Varför anger du reportens namn? Tror du inte hon/han har ångest så det räcker och blir över?

Jo, det är synd om honom, i alla fall lite. Men man har ett eget ansvar som reporter! Allt kan inte gömmas bakom utgivaren. Vi måste börja prata om moraliskt ansvar, inte bara juridiskt ansvar.

Den här reportern borde själv få svara på och förklara hur det här gick till.

Kan inte ni som jobbar inom det här bara starta en personaltidning?

Så kanske vad ni rapporterar till oss övriga läsare snarare bli något i stil med 10% mediebevakning, 80% omvärldsbevakning. Med omvärldsbevakning menar jag ett vakande över frågor som rör människors liv på andra sätt än genom information.

Du tycker vi skriver för mycket om massmedier? Rent generellt, eller på den här bloggen?

Jag är tacksam för alla synpunkter. Om det är något som är svårt som medieintresserad journalist så är det att nyhetsvärdera medienyheter rätt.

Japp. Tänkte mest på utbudet här på internet i det här fallet. Kan du inte ta en eller två dagar där du bara får tänka på vad personen bredvid dig på bussen tänker på? Du får lov att rapportera om vad som helst bara det inte är någonting som stått eller sagts i en publikation!

Kanske en kväll där du går ut på stan i Lund och skriver om hur det var. Tänk på allt som händer runt er redaktion just nu som INTE täcks. Vore coolt att få veta mer om det i stället.

Jo, men sånt skriver jag ofta, men kanske inte så ofta här på kulturbloggen. Genre är alltid svårt: Vad passar var? Sydsvenskan som helhet rapporterar ju inte så väldigt mycket om medier som helhet.

Detta visar bara hur den högerstyrda pressen med alla medel åter gör allt för att smutskasta en förtroendevald från arbetarrörelsen. Vad är det som gör att vi ska tro på historien kring Anja när inte en journalist vet vem han pratar med.

Jag tycker också att det är rätt att namnge Clarence Frenker för Expressen-tabben. Han får väl stå för vad han skriver. Jag håller också helt med Andreas Ekström: Hur kan det ens vara möjligt att få jobb som journalist om man kan göra såhär enorma tabbar? Ansvaret ligger naturligtvis inte enbart på Clarence Frenker, men det börjar där.

Nu har jag varit och köpt tidningen. Några reflektioner.

Jag tycker fortfarande inte du skulle nämnt hans namn. Det räcker som det är. Killen är ju ung. Och har inte haft det stöd omkring sig i form av chefer, erfaren fotograf eller andra kontrollfunktioner som han borde ha haft.

Jag tycker också att det vore bra om reportern gick ut och förklarade sig. Det är bra för honom. I alla fall om han inte förvärrar läget genom att ljuga eller säga något dumt. Öppenhet brukar ju vara ett effektivt sätt att få slut på skvallret.

Varför är det synd om reportern som försökte göra sig till hjälte? Om han inte har tillräklig kunskap om vem han ska hoppa på så borde han inte få uppdraget.
Den högerstyrda pressen visar än en gång vad dom går för.en

Hur skulle det vara om ni själva försåg era egna journalister med lite lokalkännedom,det är väl det minsta man kan begära av en lokaltidning.
”Nobelvägen/Spårvagnsvägen i Malmö.” Var ligger den korsningen?

Har du någonsin satt din fot på en kvällstidningsredaktion? Eller arbetat under tidspress? Det är väldigt enkelt att ironisera över Expressen när man själv suttit på läktarplats hela sitt yrkesliv, och aldrig tagit några risker. Ska du kritisera någon, eller föra en diskussion om bristande publicistiska rutiner, så borde du snarare rikta ljuset mot Magnus Alselind, redaktionschef, eller Thomas Mattsson, chefredaktör.

Det är faktiskt en vanliga åkomma hos människor att tro de ser en känd person när det är någon annan. En del saknar helt enkelt förmågan att känna igen ansikten och kan säkert vara goda journalister ändå.

Betänk också att det var kolsvart när bilden togs och att reportern och fotografen säkert knappt såg kvinnan, det är ju blixten som lyser upp ansiktet på bilden.

Det som är skandal är ju att förstasidan gått igenom alla led till tryckning utan att någon reagerat. Men mest av allt borde alla bara le åt den här incidenteten, ingen har ju kommit till skada.

Först: visst, oerhört klantigt av Clarence. Men det var även en fotograf med, som tog flera bilder. Det är lika klantigt av honom.
Sedan har bilderna och texten behandlats av redigerare, nattchef och andra. Där har det verkligen brustit enligt min mening.

Jag tycker kvinnan uppträdde lite knasigt. Hade någon hoppat fram framför mig med anteckningsblock och fotograf bakom sig hade min reaktion nog varit ”Vad fan sysslar ni med?” än ”Jag tänker inte svara på era frågor”.

Och Johanna: alla tidningar vill skriva om vanligt folk. Men jag tror varken att du eller jag skulle vilja läsa om vad en reporter tror att en medpassagerare på bussen tänker. Det behövs händelser, historier och människor. Men ofta vill folk inte vara med och berätta. De kanske inte vill synas i en tidning, eller så tycker de inte att det de varit med om är speciellt. Men du kanske har varit med om något? Då kan du ju kontakta sydsvenskan. De skriver säkert gärna om det!

Okej, ursäkta för ett lite fånigt bussexempel.

Jag tycker det mest intressanta i denna tabbe är nyhetsvärderingen som sådan. Det räcker med tre sekunders samtal med en person, som säger något i stil med ”Ni får inga svar”, för att Expressen ska ha tillräckligt för en stort uppslagen nyhet.

En intervju på riktigt är alltså inte det viktiga, utan en snabb kontakt med ett ”offer” – så snabb att reportern tog fel på person och inte brydde sig om att lyssna ordentligt på det lilla som sades – får mera tjäna om ursäkt för att sedan kunna skriva ihop lite vad som helst. Föremålet avböjde ju kommentarer…

Sen tycker jag såklart att Wanja ska förklara sig. Men det är ingen naturlag eller rättighet att en reporter kan hoppa på henne till eller från hemmet en söndagskväll, även om hon är en högt uppsatt person i Sverige. Även sådana har rätt till ett privatliv. Frågor om vad hon gjort rätt eller fel i yrkesutövandet kan (ska) hon svara på när hon arbetar. Nykter granskning och ifrågasättande av offentliga personer kan en bra tidning klara av utan papparazzi-liknande bilder och trapphusbevakning.

Ni som tycker att Clarence inte borde hängas ut med namn… Om det hade varit en politiker som hade begått ett misstag, hade ni då tyckt att den personen skulle skyddas? Jag är journalist och tycker inte att vi inom pressen ska få gräddfil när vi gjort bort oss.

Fredrik skrev: …det var även en fotograf med, som tog flera bilder. Det är lika klantigt av honom. Sedan har bilderna och texten behandlats av redigerare, nattchef och andra. Där har det verkligen brustit enligt min mening. (slut citat)

Kanske ett exempel på att faktakoll och en rättvisande, nyanserad rapportering inte är det centrala, utan att en säljande vinkel och en stor rubrik är viktigare… Tidigare exempel finns på detta. Jämför också med hovrapporteringen, som väl nästan blir en parodi på journalistik: ”En källa nära Carl-Philip”, ”en vän med insyn i familjen” och så vidare.

Instämmer i att det är rätt att publicera namn på journalisten. Varje journalist måste kunna ta ansvar för att de lever upp till yrkesetiken – både vad gäller det de skriver och hur de arbetar. Och i det här fallet skulle verkligen en diskussion om Expressens arbetsmetoder vara på sin plats. Är det verkligen förenligt med yrkesetiken att vänta utanför någons port dag ut och dag in?

Clarence har skrivit i 300 000 exemplar idag, så vem han är, är ingen hemlighet. Han är en kille i 25-årsåldern, vi har alla varit där, vi har alla gjort missar. Som praktikant på Sydsvenskan gjorde jag en enkät med länspolismästaren – eller rättare sagt en kollega till länspolismästaren som kände för att spela Sydsvenskan ett spratt. Det gjorde inte jag med flit. Det fanns heller inget uppsåt med det som skedde igår, det fanns en tillräcklig likhet mellan WLW och kvinnan i fråga för att varken fotograf eller reporter skulle reagera. Bilden var tagen i svår vinkel, det var inte uppenbart för natten att det var fel person.
Men snälla, låt bli att ställa retoriska frågor som går ut på att killen inte borde vara på Expressen. Han skulle platsa på vilken svensk tidningsredaktion som helst. Bara så du vet. Hoppas allt är bra med dig på alla vis.

Clarence har naturligtvis vägletts av sin karriärtörst. Han ville ha ett scoop, och tvekade inte att överfalla ”Wanja” med blixtar vid hennes hem (som ju är en fredad zon för alla normalt funtade människor). Expressens väldokumenterade sossehat ligger såklart också med i bakgrunden. Därför är det helt naturligt att Clarence får lite uppmärksamhet för kvaliteten på sitt jobb. FYI så kan man faktiskt vara 25 år och ändå vara professionell, omdömesgill och sansad. Dessa egenskaper satte Clarence åt sidan till förmån för sin och sin tidnings hyenainstinkter.

Uppsåt fanns helt visst.

Skämmes!

Man kan absolut göra en miss, det är inget konstigt med det. Men detta är en exceptionellt konstig miss – som ju dessutom inte bara reportern har gjort, utan fotografen också, och ett helt produktionsled efter det. Jag kan inte komma på något konstigare i svensk press på rak arm.

Wanja Lundby-Wedin är ju en av våra mest kända offentliga svenskar! Det är ju helt självklart att det inte är hon när man tittar på Expressens etta i dag!

Bra att reportern är duktig, det gör att han kommer igen. Men det är rimligt att ställa en eller annan tuff fråga till de inblandade efter en sådan här sak – inte minst för att de ska förstå vad det vill säga att få frågor som åtminstone liknar tuffhetsnivån i frågorna de själva ställer varje dag.

skitblogg! Laddar om så att hela mitt inlägg försvann när jag skrev som bäst! >:(

På ett sätt är det bra att namn nämns; det är precis som vi journalister resonerar när vi själva publicerar namn. Få bort rykten, inte peka ut ”oskyldiga”, vara trovärdiga. Men här bör ju också editionschefen nämnas eftersom den personen har så stor del i både utläggande av jobbet och publicering. I detta fall var det Magnus Alselind. Sen är det konstigt att fotografens del inte diskuteras mer eftersom bilden är avgörande. Det var ju två personer som var där och tog fel, inte bara reportern. En rutinerad fotograf dessutom så det tyder på att de verkligen trodde att personen var WLW.
Några tankar bara.

Eric

Men vad i … Kan varken du, käre bloggare, eller ni som kommenterar här tänka?

Det var helt mörkt på platsen. Kvinnan är onekligen extremt lik Wanja L-W, som väntades till platsen exakt just då. Kvinnan vägrar svara på frågor och beter sig exakt så som Wanja L-W skulle kunna tänkas bete sig.

Det här handlar inte om att reportern i fråga borde känna igen LO:s ordförande. Det gör han säkert. Det handlar om ett olyckligt sammanträffande där A-L-L-A, under stor tidspress och stress, hade kunnat begå samma miss.

Dock: att det trillar igenom samtliga publiceringsled (fotograf, bildred, redigering, nyhetschefer …) är anmärkningsvärt och minst sagt pinsamt.

Det är synd om alla inblandade.

Tämligen central idé i detta: Den som lurpassar på makthavare med mycket vasst formulerade frågor kan vara i sin fulla rätt. Men vederbörande bör få åtminstone någorlunda vasst formulerade frågor om det går fel.

Jag håller med Andreas jag!!

Till DAN här ovan:

Ja, jag har jobbat på Expressen i ett år. Och tidspress? Du har ingen aning om hur många sena jobb jag har lämnat i mitt liv, hur många år jag har jobbat på lokalredaktion, skrivit matcher och sena recensioner och vad du vill… ”Läktarplats hela sitt yrkesliv”, kom igen.

Läs vidare resonemang om varför du har fel här:

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article433971/Utgivaren-har-inte-allt-ansvar.html

Även reportrar på Expressen kan vara packade på jobbet (kanske är de det till och med i lite större utsträckning än andra). Inget att hänga upp sig på.

Det är jag HELT säker på att ingen inblandad var, vill jag bara säga mycket tydligt. Spritromantiken från journalistikens ungdom är för övrigt till stora delar helt bortstädad, skulle jag vilja påstå, och jag tycker inte att det alls har med den här diskussionen att göra.

Re: ”Johanna den 25 Maj 2009 klockan 14:05″

BRA talat – och så SANT!!
Man skulle hoppas på någon typ av gräns för detta eviga navelskåderi och ytterst pinsamma kollegiala hajpandet alternativt påhoppandet. Men icke. Här slickas, alternativt bespottas, kollegor så in i Norden. Usch och suck.

Dessutom, och det har ju sagts av så många redan:

Kvinnan på bilden på Expressen var otroligt lik WLW så att ta fel är inte alls oförståeligt.

Däremot är det ju märkligt att man inte börjar med att artigt fråga en intervjuperson något i stil med ”WLW, är det okej om vi ställer några frågor till dig angående ditten eller datten” – då hade det ju direkt uppdagats att det inte var rätt person.

Jodå.

”Man kan absolut göra en miss, det är inget konstigt med det. Men detta är en exceptionellt konstig miss…”

Och så förekommer ju på redaktioner sådant som inte alls är ”missar” utan så in i helsike medvetna saker: som omfattande sexuella trakasserier på en större sydsvensk blaska. Som tystades ner illa kvickt, av någon anledning. (DET var väl en miss dock.)

Kanske ett ”scoop” för Aftonbladet (de brukar ju inte vara så noga med att det var ett par år sedan saker och ting hände)? De kanske till och med får till rätt BILD på den mycket pinsamme skribenten som stod bakom det hela. Och så drabbas läsarna återigen av den interna plaskdammen.

”Uppsåt” att intervjua fel person fanns det givetvis inte, men det är väl det att det är ganska speciellt att flyga på ngn med blixtar och frågor mitt i natten, det är kanske inte så svårt att ta fel, men vad jag undrar är: vem var denna kvinna, och varför svarade hon så som om hon var WLW, argt?
Hon verkar ju ha något att dölja för journalister, någon borde väl åtminstone fråga henne vem hon är och hur hon tyckte om situationen.

Jo, det klart, men hur få tag på henne? Det är ju bara Expressen, förmodligen, som kan det. Om man inte ska ge sig på att stå och vänta utanför samma fastighet och vänta på att hon, den aningen lika, kommer förbi igen…

Jag skulle betala en bra slant för att få läsa intervjun med henne i alla fall…

[...] sammansvärjning « Stackars Professor H Rosling, [...]