Kollega Östen inför dagens tidningshög:

”I en sund marknadsekonomi betalar folk själva sina förlovningsannonser”.

Det här är ett fördömt datum. Den 24 februari 1981 tillkännagavs förlovningen mellan Charles och Diana i England. Det blev sagobröllop samma sommar. Rojalistisk yra, bling bling och idioti.

Den 24 februari 2009 inleds i Sverige en minst årslång period av liknande yra, bling bling och idioti.

Det finns mycket att säga om det, men det första en republikan instinktivt undrar är: Hur slipper man? Svaret, som kommer att ges över oräkneliga aningslöst sagoberättande och fjäskande inställsamma tidningssidor i morgon, är att det gör man inte.

För den som verkligen, på allvar, anser att det svenska statsskicket är ett problem kommer det kommande året att bli ett helvetiskt gatlopp genom eviga påminnelser om hur demokratiskt efterbliven en monarki i grunden är.

Som enda lindring återstår tystnad. Det är allt jag har att komma med. Ett tystnadslöfte. Vi talar inte mer om saken. Vi skriver inte mer om det. Inte idag och åtminstone inte här. Det räcker nu. Vi kan väl låtsas att det regnar ett tag.

Åkte buss hit och läste Metro och blev en smula imponerad över att de på förstasidan utlovar en ”exklusiv intervju” med Bill Clinton.

Nu visade det sig vara en enkel rewrite på en intervju med Larry King i CNN. Men man måste ändå ge lite kredd till rubriksättarna. För intervjun var säkert ”exklusiv”. Inte för Metro förvisso, utan för Larry King, men ändå. Halva sanningen är fortfarande någon slags sanning.

Om ni undrar hur någon kan ta så gruvligt fel som jag gjorde igår när jag slog fast att Hassan Loo Sattarvandi skulle få Borås Tidnings debutantpris. Så här tänkte jag.

I en intervju i Sydsvenskan som gjordes i tisdags och publicerades i onsdags ställdes frågan:
”Det kan bli storslam om du vinner Borås tidnings debutantpris i dag också?”

Och Hassan Loo svarade:
”Det kanske det blir, men det får jag inte säga någonting om.”

Hassan Loo visste alltså redan i tisdags vem som skulle få priset som tillkännagavs i onsdags kväll. Efter ledande frågor till den intervjuande reportern fick jag bekräftelse på att så var fallet. Detta tolkade jag sedan, ett steg för långt, som att Hassan Loo redan fått besked om att han var vinnaren. I själva verket hade han alltså fått beskedet att han inte var vinnaren.

Nu fick Sara Mannheimer priset. Men jag säger som en gammal vän gjorde en gång: Jag hade inte fel. Jag hade rätt, men fel.

Hassan Loo Sattarvandi kommer att få Borås Tidnings debutantpris.

Apropå nedanstående inlägg:

”Folk har en tendens att söka sig till originalet”.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kommenterar Moderaternas utspel i DN idag. Jag skulle vilja säga att hans analys är klockren.

Till morgondagens papper:

Om jag kunde vara en fluga på en vägg idag skulle jag sätta mig längst in i Sverigedemokraternas partihögkvarter. Bara för att få veta: Vad säger de när de läser den rapport som den moderata arbetsgruppen mot utanförskap och segregering presenterade på DN Debatt igår?

Jag skulle tro ungefär så här: ”Satan i gatan, den där Billström korpar ju allt vi har.”

Och så läser de högt för varandra. Ur den moderata rapporten: ”Medborgarskap som givits på felaktiga grunder ska därför kunna återkallas. Det kan handla om falsk identitet, hot eller mutor”.

Och ur sitt eget Sverigedemokratiska handlingsprogram: ”Personer som erhållit medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder, till exempel genom att ljuga om sin identitet eller genom att muta myndighetspersonal skall kunna få dessa indragna och utvisas.”

Ur den moderata rapporten: ”Den [invandrare] som väljer [att bosätta sig i] en överetablerad kommun får ingen ersättning alls”.

Ur sitt eget program: ”Invandrartäta kommuner skall också kunna begära och få ett undantag ifrån socialtjänstlagens krav på försörjningsansvar”.

De läser exempel efter exempel med igenkännande förvåning. Om ”startkontrakt” som kopplar etableringsstöd till kunskaper om språk och värderingar. Om att effektivisera själva utvisandet. Om att automatiskt utvisa alla utländska medborgare som döms för brott även om de har permanent uppehållstillstånd och många års vistelse i Sverige.

Sedan diskuterar de Sverigedemokratiska partistrategerna hur de ska gå vidare med det här.
”Var anmäler man ett plagiat?”
”Finns det inte något som heter immateriell upphovsrätt?”.
”Det är minsann ingen ära och redighet i högerpopulismen nuförtiden.”

Joaquin Phoenix hos David Letterman förra veckan. Ännu ett exempel på den sortens annorlunda, märkliga, snurriga men oavbrutet fängslande intervjusituationer som Letterman tycks hamna i med jämna mellanrum (Exempel: Madonna, Billy Idol, Crispin Glover, Bill O´Reilly.

Är Joaquin Phoenix sjuk? Är det här en tragedi?

Jag vet inte. En sak kan man i alla fall säga: Ingen hanterar svåra intervjuobjekt med mer elegans än David Letterman. Efter fem minuters kämpande med en Phoenix som bakom gigantiskt skägg och solglasögon tuggar tuggummi enbart avbrutet av enstaka ord och ohörbara grymtningar avslutar Letterman med en presumtiv klassiker: ”Joaquin, I´m sorry you couldn´t be here tonight”.

För övrigt, jag ska aldrig förlåta de människor som är ansvariga för att David Letterman numera sänds på en tv-kanal jag inte har tillgång till.

I dagens klang och jubel-reportage om Johan Bävmans otroligt välförtjänta pris vid World Press Photo Awards påpekas självklart, i ord och bild, att även DN:s Lars Lindqvist fick ett lika välförtjänt pris. För att det är något ganska speciellt att två svenska fotografer prisas samma år. Och för att det väl tillhör någon slags allmänmänsklig medieetikett.

Lite märkligt är det alltså att DN i sitt klang och jubel-reportage faktiskt inte ens nämner att två svenska fotografer fick pris.

Dagens mest glädjande nyhet för Cool Hand Luke: Ägg höjer inte alls kolesterolet.

(Vi kan säga att det här är dagens hemuppgift för kulturbloggsläsarna: Var god ge en begriplig förklaring till det vilt associerande inlägget ovan)