Det börjar bli vinter även här på de sydliga breddgraderna, det biter lite i kinderna när man trampar fram på cykelbanan. Trots det är det mycket cyklister ute och rör sig, inte minst under rusningstid. Vintercyklingen verkar öka, kanske mycket för att denna vinter är lite mildare än tidigare, men jag tror också människor i städerna börjar inse att det är svårt att välja bort cykeln när man väl hoppat upp i sadeln.

Cykeln ja, vilket uppsving den har fått i vårt land. Eller, har den det? Jo, jag tycker nog det. Här om dagen var det två cykelnyheter på TV4-nyheterna under en 10 minuter lång sändning, mitt i vintern. Det står om cyklar och cykling dagligen i tidningarna längs vårt avlånga land och det pratas cykling bland människor som aldrig förr. Vi börjar också bli en del som skriver mycket om vardagscykling i Sverige, inte jättemånga, men en del och vi har lätt för att bli hörda. Det är tacksamt att vara cykelbloggare idag. Jag citerar en bloggranne:

”Det är svårt att bli mer självgod som cyklist än vad man är redan i grundläget. Vi skitar inte ner. Vi håller oss friska. Vi håller stans trafik flytande. Vi är i princip default-vinnare i varje trafikdebatt.”

Allt verkar vara frid och fröjd. Det är ju dessutom så att vi nog trots allt är bland de bästa länderna i världen när det kommer till infrastrukturen kring cykling, men vi pratar inte om det och vi tror inte riktigt på det själv. Vi är sådär… sådär… svenska. Sen ska man ju dock säga att vi verkligen inte ska slå oss för bröstet och säga att vi är bra, vi är trots allt fortfarande ljusår efter de ”riktiga” cykelnationerna, vilka även de har en bit kvar innan trafiken är på lika villkor.

För ett tag sedan skrev jag om supercykelvägen mellan Malmö och Lund och det skrevs två artiklar i Sydsvenskan på samma ämne. Detta snappades upp av sidan TreeHugger som skriver följande:

” If you want to find an unassuming place where bicycling is a way of life and nobody makes a big deal about it, head south. The south of Sweden, that is, where the small university town of Lund has a big bicycle habit. They just don’t advertise it.”

De fortsätter sin artikel med:

”Just across the Øresund sound from Copenhagen, Malmö has always lived a bit in the shadow of the Danish capital. But in the last few years it has done a lot to take a place among the great biking cities of Northern Europe, mostly by its investment in infrastructure and pure commitment to get people on their bikes. That has paid off – cycling has increased 30% each year for the last four years, while car trips under five kilometers have dropped.”

Reaktionerna lät sig inte väntas. Artikeln spred sig precis så snabbt som det bara kan göra i sociala medier och snart hittade man texter överallt om den fyrfiliga supercykelvägen mellan två städer i ett av norra Europas länder, Sverige. Jag gjorde en ytterst tveksamt vetenskaplig undersökning genom att söka på Google. Jag sökte på ” four lane bicycle Malmö” och får 14100 träffar. Nu är alla inte om den nyheten, men det är ändå en del, speciellt eftersom det inte finns något som är fyrfiligt för cyklar. Tittar man runt lite bland sökresultaten ser man att Treehuggers artikel spreds i nyhetspress, facktidningar, bloggar och newsfeeds. Dagarna efter Sydsvenskans och Treehuggers artikel blev dessutom jag och ytterligare några cykelbloggare här i Sverige ansatta av en flod av frågor på bl.a. Twitter och Facebook där de flesta av våra internationella kontakter hade en massa frågor kring det hela.

Cykling är stort i Sverige, större än många andra ämnen idag. Dock diskuterar vi det inte mer än i kommentarsfälten på tidningarna, hemma i vardagsrummet och på kontoret. Framförallt, vi använder det inte som PR för vårt land. Kanske skulle vi göra det? Cykelturismen i Europa omsätter c:a 40 miljarder om året och Sverige ligger långt efter som cykelturistland. Vi är dock bra på det vi gör och vi borde visa det mer. Man kan undra varför en ”industri” med så stor potential, både ekonomiskt och PR-mässigt, fortfarande drivs som en marginaldebatt i vårt land. Vi har några riktigt lätta äpplen att plocka här gott folk.

Vissa saker får en otrolig spridning på nätet och just nu är det en liten film som börjar bli lite viral i Sverige. Det många av mina läsare som hör av sig och tipsar om den och det är jag givetvis oerhört tacksam för.

Det är Mats som filmar ”cykeltjuvar” vid station Triangeln i Malmö. Att tjuvarna har gula kommunkläder och kör en kommunbil har gjort att folk sparkar bakut. Kommentarerna lät sig givetvis inte vänta och det är allt annat än positivt.

Mats filmar cykeltjuvar

Ja, vad ska man tycka om detta? Jag har tittat runt lite i våra extremt lättlästa och glasklara lagar och kommit fram till att, det är lite luddigt. Förvånad? Nä, tänkte det, inte jag heller. Det jag hittat är att det troligen finns lite stöd för staden att göra på detta sätt, enligt ”Lag (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall”. Här står att fordon för flyttas i vissa fall. I Malmö Stads fall är det p.g.a. brandsäkerhet om jag inte är helt felinformerad. Vid en brandinspektion av Räddningstjänsten fick man nämligen underkänt på detta eftersom ambulanser och brandfordon måste kunna komma fram. Är det någon som kan mer om lagen, eller lagarna, som styr detta är nu så klart välkomna att upplysa oss andra mer.

Övergivna cyklar är ett oerhört stort problem i de flesta städer i Europa idag, inte minst i länder som Holland och Danmark, men även i Sverige. Att rensa lite i ställen ibland är befogat och i princip ett måste, annars finns inte plats för de som behöver platsen. Det hjälper inte heller att bara sätta ut fler ställ eftersom andelen övergivna cyklar förblir på samma nivå, studier på detta har gjorts både i Danmark och Holland.

När det gäller just Triangeln, och det som filmas, tycker dock jag, liksom majoriteten som sett filmen, att det som sker är lite, vad ska jag säga, fel. Cyklarna står som de gör av en anledning, det finns för få cykelställ och de som finns är sjukt dåliga. Dessutom ska dessa cykelställ tas bort med tiden och då kan man ju fråga sig hur man tänkte där. Jag ställde frågan för ett tag sedan och svaret var egentligen ganska väntat. När man utformade torget kring stationen fanns inte cykelparkering med eftersom arkitekterna inte ritade in det. Varför gjorde de inte de då? Tydligen ville inte kyrkan ha cyklar framför sin byggnad och man fick ge med sig, det ska inte vara cykelparkering på torget. Tyvärr är det alldeles för ofta arkitektur och traditionella ramar får styra stadsplaneringen framför människor och funktionalitet. När man anlägger en park, anlägg inte gångarna direkt, låt folk gå genom parken och bygg gångarna där människor går, försök inte tvinga in en lösning. Flexabilitet i planeringen.

Jag vet inte, men en station utan cykelparkering? Jag har hört bättre saker i mitt liv ,speciellt i en stad som anses som Sveriges bästa cykelstad och dessutom siktar på att bli en av världens mest hållbara städer. Nä, i stället för att plocka bort pendlares cyklar tycker jag nog att man kan fundera på om man inte borde skaffa fram en ordentlig cykelparkering. Visst, man kommer bygga ett cykelgarage (som kommer bli kanonfint) vid andra nedgången, men det kommer inte räcka. Varför byggde man inte en cykelparkering i anslutning till perrongerna när man ändå var igång och grävde? Nu gräver man fortfarande och bygger ett stort p-garage till bilar bakom Triangeln köpcenter, ännu ett perfekt ställe att förvara cyklar kanske? För att citera titeln på ett seminarie ett känt trafikkonsultföretag hade för ett tag sedan, ”Hur svårt ska det vara -att ta in cykeln i stadsplaneringen”.

När det gäller filmen förstår jag människors irritation, jag blir själv lite irriterad, ävenom jag förstår varför staden gör det. Det försvarar dock inte handlingen.

Cykla lugnt!

Apropå artikeln ”Cyklister inte alltid oskyldiga” i Sydsvenskan igår, så är det smärtsamt häpnadsväckande att det är bilisternas fel hela 75% av gångerna då det sker en olycka mellan en bil och en cykel.

75%. Smaka på den. Det är galet mycket om man betänker att en burk av metall är bra mycket tyngre än en biologisk varelse av kött i trafiken och har bra mycket mer rörelseenergi vid en kollision. Här till hör också att i ganska många länder i världen, räknas det som mord/mordförsök om man med bil kör på en cyklist eller fotgängare. Lagen i dessa länder drar alltså samma höga växel oavsett om man kör ihjäl någon med en bil eller om man skjuter någon med en pistol. Kanske lite väl hårt, eller?

Visst, cyklister är inte några änglar, men de är alltså inte orsak till ens hälften av olyckorna mellan bil och cykel. Betyder detta att bilister bryter mot reglerna mer än dubbelt så många gånger än cyklisterna? Man ska också betänka att extremt många, om inte de flesta, som cyklar har körkort och kör ibland bil. När man är bilist ogillar man cyklar, cyklar man ogillar man bilister. Kanske ligger problemet och utmaningen någon annanstans?

36000 cyklister cyklar dagligen på en av supercykelstierna i Köpenhamn. Det är ganska många cyklister, men så är det Köpenhamn vi pratar om. Det skulle man aldrig se i Sverige, eller? Kanske kommer det bli så. Sakta men säkert närmar vi oss en ”supercykelsti” även i och mellan Malmö och Lund.

Jag har varit med ganska länge på resan när diskussionerna har gått om denna supercykelväg, jag har fått ganska bra koll på vad cyklisterna som cyklar sträckan tycker och jag hade i maj i fjol ett öppet seminare när cyklister, politiker och trafikplanerare träffades i Malmö för att diskutera en framtida supercykelväg mellan Malmö och Lund. Egentligen är det inga konstigheter, önskemålen är ganska lätträknade och inte speciellt svåra att leva upp till. Dessutom har vi en fantastisk möjlighet att lära oss av ett av de två bästa cykelländerna i världen, och det är bara 30 minuters tågfärd dit, Köpenhamn och Danmark.

Att Malmö satsar 29 miljoner på att rusta upp cykelinfrastrukturen inför en supercykelväg och att Lund väntar på att Burlöv, Staffanstorp och Trafikverket ska ta ställning kommer inte heller som någon nyhet. Malmö ligger i framkant i Sverige när det gäller cykling och är ju för tillfället Sveriges bästa cykelstad. De andra kommer säkerligen att följa, men med lite fördröjning.

Förstudien som Trafikverket nu har tagit fram angående en eventuell sträckning längs den kommande fyrspåriga södra stambanan har kommit snabbt och är riktigt bra. Dragningen längs järnvägen är ett smart drag (oavsett om man vill cykla sidan om ett tåg eller ej) och det gör att supercykelvägen skulle bli mycket billigare och faktiskt kunna bli av inom en snar framtid. Dessutom har jag fått indikationer från Trafikverket på att man kommer börja rusta upp den befintliga cykelvägen redan till våren, något som mångt och mycket kan göras utan att det kostar särskilt mycket pengar. Trafikverket har varit otroligt snabba på att få fram förundersökningen. Hur kommer det sig? Trafikverket har väl ett ryckte om sig att inte vara supersnabba? När jag var med på mötet där förstudien presenterades menade Janet van der Meulen från Trafikverket att det mycket beror på att det har kommit ett tydligt politiskt initiativ.

Som alltid, i de flesta frågor, handlar det om klara och tydliga politiska initiativ och riktlinjer. Utan dem står tjänstemän och medborgare ganska bakbundna. I frågan om en supercykelväg blir det lite mer komplicerat eftersom det nu är fyra kommuner, Lund, Staffanstorp, Burlöv och Malmö, som måste komma överens och samordna sig. Då är min fråga, har ansvariga politiker i kommunerna träffats och diskuterat frågan? Svaret är nej.

Detta är en fråga som inte går att lösa om var och en sitter på sin kammare och funderar. Kommunerna kan inte lösa detta var och en för sig, utan måste träffas och diskutera. Som politiker idag, i Sverige, behöver man inte vara rädd för att tala väl om cykling, opinionen lutar kraftigt för ökad cykling i vårt samhälle och det är extremt lätta poäng att samla om man tar beslut som gynnar cyklingen. Jag kan bara prata från min egen erfarenhet som cykelbloggare. Denna blogg hade under första månaden 14000 sidvisningar och mitt tidigare, privata, cykelbloggande har legat på c:a 6000 sidvisningar i månaden under ett antal år. Kommentarerna är alltid fulla av engagemang och min mailbox är ständigt full av läsarmail. Jag har endast fått 7 mail genom åren som varit negativt inställda till cykling där två har varit frustration över att cyklister inte har ljus på cykeln och cyklar som tokar (vilket jag förstår irritationen över), ett har varit ett hot om att preja mig av vägen och fyra av dem har varit ganska okonstruktivt gnäll (och de fem sista är förmodligen från gubbar i hatt där navelsträngen vuxit fast i ratten på bilen).

Så, jag kan inget annat än att snällt be ordförande, vice ordförande och 2:a vice ordförande i de tekniska nämnderna att träffas och diskutera denna fråga, det är liksom där det ligger nu. Så, om Ronny Johannessen (M), Bodil Eriksson (FP) och Karin Svensson Smith (MP) från Lund, Bertil Persson (M), Pia Jönsson (S) och Berit Lagergren (M) från Staffanstorp, Lars-Erik Wollmér (S), Klas Hult (S), Nils Holmqvist (M) från Burlöv, och Anders Rubin (S), Karolina Skog (MP) och Håkan Fäldt (M) från Malmö läser detta får ni gärna dra ihop ett möte. Jag skulle t.o.m. kunna ställa min tid till förfogande och ordna ett möte. Som cyklist, ”representant” för cyklister, oberoende bloggare, partipolitiskt neutral och dagstid/kvällstid på neutral mark, det är bara att höra av sig (patvahjul@gmail.com).

Cykla lugnt!

Jag läser en ganska bra och träffsäker artikel om cyklingen i Stockholm. Jag är sällan i vår huvudstad, men vad jag förstår så är tydligen cyklingen där lite speciell och ganska annorlunda mot vad den är här i Skåne och framförallt jämfört med Malmö och Lund. Man får ofta bilden uppmålad av medelålders män iklädda Lycrakläder som susar fram på sina svindyra racer-cyklar. Det är pappor och därtill äkta män som har bra och välbetalda arbeten som har anammat cykeln och gjort den till den nya statusprylen. Om detta är en bild som stämmer kan jag inte riktigt säga. Här på de mer sydliga breddgraderna finns inte riktigt den bilden. Visst, dessa så kallade memils (MEdelålders Män I LycraS) finns här med och de verkar bli fler, men här finns inte den ”typiska” cyklisten som jag ser det. Jag får också ofta känslan av ett exotiskt skimmer ligger över Malmö när Stockholmarna pratar om Malmös cykelkultur. Jag hör ofta att i Malmö cyklas det minsann riktigt mycket och det är en bra stad att cykla i, men utan hjälm. Kanske är det så att Malmö har smittats lite av storebror Köpenhamns cykelkultur trots allt, kanske är Malmö lite exotiskt mätt med svenska mått, kanske är det just därför Malmö kan sägas vara Sveriges bästa cykelstad?

I artikeln nämnd ovan pratar man mycket om ”cykelliberalen” (som dessutom är namnet på en trevlig cykelblogg), cykelliberalen som ofta kan likställas med just dessa memils. Jag har inte funderat speciellt mycket över det där eftersom jag alltid har sett cyklingen som en fråga som ligger bortom partipolitiken. Men så fick jag en fråga genom Facebook; var kan de som inte är liberaler samlas under cykelfanan, var kan cykelsocialisterna inordna sig? Det vore ju skam om de liberala tog cyklingen som sin och fick monopol på den. Ja, det var ju en bra fråga. Jag har inte funderat så mycket på det där, förrän nu. Jag har alltid tyckt och insett att cykling är en politisk fråga, missförstå mig inte, men det är absolut ingen partipolitisk fråga. Det är en samhällsfråga. Alla kan cykla, alla socioekonomiska klasser, alla åldrar, oavsett kön, partifärg, etnicitet, utbildning och sexuell läggning.

Att politiskt driva cykelfrågor idag är relativ lätt, det finns liksom inte så många som är emot cykling inom politiken. Det man i stället försöker göra är att överträffa varandra och det bugar jag djupast av alla för. Det är bara att köra på och tävla i vem som är det mest cykelvänliga partiet. Att politiskt driva cykelfrågor idag är relativt lätt, opinionen lutar åt cykelns håll och många av de starka krafterna i samhället har börjat cykla. De krafter som låter mycket och som engagerar sig.

Cyklingen kan användas för att belysa väldigt många av de utmaningar vårt samhälle står inför och den är en superb metafor för det mesta här i livet. Kalla mig nördig, men fundera lite på det och försök så ska du se hur lätt det är. Cykeln är lätt att använda som ett argument i planarbete, politik och samhällsplanering. Cykling och cykeln är okomplicerad, smart, säker, ekonomisk, miljövänlig, trendig, hipp, social, liberal, konservativ, kommunal och framför allt, fantastiskt kul att använda. De var någon som sa, ”Cyklismen är snart den enda –ismen jag skriver under”. Det är nördigt och tänkvärt.

Hur ser du på cykling politiskt sett? Är det en partipolitisk fråga för dig? Varför eller varför inte?

Cykla lugnt!