Tidigare i veckan delade branschtidningen Internetworld ut pris till Sveriges hundra bästa sajter enligt deras mening. Och på den listan fanns Sydsvenskan.se med även i år. Så här motiverade tidningen vår plats på listan:

Sydsvenskan.se är en nyhetssajt som har gjort upp med många av de gamla föreställningarna om hur mediesajter ska se ut och fungera. Den nya formen lanserades förra året och fungerar i dag ännu bättre. Strukturen som törs renodla och verkligen lyfta fram det viktigaste och mest aktuella gör att Sydsvenskans sajt känns pigg, uppdaterad och förtroendeingivande.

Fina ord och en utmärkelse som vi är väldigt stolta över.

Sydsvenskan.se återfanns i kategorin för bästa nyhetssajt, en kategori som vanns av DN.se. Övriga i kategorin delade på andraplatsen och de var Aftonbladet.se, SvD.se, Nyheter24.se och så vi.

Bästa sajt i Sverige är, enligt Internetworld, Halens.se.

I dag kom hon, den niotusende gillaren av Sydsvenskan på Facebook. Hoppas att hon ska trivas och vara med i snacket om nyheter och annan verksamhet på Sydsvenskan.

Hon heter Amanda och har gett sig själv mellannamnet Inquisitive. Frågvis, nyfiken. Det stämmer säkert på många av de andra 8999 också. I övrigt är Amanda ganska hemlig utåt på Facebook. Hon delar inte med sig av annan information än namn och kön.

Om man tar en titt på Facebooks egen statistik över dem som gillar oss så får man veta att en man mellan 35 och 44 år som bor i Stockholm är vanligast, bara marginellt vanligare än en kvinna i samma ålder fran samma huvudstad. Städerna som följer på topplistan är Malmö, Lund, Kristianstad och Karlskrona. Köpenhamn kommer inte förrän på sextonde plats. Det förvånar mig. Det bor ju många skåningar i Köpenhamn och jag tror att få av dem har pappersprenumeration.

Nästan sex procent av gillarna är 55 år eller mer. Om man slår samman alla över 35 år är kvinnorna fler än männen. Och arabiska kommer inte förrän på tionde plats i språktoppen – efter både isländska och franska.

Men vänta, nu är det bara 8999 personer som gillar oss. Någon måste varit allergisk mot inlägg som (även om det är i en bisats) försöker locka fler att gilla sidan. Förlåt mig. Kom tillbaka, kära gillare.

PS 1: Har du önskemål eller något annat du vill framföra när det gäller hur vi använder Facebook är du så klart varmt välkommen att höra av dig.

PS 2: HD.se tävlar med oss på Facebook. Just nu ligger de drygt 900 gillamarkeringar efter.

Förvänta dig fler perspektiv och mer drag här på bloggen framöver. Mattias Pehrsson har fått skribentsällskap av Gustav Gatu och mig, Teresa Lindstedt. Både Gustav och jag arbetar på Sydsvenskans webbredaktion, närmare den nya journalistiken än den nya tekniken i det där mötet där det kan uppstå så spännande resultat. Vi hörs!

Gruppbild på SSWC-deltagarna 2011. Foto: Tobias Björkgren

Begreppet ”Twittereliten” dyker upp ofta på SSWC. I fredags ordnade Erik Laakso snacket Twittereliten slår tillbaka och för att förstå vad alla snackade om – egentligen – gick jag dit.

Som så många gånger förr på SSWC blev jag inte mycket klokare men kanske lite smartare av sessionen: Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Twitterelitdiskussionen handlar om men folks olika ingångar på den fick mig att tänka i nya banor.

Bastuflotten. Foto: Helen Alfvegren

Jag tycker det är naturligt att ett gäng insatta twittrare blir auktoriteter inom vår klick av nätaktiva, kalla dem Twitterelit om du vill. Jag tycker inte heller att de här fyrbåkarna måste vara snälla mot alla eller inkluderande i varje minsta tweet (även om de säkert själva tjänar på det). Jag ser dock två andra problem med vår nuvarande crème de la clique av sociala medier-experter:

Screentime inför webbvideoföreläsning med Björn Falkevik och Robin Danehav

1. Representationsfrågan. Inte sällan lyfts SSWC-stammisar fram som experter på och representanter för hela internet. Många av dem kan mycket om nätanvändande i stort, men vi på SSWC är långt ifrån medelnätanvändaren och inte alls den enda sortens tungt uppkopplade svenskar. Här måste vi journalister bli bättre på att hitta fler olika representanter för nätkulturer och nätanvändare. (Sedan skadar det inte om fler experter erkänner vilka vasst slipade och färgade glasögon de ser sitt kära internet genom när de uttalar sig i tv-soffor och debattartiklar.) I bästa fall skulle det göra resten av världen lite mer intresserad av nätfrågorna som påverkar oss alla.

2. Mångfaldsfrågan. När jag snabbt (och säkert inte helt exakt) räknar igenom årets deltagarlista ser det ut som att 33 procent av de anmälda är kvinnor – det är antagligen den högsta siffran hittills på SSWC. De deltagare som inte jobbar inom media eller PR, var nätentreprenörer och/eller hade strategiska positioner inom offentlig förvaltning var …få. Det är så många fler sorters nätaktiva som skulle tjäna på att delta men allra mest skulle vinsten antagligen vara SSWC:s i stort. Knytkonferensen skulle helt enkelt bli ännu roligare, smartare och mer relevant om fler ingredienser fanns med på smörgåsbordet.

Klipphopp. Foto: Fredrik Johansson

Jag hoppas att SSWC blir av nästa år och att någon eller några sponsorer då vill hjälpa till att leta upp och bjuda in några nätaktiva som kanske inte skulle hamna på Tjärö om de inte blev skickade dit men som har mycket att tillföra: En socionom från Möllan, en musiker i Arlöv och en gymnasiestudent från Kävlinge, till exempel. @Halloj_Ingers inlägg om hennes SSWC-besök i helgen visar att det kan behövas en eller två extra knuffar för att komma ut till ön första gången.

Mer SSWC:
• Jan Viderén har samlat material från lägret
• Kinga Sandén höll det årliga talet (start ca 8.30)
• Björn Falkevik förevigade kampen om schemat

Lördag – och dags för mig att hålla i sessions. Jag rivstartar morgonen (och hoppas att alla hunnit vakna) med ett snack om sportbevakning på nätet och genom den sociala webben. Där tänkte jag ta upp de erfarenheter av livebevakning som vi har gjort på Sydsvenskan och diskutera med deltagarna hur man ytterligare kan utveckla sportbevakningen genom den sociala webben.

Det var fullt kaos när gridden öppnades igår klockan 12 och alla hade chans att anmäla vad de ville prata om. Jag hade skaffat mig en strategisk plats längst fram och lyckades få en bra tid i .se-ladan. Vädret har ju nämligen varit lite instabilt de här dagarna – just idag skiner dock solen från en blå himmel.

Lite senare under eftermiddagen ska vi även diskutera hur vi journalister förhåller oss till den sociala webben, även det i .se-ladan.

Men nu: frukost! Och en fundering: har det torkat upp såpass mycket att det går att fimpa gummistövlarna idag?

Av gårdagens förmiddagspass på SSWC valde jag en session om gamification och en annan om hur vi använder twitter, facebook, linkedin, google + etc och vilka skillnaderna egentligen är. Framförallt den senare blev intressant. Jag har reggat mig på Google +, men har ännu inte satt mig in i den djungel som jag inbillar mig att det innebär. Och vad ska jag egentligen med ytterligare en kommunikationskanal till?

Jag har ett privat facebookkonto där jag bara är kompis med folk jag faktiskt känner AFK – allt från gamla klasskompisar till kollegor och vänner. Sedan har jag ett professionellt facebookkonto (Anja Gatu Sydsvenskan) där jag svarar ja till alla som addar mig och har en helt öppen profil. Och sedan har jag såklart ett twitterkonto som är det jag använder flitigast med uppdateringar om allt från små vardagliga iakttagelser till bevakning av de arenor jag bevakar i jobbet – oftast matcher och mästerskap. Jag vill ha en helt privat sfär där jag inte blandar in mitt jobb, men jag vill samtidigt använda de sociala medierna i mitt arbete eftersom jag tycker att det är ett väldigt bra arbetsredskap. Sedan har jag ett linkedin-konto också men det underhåller jag extremt dåligt.

Samtidigt – hur definierar man vilka som är ens vänner? Någon gång hörde jag någon säga att på facebook hänger du med människor du träffat men inte längre känner och på twitter hänger du med människor du aldrig har träffat men ändå känner.

Mats Adamczak, som höll i den sessionen, hade en fin definition av hur det går att lära känna människor på twitter, sakta men säkert och en liten bit i taget: ”Det är som en slowfood-variant av kontaktsökande” där man då bara får 140 tecken åt gången.

För en sak enades vi om: det finns olika typer av twittrare. Kändistwittrarna, som följer femtio andra kändisar (max) och sedan megafontwittrar utan att delta i de stora samtalen. Lyssnare, som bara följer och lyssnar men sällan deltar. Och så alla de (vi) som har många följare och följer många, och deltar lite här och där. Är man en megafontwittrare eller en som bara lyssnar kan det vara svårt att nå ut den gången man blir beroende av retweets för någon specifik sak. Själv tycker jag det är väldigt genomskinligt och ganska trist med personer som reggar ett konto och sedan bara försöker göra PR för sin produkt utan att lägga ner något annat, något som skulle kunna liknas vid ett slags socialt kapital. Deltar du själv i diskussioner, ger andra RT, kommer med tips när någon har en fråga osv – då kan du också själv räkna med att få hjälp av twitter när det behövs. Och när det behövs, då kan jag lova att twitter är fantastisk hjälp.

Annars använder jag twitter mycket som ett slags filter. De människor som jag har valt att följa är människor jag tycker är intressanta av olika anledningar och de tillsammans förser mig med länkar, nyheter och utdrag ur intressanta debatter. Det första jag gör på morgonen för att uppdatera mig på nyhetsläget är att scanna twitterflödet för att se vad mitt flöde har valt ut åt mig. Sen sätter jag på radion och läser tidningen, och när jag har kommit till jobbet kollar jag in de andra tidningarnas nätupplagor.

Så frågan är då vad vi ska med Google+ till? Det vet jag inte än. Jag måste själv kasta mig in i det för att se hur det egentligen skiljer sig från facebook och twitter – och om jag behöver ett femte konto att underhålla.

SSWC är igång på riktigt. Hittills har jag lyssnat på hur tidigare Sydsvenskanjournalisten Björn Jeffery gör leksaker på iphone och ipad för barn och hur myndigheter lämnar ut rådata. Här kommer några bilder och kommentarer:

Schemat för fredagen. De flesta punkterna kan du lästa mer om här. (klicka på bilden för större format)

Fika framför Ladan, konferensens stora tält syns i bakgrunden.

Mötesplatsen Under Eken där snacket ”Hur använder du twitter, facebook, LinkedIn & var kommer Google+ in i bilden?” precis startat. I förgrunden en typisk SSWC-deltagare: stövlarna på och ögonen riktade mot smartphonens skärm. Antagligen kollar han in var folk befinner sig på SSWC-appen för iphone eller android.

Punkten om PSI-lagen, om hur vi kan begära ut rådata från myndigheter för att bygga tjänster och/eller granska deras verksamhet, föll lite på att för för få deltagare hade praktisk erfarenhet av det, än så länge. Istället blev det en grundkurs i hur man begär ut data från myndigheter, vilket kanske behövs mer än PSI-lagen just nu. Fortfarande faller många spännande möjligheter på att entreprenörer inte vet hur de ska få ut grunddata att jobba med – trots att de skulle kunna göra jättemycket kul om de väl hade den – och på att journalister inte har koll på vad de kan göra med rådata – trots att de har bäst möjligheter att lirka ut den från myndigheterna. Databasredaktören Helena Bengtsson på SVT är ett lysande undantag, men vad jag vet är hon också den enda heltidsanställda databasjournalisten på ett medieföretag i Sverige.

I helgen hålls webbträffen Sweden Social Web Camp för tredje året i rad. Sydsvenskan kommer vara där och blogga här om vad vi gör, ser och hör. Just nu sitter vi bilen på väg till lilla Tjärö i Blekinge.

Årets SSWC har flera nyheter: Träffen har förlängts med en dag och arrangörerna ska försöka få in mer renodlade kod- och tekniksnack. Det känns som ett vettigt steg, även om jag säkert fortfarande kommer att dras till de ”mjukare” snacken. Jag går mer igång på vad vi kan göra med alla tekniska möjligheter än hur vi skapar dem.

SSWC är en knytkonferens (unconference på engelska): Deltagarna – mest folk från webb-, media- och pr-branscherna – håller själva i alla seminarium och föreläsningar. 2009 bjöd jag in till ett seminarium om hur vi kan göra journalistiken bättre på nätet och förra året ordnade jag ett snack om hur vi (i allmänhet, inte Sydsvenskan) bättre stoppar dokumenterade övergrepp på barn (barnporr) på nätet. Jag försöker undvika att göra något lika anspråksfullt i år.

Vi är tre journalister från Sydsvenskan på Tjärö: utrikesredaktören Kinga Sandén, sportchefen Anja Gatu och jag som jobbar på webbredaktionen.

Mer:
• Twittersnacket från Tjärö finns på #SSWC.
• Sveriges Radios Medieormen kommer också.

Mitt under lanseringen av nya förstasidan på Sydsvenskan.se hörde redaktör Andreas Mattsson av sig och berättade att han fått svar på våra frågor till chefredaktören Irina Maslova på Vremya Voronezja. En artikel om sammanträffandet har också publicerats i den ryska tidningen.

Så här svarar hon oss, och jag saxar nu från vårt intranät där hennes svar också publiceras:

”Sajten Time of Voronezh har precis lanserats. Chefredaktören Irina Maslova skriver i ett mejl att hon är överraskad av likheterna med Sydsvenskans sajt.

– Vi är också förvånade över att den liknar er webbplats. Våra programmerare blev tillsagda att ta hänsyn till de viktigaste trenderna från ledande europeiska och ryska massmedier när de tog fram vår nya webbplats.

- Tyvärr kände vi inte till Sydsvenskan innan du uppmärksammade oss.

Hon berättar att det fanns en person från Voronezh i delegationen som reste till Sverige och deltog i Fojo-kursen där Sydsvenskans Mattias Pehrsson föreläste.

– Men han tillhör en annan organisation och är inte kopplad till oss. Han kan med andra ord inte stulit er sajt, skriver hon.

Enligt Irina Maslova har webbplatsen utvecklats av en grupp programmerare på egen hand.

– Visst finns det flera likheter med er sajt men det är ingen fullständig kopia, säger hon.

På den egna sajten skriver hon också om påståenden från svenskt håll om att Time of Voronezh skulle vara en kopia av deras sajt. Den artikeln är dessutom bildsatt med en skärmdump på Sydsvenskans skärmdump av den egna sajten.

– Vår webbplats är utvecklad av en grupp programmerare från Voronesj. Den grundar sig på de senaste trenderna från europeiska och ryska elektroniska medier. Dessa trender är så uppenbara att det inte är konstigt om ryska och svenska programmerare gör samma jobb samtidigt, skriver hon och fortsätter:

– Vår historia är fylld med sådana exempel. Det räcker med att erinra sig om hur det gick till när radion uppfanns. Den utvecklades parallellt av vår Alexander Popov samtidigt som italienske Guglielmo Marconi gjorde samma sak.

Enligt chefredaktören har sajten för närvarande 1 500 besökare om dagen. Webbplatsen riktar sig till boende i Voronezh och i regionen runt om staden där det bor cirka 2,5 miljoner invånare.”

***

Vän av ordning vill kanske kasta in Nikola Tesla i diskussionen kring vem som egentligen uppfann radion men jag tror att vi i sådana fall hamnar långt ifrån själva ämnet. Att vår – och förvisso deras – design jämförs med en teknologisk landvinning som radion är lika vågat som oväntat. Eller för att citera Comte de Lautréamont:

”Skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord”