En Julia Granberg skriver i GP om sin besvikelse inför Moneybrothers i samband med skivsläpp lanserade tomatsoppa. Det är trams och det är obehagligt och så vidare.

Ja, men vad hade vi väntat oss? Förbered dig på fler besvikelser, säger jag, i den desperata försörjningsjakt som nu inleds i upphovsrättsätandets tid.

Idag när jag cyklade längs Föreningsgatan hamnade jag på Google Street View. Bilen med den konstiga kameran på taket höll mer eller mindre på att köra på mig. Jag blev så klart lite integritetskränkt, men det går över.

Förbannade dock mig själv för att jag inte tagit på mig min ”Altavista Rules”-tröja i dag.

Kollegan på Svenska Dagbladet, Göran Eriksson, har skrivit en text i gränslandet mellan reportage och analys om socialdemokratins kris.

Precis så ska dagspressen arbeta. Oavvislig sakkunskap, stilistisk säkerhet, personlig analys.

På onsdag är det hundra dagar sedan Barack Obama installerades som president. Vilket också betyder att det är hundra dagar sedan George W Bush avgick.

Dags att glömma de där åtta åren nu då? Nej, inte riktigt än. En nygammal debatt om USA:s bruk av tortyr under Bush:s krig mot terrorismen har tagit fart den senaste tiden. Frank Rich förklarar i New York Times varför den diskussionen är långt ifrån avklarad:

”President Obama can talk all he wants about not looking back, but this grotesque past is bigger than even he is.”

Läs hela texten här. Det är värt det.

Det är kul att fina tidningar får fina priser. Men är det distributionsmodellen som har avgjort prisnämndens beslut? Skulle resultaten varit mindre värda i annan kanal?

Den som detaljstuderar kultursidan i papperstidningen idag kan notera att den innehåller fem artiklar, alla skrivna av män. Den innehåller också bilder av åtta olika personer, alla män.

Det finns säkert tusen förklaringar till det här om man verkligen börjar leta efter dem, men först och främst: vi har gjort något avgjort fel. Vi har inte riktigt skött vårt jobb.

Och värst av allt: jag insåg det först nu, med papperstidningen framför mig.

Sydsvenskans tidigare chefredaktör Hans Månson säger några väl valda om Pressens Opinionsnämnds lika välkomna som väntade beslut att fria tidningen Östgöta Correspondenten, trots att PO Yrsa Stenius hade rekommenderat en fällning. Klicka på länken för bakgrund.

En riktigt bra satiriker borde inte kunna vara älskad av alla. Det ligger liksom i satirens natur. Men Stephen Colbert är en riktigt bra satiriker, och nu finns det en vetenskaplig studie som visar att han är så trovärdig i sin roll som konservativt högerspöke att riktiga konservativa älskar honom lika mycket som liberalerna gör.

Utropstecken ska man vara sparsam med. De riskerar att avslöja oss, var och en, som stilistiska klåpare! Se nu bara vad det gjorde med den där meningen. Tog all tyngd ur den med ett enda streck.

En som gärna använder utropstecken är Göteborgs-Postens ägare och politiske chefredaktör Peter Hjörne. Jag läser hans spalt ibland. Bara härom veckan hittade jag ett verkligt guldkorn, då Hjörne refererade sin förvåning ”då jag läste min GP”, som han skrev.

Ja, ”min GP”, det var ju faktiskt på pricken. Jag kan inte sluta tänka på om detta var avsiktlig humor eller inte. Vad tror ni?

På kulturuppslaget i morgondagens tidning skriver Anders Mildner om allt det som rättegången mot Pirate Bay inte handlade om. Alltså sådant som hur fildelningen och den tekniska utvecklingen egentligen påverkar vårt sätt att konsumera och se på kultur (läs artikeln här redan nu).

Om man är så gammal att man kan jämföra (och de flesta är trots allt det, det är ur historiskt perspektiv ett väldigt litet tidsspann vi pratar om) kan man ibland drabbas av ett slags hisnande moments of clarity då man rent konkret inser hur djupt förändringarna påverkat vårt beteende.

Jag drabbades av ett sådant igår. Jag satt i en soffa med en laptop i knät. En vän sa ”Har du hört den där Bat Lashes-låten om Karate Kid?”

”Nej”, sa jag, och min kompis började beskriva låten för mig. Innan hon avslutat första meningen, det handlade om högst tio sekunder, hade jag hittat och satt igång den. (Jag hade Spotify igång, jag chansade på låten ”Daniel”, som i ”Daniel-san”, och hade tur. Allt gick lagligt till.)

Man måste ibland fundera lite på det där: Vad gör den här snabbheten och tillgängligheten med mitt förhållande till låten i fråga? Eller till musik? Och dessutom, vad gör det med vårt sätt att prata om och tänka på musik? 

För man skulle kunna tänka sig att det på något sätt hämmar fantasin. Att man aldrig behöver, eller tvingas, skapa sig en bild av något man inte hört eller sett. Och på samma sätt behöver men inte lägga så mycket möda på att beskriva saker. Man kan omedelbart visa istället.

Mycket av mytologin kring olika kulturupplevelser skapas av förväntningar och av de bilder man skapar sig själv utifrån andras beskrivningar. Det är möjligt att något går förlorat där. Det är bara svårt att se det när man samtidigt vinner så ofantligt mycket.