I Lund finns en ny arena som går under namnet ”Arenan”. Alla i Lund kallar arenan ”Arenan”.

Det finns också ett annat namn, som jag aldrig har hört en enda person säga, nämligen ”Färs och Frosta Sparbank Arena”.

Vilken otrolig härdsmälta.

Hur mycket av kundernas pengar har man lagt ner på detta uppenbart meningslösa namn som ingen någonsin kommer uttala? Vem på den där banken fattar den typen av beslut? Vore jag kund där skulle jag utkräva ansvar.

Vissa rubriker är mer givna än andra.

Märkligt är att den inte använts oftare. En sökning i textarkiven ger en ynka träff, från Svenska Dagbladets ledarsida.

Aldrig hade jag väl trott att dagen då jag skulle ta råd av en tidigare medlem i Guns N’Roses vad det gäller barnuppfostran skulle komma. Men what can I say, nu är den här.

Fantastiska Dokument förlag har just gett ut sin tredje ”Overground”-bok. Med nio porträtt av nio olika graffitimålare i Stockholm, Köpenhamn, Berlin, Hamburg, London, Liège, Paris, Prag och Milano.

Boken är, precis som de två tidigare, alldeles omistlig för den som intresserar sig för graffiti, för urbanitet, för god journalistik, eller bara för samhället sådär i allmänhet.

Ni missade väl inte Anders Mildners fina avvägning mellan sågning-av-charlatan och pinpointande-av-fenomen i recensionen av ”Nextopia”-mannens bok?

Själv är jag inte en bättre människa än att jag ibland drar slutsatser av människors yttre. I fallet Micael Dahlén kan jag bara konstatera att de attribut han håller sig med kostar i trovärdighet, i alla fall när läsaren är jag. (Jag säger inte att det är fel på Micael Dahlén, det är kanske huvudsakligen fel på mig. Jag beskriver bara konsekvensen.)

Fyra hela uppslag körde Svenska Dagbladet i söndags. Med listor över årets bästa böcker alltså. Trettio skribenter listade sina favoriter. Allt enormt stort utgjort. DN blåste på med 27 skribenter över tre uppslag i lördags.

I Sydsvenskan hade vi arton litteraturkritikers årsbästalistor förra helgen. Förvisso bara över ett uppslag men å andra sidan har vi också haft årets bästa skivor, filmer, spel och barnkultur. Sammanlagt fem hela uppslag. Och det kommer mer.

Jag får ibland känslan av att landets kulturredaktioner kör helt på chans i det här avseendet. ”Vill läsarna ha det här? I den här formen? Vi har ingen som helst aning men vi gör väl som vi brukar?”

Så om man får ställa en anspråkslös fråga: Läser ni alla de årsbästalistor och sammanfattningar som fyller decembertidningarna? Är de bra? Vill ni ha fler eller färre? Individuella listor eller kollektiva sammanräkningar? Vad saknas och vad är det för mycket av?

Ni vet väl att vi inte är den enda kulturbloggen som heter eller har hetat Kulturbloggen? Kulturbloggen finns också!

José Luis Belmar heter en fascinerande man från Mexiko som sedan 1987 bor i Sverige. Han är journalist, har arbetat som korrespondent för både radio, tv och tidningar. Och nu har han skrivit en bok. Den är fascinerande av flera olika skäl. Först och främst för att den handlar om Sverige, ett land som José Luis Belmar verkligen med glödande passion hatar. Den heter ”Svensk arrogans” och inleds med ett förord som börjar såhär:

”Ett stort tack till alla dessa arroganta, ohyfsade och idiotiska svenskar som har gjort livet surt för mig, min fru, mina vänner, mina kollegor, mina elever och alla utlänningar som har kommit till detta arroganta land i tro att dom skulle möta intelligenta, roliga, talangfulla svenskar med sunt förnuft och sinne för humor, som givit mig 100 oktanig bensin för att skriva denna bok”.

Fascinerande är boken, som ges ut på det förmodligen egna förlaget Scorpio För Lag, också för att den är skriven på svenska, ett språk José Luis Belmar verkligen inte (och det här är inte på något sätt en ironi eller ett försök till förminskande och avfärdande utan bara ett iskallt konstaterande faktum) behärskar.

Han skriver om förre förbundskaptenen i fotboll, Tommy Svensson:
”Också med Peter Mild jag var på Rasunda stadion för att intervjua Tommy Svensson, den arroganta kille som var svenska football lag coach.”

Om Lars Vilks:
”Vilks är en arrogant och pretentious så kallad artist. Vad han gjorde gav ingen bra atmosfär för Sverige, men han har tjänat mycket pengar efter sin Mohammed som en hund ”konst”. Alla fortfarande väntar att han skulle repetera sitt trick så att svenska kötbullar kommer inte mer att säljas i islamiska länder”.

Om Kungen:
”Kungens arrogans gör att han förstår inte att vi, utrikeskorrespondenter, är de som skriver om Sverige och om Kungahuset, inte Skärholmens Centrum;s ägare, eller hur?”

Jag kan inget annat göra än att rekommendera.

När AC/DC står på toppen, då krälar resten av världen i bottenträsket. (Själv har jag i journalistisk form försökt hitta samband mellan svensk konjunktur och Carolas deltagande i melodifestivalen, som märkligt ofta är kopplade till regimskiften.)

Det brukar sägas att Jon Stewart är en briljant intervjuare. Jag är inte så säker på att det är det han är egentligen. Däremot är han en otroligt vass, intelligent, snabb och välformulerad debattör. Kolla när han pratar homoäktenskap med förre presidentkandidaten Mike Huckabee (det andra klippet).