I måndags visade Doc Lounge i Malmö Alex Gibneys två timmar långa och bitvis fantastiska dokumentärfilm om Hunter S Thompson. Jag var inhyrd för att efter filmen säga något roligt, klokt eller uppseeväckande om Pappa Gonzo. Det kändes lite som att skicka upp Fredrik Reinfeldt på scenen efter Barack Obamas Philadelphia-tal.

Men det är hur som helst skäl nog att berätta min favorit bland Hunter S-historier. En historia som också råkar ha viss anknytning till den här bloggen.

Det är 1970 och Hunter S Thompson kandiderar till posten som sheriff i Aspen, Colorado. Han ställer upp som oberoende kandidat och några av hans vallöften är att avkriminalisera allt privat narkotikabruk (fast med förbehållet att alla som försöker profitera på drogförsäljning ska dömas till hårda straff. Hunter lovar också, när han pressas om saken, att han som sheriff inte ska äta meskalin när han är i tjänst), riva upp all asfalt i stan, samt döpa om Aspen till Fat City.

Det är alltså 1970, det är i slutet på den motkulturella eran. Det är en tid när många kopplar hårlängd till moral. När många finner det relevant att förknippa långt hår med allt det nya och olustigt annorlunda som är på väg att förstöra alla de gamla fina värderingar och traditioner som byggt och burit upp det västerländska samhället. Långt hår betyder uppbrott, radikalism, omoral, revolution. Det är innan Anders Borg.

Hunter S Thompsons republikanske motkandidat är helt i linje med detta en äldre man med så kallad ”crew cut”, alltså den sortens frisyr som är populär bland militärer och som innebär att man snaggar håret kort på toppen och rakar det helt på sidorna.

Thompsons motdrag på detta symbolstarka problem är enkelt och genialt. Han rakar huvudet kalt. Med hyvel. Vartenda litet hårstrå ryker. Allt för att han i debatter och intervjuer och i den illvilliga politiska strategins namn ska kunna yttra den klockrena frasen: ”unlike my longhaired opponent I…”.

Hunter S Thompson förlorade så småningom valet. Men knappt, och först efter långt gånget och samordnat politiskt fulspel av de republikanska och demokratiska kandidaterna.

Jag har just skrivit klart en recension av Anders Rydells och Sam Sundbergs reportagebok om piratrörelsen. Publicering på tisdag. Utan att föregripa själva recensionen kan jag ju ändå citera mig själv: ”Anders Rydell och Sam Sundberg har faktiskt skrivit en bok med klassikerpotential.”

I morgon, alltså fredag, kan man om man har en stund över bege sig till Studio Seved i Sofielund i Malmö och kolla in deras nya utställning. Den varar i sex timmar, från klockan två på eftermiddagen, och det handlar om Gaza. Det kan bli himmel och det kan bli pannkaka. Något blir det i alla fall.

Herostratos var en ung man som för 2 365 år sedan – tror man – brände ner Artemistemplet i den grekiska staden Efesos.

Hans mål var att bli kändis. Man får säga att han lyckades; hans namn är nu själva grundstenen i uttrycket ”herostratisk ryktbarhet”, kändisskap kopplat till någon typ av missgärning.

”Konstnären” Anna Odell kommer knappast att skapa något så bestående av hennes senaste ”verk” att döma. På Liljeholmsbron i Stockholm lekte hon självmordskandidat så övertygande att polisen hämtade och förde henne till omhändertagande i den psykiatriska tvångsvården. Där spottade hon på personalen innan hon talade om att hon bara var där i egenskap av konstnär.

Hon talar nu i vaga termer om att ”vidga begrepp” och ”tänja gränser”, idéer som kan se stora och goda ut, men som varje gång måste bedömas för sig, och som därför kan befinnas helt sakna värde. Ett slags konstens tulpanekonomi.

På köpet: Polis och vårdpersonal – som än en gång fick anstränga själ och kropp för ersättningar som inte kan imponera på någon – fick sin verklighet parodierad, sina insatser förlöjligade.

Läs i dag, om ni läser en enda grej, Tor Billgren om äktenskapslagstiftningen. Kristdemokraterna framstår som något av det ideologiskt mest ohederliga – på just den här punkten i alla fall – svensk politik har sett på flera år.

Det här klippet är från förra våren men jag såg det först alldeles nyligen. Det är väldigt intressant. Som exempel på intervjuteknik, politisk samtalston, kanske härskarteknik.

Saken är kortfattat den här. En extremt gapig, påstridig och irriterade republikansk radiopratare vid namn Kevin James blir djupt och grundligt förnedrad av tv-mannen Chris Matthews. Det börjar med att Kevin James entusiastisk instämmer i ett påstående om att Barack Obama har gjort exakt samma sak som Neville Chamberlain gjorde i München 1938 (det vill säga när han slöt ett avtal med Hitler som gav tyskarna Sudetlandet. Vad Obama hade gjort var att säga att han kunde tänka sig att samtala med Hamas).

”Vad gjorde Neville Chamberlain 1938?”, frågar Chris Matthews. Kevin James svarar med politiskt mumbo jumbo för att dölja att han faktiskt inte vet. Chris Matthews frågar igen. Och igen. Han frågar över 20 gånger. Och Kevin James har alldeles uppenbarligen ingen som helst aning. Han har bara spottat varm luft, hoppat på en liknelse han inte förstår för att trycka in en politisk poäng. När det står klart att så är fallet och förnedringen liksom cementerat sig själv, lyser det en sorglig desperation i Kevin James ögon. Och oj vad man kan njuta, självgott och småaktigt, av att se en irriterande och osympatisk människa förnedras så.

Det är en smula oroväckande.

Jag är chockad, liksom suddig i ögonen, av det faktum att jag i dag har betalat 38 kronor för att äta en ytterst medelmåttig semla på Hollandia i Malmö.

Trettioåtta kronor! Det är fullständigt chockartat. Det är bortom ocker. Det är en förolämpning, ett hån, ett lurendrejeri av typen fem hundra spänn för taxi mellan Centralen och Triangeln.

Semlor har blivit enormt mycket dyrare överallt på kort tid. Låt gå för det; bagarna gör bedömningen att vi älskar bra semlor och gärna betalar för dem. Arton spänn, det betalar jag gärna för en bra semla, inga problem, även om det är en åttioprocentig prisökning över tio år. Lägg till en tjuga på det, och… ja, det är lite som att äta pizza i Norge. 220 spänn, exklusive sallad och läsk. Precis samma känsla av att bli konsumentskändad, precis samma mentala bild av en tjock skummis med förkläde som står i kulisserna och rullar upp sedlar med gummiband runt.

I senaste Filter finns ett snack med Nils Claesson, son till den legendariske Slas. De hade en bra relation, efter omständigheterna, säger Nils Claesson.

Omständigheterna var sådana att Slas missbrukade alla möjliga saker. Sin egen självhävdelse gentemot familjen, till exempel. 

”Enda gången jag sett ett tv-program som påmint om min barndom var när MTV visade The Osbournes”, säger Nils.

Boken ”Blåbärsmaskinen” kommer i mars.

Så vaknade man morgonen efter den historiska presidentinstallationen och upptäckte att något hade förändrats även här. Någon var på väg att iscensätta något samordnat och stort. Själva statsskicket var satt under angrepp från offentlighetens själva portalfigurer.

I DN annonserade Republikanska föreningen på dyraste annonsplats. No we can´t demokratiskt välja vår statschef, var budskapet. Vem hade betalat för det? En rik, hemlig sponsor som från den finansiella maktens osynliga centrum planerar uppror och revolt? Eller gavs republikansk rabatt från den liberala morgontidningen?

Andra tecknet kom några dagar senare i form av ett nytt Arne Anka-album. Titeln ”Ner med monarkin” och ankans enkla och omvälvande insikt kommer redan på första sidan: Kungen ett miljöproblem. Monarkin med sina limousiner och transporter och flygresor och pappersflaggor och älgjagande och brakmiddagar och fortkörningar med bensinslukande fartvidunder – kungadömet är helt enkelt en klimatfara.

Nu stirrar man sig blind efter ett tredje tecken. Treenigheten som bekräftar konspirationen. Charlotte Kalla tackar nej till Victoria-stipendium? Newsmill avslöjar: ”Torekovskompromissen var blott en dokumentärroman”?

Järtecken, järtecken!

Chuck Klosterman har skrivit en rolig bok som heter ”Killing yourself to live”. Det är den totala dödsresan. Klosterman tar en bil och vallfärdar till platser för bisarra rock n’roll-dödsfall. Och skriver.

Så jag tänkte att jag gör samma grej. Tar en bil, kör till hotellet där Dan Andersson dog av förgiftning, huset där Monica Zetterlund omkom i en brand, vägstycket utanför Ljungby där Cliff Burton dog i en bussolycka, kustremsan där Esbjörn Svensson dog då han dök, vägen där Jan Johansson fick sladd och krockade, rälsen där Ted Gärdestad blev överkörd av tåget…

Så insåg jag att Sverige är för litet. Det finns inget roligt med rockstars som mular här. Anhöriga som säkert läser finns, däremot. Och det är ju synd – för den där resan och den där texten hade jag så otroligt gärna gett mig på…