Att Jay-Z kommer till Borlänge för en spelning på årets Peace & Love är rätt coolt.
Allra roligast är dock presschefen Ronny Mattssons kommentar till bokningen: ”Jösses!! Nu blir det till att vattenkamma sig i sommar”.
Inte minst efter min och Anna Hellstens hysteriskt långa kärleksförklaring till D’Angelo för någon vecka sedan känns ju den här nyheten väldigt trist.
Nej, man ska inte hysa några illusioner om att exceptionellt konstnärligt begåvade människor också ska vara exceptionellt fina eller moraliska människor. Icke desto mindre: det känns lite sunkigt.
Ur ett pressutskick från svenska Comedy Central om en kommande roast med Joan Rivers:
”Det skämtas till och med om hennes man Edgar Rosenberg, som avled i samband med ett självmordsförsök.”
Det finns en tidskrift ute nu, med namnet ”Literary Perspectives – The Re-transnationalization of literary critizism”. Det är Eurozine-projektet som ligger bakom. Eurozine är ett slags samlingssajt för europeiska kulturtidskrifter, som utges med stöd från EU-kommissionen. De svenska medlemstidskrifterna är Arena, Fronesis, Glänta och Ord&Bild.
Efter att ha tillbringat en timme i sällskap med den här påkostade saken känner jag en ny trygghet inför tanken på hur skattemedel hanteras i unionen. Jag vet helt enkelt inget annat bra sätt att orientera mig om litteraturscenen i Baltikum eller i Ungern. Här får jag hjälp av skickliga kritiker, alla översatta till engelska. DN:s Jonas Thente står för ett svenskt bidrag med en översiktlig essä, visserligen ett par år gammal men ändå hållbar som en exposé över det viktigaste samtida.
Sedan skulle jag önska ett än mer pedagogiskt anslag i vissa delar. Ska något skrivas ska det också kunna läsas. Det händer – och det är alldeles uppenbart ett internationellt fenomen – att litteraturkritiker faller så djupt in i sin ordkärlek att de glömmer alla eventuella folkbildarambitioner på vägen. Ett litet mått av sådant kan man kräva i offentligt finansierad text om litteratur.
Nu rasar OS-glädjen som en vinterkräksjuka genom landet och vår lycka är stor som vid ett krigsslut. Allra störst är den hos kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth som på plats i Vancouver bloggar om sina upplevelser på Regeringens hemsida. Uppfylld av den olympiska anden och iklädd en av den svenska truppens blågula jackor strosar hon runt i OS-byn och gläds och stojar och stimmar i patriotisk glädjeyra.
Hon skriver om att få möta världen och ”tillsammans med OS-trupperna från Jamaica och Schweiz – dansa runt till rytmiska toner”. Om att få umgås med prominenta personer: ”vice president Biden har anlänt!” Att få känna sig som en del i en större gemenskap: ”Med vår blågula klädsel från mössa till ryggsäck och jacka behövdes inga ytterligare attribut. Hemhörigheten är tydlig. Vi är här för att heja fram Helena, Anna-Carin och de övriga damerna.” Att få våndas så där härligt i ovisshet: ”Spänningen är olidlig under pausen i herrarnas puckelpist”. Att få hoppas: ”Tid för Kalla!”
Man skulle kunna invända med sarkasmer om hur kulturutredningar eller lyrikrecensioner aldrig möts med samma entusiasm – från kulturministern eller från någon annan – men det vore bara bittert och småaktigt. Min enda invändning gäller ministerns uthållighet. Hon har nämligen redan åkt hem. Tre dagars nationalhysterisk OS-feber var vad hon pallade med.
Endast bloggen kommer att finnas kvar när ruset lagt sig. Som en kvarglömd pocketkamera från charteresan som spårade ur.
"Göra tidning! Göra tidning!"
"13 trappor upp och ett stort jävla fönster".
Framifrån: Emma Berggren, Karin Arbsjö, Rakel Chukri, Alexander Kuprijanko, Anna Hellsten, Andreas Mattsson, Kim Alm, Patrik Svensson.
"Skallar"
Anna Hellsten, Patrik Svensson
Andreas Mattsson, Emma Berggren, Per Svensson och Malmö.
Karin Arbsjö och Malmö
Emma Berggren och ljus från bangård.
Kulturchef mot träpanel.
"Mognad är ett relativt begrepp": Anna Hellsten, Patrik Svensson.
Det här är också en kulturredaktions uppdrag i Sverige 2010. Att jobba på sin Mad Men-estetik. Bilderna är tagna före och efter gårdagens utdelning av Sydsvenskans kulturpris. Fotograf var Olof Åkerlund. Mer om pristagaren Marianne Mörck kan du läsa här.
I dag har kulturchef R Chukri en tygkasse från Moderna museet på axeln vart hon går. Redaktör P Svensson har en tygkasse med Mark Twains porträtt, samt svart polotröja. Redigeringsguru O Åkerlund arbetar iförd en keps av gammalt fotbollsmålvaktssnitt. Jag räknar med att någon när som helst kommer att komma klivande med en halsduk synbarligen nonchalant slängd över vänster axel, det verkar vara en sån dag.
Jag moonlightar lite som melodifestivalvikarie i år. Välkommen in till den för ämnet särskilt tillkomna Melodifestivalbloggen.
I den lilla presentationstexten av kulturbloggen här uppe till höger utlovas att vi ska skriva om Zadie Smith, vilket jag härmed gör en liten ansträngning för att uppfylla.
Jag har just skrivit färdigt en lång recension av Zadie Smiths essäsamling ”Changing My Mind”. Den kommer i tidningen på söndag. Jag hyser verkligen en väldigt djup beundran för Zadie Smith, kanske ännu mer som essäist och kritiker än som skönlitterär författare. Hon har både ett alldeles glittrande intellekt och en helt egensinnig, lustfylld, genreöverskridande lätthet i skrivandet. Hon är fullständigt avundsvärd.
En text i boken som jag inte nämner i recensionen är ”Accidental Hero”, som hon skrev åt BBC till sextioårsminnet av andra världskrigets slut. Det bygger på en intervju med hennes pappa, Harvey Smith, delvis förebild för Archie Jones i ”Vita tänder”, som var med vid landstigningen i Normandie. I hela sitt liv hade Zadie Smith vetat att han varit med vid ett av krigshistoriens viktigaste slag, att han förmodligen var en krigshjälte, men hon hade aldrig frågat om det. Inte vågat, för att det var för stort och, tog hon för givet, för smärtsamt för hennes pappa att prata om. Så bestämde hon sig för att fråga ändå, medan tid ännu var. Hon köpte en diktafon och tog mod till sig.
”It´s funny you mention it, actually”, svarar pappan, och berättar sedan en odramatisk, nästan självutplånande historia om dagarna i Normandie. Han var inte modig, förtydligar han, gång på gång.
Men, är han åtminstone stolt?, försöker Zadie. ”Not really”.
Snopet? Nej, tvärtom på något egensinnigt sätt vackert? Zadie Smith slutar: ”In sum, Harvey thinks pride a pale virtue. To his mind, an individual act either helps a little or it does not, and to be proud of it afterwards helps nobody much, changes nothing. Still, I am proud of him”.
*Flintskalle: Den kommer alltid för tidigt och är orsakad av ungdomssynder eller av att man tänker stora tankar.
Andreas Ekström. rakad 2000 och Patrik Svensson, rakad 2001 bloggar direkt från Sydsvenskans kulturredaktion. Ämnen: Åttiotalshårdrock, medier, fine dining, amerikanska talkshowvärdar, internet och Zadie Smith. Med mera.
Ändra
Visa hela nyhetsdygnet »
© Sydsvenskan.se
