I dag har kulturchef R Chukri en tygkasse från Moderna museet på axeln vart hon går. Redaktör P Svensson har en tygkasse med Mark Twains porträtt, samt svart polotröja. Redigeringsguru O Åkerlund arbetar iförd en keps av gammalt fotbollsmålvaktssnitt. Jag räknar med att någon när som helst kommer att komma klivande med en halsduk synbarligen nonchalant slängd över vänster axel, det verkar vara en sån dag.
Jag moonlightar lite som melodifestivalvikarie i år. Välkommen in till den för ämnet särskilt tillkomna Melodifestivalbloggen.
I den lilla presentationstexten av kulturbloggen här uppe till höger utlovas att vi ska skriva om Zadie Smith, vilket jag härmed gör en liten ansträngning för att uppfylla.
Jag har just skrivit färdigt en lång recension av Zadie Smiths essäsamling ”Changing My Mind”. Den kommer i tidningen på söndag. Jag hyser verkligen en väldigt djup beundran för Zadie Smith, kanske ännu mer som essäist och kritiker än som skönlitterär författare. Hon har både ett alldeles glittrande intellekt och en helt egensinnig, lustfylld, genreöverskridande lätthet i skrivandet. Hon är fullständigt avundsvärd.
En text i boken som jag inte nämner i recensionen är ”Accidental Hero”, som hon skrev åt BBC till sextioårsminnet av andra världskrigets slut. Det bygger på en intervju med hennes pappa, Harvey Smith, delvis förebild för Archie Jones i ”Vita tänder”, som var med vid landstigningen i Normandie. I hela sitt liv hade Zadie Smith vetat att han varit med vid ett av krigshistoriens viktigaste slag, att han förmodligen var en krigshjälte, men hon hade aldrig frågat om det. Inte vågat, för att det var för stort och, tog hon för givet, för smärtsamt för hennes pappa att prata om. Så bestämde hon sig för att fråga ändå, medan tid ännu var. Hon köpte en diktafon och tog mod till sig.
”It´s funny you mention it, actually”, svarar pappan, och berättar sedan en odramatisk, nästan självutplånande historia om dagarna i Normandie. Han var inte modig, förtydligar han, gång på gång.
Men, är han åtminstone stolt?, försöker Zadie. ”Not really”.
Snopet? Nej, tvärtom på något egensinnigt sätt vackert? Zadie Smith slutar: ”In sum, Harvey thinks pride a pale virtue. To his mind, an individual act either helps a little or it does not, and to be proud of it afterwards helps nobody much, changes nothing. Still, I am proud of him”.
Jag snubblade över den här listan och räknade hur många jag kände igen. En av tre, ungefär.
Konstnärskap, konstnärliga resultat och bestående konstnärliga värden kan bara definieras med ett stort mått av godtycklighet. Det är märkligt att en så stor del av kulturkritiken arbetar efter motsatt premiss: idén om det objektivt bra.
Jo, i dagens papperstidning intervjuar jag David Liljemark som gjort dokumentärfilmen ”Jakten på Bernhard”. Texten finns här.
Det är verkligen en speciell film som jag bara kan uppmana er till att se. Några har undrat när exakt den ska visas på SVT men det är inte riktigt bestämt än, bara att det ska bli i april och förmodligen på en söndag klockan 20.00.
Är det kanske någon som bor eller bott i Lund som har egna minnen av Bernhard? Eller kanske till och med någon som sparat någon av hans lappar? Hör gärna av er.
Och så hör vi nyheten att J D Salinger stilla har avlidit i en ålder av 91 år. En fin och förstås sedan länge förberedd runa finns hos The New York Times.
Försöker minnas exakt när det var som skolsystemet krävde läsning av ”The Catcher in the Rye” och är ganska säker på att det var när jag gick mitt engelskspråkiga gymnasium efter min utlandstid. Nog ingick ”The Catcher” i kurslistan där? Rätt säker. Rätt säker på att jag fonetiskt avskydde ordet ”phony”, fick en hangup på det, fick kämpa länge för att över huvud taget kunna se förbi det.
Nu funderar jag på om eftervärlden kan läsa Salingers texter helt frigjorda från hans märkliga person. Salinger bodde för sig själv utan större kontakt med omvärlden i nära femtio år. Han läste aldrig brev från läsare, beställde bara eldning av dem. Stämde en svensk författare som sade sig ha skrivit ett slags uppföljare så sent som i somras. Byggde en perfekt myt om sig själv – men på ett vis och med en konsekvens som gör det omöjligt att tro något annat än att den var alldels äkta. Jag ser fram emot att läsa fler runor just för att studera balansen mellan liv och verk; jag tror bedömningarna ofrånkomligen kommer att smälta samman.
Borde vi inte ha en estetisk debatt i Sverige nån gång snart? Politisk debatt har vi alltid, även kulturpolitisk. Men något som mer handlar om… smakriktningar! Bra Och Dålig Konst! Har någon på sistone dragit i gång en Jäderlund-debatt om lyrikens svårbegriplighet eller något som liknar det? Något om Viktiga Och Oviktiga Tavlor? Inte vad jag kan påminna mig.
Vad borde vi ha en kulturell och estetisk debatt om vintern 2010?
Just nu skissar jag på ett reportage om lyckan i konsten – varför provocerar lyckoskildringar? Ian McEwan har berättat om alla de sura kommentarer han fick då han gjorde Henry Perowne, huvudperson i ”Lördag”, till en på det hela taget lycklig man.
På mitt skrivbord finns nu ”Godhet i litteraturen och livet” av litteraturforskaren Lena Kjersén Edman, som blir min utgångspunkt.
En person att intervjua i sammanhanget skulle kunna vara Tomas Ledin. Han har konsekvent skrivit texter om lycklig kärlek, och vem har fått mer skit än han? Hans ”Lika hopplöst förälskad” har alltid gått rakt in i hjärtat på mig då jag har hört den på radio.
Vad har ni för tankar kring detta? Gillar ni lyckoskildringar? Om inte – vad är det som är dåligt eller jobbigt eller konstnärligt ointressant med dem?
Jag har just varit ute på landet och intervjuat Anne Lundberg, ”Antikrundans” uppskattade programledare som i övermorgon inleder sin tionde säsong med programmet.
”Antikrundan” som fenomen fick mig att på hemvägen fundera över mysfaktorn i televisionen. På Ernst Kirschsteiger. Och på mitt eget absolut bästa Kirchsteiger-ögonblick, en ganska nylig erfarenhet, som nu ska förvandlas till ett Kirschsteiger-tips – det är ju ändå dagen före tjugondedag Knut då julen ska städas ut.
Inled morgondagens städning med att smula sönder en överbliven pepparkaka. Dammsug upp den. Städa sedan vidare till doften av varm nybakad pepparkaka. Det luktar exakt likadant, och det varar i veckor efter att alfakakan funnit sin väg in i påsen. Härligt!
Vad mer borde man testa att dammsuga upp för doftförbättring av sin städupplevelse? Något med saffran? Eller kanske kamfer, för att få till den rätta ”Antikrundan”-doften?
Det börjar hur som helst på torsdag. Risken är att jag kommer att kolla.
Barack Obama i Vita Huset och Michael Steele ordförande för republikanerna, men vissa saker är ännu inte överspelade i det för bara ett halvsekel sedan segregerade USA. Till exempel känsligheten för vissa historiskt belastade ord. Nu är Harry Reid, demokratisk majoritetsledare i senaten, i blåsväder för att ha använt ordet ”negro” i en kommentar om Obama. Det är i ett utdrag ur den kommande boken ”Game Change” av journalisterna Mark Halperin och John Heilemann som Reid fäller kommentaren och Michael Steele, den republikanske ordföranden, var inte sen att fördöma, föredömligt nog i Fox News, och kräva ursäkt och botgöring.
Det intressanta är att Michael Steele jämför Reids blunder med Trent Lott, den republikanske majoritetsledaren som 2002 hyllade Strom Thurmond för dennes presidentvalskampanj på 40-talet (Thurmond gick till val på ett löfte att hålla ”the negroes” ute från de vitas kyrkor och skolor). Nu är det alltså en yngre svart republikan som läxar upp en äldre vit demokrat för att ha varit ”racially insensitive” genom att jämföra honom med en äldre vit republikan.
Man kunde tro att något drastiskt hänt, men vissa saker förändras bara skenbart, och en sak kan man vara säker på vad det gäller den amerikanska ständigt pågående uppgörelsen med de historiska rasfördomarna och segregationen: Den följer inga partilinjer, har aldrig gjort. Trent Lott växte upp som demokrat. Strom Thurmond företrädde det oberoende partiet ”Dixiecrats” när han ville bli president, blev sedermera demokratisk senator innan han 1964 bytte till republikanerna. Alabama-guvernören George Wallace, sextiotalets frontalfigur för den segregerade amerikanska söderns rasism, var demokrat.
Abraham Lincoln var republikan. För övrigt också James Brown.
*Flintskalle: Den kommer alltid för tidigt och är orsakad av ungdomssynder eller av att man tänker stora tankar.
Andreas Ekström. rakad 2000 och Patrik Svensson, rakad 2001 bloggar direkt från Sydsvenskans kulturredaktion. Ämnen: Åttiotalshårdrock, medier, fine dining, amerikanska talkshowvärdar, internet och Zadie Smith. Med mera.
Ändra
Visa hela nyhetsdygnet »
© Sydsvenskan.se
