Varje år kommer Cykelfrämjandet med en rankning av kommuner i deras arbete med cykling. Förra året blev Malmö årets cykelstad. Även i år lyckas Malmö knipa topplaceringen, men denna gång får de dela den med Lund. Precis efter de båda hittar vi Helsingborg. Stjärnglans på cykelhimlen i Skåne alltså. Bra jobbat!

Att Malmö återigen toppar listan på Sveriges bästa cykelkommuner är väl egentligen inte så förvånande. Man jobbar stenhårt för cyklister och det görs otroligt mycket i staden, något som väldigt många med mig är villiga att skriva under på. Att Lund ligger i toppskiktet är ju inte heller så konstigt eftersom staden alltid har ansetts som en av Sveriges bästa och Helsingborg har också hängt med ett tag nu och jobbar även de väldigt målinriktat.

Kommunvelometern som Cykelfrämjandet årligen genomför är en rent teoretisk undersökning som bygger på hur väl kommunerna arbetar med cykelfrågor, t.ex. om man har en plan för cykelutvecklingen, hur uppföljningen av cykelsatsningar ser ut o.s.v. Jag gillar verkligen att Cykelfrämjandet gör detta, det vill jag poängtera klart och tydligt, och konsulten som genomför uppdraget är en av Sveriges absolut mest kompetenta inom cykling. Undersökningen lyfter fram de bra kommunerna och det sporrar andra att börja arbeta hårdare i cykelfrågan. Som jag sagt så många gånger tidigare vill ju i princip alla kommuner öka andelen cyklande, men här kommer det fram om man verkligen gör det.

Ska man titta med lite mer kritiska ögon på undersökningen finns det två saker som jag årligen brukar hänga upp mig på. Det ena är att det är väldigt få kommuner som är med, i år 33 av Sveriges 290 kommuner. Medverkan är frivillig och man måste anmäla sig för att vara med, något jag tror drar ner antalet lite. Dels finns det nog kommuner som ligger LÅNGT efter i cykelsatsningarna ute i Sverige, men jag vet också att det finns kommuner som jobbar bra med cykling men som inte är med, t.ex. Örebro och Ängelholm. Den andra saken jag hänger upp mig på är att det är rent teoretiskt. Alltså, undersökningen tittar på vad man vill och säger sig vilja från kommunens sida och inte hur det faktiskt är att cykla där. Detta kan man ju klart ha överseende med och ta det för vad det är.

Det här med att det är en teoretisk undersökning får dock sina konsekvenser. Efter det att vinnarna hade publicerats och nyheten började sippra ut på Facebook och Twitter dröjde det inte länge innan jag fick en del mail och Twitter-meddelanden från irriterade läsare och cyklister. Vad var de irriterade över? Jo, att man likställde Lund med Malmö. Det hette att Malmö i praktiken är en väldigt bra cykelstad, men att Lund är en katastrof med dålig skyltning, dåligt underhåll, osammanhängade cykelnät, att man känner sig osäker som cyklist o.s.v.

Jag har varit lite kritisk mot Lund tidigare i mitt skrivande, speciellt under den tid jag cyklade mycket i Lund. Dock tycker jag nog att de har vaknat till lite. När jag pratar med trafikplanerarna som har hand om cyklingen i Lund, tycker jag att de har väldigt bra tankar och de gör ett bra jobb. Intrycket jag får (vilket förstås kan vara helt fel) är att det är många fler som jobbar med genomförandet av alla planer i Malmö och att det är alldeles för få som sysslar med det i Lund.

Ärligt talat förstår jag inte varför man inte riktigt får till det i Lund eftersom tillvägagångsättet i mångt och mycket liknar det i Malmö, och ambitionen finns. Beror det på det politiska klimatet, tjänstemännens syn på det hela, att man anser att man redan ÄR en bra cykelstad och nöjer sig med det? Eller, är det bara så att de som cyklar i Lund är mer gnälliga och krävande? Som sagt, jag vet inte riktigt.

Vad säger du? Är Lund förtjänta av sin förstaplats? Är Malmö en bättre cykelstad än Lund? Vad skiljer städerna åt som gör den ena bättre än den andra? Frågorna är många, ni sitter inne med svaret. Som vanligt, kommentera här eller släng ett mail på patvahjul@gmail.com

Cykla lugnt!

Det börjar bli vinter även här på de sydliga breddgraderna, det biter lite i kinderna när man trampar fram på cykelbanan. Trots det är det mycket cyklister ute och rör sig, inte minst under rusningstid. Vintercyklingen verkar öka, kanske mycket för att denna vinter är lite mildare än tidigare, men jag tror också människor i städerna börjar inse att det är svårt att välja bort cykeln när man väl hoppat upp i sadeln.

Cykeln ja, vilket uppsving den har fått i vårt land. Eller, har den det? Jo, jag tycker nog det. Här om dagen var det två cykelnyheter på TV4-nyheterna under en 10 minuter lång sändning, mitt i vintern. Det står om cyklar och cykling dagligen i tidningarna längs vårt avlånga land och det pratas cykling bland människor som aldrig förr. Vi börjar också bli en del som skriver mycket om vardagscykling i Sverige, inte jättemånga, men en del och vi har lätt för att bli hörda. Det är tacksamt att vara cykelbloggare idag. Jag citerar en bloggranne:

”Det är svårt att bli mer självgod som cyklist än vad man är redan i grundläget. Vi skitar inte ner. Vi håller oss friska. Vi håller stans trafik flytande. Vi är i princip default-vinnare i varje trafikdebatt.”

Allt verkar vara frid och fröjd. Det är ju dessutom så att vi nog trots allt är bland de bästa länderna i världen när det kommer till infrastrukturen kring cykling, men vi pratar inte om det och vi tror inte riktigt på det själv. Vi är sådär… sådär… svenska. Sen ska man ju dock säga att vi verkligen inte ska slå oss för bröstet och säga att vi är bra, vi är trots allt fortfarande ljusår efter de ”riktiga” cykelnationerna, vilka även de har en bit kvar innan trafiken är på lika villkor.

För ett tag sedan skrev jag om supercykelvägen mellan Malmö och Lund och det skrevs två artiklar i Sydsvenskan på samma ämne. Detta snappades upp av sidan TreeHugger som skriver följande:

” If you want to find an unassuming place where bicycling is a way of life and nobody makes a big deal about it, head south. The south of Sweden, that is, where the small university town of Lund has a big bicycle habit. They just don’t advertise it.”

De fortsätter sin artikel med:

”Just across the Øresund sound from Copenhagen, Malmö has always lived a bit in the shadow of the Danish capital. But in the last few years it has done a lot to take a place among the great biking cities of Northern Europe, mostly by its investment in infrastructure and pure commitment to get people on their bikes. That has paid off – cycling has increased 30% each year for the last four years, while car trips under five kilometers have dropped.”

Reaktionerna lät sig inte väntas. Artikeln spred sig precis så snabbt som det bara kan göra i sociala medier och snart hittade man texter överallt om den fyrfiliga supercykelvägen mellan två städer i ett av norra Europas länder, Sverige. Jag gjorde en ytterst tveksamt vetenskaplig undersökning genom att söka på Google. Jag sökte på ” four lane bicycle Malmö” och får 14100 träffar. Nu är alla inte om den nyheten, men det är ändå en del, speciellt eftersom det inte finns något som är fyrfiligt för cyklar. Tittar man runt lite bland sökresultaten ser man att Treehuggers artikel spreds i nyhetspress, facktidningar, bloggar och newsfeeds. Dagarna efter Sydsvenskans och Treehuggers artikel blev dessutom jag och ytterligare några cykelbloggare här i Sverige ansatta av en flod av frågor på bl.a. Twitter och Facebook där de flesta av våra internationella kontakter hade en massa frågor kring det hela.

Cykling är stort i Sverige, större än många andra ämnen idag. Dock diskuterar vi det inte mer än i kommentarsfälten på tidningarna, hemma i vardagsrummet och på kontoret. Framförallt, vi använder det inte som PR för vårt land. Kanske skulle vi göra det? Cykelturismen i Europa omsätter c:a 40 miljarder om året och Sverige ligger långt efter som cykelturistland. Vi är dock bra på det vi gör och vi borde visa det mer. Man kan undra varför en ”industri” med så stor potential, både ekonomiskt och PR-mässigt, fortfarande drivs som en marginaldebatt i vårt land. Vi har några riktigt lätta äpplen att plocka här gott folk.

36000 cyklister cyklar dagligen på en av supercykelstierna i Köpenhamn. Det är ganska många cyklister, men så är det Köpenhamn vi pratar om. Det skulle man aldrig se i Sverige, eller? Kanske kommer det bli så. Sakta men säkert närmar vi oss en ”supercykelsti” även i och mellan Malmö och Lund.

Jag har varit med ganska länge på resan när diskussionerna har gått om denna supercykelväg, jag har fått ganska bra koll på vad cyklisterna som cyklar sträckan tycker och jag hade i maj i fjol ett öppet seminare när cyklister, politiker och trafikplanerare träffades i Malmö för att diskutera en framtida supercykelväg mellan Malmö och Lund. Egentligen är det inga konstigheter, önskemålen är ganska lätträknade och inte speciellt svåra att leva upp till. Dessutom har vi en fantastisk möjlighet att lära oss av ett av de två bästa cykelländerna i världen, och det är bara 30 minuters tågfärd dit, Köpenhamn och Danmark.

Att Malmö satsar 29 miljoner på att rusta upp cykelinfrastrukturen inför en supercykelväg och att Lund väntar på att Burlöv, Staffanstorp och Trafikverket ska ta ställning kommer inte heller som någon nyhet. Malmö ligger i framkant i Sverige när det gäller cykling och är ju för tillfället Sveriges bästa cykelstad. De andra kommer säkerligen att följa, men med lite fördröjning.

Förstudien som Trafikverket nu har tagit fram angående en eventuell sträckning längs den kommande fyrspåriga södra stambanan har kommit snabbt och är riktigt bra. Dragningen längs järnvägen är ett smart drag (oavsett om man vill cykla sidan om ett tåg eller ej) och det gör att supercykelvägen skulle bli mycket billigare och faktiskt kunna bli av inom en snar framtid. Dessutom har jag fått indikationer från Trafikverket på att man kommer börja rusta upp den befintliga cykelvägen redan till våren, något som mångt och mycket kan göras utan att det kostar särskilt mycket pengar. Trafikverket har varit otroligt snabba på att få fram förundersökningen. Hur kommer det sig? Trafikverket har väl ett ryckte om sig att inte vara supersnabba? När jag var med på mötet där förstudien presenterades menade Janet van der Meulen från Trafikverket att det mycket beror på att det har kommit ett tydligt politiskt initiativ.

Som alltid, i de flesta frågor, handlar det om klara och tydliga politiska initiativ och riktlinjer. Utan dem står tjänstemän och medborgare ganska bakbundna. I frågan om en supercykelväg blir det lite mer komplicerat eftersom det nu är fyra kommuner, Lund, Staffanstorp, Burlöv och Malmö, som måste komma överens och samordna sig. Då är min fråga, har ansvariga politiker i kommunerna träffats och diskuterat frågan? Svaret är nej.

Detta är en fråga som inte går att lösa om var och en sitter på sin kammare och funderar. Kommunerna kan inte lösa detta var och en för sig, utan måste träffas och diskutera. Som politiker idag, i Sverige, behöver man inte vara rädd för att tala väl om cykling, opinionen lutar kraftigt för ökad cykling i vårt samhälle och det är extremt lätta poäng att samla om man tar beslut som gynnar cyklingen. Jag kan bara prata från min egen erfarenhet som cykelbloggare. Denna blogg hade under första månaden 14000 sidvisningar och mitt tidigare, privata, cykelbloggande har legat på c:a 6000 sidvisningar i månaden under ett antal år. Kommentarerna är alltid fulla av engagemang och min mailbox är ständigt full av läsarmail. Jag har endast fått 7 mail genom åren som varit negativt inställda till cykling där två har varit frustration över att cyklister inte har ljus på cykeln och cyklar som tokar (vilket jag förstår irritationen över), ett har varit ett hot om att preja mig av vägen och fyra av dem har varit ganska okonstruktivt gnäll (och de fem sista är förmodligen från gubbar i hatt där navelsträngen vuxit fast i ratten på bilen).

Så, jag kan inget annat än att snällt be ordförande, vice ordförande och 2:a vice ordförande i de tekniska nämnderna att träffas och diskutera denna fråga, det är liksom där det ligger nu. Så, om Ronny Johannessen (M), Bodil Eriksson (FP) och Karin Svensson Smith (MP) från Lund, Bertil Persson (M), Pia Jönsson (S) och Berit Lagergren (M) från Staffanstorp, Lars-Erik Wollmér (S), Klas Hult (S), Nils Holmqvist (M) från Burlöv, och Anders Rubin (S), Karolina Skog (MP) och Håkan Fäldt (M) från Malmö läser detta får ni gärna dra ihop ett möte. Jag skulle t.o.m. kunna ställa min tid till förfogande och ordna ett möte. Som cyklist, ”representant” för cyklister, oberoende bloggare, partipolitiskt neutral och dagstid/kvällstid på neutral mark, det är bara att höra av sig (patvahjul@gmail.com).

Cykla lugnt!