Annons:
witbier På tungan 22 april 2016

Får vi krita på krogen nu?

Tuggat krita på sistone? Det har jag, fast det mesta var lättare att svälja än så.

På Rügen finns massor av kritavlagringar, vilket hälso- och ”wellness”-industrin på ön slagit mynt av för länge sedan. Läs mer här om ”Rügens helande krita”.

På ön finns också ett nystartat bryggeri, vilket också är ett slags wellness-industri. Rügener Insel-Brauerei har lanserat världens första kritöl, åtminstone i kommersiell tappning. Jag drack en direktimporterad flaska igår kväll, det var inte dumt.

Är det en gimmick? Är det hälsosamt? Är det gott?

Jag kan utan större tvekan svara ja på alla tre frågor.

Bryggeriets Insel Kreide är ett kryddat veteöl som har jäst med champagnejäst. På flaskan står ”Champagner ale”, men lika rimligt är antagligen att kalla det witbier. Ja, bland kryddorna finns av allt att döma koriander, som ju ingår i standardrecepten för belgisk/holländska veteöl/witbier, men absolut inte i det traditionellt tyska.

Känner man av kritan, då? Ja … när man vet att den finns där. Men det kan vara inbillning. Det finns i alla fall en jordig ton i ölet, nästan blommig. Viktigare än ändå jästen.

Som witbier betraktad är den torr; som ale betraktad är den väldigt frisk, med rejält inslag av citrusskal som ju funkar väldigt fint till koriander.

witbier På tungan 19 juli 2013

Veteöl på polska

De flesta vet att Chopin var polack. Inte lika många vet att bière blanche är ett polskt öl…

… men kanske bara ett. Öltypen är belgisk, men igår ramlade jag oväntat på en polsk tolkning av bière blanche eller witbier — som är den flamländska och vanligare benämningen. Den var helt okej. Jag hittade den på Fregatten, vid Värnhemstorget.

Bryggeriet är Namyslow Browar, som ligger nära tyska gränsen och som annars mest gör lager. Deras Zamkowe är väldigt bra för att vara polsk, medan deras pils är välbryggd men på tok för stark för sin typ (6,0%).

Witbieren Namyslow biale pszeniczne piwo (som helt enkelt betyder vit veteöl) är mer stilenlig: en femprocentig, halmgul, lätt grumlig witbier som på belgiskt vis bryggts med både mältat och omältat vete och smaksatts med koriander och skalet från curacao-apelsiner. Ingen sensation, men en läskande sommaröl som jag borde ha beställt två av (istället gick jag över till den där starka pilsnern).

Även i pilsnerns hemland, Tjeckien, har witbier kommit på modet. Självaste Urquellkoncernen brygger sedan halvannat år en witbier som heter Fénix och är helt okej. Men den bästa witbier jag hittat på tjeckisk mark kommer från klosterbryggeriet i Brevnov, i Prags västra utkanter. Ett fylligare veteöl med fint tuggmotstånd och rejält med koriander. Världsklass.

Det kan jag tyvärr inte säga om Staropramens veteöl, en lager som introducerades för två år sedan och nu också finns på export. Nya Tröls i Malmö hade den häromveckan. Äpplen och koriander har använts för att smaksätta.

Den bayerska typen av veteöl, som alltjämt är den vanligaste, har faktiskt sitt ursprung i Böhmen, men traditionen dog ut. I slutet av 90-talet försökte Gambrinus återlansera den, men de var för tidigt ute (och ölet var inte särskilt lyckat, det smakade för mycket tuggummi). En del tjeckiska mikrobryggerier har i periferin serverat ganska fina hefe weizen under femton år, men det krävdes en insats från det stora Náchodbryggeriet Primátor för att öltypen skulle få renässans. Deras veteöl håller bayersk klass.

Den har jag aldrig sett i Sverige, däremot finns Cerna Hora-bryggeriets Velen på Far i hatten i Malmö. Påminner om flytande apelsinmarmelad, milt sötbesk, inte helt fel.

witbier På tungan 14 januari 2012

Kamomill i witbier

I nya numret av tidskriften Hembryggaren skriver Randy Mosher om kryddorna i flamländska veteöl. Koriander och apelsinskal hör till en witbier, men idén att slänga lite kamomill i koket var för mig helt ny.

Jaja, en eller annan obskyr hembryggare ägnar sig säkert åt sådant. Men nu snackar vi om stilbildarna. Detta handlar om Pieere Celis, mannen som i början av 1960-talet väckte liv i den då skendöda öltypen, tog över Hoegaardenbryggeriet, och gjorde långsamt gjorde witbier till en världsklassiker. Så småningom flyttade belgaren till Texas där han startade bryggeriet Celis och började brygga Celis White efter sitt gamla recept.

Jag citerar:

”Pierre Celis berättade en gång för mig i förtroende att hans ‘hemliga’ ingrediens var kamomill. Man vet aldrig om en sådan informationspärla från en listig gammal bryggare som Pierre är en gåva eller ett trick för att man ska tappa fokus, men han skämtade inte. Jag har brygt witbier med och utan och kan bekräfata att kamomill ger en mjuk ‘Juice Fruit’-arom som är karaktäristisk för Celis witbier.”

Allt verkar fullständigt rimligt, jag tycker mig känna smaken på tungan. Nästa gång jag dricker en Hoegaarden eller Celis White ska jag tänka kamomill … och kolla vad det gör för mig.

Jag hittade en artikel från The How-To Homebrew Beer Magazine som tar upp samma sak (och citerar Randy Mosher, en hembryggare och etablerad författare som bland annat skrivit boken Radical Brewing), den berättar med vett och sans om witbier och ger tips åt hembryggare (den varnar för koriander-overkill). Skribenten Jamil Zainasheff har testat att brygga med kamomill; han föredrar förstås färskvaran, men påstår att det funkar även med några påsar kamomill-te!

En av mina favorit-witbier är för övrigt holländska Gulpener Korenwolf, som är ett fyrspannmålsöl (vete, korn, havre, råg) som kryddas inte enbart med de obligatoriska citrusskalen och koriandern utan också med fläder. Dock ingen kamomill.

witbier På tungan 16 augusti 2010 • Uppdaterad 17 augusti 2010

Brygghuset klarar provet

Som en sorts oberoende observatör – ölprovare utan portfölj, tror jag är den gängse termen – deltog jag på måndagskvällen när drygt hundra medlemmar i vänföreningen The Beer Project igår kväll bildade testpanel och på plats provade de fem testbrygder som kommer att finnas i pumparna när Malmös första bryggeripub smygöppnar 27 augusti.

(Sydsvenskans Mikael Funke och Anna Bark gjorde ett reportage.)

Mina farhågor var stora. Jag har varit tveksam till beslutet att redan vid invigningen ha en så pass stor repertoar av öl – hellre bli riktigt bra på en sort, på ett slags Husets öl, har jag resonerat, och att sedan expandera efter hand.

Efter måndagens provning vet jag att det finns en ”Husets öl”, ett ölmogeöl,  som håller hög klass. Vad som förvånar mig mest är att detta öl inte är en pale ale, det är en pilsner – vilket snart sagt alla bryggare säger är en svårare utmaning att ta sig an.

Av de fem ölen gillar jag verkligen fyra. Pilsnern blir ett väldigt bra hinkar-öl, medan bryggaren Benny Sundberg med sin Cacao-porter lyckats brygga ett profil-öl som ligger i tiden men ändå är unikt.

Men vi tar det från början.

Ställets veteöl är en spännande tolkning av belgisk witbier. Allt vete  i Brygghusets witbier är mältat, vilket för ölet närmare bayersk weissbier. Men jästen skiljer sig väldigt mycket från de bayerska jäststammarna, och framför allt har bryggaren humlat mer än vad som är brukligt. Benny Sundberg hävdar att den i strikt mening genrevidriga beskan kommer av det vita innerskalet i apelsinerna som – helt genreenligt, nu talar vi belgisk bryggarkonst – använts. Jag är inte så säker; min gissning är att bitterhumle spelat in.

I vilket fall: detta är en osedvanligt fyllig witbier, som ska hamna på 5,1% (fast jäsningen i just denna testbrygd har tagit alkoholstyrkan upp ett litet stycke till; Sundberg gissar på att han hamnat på 5,4%).

Jästen har gett mycket fruktkaraktär: mosad banan (men inte skumbanan), ananas och apelsiner jämte koriander. Det är gott, men jag efterlyser ändå lite mer syrlighet… och önskar att alkoholstyrkan och maltigheten hålls nere, så att detta verkligen blir ställets lätta törstsläckaralternativ.

•Ölet jag inte gillar är den Pale Ale som sägs vara av amerikansk typ (APA) och som mäter onödigt höga 5,6%. Doften är lätt obehaglig, i alla fall fram till att skummet lagt sig: jordig, svettig, syrlig. I munnen känns ölet stickigt och tunt – vilket är okej för en Bitter eller Pale Ale, men inte när alkoholstyrkan är så hög, då får ölet inte sakna kropp. I eftersmaken finns för övrigt ett litet inslag av plåt, som förtar tjusningen av den humlemättade och lite fruktiga efterbeskan.

Vad som saknas? Antingen måste ölet bli kraftigare, maltigare – som en engelsk best bitter eller ESB. Eller så måste det till mer aromatisk amerikansk humle.

Pilsnern är en njutning från första ögonkast till den sista utdragna eftersmaken. Detta är en pilsner av tysk typ – vilket brukar ställas mot det tjeckiska, fruktigare idealet – men trots den rena, brödiga smaken är det ingen stram och grästonad pils av den typ vi förknippar med norra Tyskland. Tänk snarare Franken. Eller, om ni glömt kartboken hemma, tänk er en ofiltrerad pilsner mjukt inbäddad av honungslen jäst och frisk syrlighet som matchar den kumminbrödiga malten och den ordentliga men eleganta bitterheten.

Noch ein, bitte!

Brygghusets IPA (India Pale Ale) är av engelsk typ, inte av den mer moderiktiga amerikanska. Det uppskattar jag; marknaden svämmar över av amerikanska dunder-IPA. Denna lite mer modesta eller åtminstone mindre vulgära  IPA på 6,6% har aprikoser och karamellmalt i doften, är knäckig och kraftig i munnen, och drar åt först marmelad och sedan fruktkorg i eftersmaken.

Cacao-portern på 8,0% är inte ölet jag kommer att beställa till vardags, men det är ölet som kommer att ge Brygghuset ett namn i vidare kretsar. Denna porter bryggs med kakao som rostats av ägaren Anders Hanssons bror – det är han som förestår Malmö Chokladfabrik i samma fastighet.

Jag uppskattar konsekvensen: det är kakao i doften, det är kakao i smaken, det är kakao som ger bitterheten i efterbeskan. Bryggarna är noga med att påpeka att det är kakao, inte choklad som använts, och det finns verkligen inget kompromissbenäget sötsliskigt över denna porter. Med detta sagt: egentligen föredrar jag när den här typen av porter har lite av matchande kaffetoner och när det finns lite kompletterande humlebeska i eftersmaken. Men den typen av starkporter kan jag hitta annorstädes; med den historia och det familjeföretagande som finns i den här kåken är det helt rätt att tänka kakao.

witbier På tungan 24 maj 2010

Vet ni? Witbier

Inwit är ett ålderdomligt engelskt ord för samvete. Det är också namnet på ett veteöl av flamländsk typ (en witbier, alltså) som förra året gav Peter Högström mästartiteln i SM i hembryggning. En omgång har nu bryggt av Oppigårds bryggeri och lanseras under början av sommaren. Under juni kommer ölet till Systembolaget, men redan nu finns det på fat på Bishops Arms i Malmö.

Det är … väldigt snällt. Ett sött öl som mindre än en witbier påminner mig om en pastöriserad tappning av Marston’s Pedigree. Väldigt mycket äpplen i smaken, i sällskap av vanilj (snarare pulver än vaniljstång), stjärnanis och citron.

witbier På tungan 14 november 2009

Vinternattens ljus i Stockeboda

Det puttrar på ganska bra i kokkärlen på nya skånska bryggerietStockeboda gård på Österlen. Efter några provbrygder är nu den första brygden för kommersiellt bruk färdig: ett julöl, som från 27 november säljs på Systemet i Simrishamn. Håll tummarna för att ett par fat också hamnar på någon av Malmös eller Lunds ambitiösa ölkrogar.

Bryggaren Benny Sundberg har bryggt 960 liter, i fyra omgångar, av en mörk jul-ale som han kryddat (försiktigt, säger han – det får inte bli kryddkalabalik) med stjärnanis, kanel, vanilj, pomerans och ytterligare två kryddor som han vägrar avslöja namnet på. Alkoholstyrkan är på 5,8%.

Ännu har inget Stockebodaöl börjat serveras på gårdens restaurang, men det kommer. Husets öl kommer dels att vara en APA (american pale ale) med sansad alkoholstyrka (5,6%), dels en pils eller lager.

Men Benny Sundberg har också en del mer utflippade experimentbrygder på gång. Dagen för vintersolståndet, 21 december, tänker han göra ett årgångsöl som ska lagras i tio månader. Det blir en barley wine – kraftigt, mörkt, eldigt –på drygt elva procent. Dagen för sommarsolståndet tänker han göra en något lättare variant: en triple av belgisk typ.

Och så har han planer på en belgisk witbier, lätt smaksatt av ekologiskt odlade äpplen från nejden.

Kan han brygga, då? Det återstår att se. Jag har fått en flaska av julölet Vinternattens ljus, men jag öppnar den inte förrän i veckan då jag tänker parallellprova den med några andra julöl.

witbier På tungan 14 juni 2009

Årets comeback: öl med bark!

Innan humlen slagit ut örter och bär som krydda och konserveringsmedel – och innan kurfursten Wilhelm IV:s renhetslag från 1516 blivit norm utanför Bayern – hände det att folk bryggde öl med för oss udda ingredienser som skvattram, pors, älgört, timjan, rönnbär, grankottar, enbär, ljung med mera. Sedan flera år experimenterar nyfikna bryggare åter med sådana ingredienser, som komplement till humlen.

”Snart är det bara barken som väntar på en renässans”, skrev jag i min bok ”En ölbok” som gavs ut för fyra år sedan.

Inte kunde jag ana att barken faktiskt var på frammarsch.
På Systembolaget introduceras imorgon Herslevs Midsommer Bryg för svenska konsumenter (premiär hemma i Danmark 2007). I detta öl används både bark, ved, löv och saft från björk.

Öltypen är witbier, det vill säga ett veteöl av belgisk typ. Belgarna har ju aldrig brytt sig om tyskarnas Reinheitsgebot; klassiska witbier innehåller allihop både koriander och skal från curacao-apelsiner.

Är detta gott, då? Återstår att se! Men bryggeriet i Herslev utanför Roskilde (etablerat 2004) har efter några opålitliga år alldeles i starten utvecklats till ett osvikligt kvalitetsbryggeri.

Häromdagen provade jag, på Bishops Arms i Malmö, Herslevs ypperliga tolkning av Schwarzbier – en hårt rostad, underjäst specialitet med rötter i Thüringen. Klassikern är Köstritzer, men Herslevs fylliga version påminner mer om en böhmisk svartöl som Herold som har lite mer restsötma.

witbier På tungan 9 juni 2009 • Uppdaterad 12 juni 2009

Perfectly good Hoegaarden

Jag är lite sent på det – jag har helt enkelt inte blivit så sugen – men idag köpte jag hem en burk av Hoegaardens hallonsötade öl, lanserad för några veckor sedan.

Jag har inget emot hallonöl, men de söta bären måste få lite mothugg för att det ska bli intressant. Därför är extremsyrliga lambic i kombination med äkta hallon ofta en hit. Lika fin är den variant som Liefman gör, baserad på en syrlig oud bruin.

Hoegaarden? Ja, till att börja med används inte riktiga bär; ölet i den här red bull-liknande burken är uppblandat med hallonsaft. Det är svårt att göra gott vuxenöl med saft eller fruktextrakt.

Och Hoegaardens witbier – grunden i den här blandningen – är inte tillräckligt distinkt för att 1 plus 1 ska bli 2 eller mer. Det geggar liksom bara ihop sig. Hoegaardens veteöl är förhållandevis sött,  och ger inte hallonen någon match. Man kan skönja lite grann av ölets koriander, en smula av jästen likaså, men … nej. Det här funkar inte. Det är rent sabotage.

Det får mig att tänka på den där låten som John Hiatt skrev medan grungebanden härjade som mest: ”I don’t know who they think they are/Smashing a perfectly good guitar”

witbier På tungan 1 maj 2009 • Uppdaterad 12 februari 2010

Vårtecken i Byen

Vårens trend? Kanske vetehybrider!

I Ålborg har bryggaren Christian Skovdal Andersen och hans Beer Here skapat en intressant hybrid av två distinkta veteöl: belgisk witbier och bayersk weizen. Den kallas Tia Loca, och har nyss introducerats på vissa barer i Köpenhamn. Jag hittade den på Plan B igår, men den ska ha skådats även på Lord Nelson. Inte fantastiskt, men en fint läskande sommardryck.

Christian Skovdal Andersen är en av skaparna av Ølfabrikken, men han hoppade av  när fabrikken köptes upp av  Gourmetbryggeriet. Han fortsätter nu sina experiment under vinjetten Beer Here.

Tia Loca är på bayerskt vis lite syrligare än en witbier, med ton av citronpastill. Men i likhet med witbier finns både apelsinskal (markant) och koriander (knappt förnimbart) i brygden. Mer oväntad är bitterheten, visserligen försiktig men ändå udda i sammanhanget. Fast mer än något annat påminner Tia Loca om skumbanan, vilket är helt stilriktigt oavsett vilken förebild vi tänker oss. 

Och på tal om bilder: etiketten vid pumpen visar en Tintinpastisch, där den mustaschprydda figuren är misstänkt lik en i München tidigare känd ölhallsagitator.

Senaste kommentarer

Sidor