I måndags morse när jag hoppade upp på cykeln mot Lund fylldes min kropp av energi; sol, 17 grader och i princip helt vindstilla, med andra ord en perfekt dag för att cykelpendla till jobb, eller egentligen en perfekt dag för vad som helst.

När jag cyklar mellan Malmö och Lund försöker jag hålla mig på cykelbanorna så mycket som möjligt. Egentligen är det mest av lathet eftersom man då glider fram i ganska långsamt lunk där man måste bromsa in för utfarter, sakta ner i skymda korsningar, ta lite omvägar och snirkla runt märkliga böjar. Har jag mer fokus på att komma fram lite fortare, blir det allt som oftast att jag tar mig ut på vägen bland bilarna eftersom cykelbanorna ofta är byggda för att cyklisterna inte ska vara på vägen och därmed inte byggda efter hur man cyklar och hur cyklister beter sig. På vägen krävs lite mer aktivitet från min sida som cyklist, genom att jag läser av trafiken och är mer uppmärksam. Bilar är ju ganska hårda att stöta ihop med, men de är också stora och klumpiga vilket gör dem hyfsat lättberäkneliga; ska de svänga eller stanna ser man det ganska tydligt och man kan planera cyklingen därefter, det handlar ju alltid om samspel i trafiken. Ibland är det ju också så att det inte GÅR att cykla på cykelbanorna. Anledningarna är många och i måndags uppenbarade sig de tre absolut vanligaste orsakerna under turen till jobb.

Det är gött att glida förbi vägarbetet och de väldiga bilköerna vid Värnhem/Midhem i Malmö. Här är också första stället det allt som oftast inte går att cykla på cykelbanan om man inte vill stanna och vänta. Här är en (1) utfart där bilarna ofta helt sonika ställer sig rakt över cykelbanan för att kunna komma ut på vägen. Detta är på intet sätt unikt för Midhem utan risken för detta upprepar sig kanske var 100 meter längs vägen genom Malmö-Arlöv-Burlöv och sedan även i Åkarp och Lund. När man kör igenom Åkarp är det mer regel än undantag att det vid busshållplatserna står en (2) bil parkerad på cykelbanan för att föraren ska kunna hoppa av och hämta en gratistidning. Efter detta fortsatte jag dock färden glad av vädret, bara för att efter en liten bit hitta en (3) lastbil parkerad över hela cykel- och gångbanan. Inspirerad av Mora-träsks sångtext i titeln, var det bara att korsa grässträngen mellan cykel/gång-banan och vägen, köra ner för en hög trottoarkant och ut på vägen, cykla 20 meter, ta sig upp för en hög trottoarkant, köra över grässträngen och fortsätta färden på cykelbanan, lite tröttare efter avbrottet i rytmen. Kranföraren hade dessutom lite problem att navigera godset rätt eftersom lastbilen stod lite för nära tomten sakerna skulle in i. Jag vet inte, men min spontana tanke var ju att man kanske skulle kunna ställa lastbilen på gatan i stället för att avhjälpa problemet, men det är klart, då kan man ju hindra trafiken (i varje fall en viss typ av trafik).

Nåväl. Jag ska kanske inte klaga för mycket. Det finns ju värre saker att oja sig över. En sak som jag har varit frågande inför ett tag är varför vi inte kan ha färgmarkerade cykelfält i vägbanorna. Jag har börjat ändra åsikt lite om detta, inte för att jag fått någon bra förklaring varför man valt att separera cykel- och vägbanor, utan för att jag har insett vilka problem det kan medföra att INTE ha dem separerade. Jag anser väl att man kanske skulle kunna ha båda typerna för att avhjälpa andra problem, som t.ex. olika behov när man cyklar i avseende på fart och typ av cykel. De här problemen, att inte kunna cykla på cykelbanorna, visas på ett ypperligt sätt i en video, gjord av Casey Neistat, som på ett viruslikt sätt spreds i cykelbloggarkretsar för någon vecka sedan. Dessutom är det här med att inte cykla på cykelbanor något som är ganska aktuellt även i Sverige.

Bike Lanes – Casey Neistat

Cykla lugnt!