Häromdagen fick jag ett läsarsamtal, ni vet, den mellangamla sortens läsardialog. Någon vill säga något. Någon ringer. Vi pratar.

Det är jättekul. Nästan roligare än en bloggtext med kommentarer.

Den här damen som ringde gjorde det från norra Skåne någonstans. Hon berättade att hon hade ramat in min kollega Olof Åkerlunds geniala sida om semikolonets historia och plats. (Jag skrev texten på mått, och i en enda mening med många semikolon i, efter att ha fått ett exakt mått av Olof.)

Den finns inte online, den där texten – och det ska den inte göra heller. Vissa saker passar bättre i print, och det är inte mer med det. Prenumerera på Sydsvenskan, vänner!

Filip och Fredrik i tv just nu. ”Direkt.” Och PERFEKT textning av intervjun med Manson. Jag hatar när medier ljuger.

Ni undrar om Alex Schulman. Eller det gör ni kanske inte? Jag undrar inte om Alex Schulman. Han har skrivit en bok om sin far som möjligen förklarar något om vem Alex har blivit, men eftersom Alex Schulman lagt så betydande kraft på att vara vidrig mot folk i skrift har han förbrukat sitt förtroende hos mig.

Allt han hittills har gjort har han i efterhand avfärdat som ”experiment”.

Alla människor han har pissat på har han avfärdat på samma sätt.

Varför skulle någon visa något intresse för vad denne man har att meddela världen?

Scarlett Johansson, enligt den tabloida expertisen en av världens hetaste kvinnor, skriver i Huffington Post om sjuka ideal, ätstörningar, sexism, förvrängda kvinnobilder och om att må dåligt över sin kropp och sitt utseende.

Å ena sidan: det är alltid lite smålöjligt när vackra människor pratar om inre skönhet och om hur ”people come in all shapes and sizes and everyone has the capability to meet their maximum potential”.

Å andra sidan: Scarlett Johansson skriver bra, och det är kanske bättre att hon säger det än låter bli.

Ibland försöker jag förklara melodifestivalen för någon som inte är europé.

Jag har aldrig lyckats med det.

Och man måste se det utifrån, som det här bloggsnillet hos The New York Times, för att verkligen förstå vidden av knaset. (Knaset, som jag älskar.)

Går in i rummet där vi har nyinkomna ännu icke till recensent utskickade böcker. Ser en bokrygg där det står TITO och Björn Kumm.

Udda, tänker jag. Varför har den historiskt intresserade Björn Kumm skrivit en bok om Tito Beltran? Eh… nej. Han har skrivit en om diktatorn med samma namn. Förstås.

Jag tror att jag måste se över min hjärnas kulturella referensbibliotek.

Det är inte så ofta det ges ett naturligt tillfälle att tipsa om filmen ”Zorro the Gay Blade” från 1981. Men nu har det, som av en slump, dykt upp ett sådant tillfälle. För den olycksaliga historien om den japanske popstjärnan Hideki Kaji som häromdagen rånades på öppen gata i Malmö, utklädd till en ananas, leder ju omedelbart tankarna till andra fruktklädda profiler i historien, närmare bestämt till George Hamilton i sin paradroll som Bunny Wigglesworth i ”Zorro the Gay Blade”.

Historien utspelar sig i Mexiko på 1840-talet. Zorro är död, men hans son Don Diego Vega (spelad av George Hamilton) bestämmer sig för att ikläda sig pappas gestalt och ta upp kampen mot den despotiske förtryckaren Captain Esteban. Dessvärre stukar Don Diego Vega foten och blir sängliggande.

Det är då hans sedan länge försvunne tvillingbror (också spelad av George Hamilton) dyker upp. Han hette tidigare Ramon men har nu, efter några år i flottan, bytt namn till Bunny Wigglesworth. Med hejdlöst engagemang och nytänkande kreativitet tar han sig nu an uppdraget att vara den nye Zorro, folkets räddare.

Han introducerar dock en del innovationer till Zorro-konceptet. Först och främst gällande dräkten. Bland annat dyker han upp utklädd till olika frukter, grönsaker och blommor. Ett plommon, en citron, en banan, en avakado, en ros. 

Hideki Kaji fick som bekant en medalj av Malmö stad för sin ananasrelaterade olycka. På IMDB läser jag att George Hamilton nominerades för en Golden Globe för sin skådespelarinsats i ”Zorro the Gay Blade”. Det var lite förvånande, men minst sagt välförtjänt. Dessvärre fick han inte priset.

Man skulle kunna tro att vi sprang omkring som i ”Hets” i dag, och vrålade ”FORT! FORT!” till varann. Stora delar av kulturmaterialet i en tidning förproduceras över helgdagarna, vilket gör att vi sitter här och lägger upp huvuddragen för sidor som ska tryckas om sex dygn. Det är inte helt lätt, och vi kan förstås tänka om. Men ramen måste finnas där.

Journalister tittar alltså på kalendrar på ett lite annorlunda sätt inför storhelger än vad de flesta andra gör: Aha, så många tidningsfria dagar, så många helgdagstidningar som ska ut på kalendervardagar, så mycket journalistik som i huvudsak måste produceras i förväg. Det är speciella och roliga avvägningar – men inget av det hade fungerat om vi inte hade haft möjlighet att tänka om, hela tiden, tack vare en ständigt närvarande kvälls- och nattredaktion.

Jag älskar internet, men det finns dagar då jag verkligen älskar att vara med och göra en tryckt tidning också. Det finns något särskilt med själva pusslet, med vetskapen om en deadline, som ger i alla fall mig en särskild sorts energi.

Man måste älska det: Expressen har inte bara hyrt helikopter för att åka ut till Wanja Lundy-Wedins skärgårdsö, Ingvar Hedund och Jocke Berglund har sett till att få med den på bylinebilden också! Jag tror jag skrattar ihjäl mig i en blandning av lycka och avundsjuka. Jag har bara åkt helikopter i tjänsten en gång, under Försvarsmaktens utbildning för journalister i krig. Jag är dock alldeles för rädd av mig för att någonsin bli krigskorre.

***

Det fanns en fin historia som ofta återberättades när jag jobbade på Expressen. Sann? Vet ej. Men en nattchef ska ha vrålat meningen ”Hyr alla helikoptrar i Mellansverige!” när Estonia skönk. Inte bara skulle man ut till haveriplatsen, man skulle hindra konkurrenterna också…

I går träffade jag Peter Singer. Resultatet av vårt sammanträffande finns i Sydsvenskan i dag. Här är ett citat som inte fick plats i tidningen:

”Jag var inbjuden av en konservativ radioprogramledare i USA som heter Laura Ingraham. Hon sa att de hade tekniska problem i studion och att hon hellre ville ha med mig på telefon. Förmodligen eftersom hon planerade att vara elakare än hon skulle klara att vara ansikte mot ansikte. Hon låste fast i missuppfattningar om min syn på dödshjälp. Och när jag var bortkopplad började hon läsa ett citat av Hitler, utan att ge mig en chans att säga något. Det är klart att jag blev arg. Men vad skulle jag göra? Jag blir arg ibland. Jag hanterar det genom att försöka göra skillnad.”

Intervjun, förresten, gjordes i baksätet på en Lexus med vit läderklädsel, tillhörande Björn Ulvaeus. Hans dotter Emma är pressperson på Singers svenska förlag, och hade lånat pappas bil för att hämta på Arlanda.

Det var ett nyp-mig-i-armen-ögonblick i mitt yrkesliv, jag medger det.