Publicerad den 6 december 2011 klockan 14:37 av Teresa Lindstedt
Sydsvenskan.se:s mesta långkörare har gått ur tiden – i dubbel bemärkelse. Artikeln om den berusade blinde mannen som slog en döv man skrevs i april 2006 och har sedan dess legat högt på rankingen över mest lästa och mest delade artiklar från Sydsvenskan ett otal gånger. När vi på redaktionen trott att den kittlande rubriken gjort sitt kom den plötsligt tillbaka på topplistorna – efter att hamnat på länktipsarsajter som Buzz eller fått pånyfött viralt liv genom att någon med stort nätverk och sociala medier-pondus tipsat om den.
Nu är långköraren borttagen från Sydsvenskans webbtidning. En av de äldre männen är död och hans familj har vänt sig till chefredaktör Daniel Sandström och bett om att texten ska raderas. I fall som detta, där hänsynen till personer som förekommer i artiklar eller till deras anhöriga väger tyngre än allmänintresset, raderar vi från Sydsvenskan.se. Då har det ingen betydelse hur långt upp artikeln ligger på den historiska klicktoppen.
Taggar: klicktopp, Sociala medier, Sydsvenskan.se
Skriv en kommentar »
Publicerad den 18 november 2011 klockan 10:57 av Mattias Pehrsson
Tidigare i veckan delade branschtidningen Internetworld ut pris till Sveriges hundra bästa sajter enligt deras mening. Och på den listan fanns Sydsvenskan.se med även i år. Så här motiverade tidningen vår plats på listan:
Sydsvenskan.se är en nyhetssajt som har gjort upp med många av de gamla föreställningarna om hur mediesajter ska se ut och fungera. Den nya formen lanserades förra året och fungerar i dag ännu bättre. Strukturen som törs renodla och verkligen lyfta fram det viktigaste och mest aktuella gör att Sydsvenskans sajt känns pigg, uppdaterad och förtroendeingivande.
Fina ord och en utmärkelse som vi är väldigt stolta över.
Sydsvenskan.se återfanns i kategorin för bästa nyhetssajt, en kategori som vanns av DN.se. Övriga i kategorin delade på andraplatsen och de var Aftonbladet.se, SvD.se, Nyheter24.se och så vi.
Bästa sajt i Sverige är, enligt Internetworld, Halens.se.
Taggar: internetworld, topp 100
Skriv en kommentar »
Publicerad den 7 november 2011 klockan 15:13 av Teresa Lindstedt
I dag kom hon, den niotusende gillaren av Sydsvenskan på Facebook. Hoppas att hon ska trivas och vara med i snacket om nyheter och annan verksamhet på Sydsvenskan.
Hon heter Amanda och har gett sig själv mellannamnet Inquisitive. Frågvis, nyfiken. Det stämmer säkert på många av de andra 8999 också. I övrigt är Amanda ganska hemlig utåt på Facebook. Hon delar inte med sig av annan information än namn och kön.
Om man tar en titt på Facebooks egen statistik över dem som gillar oss så får man veta att en man mellan 35 och 44 år som bor i Stockholm är vanligast, bara marginellt vanligare än en kvinna i samma ålder fran samma huvudstad. Städerna som följer på topplistan är Malmö, Lund, Kristianstad och Karlskrona. Köpenhamn kommer inte förrän på sextonde plats. Det förvånar mig. Det bor ju många skåningar i Köpenhamn och jag tror att få av dem har pappersprenumeration.
Nästan sex procent av gillarna är 55 år eller mer. Om man slår samman alla över 35 år är kvinnorna fler än männen. Och arabiska kommer inte förrän på tionde plats i språktoppen – efter både isländska och franska.
Men vänta, nu är det bara 8999 personer som gillar oss. Någon måste varit allergisk mot inlägg som (även om det är i en bisats) försöker locka fler att gilla sidan. Förlåt mig. Kom tillbaka, kära gillare.
PS 1: Har du önskemål eller något annat du vill framföra när det gäller hur vi använder Facebook är du så klart varmt välkommen att höra av dig.
PS 2: HD.se tävlar med oss på Facebook. Just nu ligger de drygt 900 gillamarkeringar efter.
Taggar: Facebook
Skriv en kommentar »
Publicerad den 24 oktober 2011 klockan 10:37 av Gustav Gatu
På Sydsvenskan.se svär vi ofta över att sajten är enfaldigt homogen: Standardnyheter domineras av vita män från medel- och överklassen, fortfarande.
Att hitta och visa fler personer och perspektiv än så handlar inte om att göra världen mer jämlik än vad den är – det handlar om riktig, smart, konkurrenskraftig journalistik. Sydsvenskan har nyss formulerat några riktlinjer för bättre mångfald som du kan läsa här.
För att konkretisera och minska antalet svordomar på webbredaktionen skissar vi nu på en lathund för det här på Sydsvenskan.se – Du får gärna lämna förslag på hur den kan bli bättre!
Läs vidare »
Taggar: förstasidan, kommentarer, mångfald, redaktionen, Sydsvenskan.se
Skriv en kommentar »
Publicerad den 21 oktober 2011 klockan 14:43 av Teresa Lindstedt
Förvänta dig fler perspektiv och mer drag här på bloggen framöver. Mattias Pehrsson har fått skribentsällskap av Gustav Gatu och mig, Teresa Lindstedt. Både Gustav och jag arbetar på Sydsvenskans webbredaktion, närmare den nya journalistiken än den nya tekniken i det där mötet där det kan uppstå så spännande resultat. Vi hörs!
Taggar: Gustav Gatu, Ping, Teresa Lindstedt
Skriv en kommentar »
Publicerad den 15 augusti 2011 klockan 21:47 av Gustav Gatu
Gruppbild på SSWC-deltagarna 2011. Foto: Tobias Björkgren
Begreppet ”Twittereliten” dyker upp ofta på SSWC. I fredags ordnade Erik Laakso snacket Twittereliten slår tillbaka och för att förstå vad alla snackade om – egentligen – gick jag dit.
Som så många gånger förr på SSWC blev jag inte mycket klokare men kanske lite smartare av sessionen: Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Twitterelitdiskussionen handlar om men folks olika ingångar på den fick mig att tänka i nya banor.
Bastuflotten. Foto: Helen Alfvegren
Jag tycker det är naturligt att ett gäng insatta twittrare blir auktoriteter inom vår klick av nätaktiva, kalla dem Twitterelit om du vill. Jag tycker inte heller att de här fyrbåkarna måste vara snälla mot alla eller inkluderande i varje minsta tweet (även om de säkert själva tjänar på det). Jag ser dock två andra problem med vår nuvarande crème de la clique av sociala medier-experter:
Screentime inför webbvideoföreläsning med Björn Falkevik och Robin Danehav
1. Representationsfrågan. Inte sällan lyfts SSWC-stammisar fram som experter på och representanter för hela internet. Många av dem kan mycket om nätanvändande i stort, men vi på SSWC är långt ifrån medelnätanvändaren och inte alls den enda sortens tungt uppkopplade svenskar. Här måste vi journalister bli bättre på att hitta fler olika representanter för nätkulturer och nätanvändare. (Sedan skadar det inte om fler experter erkänner vilka vasst slipade och färgade glasögon de ser sitt kära internet genom när de uttalar sig i tv-soffor och debattartiklar.) I bästa fall skulle det göra resten av världen lite mer intresserad av nätfrågorna som påverkar oss alla.
2. Mångfaldsfrågan. När jag snabbt (och säkert inte helt exakt) räknar igenom årets deltagarlista ser det ut som att 33 procent av de anmälda är kvinnor – det är antagligen den högsta siffran hittills på SSWC. De deltagare som inte jobbar inom media eller PR, var nätentreprenörer och/eller hade strategiska positioner inom offentlig förvaltning var …få. Det är så många fler sorters nätaktiva som skulle tjäna på att delta men allra mest skulle vinsten antagligen vara SSWC:s i stort. Knytkonferensen skulle helt enkelt bli ännu roligare, smartare och mer relevant om fler ingredienser fanns med på smörgåsbordet.
Klipphopp. Foto: Fredrik Johansson
Jag hoppas att SSWC blir av nästa år och att någon eller några sponsorer då vill hjälpa till att leta upp och bjuda in några nätaktiva som kanske inte skulle hamna på Tjärö om de inte blev skickade dit men som har mycket att tillföra: En socionom från Möllan, en musiker i Arlöv och en gymnasiestudent från Kävlinge, till exempel. @Halloj_Ingers inlägg om hennes SSWC-besök i helgen visar att det kan behövas en eller två extra knuffar för att komma ut till ön första gången.
Mer SSWC:
• Jan Viderén har samlat material från lägret
• Kinga Sandén höll det årliga talet (start ca 8.30)
• Björn Falkevik förevigade kampen om schemat
Skriv en kommentar »
Publicerad den 13 augusti 2011 klockan 18:33 av Anja Gatu
Mitt snack hade alltså rubriken ”Sportbevakning och den sociala webben – vad funkar och hur kan vi förena dem vidare?” Min erfarenhet är att sport lämpar sig utmärkt för liverapportering på nätet – men det måste finnas fler av nätets möjligheter som går att tillvarata i sportbevakningen. I liverapporteringen har vi kommit långt, men andra områden har vi inte utnyttjat alls.
Så vad är det som funkar så bra med liverapportering? Jag fick mitt uppvaknande under friidrotts-VM i Berlin. Det var mitt första twittermästerskap, det var sommaren 2009, jag hade haft twitter i ett halvår och det hade börjat bli rätt stort i Sverige. När jag satt på tävlingarna i Berlin och twittrade om vad jag såg insåg jag att det hemma i tv-sofforna satt massor av människor som ville diskutera vad som hände med mig på plats. De ville inte veta vad som hände – det såg de ju på sina tv-apparater – de ville prata om vad de såg. Och ibland ville de veta om jag kunde se något som inte de såg. (Ibland hände det också att jag spoilade något för dem, eftersom TV4 valde att lägga reklamavbrott precis när det var spännande. Men det var ju inte mitt fel.)
Sedan dess har liverapporteringen vuxit sig stark, främst genom Cover It Live där den som rapporterar både berättar vad som händer i ett särskilt inbäddat flöde och samtidigt svarar på kommentarer. Det är samma sak där – de som följder CIL gör det egentligen inte för att veta hur det går. De gör det för att de vill diskutera med någon och dela sin upplevelse med andra.
Hur vet jag det? Jo, det hade varit naturligt att tro att till exempel MFF:s bortamatcher skulle vara det som drog mest läsare till CIL, eftersom det rimligtvis är då som inte så många har chans att se matchen vare sig live eller på pay per view på tv. Men det är precis tvärtom. Ju högre publiksiffran är på Swedbank stadion, desto fler är inne och chattar på CIL. Det är uppenbart av kommentarerna att döma att de som följer matchen där gör det i fler kanaler samtidigt. Det är alltså av ett slags social behov snarare än ett behov av att veta hur det går i matchen som läsarna loggar in på CIL.
När vi skulle sända MFF:s kvalmatcher till Champions League var ambitionen att i vår tv-spelare bygga in ett CIL-flöde så att de som följde matchen på sydsvenskan.se skulle kunna se matchen och samtidigt diskutera den, i samma fönster på datorn. Tyvärr nådde vi inte ända fram – men jag tror definitivt det är framtiden.
På dagens session tog vi det ett steg längre och bollade fler idéer för sportbevakning bortom liverapportering. Vad mer kan vi utveckla? Ungefär 25 personer kom till ladan och i princip alla deltog genom att spruta idéer ur sig och över mig. Vi snackade om en lyxig variant av en slags tippliga som både gick ut på att tippa på lång och kort sikt, och dessutom kopplades till positioneringstjänster genom att deltagarna kan bli ”kungar” i sin stadsdel och där man skulle kunna mäta dagsform genom att räkna samman resultatet i de senaste omgångarna och ranka på en massa andra sätt.
Vi pratade rätt mycket om twitter och hur man skulle kunna utnyttja det genom att kartlägga twittrande idrottare och göra listor och flöden i samband med mästerskap. Någon ville följa ett lokalt lag i de nedre serierna genom twitter och blogg, och någon tyckte att vi inte skulle begränsa oss till ett lag utan ha twittrande företrädare i alla lag och på så sätt bygga ett småklubbstwitterflöde. En bred och uppdaterad bevakning – byggd på läsarmedverkan.
Jonathan Stara som driver Gif Sundsvalls fanpage på facebook berättade om hur de snabbt lägger upp publikbilder efter varje match där publiken direkt går in och taggar sig själva för att visa att ”de var där”. På så snabbt får Gif Sundsvall på ett rätt enkelt sätt bra aktivitet på sin sida.
Någon föreslog att de som kommenterar på CIL skulle kunna betygsätta varandras kommentarer utifrån olika kategorier, till exempel vem som har bra analyser, vem som har humor och så vidare. Nu i efterhand tänker jag att det kanske skulle kunna kopplas till lyxrankningen, så att man fick extrapoäng genom att kommentera, betygsätta andra och få höga betyg på sina egna kommentarer.
En riktigt rolig men svårgenomförd idé skulle vara att sätta en headcam på en domare under en match för att en gång för alla få reda på vad domaren egentligen ser och för att vi som gillar att klaga i efterhand kan få en känsla för hur snabbt det faktiskt går i en match och vilket stort område domaren ska ha i blickfånget.
En annan idé gick ut på att alla deltagare i långa lopp (till exempel skidor, cykel, löpning) skulle ha gps-sändare på sig så att publiken enkelt kan följa klungan och sina bekanta som deltar och veta hur de ska placera sig för att tajma de deltagare de vill följa på bästa sätt.
Många av de här förslagen hade naturligtvis sina begränsningar – som vanligt främst ekonomiska – men det var underbart att sitta fyrtio minuter med ett gäng kreativa människor som inte behövde tänka på några sådana begränsningar utan kunde spåna helt fritt och förutsättningslöst. Lyx! Tack för det, alla ni som kom!
Skriv en kommentar »
Publicerad den 13 augusti 2011 klockan 08:19 av Anja Gatu
Lördag – och dags för mig att hålla i sessions. Jag rivstartar morgonen (och hoppas att alla hunnit vakna) med ett snack om sportbevakning på nätet och genom den sociala webben. Där tänkte jag ta upp de erfarenheter av livebevakning som vi har gjort på Sydsvenskan och diskutera med deltagarna hur man ytterligare kan utveckla sportbevakningen genom den sociala webben.
Det var fullt kaos när gridden öppnades igår klockan 12 och alla hade chans att anmäla vad de ville prata om. Jag hade skaffat mig en strategisk plats längst fram och lyckades få en bra tid i .se-ladan. Vädret har ju nämligen varit lite instabilt de här dagarna – just idag skiner dock solen från en blå himmel.
Lite senare under eftermiddagen ska vi även diskutera hur vi journalister förhåller oss till den sociala webben, även det i .se-ladan.
Men nu: frukost! Och en fundering: har det torkat upp såpass mycket att det går att fimpa gummistövlarna idag?
Skriv en kommentar »
Publicerad den 13 augusti 2011 klockan 08:16 av Anja Gatu
Av gårdagens förmiddagspass på SSWC valde jag en session om gamification och en annan om hur vi använder twitter, facebook, linkedin, google + etc och vilka skillnaderna egentligen är. Framförallt den senare blev intressant. Jag har reggat mig på Google +, men har ännu inte satt mig in i den djungel som jag inbillar mig att det innebär. Och vad ska jag egentligen med ytterligare en kommunikationskanal till?
Jag har ett privat facebookkonto där jag bara är kompis med folk jag faktiskt känner AFK – allt från gamla klasskompisar till kollegor och vänner. Sedan har jag ett professionellt facebookkonto (Anja Gatu Sydsvenskan) där jag svarar ja till alla som addar mig och har en helt öppen profil. Och sedan har jag såklart ett twitterkonto som är det jag använder flitigast med uppdateringar om allt från små vardagliga iakttagelser till bevakning av de arenor jag bevakar i jobbet – oftast matcher och mästerskap. Jag vill ha en helt privat sfär där jag inte blandar in mitt jobb, men jag vill samtidigt använda de sociala medierna i mitt arbete eftersom jag tycker att det är ett väldigt bra arbetsredskap. Sedan har jag ett linkedin-konto också men det underhåller jag extremt dåligt.
Samtidigt – hur definierar man vilka som är ens vänner? Någon gång hörde jag någon säga att på facebook hänger du med människor du träffat men inte längre känner och på twitter hänger du med människor du aldrig har träffat men ändå känner.
Mats Adamczak, som höll i den sessionen, hade en fin definition av hur det går att lära känna människor på twitter, sakta men säkert och en liten bit i taget: ”Det är som en slowfood-variant av kontaktsökande” där man då bara får 140 tecken åt gången.
För en sak enades vi om: det finns olika typer av twittrare. Kändistwittrarna, som följer femtio andra kändisar (max) och sedan megafontwittrar utan att delta i de stora samtalen. Lyssnare, som bara följer och lyssnar men sällan deltar. Och så alla de (vi) som har många följare och följer många, och deltar lite här och där. Är man en megafontwittrare eller en som bara lyssnar kan det vara svårt att nå ut den gången man blir beroende av retweets för någon specifik sak. Själv tycker jag det är väldigt genomskinligt och ganska trist med personer som reggar ett konto och sedan bara försöker göra PR för sin produkt utan att lägga ner något annat, något som skulle kunna liknas vid ett slags socialt kapital. Deltar du själv i diskussioner, ger andra RT, kommer med tips när någon har en fråga osv – då kan du också själv räkna med att få hjälp av twitter när det behövs. Och när det behövs, då kan jag lova att twitter är fantastisk hjälp.
Annars använder jag twitter mycket som ett slags filter. De människor som jag har valt att följa är människor jag tycker är intressanta av olika anledningar och de tillsammans förser mig med länkar, nyheter och utdrag ur intressanta debatter. Det första jag gör på morgonen för att uppdatera mig på nyhetsläget är att scanna twitterflödet för att se vad mitt flöde har valt ut åt mig. Sen sätter jag på radion och läser tidningen, och när jag har kommit till jobbet kollar jag in de andra tidningarnas nätupplagor.
Så frågan är då vad vi ska med Google+ till? Det vet jag inte än. Jag måste själv kasta mig in i det för att se hur det egentligen skiljer sig från facebook och twitter – och om jag behöver ett femte konto att underhålla.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 12 augusti 2011 klockan 10:59 av Gustav Gatu
SSWC är igång på riktigt. Hittills har jag lyssnat på hur tidigare Sydsvenskanjournalisten Björn Jeffery gör leksaker på iphone och ipad för barn och hur myndigheter lämnar ut rådata. Här kommer några bilder och kommentarer:
Schemat för fredagen. De flesta punkterna kan du lästa mer om här. (klicka på bilden för större format)
Fika framför Ladan, konferensens stora tält syns i bakgrunden.
Mötesplatsen Under Eken där snacket ”Hur använder du twitter, facebook, LinkedIn & var kommer Google+ in i bilden?” precis startat. I förgrunden en typisk SSWC-deltagare: stövlarna på och ögonen riktade mot smartphonens skärm. Antagligen kollar han in var folk befinner sig på SSWC-appen för iphone eller android.
Punkten om PSI-lagen, om hur vi kan begära ut rådata från myndigheter för att bygga tjänster och/eller granska deras verksamhet, föll lite på att för för få deltagare hade praktisk erfarenhet av det, än så länge. Istället blev det en grundkurs i hur man begär ut data från myndigheter, vilket kanske behövs mer än PSI-lagen just nu. Fortfarande faller många spännande möjligheter på att entreprenörer inte vet hur de ska få ut grunddata att jobba med – trots att de skulle kunna göra jättemycket kul om de väl hade den – och på att journalister inte har koll på vad de kan göra med rådata – trots att de har bäst möjligheter att lirka ut den från myndigheterna. Databasredaktören Helena Bengtsson på SVT är ett lysande undantag, men vad jag vet är hon också den enda heltidsanställda databasjournalisten på ett medieföretag i Sverige.
Skriv en kommentar »
