Idag var det dags för mig att ge sig iväg på en minikonferens med forskarskolan jag jobbar lite för och den gemensamma bussen hade avgångstid klockan 8.00 från Lund. Med lite att göra innan vi gav oss iväg fick jag bestämt vara på plats redan klockan 7.30. Jag brukar räkna att det tar en timme till Lund med cykel, även om det inte brukar ta mer än 50 minuter.

Nåväl. 6.30 hoppade jag upp på cykel, vilket är lite tidigare än jag är van vid. Benen var riktigt sega och jag kände mig lite frusen, dels för att detta var en av de första turerna till Lund sedan semestern satte in och dels för att kroppen inte riktigt vaknat än. Luften var kylig, men klar och frisk, solen sken och gatorna var relativt tomma. Det tog alltså inte speciellt många tramptag förrän jag, som så många gånger tidigare, kände kroppen och benen vakna av lite rörelse och frisk luft.

Gatorna i Malmö var hyfsat tomma på bilar och det var sporadiska möten med cyklister. När jag kom till Värnhem och började resan mot Lund började det dock dyka upp lite fler cyklister, många av dem troligen cykelpendlare. Det roliga med att cykla på en annan tid än vad man är van vid är att man får se lite nya ansikten. Dessutom reagerade jag på att de ansikten jag brukar träffa när jag cyklar ut ur Malmö, som är lite trötta efter två mils cykling, nu dök upp som pigga och förväntansfulla ansikten i utkanten av Lund.

Dagen var och är perfekt för cykelpendling. Sol, vindstilla (ja, även mellan Åkarp och Hjärup) och frisk luft. På sträckan mellan de båda städerna var det fullt med cyklister som var på väg till jobb. Alla såg pigga och glada ut och en hel del nickade väldigt en hälsning till en cykelpendlarfrände.  På det hela taget var cykelpendlingen idag precis som perfekt som den kan vara.

Väl framme i Lund låstes cykeln fast ordentligt och jag hade dessutom lite extra tid när jag gick ner i omklädningsrummet på kontoret för att skölja av mig och byta om. Pigg och full av energi är jag nu reda att ta mig an två dagars konferens.

Cykla lugnt!

Igår var det riktigt varmt att cykelpendla mellan Malmö och Lund. Som vanligt var det fullt av pendlare och som vanligt möts man allt som oftast av ett leende eller en nick när man passerar en ”pendlar-kollega”. Irritationen mellan olika trafikanter, som jag inledde förra inlägget med, är alldeles för vanligt i vår trafik idag och definitivt inte trevligt. Det kan det verkligen inte finnas någon som tycker. Jag blir aldrig, eller mycket sällan, irriterad på mina medtrafikanter. Alla gör fel någon gång, det hör liksom till spelreglerna. Det är bara att ge ett litet leende och låta det bero. Att tacka någon som släpper fram en eller själv vara duktig på att släppa fram någon annan gör att stämningen runt en blir mycket trevligare. Detta är i varje fall vad jag upplever ute på vägarna dagligen.

Nå, så du cyklar aldrig mot rött, blir inte irriterad på bilen som parkerar mitt på cykelbanan eller ger en ond blick åt cyklisten som inte räcker ut handen?

Jodå, det händer, speciellt när jag är lite stressad till eller från jobb, dock händer det extremt sällan. När jag började cykelpendla mellan Malmö och Lund började jag också kunna planera min tid på ett helt annat sätt, alltså, jag slipper stressa. Jag visste vad klockan var när jag satte mig på sadeln och jag kunde säga hyfsat exakt när jag kom fram till min destination. Inga sena bussar, inga bilköer, inga olyckor, ingen hetsig reklam i radio, inget väntande och inget planerande efter tidtabeller. Jag skötte helt enkelt mitt eget resande. Så är det än idag. Visst, det tar 20-30 minuter längre med cykel än med buss mellan städerna och kanske 30-40 minuter längre tid än med bil, men det får man lätt igen när man slipper träna på kvällen och dessutom orkar med längre dagar på grund av motionen och den friska luften.

Men hur i hela friden ORKAR du? Jag menar det är ju ändå 5 mil tur och retur! Hur hittar du motivationen?

Ja, det är en bra fråga som jag så ofta får. I början är det lite jobbigt, man är inte riktigt tränad, det tar emot när det regnar eller snöar och ibland känns benen väldigt tunga när man stiger ur sängen. Men, det är bara att köra på. Det blir lättare med tiden och det är inte lång tid det handlar om, man kommer in i det fortare än vad man tror. Man får träningen, rutinen sätter in och väl uppe på sadeln på morgonen tar det inte många tramptag innan man känner sig riktigt pigg i benen. När rutinen väl sätter in känns det nästan konstigt de dagar man inte tar cykeln till jobb. Det blir som en drog och innan man vet ordet av så cyklar man alltid utan att tänka på det. Allt handlar om att skapa en rutin!

Vilket tips skulle du då ge någon som vill börja cykla till jobb, inom orten eller mellan två orter?

Tja, det finns egentligen bara ett svar. Sätt igång! Det är bara att göra det! Det behövs ingen fräsig racer-hoj, svindyra brillor och total Lycra-outfit. Vanliga kläder duger och mormors gamla hoj rullar fint. Visst, ska man cykla 5 mil om dagen blir det ju lättare med en bättre cykel och träningskläder är ju kanske att föredra. Pengarna man sparar på att cykla istället för att köra bil eller åka buss betalar ju snabbt av en ganska bra cykel.

Jaha, men vad säger arbetsgivaren om att du måste duscha eller gå och lukta svett då?

Ja, vad ska de säga? Har de förmågan att lyfta blicken lite kommer de väldigt snabbt att ordna duschmöjligheter eftersom de inser att deras anställda jobbar effektivare om dagarna och dessutom har lägre sjukfrånvaro och sjukskrivningar. Det behöver man inte vara Einstein för att inse. Det finns bra med flis att tjäna på att personalen börjar cykla till jobb. Faktum är att många företag idag verkligen underlättar för de av sina anställda som vill pendla med cykel. Finns inte dusch? Tja, tvätta av sig kan man göra, deodorant finns och extra kläder så är den saken klar. Jag har jobbat tillsammans med en hel del som gör så och de luktar betydligt mindre svett är skjort- och blus-beklädda kollegor som svettats på bussen eller i bilen.

Låter det överdrivet lätt att börja cykla? Det är ju precis vad det är! Prova själv och låt mig veta!

Cykla lugnt!