Cyklismen suddar ut partipolitiken
Jag läser en ganska bra och träffsäker artikel om cyklingen i Stockholm. Jag är sällan i vår huvudstad, men vad jag förstår så är tydligen cyklingen där lite speciell och ganska annorlunda mot vad den är här i Skåne och framförallt jämfört med Malmö och Lund. Man får ofta bilden uppmålad av medelålders män iklädda Lycrakläder som susar fram på sina svindyra racer-cyklar. Det är pappor och därtill äkta män som har bra och välbetalda arbeten som har anammat cykeln och gjort den till den nya statusprylen. Om detta är en bild som stämmer kan jag inte riktigt säga. Här på de mer sydliga breddgraderna finns inte riktigt den bilden. Visst, dessa så kallade memils (MEdelålders Män I LycraS) finns här med och de verkar bli fler, men här finns inte den ”typiska” cyklisten som jag ser det. Jag får också ofta känslan av ett exotiskt skimmer ligger över Malmö när Stockholmarna pratar om Malmös cykelkultur. Jag hör ofta att i Malmö cyklas det minsann riktigt mycket och det är en bra stad att cykla i, men utan hjälm. Kanske är det så att Malmö har smittats lite av storebror Köpenhamns cykelkultur trots allt, kanske är Malmö lite exotiskt mätt med svenska mått, kanske är det just därför Malmö kan sägas vara Sveriges bästa cykelstad?
I artikeln nämnd ovan pratar man mycket om ”cykelliberalen” (som dessutom är namnet på en trevlig cykelblogg), cykelliberalen som ofta kan likställas med just dessa memils. Jag har inte funderat speciellt mycket över det där eftersom jag alltid har sett cyklingen som en fråga som ligger bortom partipolitiken. Men så fick jag en fråga genom Facebook; var kan de som inte är liberaler samlas under cykelfanan, var kan cykelsocialisterna inordna sig? Det vore ju skam om de liberala tog cyklingen som sin och fick monopol på den. Ja, det var ju en bra fråga. Jag har inte funderat så mycket på det där, förrän nu. Jag har alltid tyckt och insett att cykling är en politisk fråga, missförstå mig inte, men det är absolut ingen partipolitisk fråga. Det är en samhällsfråga. Alla kan cykla, alla socioekonomiska klasser, alla åldrar, oavsett kön, partifärg, etnicitet, utbildning och sexuell läggning.
Att politiskt driva cykelfrågor idag är relativ lätt, det finns liksom inte så många som är emot cykling inom politiken. Det man i stället försöker göra är att överträffa varandra och det bugar jag djupast av alla för. Det är bara att köra på och tävla i vem som är det mest cykelvänliga partiet. Att politiskt driva cykelfrågor idag är relativt lätt, opinionen lutar åt cykelns håll och många av de starka krafterna i samhället har börjat cykla. De krafter som låter mycket och som engagerar sig.
Cyklingen kan användas för att belysa väldigt många av de utmaningar vårt samhälle står inför och den är en superb metafor för det mesta här i livet. Kalla mig nördig, men fundera lite på det och försök så ska du se hur lätt det är. Cykeln är lätt att använda som ett argument i planarbete, politik och samhällsplanering. Cykling och cykeln är okomplicerad, smart, säker, ekonomisk, miljövänlig, trendig, hipp, social, liberal, konservativ, kommunal och framför allt, fantastiskt kul att använda. De var någon som sa, ”Cyklismen är snart den enda –ismen jag skriver under”. Det är nördigt och tänkvärt.
Hur ser du på cykling politiskt sett? Är det en partipolitisk fråga för dig? Varför eller varför inte?
Cykla lugnt!
