Jag har egentligen alltid cyklat. Det var det lättaste och bästa sättet att ta sig fram som barn, som tonåring och som ung vuxen. Cykeln stod alltid där, kostade inget och behövde i princip inget underhåll. Den var helt enkelt en vän som jag aldrig reflekterade över.

Det är först på senare år, som vuxen, som jag börjat tänka ”cykling” på riktigt. Egentligen började jag inte fundera över det förrän jag började pendla med cykel mellan Malmö och Lund och i den vevan också började blogga om cykling. Egentligen är jag inte så intresserad av cykling, men bloggandet har lett från det ena till det andra och nu har jag börjat reflektera över cykeln som fordon, att cykla, infrastrukturen kring cykling, trafiken jag befinner mig i och framför allt, den oerhörda känslostorm cyklingen rör upp hos folk. Det är helt fantastiskt om man tänker efter. Folk blir upprörda, glada, förvånade, vemodiga och rörda av alla möjliga saker som sker i vår omvärld, men cykeln berör alltid de flesta och det är alltid med kraft. Känner ni att ni vill få igång känslorna hos folk vid förmiddagsfikan på jobb så ta upp cykling. Prova gärna säga något så radikalt och tokigt som att, ”man kanske skulle ta och skita i att ha cykelhjälm, den gör ju ändå inte så stor nytta enligt statistiken” eller ”egentligen borde vi stänga centrum för bilar och bara ha öppet för fotgängare och cyklister, det skulle få centrum att vakna till liv”. Kaffepausen är räddad, det kommer vara en diskussion som fortsätter på lunchen, eftermiddagskaffet och har du tur även dagen efter. Av någon anledning kommer ofta cykling upp runt fikan på mitt jobb. Undrar varför?

Lär barnen vad cykeln innebär och hur man hanterar den redan från barnsben. Cykeln är säker, spännande och smidig som transportmedel för alla åldrar.

Jag har insett att cykeln står för så mycket i alla människors liv och i princip alla i vårt samhälle har haft kontakt med en cykel någon gång. De flesta har råd med en cykel och har man väl en så har alla råd att cyklar. Alla mår bra av att cykla och det finns egentligen ingen som verkligen tycker illa om cyklar (ingen jag mött hittills i varje fall). Själv är jag av den generationen som fick besök av polisen i skolan som visade hur man beter sig i trafiken. Sjukt bra. Jag förstår inte varför vi inte kan ha det idag? Med en sådan utbildning redan från barnsben hade cyklisterna i vårt samhälle förmodligen vetat hur man beter sig och vilka regler som gäller. Det hade förmodligen också gjort att när man sedan tar körkort är man medveten om att det finns cyklister och hur man samspelar med dessa. Om vi tar världens mesta och bästa cykelland, Holland, som exempel, så behandlar c:a 50% av körkortsutbildningen cyklister och hur man samspelar och hanterar situationer som involverar dessa. När jag för ett tag sedan skickade ut frågan, ”hur stor procent av körkortsutbildningen behandlar cyklister i trafiken”, till 30 bilskolor i vårt avlånga land, varierade svaren mellan 0% och 90%. Enligt mig säger det att bilskolorna inte har en aning om hur man ska förhålla sig till den relativt nya invasionen av cyklister i trafiken. I Holland är man illa tvungen eftersom det är galet mycket cyklar, men det kanske inte är så långt bort här heller. Antalet cyklister i Sverige ökar lavinartat, men infrastruktur, lagar och regler och mentalitet hänger inte med, inte på långa vägar. Sverige är kvar på stenåldern i detta avseende. Dock kan man skönja en viss utveckling. När jag började cykelpendla seriöst för ungefär tre år sedan var det ganska få som räckte ut handen när de skulle svänga. Detta har blivit bättre, långt från bra, men bättre. Likaså har jag börjat se några få som räcker upp handen när de ska stanna, precis som man gör i staden på andra sidan sundet, Köpenhamn. Man är ju faktiskt som cyklist skyldig att visa tecken när man ska svänga.

Vad tror du att vi borde göra för att få ett bättre samspel i trafiken? Hur ska vi göra för att bilar, cyklar och fotgängare ska kunna utnyttja ytorna tillsammans, på lika villkor, och inte helt sonika dela upp ytorna?

Igår var det riktigt varmt att cykelpendla mellan Malmö och Lund. Som vanligt var det fullt av pendlare och som vanligt möts man allt som oftast av ett leende eller en nick när man passerar en ”pendlar-kollega”. Irritationen mellan olika trafikanter, som jag inledde förra inlägget med, är alldeles för vanligt i vår trafik idag och definitivt inte trevligt. Det kan det verkligen inte finnas någon som tycker. Jag blir aldrig, eller mycket sällan, irriterad på mina medtrafikanter. Alla gör fel någon gång, det hör liksom till spelreglerna. Det är bara att ge ett litet leende och låta det bero. Att tacka någon som släpper fram en eller själv vara duktig på att släppa fram någon annan gör att stämningen runt en blir mycket trevligare. Detta är i varje fall vad jag upplever ute på vägarna dagligen.

Nå, så du cyklar aldrig mot rött, blir inte irriterad på bilen som parkerar mitt på cykelbanan eller ger en ond blick åt cyklisten som inte räcker ut handen?

Jodå, det händer, speciellt när jag är lite stressad till eller från jobb, dock händer det extremt sällan. När jag började cykelpendla mellan Malmö och Lund började jag också kunna planera min tid på ett helt annat sätt, alltså, jag slipper stressa. Jag visste vad klockan var när jag satte mig på sadeln och jag kunde säga hyfsat exakt när jag kom fram till min destination. Inga sena bussar, inga bilköer, inga olyckor, ingen hetsig reklam i radio, inget väntande och inget planerande efter tidtabeller. Jag skötte helt enkelt mitt eget resande. Så är det än idag. Visst, det tar 20-30 minuter längre med cykel än med buss mellan städerna och kanske 30-40 minuter längre tid än med bil, men det får man lätt igen när man slipper träna på kvällen och dessutom orkar med längre dagar på grund av motionen och den friska luften.

Men hur i hela friden ORKAR du? Jag menar det är ju ändå 5 mil tur och retur! Hur hittar du motivationen?

Ja, det är en bra fråga som jag så ofta får. I början är det lite jobbigt, man är inte riktigt tränad, det tar emot när det regnar eller snöar och ibland känns benen väldigt tunga när man stiger ur sängen. Men, det är bara att köra på. Det blir lättare med tiden och det är inte lång tid det handlar om, man kommer in i det fortare än vad man tror. Man får träningen, rutinen sätter in och väl uppe på sadeln på morgonen tar det inte många tramptag innan man känner sig riktigt pigg i benen. När rutinen väl sätter in känns det nästan konstigt de dagar man inte tar cykeln till jobb. Det blir som en drog och innan man vet ordet av så cyklar man alltid utan att tänka på det. Allt handlar om att skapa en rutin!

Vilket tips skulle du då ge någon som vill börja cykla till jobb, inom orten eller mellan två orter?

Tja, det finns egentligen bara ett svar. Sätt igång! Det är bara att göra det! Det behövs ingen fräsig racer-hoj, svindyra brillor och total Lycra-outfit. Vanliga kläder duger och mormors gamla hoj rullar fint. Visst, ska man cykla 5 mil om dagen blir det ju lättare med en bättre cykel och träningskläder är ju kanske att föredra. Pengarna man sparar på att cykla istället för att köra bil eller åka buss betalar ju snabbt av en ganska bra cykel.

Jaha, men vad säger arbetsgivaren om att du måste duscha eller gå och lukta svett då?

Ja, vad ska de säga? Har de förmågan att lyfta blicken lite kommer de väldigt snabbt att ordna duschmöjligheter eftersom de inser att deras anställda jobbar effektivare om dagarna och dessutom har lägre sjukfrånvaro och sjukskrivningar. Det behöver man inte vara Einstein för att inse. Det finns bra med flis att tjäna på att personalen börjar cykla till jobb. Faktum är att många företag idag verkligen underlättar för de av sina anställda som vill pendla med cykel. Finns inte dusch? Tja, tvätta av sig kan man göra, deodorant finns och extra kläder så är den saken klar. Jag har jobbat tillsammans med en hel del som gör så och de luktar betydligt mindre svett är skjort- och blus-beklädda kollegor som svettats på bussen eller i bilen.

Låter det överdrivet lätt att börja cykla? Det är ju precis vad det är! Prova själv och låt mig veta!

Cykla lugnt!