Igår var det riktigt varmt att cykelpendla mellan Malmö och Lund. Som vanligt var det fullt av pendlare och som vanligt möts man allt som oftast av ett leende eller en nick när man passerar en ”pendlar-kollega”. Irritationen mellan olika trafikanter, som jag inledde förra inlägget med, är alldeles för vanligt i vår trafik idag och definitivt inte trevligt. Det kan det verkligen inte finnas någon som tycker. Jag blir aldrig, eller mycket sällan, irriterad på mina medtrafikanter. Alla gör fel någon gång, det hör liksom till spelreglerna. Det är bara att ge ett litet leende och låta det bero. Att tacka någon som släpper fram en eller själv vara duktig på att släppa fram någon annan gör att stämningen runt en blir mycket trevligare. Detta är i varje fall vad jag upplever ute på vägarna dagligen.

Nå, så du cyklar aldrig mot rött, blir inte irriterad på bilen som parkerar mitt på cykelbanan eller ger en ond blick åt cyklisten som inte räcker ut handen?

Jodå, det händer, speciellt när jag är lite stressad till eller från jobb, dock händer det extremt sällan. När jag började cykelpendla mellan Malmö och Lund började jag också kunna planera min tid på ett helt annat sätt, alltså, jag slipper stressa. Jag visste vad klockan var när jag satte mig på sadeln och jag kunde säga hyfsat exakt när jag kom fram till min destination. Inga sena bussar, inga bilköer, inga olyckor, ingen hetsig reklam i radio, inget väntande och inget planerande efter tidtabeller. Jag skötte helt enkelt mitt eget resande. Så är det än idag. Visst, det tar 20-30 minuter längre med cykel än med buss mellan städerna och kanske 30-40 minuter längre tid än med bil, men det får man lätt igen när man slipper träna på kvällen och dessutom orkar med längre dagar på grund av motionen och den friska luften.

Men hur i hela friden ORKAR du? Jag menar det är ju ändå 5 mil tur och retur! Hur hittar du motivationen?

Ja, det är en bra fråga som jag så ofta får. I början är det lite jobbigt, man är inte riktigt tränad, det tar emot när det regnar eller snöar och ibland känns benen väldigt tunga när man stiger ur sängen. Men, det är bara att köra på. Det blir lättare med tiden och det är inte lång tid det handlar om, man kommer in i det fortare än vad man tror. Man får träningen, rutinen sätter in och väl uppe på sadeln på morgonen tar det inte många tramptag innan man känner sig riktigt pigg i benen. När rutinen väl sätter in känns det nästan konstigt de dagar man inte tar cykeln till jobb. Det blir som en drog och innan man vet ordet av så cyklar man alltid utan att tänka på det. Allt handlar om att skapa en rutin!

Vilket tips skulle du då ge någon som vill börja cykla till jobb, inom orten eller mellan två orter?

Tja, det finns egentligen bara ett svar. Sätt igång! Det är bara att göra det! Det behövs ingen fräsig racer-hoj, svindyra brillor och total Lycra-outfit. Vanliga kläder duger och mormors gamla hoj rullar fint. Visst, ska man cykla 5 mil om dagen blir det ju lättare med en bättre cykel och träningskläder är ju kanske att föredra. Pengarna man sparar på att cykla istället för att köra bil eller åka buss betalar ju snabbt av en ganska bra cykel.

Jaha, men vad säger arbetsgivaren om att du måste duscha eller gå och lukta svett då?

Ja, vad ska de säga? Har de förmågan att lyfta blicken lite kommer de väldigt snabbt att ordna duschmöjligheter eftersom de inser att deras anställda jobbar effektivare om dagarna och dessutom har lägre sjukfrånvaro och sjukskrivningar. Det behöver man inte vara Einstein för att inse. Det finns bra med flis att tjäna på att personalen börjar cykla till jobb. Faktum är att många företag idag verkligen underlättar för de av sina anställda som vill pendla med cykel. Finns inte dusch? Tja, tvätta av sig kan man göra, deodorant finns och extra kläder så är den saken klar. Jag har jobbat tillsammans med en hel del som gör så och de luktar betydligt mindre svett är skjort- och blus-beklädda kollegor som svettats på bussen eller i bilen.

Låter det överdrivet lätt att börja cykla? Det är ju precis vad det är! Prova själv och låt mig veta!

Cykla lugnt!

Cykeln – detta älskade och hatade transportmedel som väcker fruktansvärt mycket känslor i alla sammanhang. Så fort det skrivs någon rad om cyklister och cykling i media blir kommentarsfälten överfulla på nolltid. Argumenten haglar för och emot åt alla håll. Cyklister tycker illa om bilister, bilister är arga på cyklister, cyklister på fotgängare, fotgängare på cyklister, bilister på fotgängare och fotgängare på bilister. Dessutom är cyklister irriterade på cyklister, fotgängare på fotgängare och bilister på bilister. Märkligt och väldigt intressant.

Jag har cykelpendlat kontinuerligt mellan Malmö och Lund under en ganska lång tid, året runt i alla väder. Jag gillar att vara i trafiken som cyklist. Jag har världens mest effektiva transportmedel på korta och medellånga sträckor, den tar mig från punkt A till punkt B snabbt och enkelt, det kostar mig inte en krona och jag mår dessutom som en kung av det eftersom jag får mycket frisk luft och vardagsmotion. Cykeln är dessutom ett väldigt säkert transportmedel och detta stärks ytterligare av att städer som t.ex. Malmö och Lund satsar mycket på cyklisters säkerhet (även om jag själv ofta känner mig säkrare bland bilar än cyklister). Cykeln är förmodligen en av de få uppfinningar som redan från början var fulländad, den har ju i princip sett likadan ut genom alla tider, även om utvidgningar har förekommit och förekommer.

Detta är mitt första inlägg på bloggen ”På två hjul” här på Sydsvenskan. Här kommer jag skriva om allt som rör cykling. Vad är fixies? Vilka hjälmar finns det och vad ska man välja? Ska/Bör man ha hjälm? Vilka cykellopp kan jag cykla som amatör? Får jag cykla på en gågata och måste jag som cyklist känna till trafikreglerna? Vilka är årets cykelbyxor? Hur f*n tänkte Malmö Stad när man byggde cykelbanan mellan gatan Gata och vägen Väg? Hur är det att cykla i Danmark?

Ja, frågorna och tankarna är många! Vad vill du veta om cykling? Vad vill du jag tar upp på bloggen? Skriv till mig på patvahjul@gmail.com och berätta!

Cykla lugnt!