Som en sorts oberoende observatör – ölprovare utan portfölj, tror jag är den gängse termen – deltog jag på måndagskvällen när drygt hundra medlemmar i vänföreningen The Beer Project igår kväll bildade testpanel och på plats provade de fem testbrygder som kommer att finnas i pumparna när Malmös första bryggeripub smygöppnar 27 augusti.
(Sydsvenskans Mikael Funke och Anna Bark gjorde ett reportage.)
Mina farhågor var stora. Jag har varit tveksam till beslutet att redan vid invigningen ha en så pass stor repertoar av öl – hellre bli riktigt bra på en sort, på ett slags Husets öl, har jag resonerat, och att sedan expandera efter hand.
Efter måndagens provning vet jag att det finns en ”Husets öl”, ett ölmogeöl, som håller hög klass. Vad som förvånar mig mest är att detta öl inte är en pale ale, det är en pilsner – vilket snart sagt alla bryggare säger är en svårare utmaning att ta sig an.
Av de fem ölen gillar jag verkligen fyra. Pilsnern blir ett väldigt bra hinkar-öl, medan bryggaren Benny Sundberg med sin Cacao-porter lyckats brygga ett profil-öl som ligger i tiden men ändå är unikt.
Men vi tar det från början.
•Ställets veteöl är en spännande tolkning av belgisk witbier. Allt vete i Brygghusets witbier är mältat, vilket för ölet närmare bayersk weissbier. Men jästen skiljer sig väldigt mycket från de bayerska jäststammarna, och framför allt har bryggaren humlat mer än vad som är brukligt. Benny Sundberg hävdar att den i strikt mening genrevidriga beskan kommer av det vita innerskalet i apelsinerna som – helt genreenligt, nu talar vi belgisk bryggarkonst – använts. Jag är inte så säker; min gissning är att bitterhumle spelat in.
I vilket fall: detta är en osedvanligt fyllig witbier, som ska hamna på 5,1% (fast jäsningen i just denna testbrygd har tagit alkoholstyrkan upp ett litet stycke till; Sundberg gissar på att han hamnat på 5,4%).
Jästen har gett mycket fruktkaraktär: mosad banan (men inte skumbanan), ananas och apelsiner jämte koriander. Det är gott, men jag efterlyser ändå lite mer syrlighet… och önskar att alkoholstyrkan och maltigheten hålls nere, så att detta verkligen blir ställets lätta törstsläckaralternativ.
•Ölet jag inte gillar är den Pale Ale som sägs vara av amerikansk typ (APA) och som mäter onödigt höga 5,6%. Doften är lätt obehaglig, i alla fall fram till att skummet lagt sig: jordig, svettig, syrlig. I munnen känns ölet stickigt och tunt – vilket är okej för en Bitter eller Pale Ale, men inte när alkoholstyrkan är så hög, då får ölet inte sakna kropp. I eftersmaken finns för övrigt ett litet inslag av plåt, som förtar tjusningen av den humlemättade och lite fruktiga efterbeskan.
Vad som saknas? Antingen måste ölet bli kraftigare, maltigare – som en engelsk best bitter eller ESB. Eller så måste det till mer aromatisk amerikansk humle.
•Pilsnern är en njutning från första ögonkast till den sista utdragna eftersmaken. Detta är en pilsner av tysk typ – vilket brukar ställas mot det tjeckiska, fruktigare idealet – men trots den rena, brödiga smaken är det ingen stram och grästonad pils av den typ vi förknippar med norra Tyskland. Tänk snarare Franken. Eller, om ni glömt kartboken hemma, tänk er en ofiltrerad pilsner mjukt inbäddad av honungslen jäst och frisk syrlighet som matchar den kumminbrödiga malten och den ordentliga men eleganta bitterheten.
Noch ein, bitte!
•Brygghusets IPA (India Pale Ale) är av engelsk typ, inte av den mer moderiktiga amerikanska. Det uppskattar jag; marknaden svämmar över av amerikanska dunder-IPA. Denna lite mer modesta eller åtminstone mindre vulgära IPA på 6,6% har aprikoser och karamellmalt i doften, är knäckig och kraftig i munnen, och drar åt först marmelad och sedan fruktkorg i eftersmaken.
•Cacao-portern på 8,0% är inte ölet jag kommer att beställa till vardags, men det är ölet som kommer att ge Brygghuset ett namn i vidare kretsar. Denna porter bryggs med kakao som rostats av ägaren Anders Hanssons bror – det är han som förestår Malmö Chokladfabrik i samma fastighet.
Jag uppskattar konsekvensen: det är kakao i doften, det är kakao i smaken, det är kakao som ger bitterheten i efterbeskan. Bryggarna är noga med att påpeka att det är kakao, inte choklad som använts, och det finns verkligen inget kompromissbenäget sötsliskigt över denna porter. Med detta sagt: egentligen föredrar jag när den här typen av porter har lite av matchande kaffetoner och när det finns lite kompletterande humlebeska i eftersmaken. Men den typen av starkporter kan jag hitta annorstädes; med den historia och det familjeföretagande som finns i den här kåken är det helt rätt att tänka kakao.
Jag har inget emot hallonöl, men de söta bären måste få lite mothugg för att det ska bli intressant. Därför är extremsyrliga lambic i kombination med äkta hallon ofta en hit. Lika fin är den variant som Liefman gör, baserad på en syrlig oud bruin. 
