Ett pressmeddelande från Svenska Institutet förkunnar att man i den svenska diplomatins och nationslobbyismens namn kommer att börja använda den hårdvaluta som just nu tycks mer solid än guld, nämligen Spotify-inbjudningar. Jag hittar inte pressmeddelandet på nätet men såhär står det i mailet:

”Svenska institutet (SI) delar ut 15 000 Spotify-inbjudningar för att dra fler besökare till music room på Sweden.se, Sveriges officiella webbsajt.  (…) Spotify-kampanjen börjar i Frankrike, där besökarna på Sweden.se får sina inbjudningar av 3D-figuren Torsten.”

Jag tror de kan ha något där…

Jag är lite sen med länken, men ni har väl inte missat Philip Teirs text om Skalman och fildelningen? Lysande.

Seattle-företaget Common Craft har hittat ett affärsfält som väl bara väntade på att exploateras: De förklarar saker. I små animerade videos reder de med hurtig berättarröst och lagom alternativ pedagogik ut hur nya saker fungerar.

Det är ganska snygga grejor. Kolla till exempel ”RSS in plain english” eller ”Wikis in plain english”.

Jag skulle just nu vilja se: ”Rörlig ersättning in plain svenglish”.

Och så frågar någon mig varför jag tycker att jag måste kalla mig politisk ateist? Jösses. Verkligen, jösses.

Det här öppnar intressanta perspektiv inför den intervju jag ska göra med vänsterdebattören Andreas Malm i veckan som kommer. Hans nya bok är en tegelsten om islamofobi. Jag för min del är bara rädd för religion när den gör politiska anspråk. Det kan nog finnas något att tala om där.

En liten ironi, eller?

Prins Carl Philip Bernadotte lanserar idag sina egendesignade silverbestick. En kniv, en gaffel och en sked, i vackert svenskt silver.

Fatta! Prinsen har designat sin egen silversked. Det är som om verkligheten själv skrivit färdigt texten Tage Danielsson aldrig hann med.

I pressutskicket kommenterar formgivaren själv: ”Det är ett drömuppdrag att få rita en produkt som så många har en relation till – vi använder bestick varje dag och alla vill ju duka fint.”

Han ska enligt uppgift nästa år ge ut en kokbok med recept på stekt småfågel.

Johan Norberg är – jag har sagt det förut – inte bara en av mina favoritgitarrister, han är också genom sin lite aviga och resonerande stil också en av mina favoritskribenter i ämnet musik. Du hittar honom i tidningen Vi (dock inte online). Han ger tips som inte är kopplade till ny utgivning, han talar som en insider som förstår den utanförståendes perspektiv. En idealisk utgångspunkt för en sakkunnig kolumnist, helt enkelt.

Johan Norberg bloggar här.

Om man bara sådär lite sporadiskt läser Viggo Cavlings blogg på resume.se, eller om man läste Johan Cronemans tv-krönika i DN i tisdags, och om man dessutom såg SVT:s Debatt nu på torsdagskvällen – då kanske man undrar exakt vad det är som Viggo Cavling egentligen har skrivit om hemlösa (han har nämligen själv nämnt saken överslätande och urskuldande fyra gånger bloggen, fast raderat själva ursprungsinlägget som satte igång saken).

Så i den fria informationens namn, såhär skrev han i ursprungsinlägget, i sin helhet:

”Snart ska det vara jurymöte i Sveriges största reklamtävling här på Gamla Brogatan, denna måndag i kategorin utomhus. Jag tittar igenom de tio nominerade bidragen och fastnar för det jag tycker sämst om. Uteliggarnas önskelista måste vara vinterns mest korkade annons.
Det är väl bara att skaffa sig ett arbete, så får man pengar till mat och värme plus något vettigt att göra.
Okej, jag är fullt medveten om att de hemlösas problem är mer komplicerade än så, men samtidigt är väl syftet med annonsen att jag ska tycka om de hemlösa, inte bli arg på dem.”

Och här kan man se en skärmdump.

Om redaktören själv är rädd, vilket jag betvivlar, så kan jag kanske förstå det här. Men om det är ett chefspåbud ger det helt fel signal.

Det finns bara en väg fram för journalistik om otäcka typer:

Många olika journalister gör den. Alla signerar sina artiklar. Alla står för innehållet. Alla är beredda att diskutera det offentligt. Att en grävredaktör inte kan delta på Grävseminariet på grund av en ytterst eventuell hotbild sänder, som det heter, helt fel signaler åt alla.

Chris Andersons bok Free är nu slutligen ute för recension. The Economist levererar en avmätt recension (som vanligt utan att signera texten, vilket blir extremt märkligt i just recensionssammanhang) med den där underbart pockande frågan:

Men vem ska betala då?

Det är lite som Peter Kadhammar, då på Expressen, när han gjorde reportage från Icon Medialab under dotcom-tiden, reportage som gav honom Stora Journalistpriset. Han fortsatte att ställa en enkel fråga: Vilka är era tre största kunder?

Han fick inga tydliga svar.

Det fanns inte tre stora kunder.

Hans serie artiklar om Icon var banbrytande.

(Och, just det, jag höll på att glömma: Chris Anderson går i svaromål. Till detta: när Chris Anderson nyligen var i Malmö fick jag en stund med honom.)

Här finns det roligaste stycke kulturkonservatism jag har sett på flera år. Det här klippet, mina vänner, är roligt så att man skrattar högt var tionde sekund.