Jag gillar DN, det är inte det – men det är otroligt drygt att på typ tre ställen hävda att man ”som enda tidning” fått vara med under filminspelningarna av Stieg Larsson-filmen.

DN – ni är inte bara inte ensamma, ni är tvåa på bollen. Sydsvenskan hade ett sådant stort och bra, eller bättre, reportage för flera veckor sedan…

En kompis mejlar mig med subject ”Saker som får mig att sakna en blogg, del 1”:

Barnvagnsbio onsdag kl 11. Filmstaden Söder: Revolutionary Road.

Hoppas det kommer fler mejl.

Vi har blivit ombedda av en engelskspråkig mediebloggare (ingen mindre än Jay Rosen!) att kort och på engelska då förstås berätta vad det egentligen var Sydsvenskan gjorde i förra veckan, med upphovsrättsspecialen och med publicering via The Pirate Bay. Så här kommer det:

For a long time running, copyright issues and internet piracy have been important topics for right about all kinds of good journalism: It’s economics, it’s culture, it’s technology, it’s crime and punishment, it’s media and it’s last but not least politics.

On Sunday the 8th, we published a seven-page special on these matters in the culture, life and arts section. Good stuff. And good timing, we thought, considering the trial against The Pirate Bay is coming up on Monday the 16th.

But here is what really made all the difference for Sydsvenskan this time around:

Three days before actually printing those seven pages, we uploaded a pdf file with six of those seven pages on – you guessed it! – The Pirate Bay. We marked the pages ”beta version”, and started to spread the word. And… it spred like Australian wildfires. Not only did this give us massive coverage in the media and the blogosphere, it also helped us finalizing the pages, correct a couple of minor errors, and collect new ideas for forthcoming stories. The feedback we got was instant, smart and qualified.

We also received some harsh critizism, mostly for legitimizing this controversial website. Which we published, of course. (Now, I assume you don’t read Swedish if you’re reading this – but just for kicks, here is the link to the final version of the pages, complete with reactions to the content! We did save some space for that.)

For us, this has proven to be an extraordinary experience. Beta tested journalism – and distributed through a channel that has never been used before by an established ”old” publisher… I think we have learned more in a week than in the average year.

So was it all, as some bloggers suggest, a part of this huge master marketing plan? Or was it even a political statement, to show how The Pirate Bay as such hardly can be illegal? Or was it an attempt at defining new boundaries for freedom of speech and press?

Honest answer: No.

We didn’t exactly see any of those reactions coming – we just thought it’d be cool to do something differently.

So on to the next step. The trial starts on Monday; the live sound will be broadcast by Swedish public service. And we’ll stay on the story like a pack of dogs on a three-legged cat. (Got that one from Jeff Foxworthty.)

Saxat ur en faktaruta om Jeffrey Archer i nya numret av Forma Books Magazine (finns ej på nätet):

”Sportmeriter: Har sprungit 100 meter på 9.6 sekunder”.

Det var verkligen en sensation.

Det som finns här nedan är lite extramaterial, sådant som Alexander Kuprijanko av utrymmesskäl skar bort i sin intervju med Peter Sunde. Det betyder att vissa saker här nedan inte är i perfekta sammanhang, men för er som är intresserade så är det nog ändå möjligt att ta in…

Under dotcomtiden blir det många resor till Stockholm, men Peter Sunde trivs inte i den svenska huvudstaden och tackar nej till jobberbjudanden där.

– Jag fegade väl ur lite. Tyckte att jag hade det bra där jag var.

Det är också under den här tiden som han etablerar det alias som han är känd under på internet: Brokep. Det är från början ett dj-namn.

– Att vara dj blev en ny hobby. Tidigare hade datorer varit en hobby, men när det blev ett jobb så blev det här en bra avkoppling.

Varifrån namnet kommer vill han inte avslöja. Inte heller om det ska uttalas ”broke P” (alltså ”panke P”) eller på något annat sätt.

– Men jag sög lite på att dj:a, tyckte jag själv. Så jag la av. Jag har alltid tyckt att antingen gör man något så att man blir bäst på det – eller så slutar man.

Peter Sunde njuter av att jobba under it-bubblan. Men hur kul det än är så tar allt för mycket jobb under allt för lång tid till slut ut sitt pris.

– Jag fick problem med magen – alla de klassiska problemen när man jobbar för mycket.

***

Peter Sunde hamnar också i konflikt med sina chefer när han får uppdraget att skapa ett program som ska läsa av ögonens iris hos patienter som ska röntgas. Personer som befinner sig illegalt i Norge har nämligen inte rätt att få vård på sjukhus och sjukhusen brukar använda fingeravtryck för att identifiera personer som inte har rätt att vara i landet. Men förfarandet har börjat bli välkänt och många som är i landet illegalt bränner bort sina fingeravtryck innan de besöker sjukhusen. Därmed blir de omöjliga att identifiera och sjukhusen tvungna att ge vård.

Tanken är att den iriskontroll som Peter Sunde är satt att programmera ska användas till att identifiera de illegala invandrarna. Men Sunde vägrar – vilket retar upp hans chefer.

***

– Egypten är ett favoritland att resa till – dålig 3G-täckning och ingen ström efter klockan 20. Internet kan man glömma där. Jag tror att folk mer och mer behöver lära sig att stänga av mobiltelefonen. Jag skulle gärna följa det rådet oftare själv.

Idag har vi, liksom många andra tidningar, recensioner av Pär Thörn och Jörgen Gassilewski på kultursidan. En roman och en diktsamling av två haussade unga manliga författare, som båda kommer ut samma dag.

I Göteborgs-Posten däremot kör man lokalt och nöjer sig med att recensera göteborgaren Gassilewski. Fast vem är recensent? Pär Thörn såklart.

Kulturvärlden blir aldrig så liten att den inte kan bli lite mindre.

Jag har inlett min piratkarriär. Skapat konto på The Pirate Bay, fildelat en bild på gulliga lamm från släktgården som lite uppvärmning.

I detta nu delar vi ut betaversioner av sex av de sju sidorna till upphovsrättsspecialen som ska gå i söndagens tidning. (Vi fick brottas lite med tekniken, men här är länken till rätt torrent.)

Vi tror att vi är det första svenska tidningsföretaget som väljer att göra så här.

Varför?

För att det är roligt. För att det är relevant med tanke på vad vår satsning handlar om. För att få läsarreaktioner på innehållet redan ”i förväg”, och ta hand om dem på ett vettigt sätt.

Men också för att lära oss. Allt förändras, snabbare än snabbt. Vi tänker inte sitta och kolla på. Vi tänker vara med.

Så in och tanka hem med er! Och hör av er med reaktioner. Alla medverkande – Anders Mildner, Alexander Kuprijanko och jag, Kim Alm, Fritz-Anton Fritzson, Rasmus Fleischer, Hussein El-Alawi, Anita Kratz och David Wiberg – har givit sitt godkännande. Vi stämmer ingen, vi lovar!

”Vore ett motsvarande system för fildelning möjligt? Kanske, kanske inte. Men vad som helst som involverar en aning pragmatism har en uppenbar attraktion.”

Malte Persson recenserar ”Piraterna” och ”6 miljoner sätt att jaga en älg på” i Expressen. Och vågar sig på att lyfta upp det gamla förslaget om ett uppifrån fördelat ersättningssystem för de upphovsrättsinnehavare som förlorar på fildelningen. Liknande biblioteksersättningen eller STIM-systemet.

Hur skulle en sådan lösning rent praktiskt se ut? Det är något för morgondagens Einsteins och politiska genier att reda ut. Men jag tycker att alltför många alltför snabbt har avfärdat idén innan den ens fått någon slags konkret form.

I dag är det Chris Anderson. Spännande! Ni kan följa hans seminarium direkt här på sajten.

Ge mig gärna ett ord på vägen inför intervjun i kväll, jag ska träffa honom efter Mediaevolution.

Mycket pirater nu. Min skallkollega recenserade Anders Rydells och Sam Sundbergs bok ”Piraterna” i dagens tidning (Jag har också läst boken och gillar liksom Ekström den mycket, trots att jag inte alltid har samma uppfattning i upphovsrättsfrågan, vilket väl är ett extra gott betyg för boken). På söndag blir det upphovsrättsspecial i hela kulturdelen.

Och idag läste jag en artikel i The Believer som liksom behandlar själva kärnan i allt det här. För diskussionen om upphovsrätt är ju i någon banal mening en diskussion om pengar: Det kostar pengar att producera kultur, hur ska man finansiera produktionen om man inte säljer någonting?

Artikeln i The Believer handlar om just det: pengar. I enkel tabellform redovisar man exakt hur mycket ett specifikt Flaming Lips-album kostade att spela in (vilket album det handlar om håller de hemligt).

Den totala summan för hela albumet uppgår till 158 338 dollar och några av posterna är:
1. Studiotid: 126 764 dollar.
2. Producentarvode: 38 619 dollar.
3. Teknisk utrustning: 23 575 dollar.
4. Telefonräkning: 1 320 dollar.
5. Mat: 1320 dollar.

Det här fick mig att tänka. Skivförsäljningen i Sverige har lite drygt halverats sedan år 2000. Om vi för enkelhetens skull räknar med att Flaming Lips förlorat motsvarande i intäkter, säg 60 procent av försäljningen, och om vi tänker oss att de vill anpassa kostnaderna till denna nya verklighet, så blir budgeten för inspelningen av deras nästa album exakt 63 335 dollar. Detta, menar jag, borde inte vara några problem alls.

Jag skulle tro att det räcker med det här: Bygg sångbås i garderoben hemma, använd förstärkarsimulatorer istället för riktiga förstärkare, producera själva, låna prylar av kompisar, ta med matlåda till inspelningen, jobba istället för att sitta och prata i telefon.

Se så enkla även de mest komplexa problemen kan vara om man bara räknar lite på saken. (Här skulle jag om jag var en annan sorts människa kunna använda en smiley men det gör jag inte dels för att jag inte är en annan sorts människa och dels för att ironin bara är till hälften menad.)