fult och orättvist angrepp på kylie, som har hundra gånger mer personlighet än roboten ciccione. gå hem och lyssna på:
”better the devil you know”
”confide in me”
”put yourself in my place”
”can’t get you out of my head” (ev mashen med blue monday)
”love at first sight”
och avsluta med duetten ”where the wild roses grow”

kylies skådespelarinsatser (grannar och street fighter the movie) spöar dessutom skiten ur madge.

andreas, du är en stadium-hårdrockare, ge dig inte in i de här territorierna. där är du tom keifer i jämförelse med biff byford.

Tom Keifer är fan så mycket bättre än Byford!

(”Better the devil you know” är en fantastisk poplåt, medges.)

Jag känner väl till dina hellsing-antipatier. Jag delar dem till viss del. Men försöker hålla mig nykter i frågan.

I min konservativa småbarnsfamilj hade vi haft mycket glädje av Spigg innan vi lånade hem Hitta Nemo-filmen. Snart noterade vi likheterna. De roade oss mer än de störde oss.

Och beträffande språkbruket – och jisses, detta är mitt favoritirritationsfält – har jag inga problem i just den här boken. Det fungerar gott och väl.

Har du, Andreas, gått och blivit fundamentalist? En blind och rigid antihellsingdemonstrant?

[...] Jag fortsätter mitt nesliga förföljande av Lennart Hellsing. [...]

Blivit och blivit. Jag har ogillat Hellsings trams sedan jag var tre år, och eftersökte lite mer realism i mitt liv.

Jag har inte läst den här fiskboken, så jag vill inte uttala mig om Hellsings förmåga att klä originaltexten i en lämplig svensk språkdräkt.

Personlig smak har vi ju alla rätt till, och det är kul att ha lite hangups, som att tycka att Hellsing inte är bra. Rim och allitteration för barn är ju som blankvers och limerickar och sonetter för vuxna – dvs formen ger en egen upplevelsedimension. Låtsasrim (rimma – pimma eller trimmeltram – fram) är också en form av rim, även om de förstås inte är lika tekniskt avancerade som t ex styrka – dyrka. Låt oss se dem som ett uttryck av bathos, kanske. Jfr Alexander Pope: ”Ye Gods! Annihilate but Space and Time, and make two lovers happy!”

(För en uppfriskning av minnet gällande bathos, se t ex
http://sparkcharts.sparknotes.com/lit/literaryterms/section2.php)

Ja fast… som barn avskydde jag det. Jag kände mig lekt med av en vuxen som inte respekterade mig när jag läste Hellsing.

Respektlöshet mot barn fördrar ingen av oss, och det är förstås den vuxnes ansvar att hitta lämpliga böcker till barn innan de kan leta upp dem själva.

(Ovanstående inlägg är bara ett svepskäl för att kunna skriva nedanstående:)

Din egen rubriksättning är inte heller oinfluerad av ett begär att leka med språket gm en sk ordvits, på ett inte helt ohellsingskt vis.

Hellsingar.

Just det, och visar icke det på det skadliga inflytandet denne man har haft…?

Jag för min del hade som treåring ingen Hellsing att reta mig på. Min enda läsning som treåring var texten på insidan av locket till den skokartong som ödet placerat mitt på motorvägen och där vår familj bott sedan åtta generationer. Hellsing, fjellsing, han hade inget – för att citera Morrissey, en ständigt återkommande profet i vår skokartong – inget att säga till mig om mitt liv.

På morgonen åt ni en näve kallt grus – och ni hade tur. Andra satt och rimmade ”dunkelidoja” med ”papegoja”.