Gästbloggare: Anna-Mi Wendel
Det här med att cykelpendla. Latmasken i en får lätt grep kroppen och sinnet, men så sätter man sig på sadeln och vips är det borta. Jag tänker ge er lite reflektioner kring cykling från någon annan än mig. Först ut, en av mina ”stammisar”, Anna-Mi Wendel. Ordet är ditt:
Plötsligt som ett meddelande från en annan planet ringer väckarklockan och det är jobbemåndag igen.
Semestern var ljuvlig, men nu gäller det att kränga på sig selen och återgå till de vanliga rutinerna. Jag tänkte att det blev för mycket att även börja cykla från Malmö till Lund med en gång. Jag tar en pedagogisk inskolning till arbetslivet och embarkerar bussen istället, nu är där gott om sittplatser och på den 20 minuter långa trippen är det mysigt sitta och läsa. Jag gör så måndag, tisdag och onsdag. Men märker att jag är den sömnigaste person jag träffat både på jobbet och hemma på kvällen. Inser skillnaden mellan ledighetens rörlighet och uteliv och arbetets stilla inomhussittande. Då finns det bara ett botemedel: cykla hela vägen till jobbet!
Plötsligt doftar färden och jag hör fåglarna. Fälten vajar i vinden och jag ser förändringarna i landskapet sedan jag cyklade här sist för ett par veckor sedan. Nyfiket spanar jag efter rådjuren som ibland bara står där mitt i tavlan. Jag har fri sikt ända bort till den ringlande blå glasormen i horisonten: Romeleåsen som följer mig längs hela färden på den gamla bortglömda landsvägen som går öster om motorvägen. Hästarna i hagarna vänder på huvudet när jag susar förbi, men vakthunden i kedjan på gårdsplanen lyfter inte ens på ett öra, han minns mig tydligen. Jag njuter av att vara tillbaka i en färdlunk som ger mig en inre frid genom den yttre resan. En handfull bilar och en traktor passerar mig. Jag kan knappt tro att jag befinner mig i Sveriges mest tättbefolkade landskap på väg mellan Malmö och Lund.
Efter ringrostiga 56 minuters trampande är jag framme vid cykelstället, svettig, röd och törstig. Och vaken! Äntligen! Finns inte en gnutta släpighet kvar inom mig utan odrägligt pigg skuttar jag omkring på jobbet och pratar till allas fasa oavbrutet om hur roligt det var att cykla igen. Imorgon är en ny arbetsdag! Yes! Kanske visar sig rådjuren för mig då!
Kram alla!
p.s. Hela restiden från dörr till dörr uppgår till drygt 40 minuter när jag tar bussen och vanligtvis 50-55 minuter när jag cyklar. Det senare ger mig motion och gratis transport till jobbet. Arbetsplatser har oftast möjligheter för att tvätta av sig och byta kläder. Så vad väntar du på?
