Kultursidans medarbetare, författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella, har börjat blogga. I ett inlägg skriver hon vackert och träffande om att vara 40-talist och ny på Facebook: ”faktum är att jag inte har en aning om vad som gäller: som min uppsaliensiska bibliotekarievän Marie-Louise i fredags konstaterade är vår generation invandrare i webbens värld och kommer alltid att vara osäkrare än de som är infödda.”

Oavsett hur mycket som förändras, med lite distans och nyfikenhet klarar man sig var som helst i världen.

Jag har möjligen skrivit positivt om Jon Stewart någon gång tidigare här. Möjligen har jag hyllat honom. Möjligen har jag skrivit att han är en vass intervjuare, och att det är paradoxalt och intressant att en av de vassaste, hårdaste, bäst pålästa, snabbaste, mest journalistiskt drivna och skjutjärnsaktiga tv-intervjuarna i åtminstone den engelskspråkiga världen just nu är komiker och värd för en satirshow.

Och eftersom jag ogärna vill framstå som tjatig låter jag bli att skriva det en gång till. Istället, bara ett kort tips om det klimax på den infekterade fejden mellan Jon Stewart och alla USA:s ekonomijournalister som utspelade sig förra veckan. Jim Cramer – värd för programmet Mad Money på CNBC, tidigare chef för en hedge fond och nu främsta måltavla för Jon Stewarts kritik av ekonomijournalistiken – är gäst i Stewarts The Daily Show. Och en massaker utspelar sig. Nej, det är inte illvillighet, och det är inte underhållningsvåld. Det är bara riktigt bra journalistik som slutar med att Jim Cramer sitter som en blöt fläck på sin stol och mer eller mindre ber om ursäkt för att han finns till.

Läs om hela fejden här.
Och se Jon Stewarts intervju med Jim Cramer här (tre delar).

Här kommer mitt fredagstips för hur man bäst fördriver en arbetsdag framför datorn utan att egentligen arbeta. Man läser The Plug.

Jay Carlson i Atlanta startade fanzinet The Plug 1993. År 2002 började han ge ut det i webversion. Han publicerar det fortfarande i gammaldags periodisk form. Det senaste numret, för mars 2009, är #40.

The Plug är inte helt lätt att beskriva. Den innehåller, som man säger, lite av varje. Jay Carlson hittar på märkliga lekar. Han konstruerar intrikata pyssel. Han publicerar en hemmagjord dokumentärfilm om ett träd som ser ut som en penis. Han låter en lillfingernagel växa i två och en halv månad och dokumenterar erfarenheten i text och bild. Han binder fast en engångskamera vid en parkbänk med en liten lapp med texten:

”Good afternoon,
I attached this camera to the bench so you could take pictures. Seriously. So have fun. I’ll be back later this evening to pick it up.
Love, Jay / The Plug”

Också publicerar han alla bilderna, rakt upp och ner, okommenterat.

Jay Carlson är min idol och största inspirationskälla.

Nyheter24 är det fulaste jag vet i svenska medier just nu. Den här grejen visar på en grupp människor som arbetar som lydiga redskap i en verksamhet som inte intresserar sig för något annat än business.

Journalistik är inte finare business. Men det är annorlunda business. Alla som skiter i det, som Nyheter24-ägarna, ska påminnas om det.

Våra kultursidor i morgondagens tidning är producerade i Bagdad. Det ni! På lördag klockan 11 blir det en chatt med Bagdads kulturfolk, som vi gärna vill se många deltagare i. Länk till händelsen på Facebook finns här.

Igår debuterade Andres Lokko på Aftonbladets kultursida. Det är väl säsongens mest dramatiska övergång i den svenska pressens Primera Division. Lite som när Figo lämnade Barcelona för Real Madrid. Och Lokkos debutmatch (en recension av romanen ”Ten Storey love Song” av Richard Millward, en brittisk ”arbetarförfattare” som döpt sin bok efter en Stone Roses-låt) är dessutom på samma gång så mycket Lokko och så mycket Aftonbladet kultur att det känns som om två diamantslipade pusselbitar hittat varandra.

Men han får akta sig för slungade svinhuvud från Mariebergshållet.

Jag tror att SVT Text vinner rubrikligan i dag: ”JK tror inte på Mållgan”.

Svenska Akademien håller sig med ett nyhetsbrev som heter ”Svenska Akademien informerar”. Det utkommer… då och då. Det påminner om ett fanzine, men på lite bättre papper. Referatet från högtidssammankomsten i senaste utgåvan är en sån läsfest så det kan ni aldrig ana. Jag är inte ironisk nu, jag menar det!

Horace Engdahls sätt att närmast i förbigående droppa att Peter Englund ska efterträda honom som ständig sekreterare är ett dramaturgiskt mästerstycke. Och vad ger ni mig för den här, precis före presentationen av vilka som har fått pengar av Svenska Akademien under 2008:

”Den del av Svenska Akademiens verksamhet som möter den mest oskrymtade uppskattningen hos dem som berörs är våra priser. Låt oss alltså höra på vilka guldet har fallit i år.”

Lite lakoniskt inför människans främsta intresse, som när Elvis från ett fönster slängde ut en sedelbunt över ett förnämt sällskap, och såg dem fajtas om dollarna: ”You see, they ain’t so high-class after all”.

Det sjukaste halvfabrikat jag någonsin sett såg jag i affären tidigare idag. Det var omelett i en plastpåse. Ägg, mjölk och lite konserveringsmedel, hopvispat och nerhällt i ett slags mjuk plastförpackning som man klipper hål i för att sedan hälla ut innehållet i en stekpanna.

Detta, alltså, istället för att knäcka äggen själv. Nej, jag har inget principiellt emot halvfabrikat men är det någon som kan förklara den eventuella vinst – i tid, smak eller något annat – som går att uppbringa genom omelett i plastpåse? För jag kan inte hur jag än anstränger mig föreställa mig någon sådan vinst. Man knäcker några ägg – man klipper hål i en plastpåse. Det går exakt lika fort. Är det godare med omelett i plastpåse? Jag kan inte på något sätt föreställa mig att det är det. Men det kanske är min föreställningsförmåga det är fel på.

Det finns vissa som menar att ett samhälle ska bedömas utifrån sina toppar; det vill säga att det är de allra bästa idéerna, människorna, produkterna eller konstnärliga verken som produceras i samhället i fråga som avgör hur bra detta samhälle är i jämförelse med andra samhällen.

Ett annat sätt att mäta är att vända upp och ner på den metoden, och koncentrera sig på samhällets djupaste dalar. Att bedöma ett samhälle utefter dess allra sämsta idéer. (Det är den kulturkonservativa metoden, och kulturkonservatism är som bekant det nya svarta, eller åtminstone det nya blåa, och det gäller inte minst just matlagning; är det något som förenar Jamie Oliver, Gordon Ramsey, Per Moberg och The Fat Duck så är det väl det närmast religiösa upphöjandet av den äkta, opåverkade, omanövrerade och ofabricerade råvaran.) Och då ser det illa ut, då är omelett i plastpåse ett lika illavarslande omen som Janne Josefssons Debatt och schlagerkompositörer som stjäl från Puccini.

Och om någon tänker att man kunde spendera en söndagskväll tänkandes viktigare tankar än sådana som gäller omelett i plastpåse så har den personen så klart rätt. Det är den moderna offentlighetens förbannelse, att varje tänkt tanke också är värd att offentliggöra i samma stund som den är tänkt. För att det går och för att det finns plats, och för att annars kommer någon annan att tänka den och skriva den på ett bättre eller sämre sätt, oklart vilket som är att föredra.

Man tänker på Hjalmar Söderberg: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå ihågkommen som den som skrev en lång diatrib om omelett i plastpåse”.

I morgon är det jag som ringer Täppas…

Är det någon som vet mer om vad Joaquin Phoenix sysslar med? Jag skulle gärna vilja veta. Jag skrev om hans märkliga intervju hos David Letterman här. Sedan dess har jag sett ännu fler märkliga Joaquin Phoenix-framträdanden (som det här, det här och det här), toppat med Aftonbladets igår om en urspårad konsert.

Jag börjar mer och mer tro att allt handlar om ett genialiskt socialt experiment. Någon vidarebefordrade ett obekräftat rykte om att Phoenix i själva verket håller på att spela in en dokumentärfilm. Jag vill gärna tro att det är så. För att det vore genialt. Och för att det skulle betyda att en av världens mest begåvade skådespelare faktiskt inte är på väg rakt ner i avgrunden.