelska och amerikanska IPA.

Indslev Bryggeri på Fyn specialiserar sig helt och hållet på veteöl. Mitt allra första möte med bryggeriet – som nyetablerades 2005 – gav inte direkt mersmak, men antingen hade jag otur eller så hade bryggeriet bara någon av de vanliga barnsjukdomarna. Idag har jag bara gott att säga om Indslev.

Indslev julehvede hörde till det roligaste man kunde dricka på Ørsted Ølbar i november-december. Och nu har jag upptäckt Sort Hvede.

Den är – förvånansvärt nog – precis vad den heter: ett svart veteöl, inte den traditionsmättade dunkel som jag hade trott. Nej, ölet är nästan kolsvart.

Det hyggligt stora skummet har en fruktig doft som från geléhallon, men den är inbäddad i lakrits och kaffe. En lite lite bränd ton ger ytterligare karaktär, och i smaken tillkommer lite choklad. 

En hybrid mellan östtysk schwarzbier, bayersk weizen och porter kanske?

Vårens trend? Kanske vetehybrider!

I Ålborg har bryggaren Christian Skovdal Andersen och hans Beer Here skapat en intressant hybrid av två distinkta veteöl: belgisk witbier och bayersk weizen. Den kallas Tia Loca, och har nyss introducerats på vissa barer i Köpenhamn. Jag hittade den på Plan B igår, men den ska ha skådats även på Lord Nelson. Inte fantastiskt, men en fint läskande sommardryck.

Christian Skovdal Andersen är en av skaparna av Ølfabrikken, men han hoppade av  när fabrikken köptes upp av  Gourmetbryggeriet. Han fortsätter nu sina experiment under vinjetten Beer Here.

Tia Loca är på bayerskt vis lite syrligare än en witbier, med ton av citronpastill. Men i likhet med witbier finns både apelsinskal (markant) och koriander (knappt förnimbart) i brygden. Mer oväntad är bitterheten, visserligen försiktig men ändå udda i sammanhanget. Fast mer än något annat påminner Tia Loca om skumbanan, vilket är helt stilriktigt oavsett vilken förebild vi tänker oss. 

Och på tal om bilder: etiketten vid pumpen visar en Tintinpastisch, där den mustaschprydda figuren är misstänkt lik en i München tidigare känd ölhallsagitator.

Två av världens allra bästa bryggare har låtit sina bryggarslevar korsas. Den ene är Garrett Oliver, den alltid experimentbenägne mannen bakom Brooklyn Brewery. Den andre är Hans-Peter Drexler, bryggarmästare på mitt favorit-weissbierbryggeri: Schneider.

Tillsammans har de skapat en hybridbrygd, något så ovanligt som en välhumlad Weizenbock. Upplagan är begränsad; såvitt jag förstått ska den bara bryggas en enda gång.

Systembolaget börjar på lördag sälja en liten omgång av den tyska varianten: Schneider Hopfen Weisse.

Men vänta … den tyska? Var det inte en hybrid?

Jodå, de båda bryggarna har enats om receptet. Men de har bägge bryggt på hemmaplan och använt sig av lokala råvaror. Den amerikanska varianten innehåller således klibbiga amerikanska humlesorterna Amarillo och Palisade. Den tyska är bryggd med två olika sorters Hallertau.